Löpning och underkläder
För omkring 2 miljoner år sedan dök det upp en ny människoart som sedan fick namnet Homo erectus. De överlevde i över 1,5 miljoner år och är därmed den människoart som levt längst. Homo erectus var sannolikt de första löparna. Till skillnad från tidigare primater var de bra på att gå och springa på två ben. Antropologerna tror att de ägnade sig åt uthållighetsjakt. De sprang efter byten i timmar. Eftersom de saknade päls och svettades ymnigt, orkade de längre än deras byten som kollapsade av värmeslag.
Homo erectus satt inte på stolar. Stolar, fåtöljer, kuddar och örngott är nya uppfinningar. De stod upp när de skulle gå någonstans. När de gjorde vapen av sten satt de troligtvis på huk. Fynd visar att de slog fram vassa flisor av flinta som den förnuftiga människan – Homo sapiens – sedan produktutvecklade till bomber och raketer.
Hur såg det ut när de Homo erectus sprang? Sprang de nakna? Var det därför de fick namnet? Nej, erectus betyder att de stod upprätt på två ben. Inget annat. Ingen vet om de sprang nakna, men eftersom löpning leder till att mannens grejer kommer i pendelrörelse – och enligt Newtons tredje lag alstrar varje kraft en lika stor motkraft – var de tvungna att hantera det problemet. Det var inte särskilt effektivt att springa med ett klockspel mellan benen.
Det ledde troligtvis till att Homo erectus uppfann underkläder. Vid något tillfälle tog någon en bit päls från ett dödat byte och lindade det runt sig och upptäckte att det kändes bättre och säkrare. Modet spred sig sedan. Enligt antropologerna var kalsongen det första klädesplagget.

Inte alla män springer i byxor (Bilden föreställer LG Skoog nångång på 70-talet).
I stort sett alla män i alla kulturer har underkläder eller åtminstone ett fodral. Även påhittade män som växer upp bland djur som Tarzan och Mowgli har någon form av skynke. Djur springer nakna, men de löser det med hudflikar.

På Papua Nya Guinea använder man fodral istället
Tänk efter före
Förra veckan skrev jag ett populärt inlägg på min egna blogg (som inte bara handlar om löpning) om ett trist fel som alla människor gör. Ett litet utdrag:
… När någon annan gör fel söker vi ofta orsaker i individens karaktär. Han är lat eller en som alltid smiter undan. Vi bedömer andra och laddar upp oss med känslor gentemot dem, istället för att tänka efter. När vi själva gör fel, vet vi att det finns orsaker och omständigheter till varför vi gjorde som vi gjorde. Om någon tränger sig före i bilkön är det så lätt att reagera med reptilhjärnan och skrika idiot. Men om vi själva tränger oss före gör vi det för att vi måste hinna i tid till något, kanske hämta barn på dagis. När vi pratar om oss själva har vi alltid rätt – vi känner ju till alla fakta. Men när vi pratar om andras handlingar gör vi ett av de vanligaste – och mest destruktiva – misstag som finns. Det har t o m ett namn. Det kallas för det fundamentala attributionsfelet. Vi gör oss alla skyldiga till det. Vi vet inte allt om andra. Orsakerna bakom en persons agerande handlar sällan om karaktär utan om omständigheter. Vi kan alla bli den andra skyller på ifall omständigheterna ändras. Vi har nog alla varit i en sådan situation. Tänk på det en stund.
Läs hela inlägget här.












