Hej igen!

Springer betydligt mer än jag skriver. Springer betydligt kortare sträckor än tidigare. Springer långsammare än någonsin. Men springer glatt.

Och nu är det dags att växla upp löpningen lite mer. Varför då? Vad är målet?

Det vet jag inte. Det kommer jag bestämma under tiden.

Det är verkligen inte så jag gjort tidigare. Det är något helt nytt.

Tidigare har jag antingen:

1. Inte haft något mål utan bara sprungit som jag velat. Vilket blir varje dag jag får till det för jag vill springa jämt! Eftersom jag inte pressar mig blir varje pass bara ren och skär lycka. Så har det varit de senaste åren- kravlöst!

2. Ett tufft mål. Tex 100 miles eller High Coast Ultra som jag tror var senast jag sprang riktigt långt.

Nu efter att jag fick förmaksflimmer har jag helt backat från hård träning. Hjärtat mår toppen, jag har bara haft fem flimmer på snart två år och är testad på korsen o tvärsen. Men jag vet inte hur hjärtat kommer reagera om jag börjar satsa på långt igen. Alla läkare jag träffat säger bara NEJ. Spring, för all del men inte så långt. Sen hör jag om andras läkare som ger tummen upp för tuffa äventyr. Jag vill inte göra något som påverkar hjärtat negativt så min plan är att öka successivt men hålla koll på:

Puls, HRV (hjärtvariabilitet) och stress genom min Ouraring och förstås om jag får flimmer får jag utvärdera.

Jag längtar nämligen så mycket efter de långa horisonternas löpning. Den där när man inte alltid PALLAR ta in hela loppet. Det där som kräver allt fokus. Allt pannben. Massor av kärlek över månader av träning.

En satsning med kort och lång horisont. Där det denna gång inte är klart vad som är den långa horisonten. Men den korta är solklar: Lite längre, vecka för vecka. Lite tuffare, vecka för vecka.

Annars är ”kort och lång horisont”  ett av mina svar när någon frågar hur man klarar att springa 16 mil. Det beror på massor av saker men det är en av de mest avgörande, som verkligen är applicerbart på såväl ett Vasalopp som något annat man ska ta sig igenom.

Den långa horisonten, ditt mål, behöver vara både tydligt och meningsfullt. Det behöver finnas flera svar på frågan ”varför” du ska kämpa dig dit. Du behöver kunna lyfta blicken från där ju är just nu och visualisera vägen dit. Inte bara att du kommer dit, det räcker inte. Du behöver kunna välja väg utifrån där du är just nu. Och se att du längs vägen faktiskt rört dig i rätt riktning. Men, som när man står på startlinjen till att springa 100 miles, 16 mil, i mitt fall tredje gången det begav sig: i 19 timmar och 20 minuter, behöver man kunna släppa den långa horisonten, den som är målet bortom en tuff insats. Den blir för mäktig att ta in. Den blir inte hjälpsam. Då behövs

Den korta horisonten. Som kanske är att klara första milen. För någon annan: Att knyta skorna och jogga en kilometer. Det där som är första steget från där du är nu till dit du ska. Som känns hanterbart att ta in. Under mitt andra 100-mileslopp kraschade min mage efter 8 mil, halvvägs. Då var det omöjligt att tänka på att det var 8 mil kvar. Jag fick korta ned min horisont. Till ett varv (16 km). Till en kilometer. Vid ett tillfälle: Till nästa träd i skogen. Förmågan att korta och länga perspektivet under ett ultralopp har varit en av mina bästa mentala verktyg för att klara av de långa tuffa utmaningarna som det innebär.

Så kan jag behöva göra idag också. När jag kör intervaller och inte orkar tänka på att det är flera kvar. Då kortar jag ned horisonten till nästa intervall. Det går bra, jag hamnar inte vilse, den horisonten är baserad på min långa horisont, den tar mig åt rätt håll.

Så ta gärna med dig detta: Ska du göra ett stort äventyr? Kanske din första mil? Din första mara? Ditt första ultra? Skapa en tydlig, rolig, härlig lång horisont som en stark magnet. Men var redo på att behöva korta ned den. Fokusera på det som ska ske just nu. Både för att faktiskt se till att du rör dig i rätt riktning, men också både i träning och under ett lopp, mentalt känna att du klarar av. Jobba med att växla kort och lång horisont. Den långa för att ta sats och rikta in det du gör åt rätt håll. Den korta när du behöver samla kraft för att orka och fokusera i stunden.

Ibland behöver jag horisonten på bilden ovan. Att stå uppe på platån i Ottsjö och låta blicken glida från Anaris, över ”min topp” Santaa, till Lunndörren till Stendalsfjällen till Ottfjället. Och känna efter vartåt själen vill. Vilken horisont vi ska iväg mot härnäst. Nu senast var det faktiskt just den här horisonten som lockade igen. Senare i år. Mer om det då.

Nu lyfter jag blicken lite grann från mina mysjobbar till att sikta in mig på att klara 3 mil i mars. Jag återkommer hur det går på vägen dit.

Spring med liv, i livet! / Annie

Löpningen är alltid med mig, i mig. I olika former. De senaste åren har den burit och stöttat mig i att utmana mig inom annat. Under andra tider har löpningen varit något där jag spänt bågen.

Nu nosar jag mentalt på att utmana mig igen- återkommer till det. Det gör att jag ägnar lite mer uppmärksamhet åt löpning i sociala medier och jag blir både inspirerad- och frustrerad!

Vad med denna prylhets? Detaljfokus? Återkommer till det också. Nu vill jag bara skicka med  tankar om vad löpning kan vara- kanske när den är som bäst?

Härute, i det svävande steget.
Hämtar lugn.
Hämtar kraft.
Hämtar tid att tänka.
Hämtar mod att stå stadigt.
Trygghet att svara.
Ro att lyssna.
Tyngd att hålla fast.
Hämtar svar på vad som är rätt väg och kraft att ta stegen dit.

Alldeles själv, men aldrig ensam.

Långt från allt men så nära man kan komma.  Lite närmre något gudomligt. Mitt i något större.

I takt med något som pulserar. I kroppen men högst andligt.

Härute händer det som behövs för att hitta rätt. Kännas rätt. Stå stadigt.

Gå målmedvetet. Komma närmre livet.

Mitt i det svävande steget.

/ Annie

P.S- fick en kommentar om att rubriken är stulen från en bok (den av Haruki Murakami). Som blivande fackboksförfattare är jag jättenoga med källhänvisningar- det här uttrycket kom jag faktiskt på helt själv för ganska många år sen men har förstås ganska svagt case på den bevisbördan…Det är ett relativt vedertaget uttryck ”vad jag talar om när jag talar om..” men om någon blir nöjd så! D.S.

Mitt nästa blogginlägg var tänkt att handla om intuitiv löpning. Om studier bakom. Men det får bli en cliff hanger. Eller en crutch-hopper snarare.

Jag har aldrig haft kryckor eller problem med benen mer än en lätt stukning sommaren 2010 och min falska ischias som jag ju fick bukt med.

Mitt enda egentliga löpuppehåll sen.. ja vet inte, barnsben? har varit runt mina gravidideter, men knappt ens då vilket jag fått skit för hos en av våra större träningsprofiler.

Men i somras hamnade jag i ett läge jag aldrig varit i- och aldrig vill vara i någonsin igen.

Jag fick bakteriell bursit som blev feldiagnostiserad och felbehandlad och jag lägger egentligen ingen skuld på den första läkaren utan det var ren och skär otur men det finns mycket att lära och kanske skicka med så ingen annan går runt i två veckor med fel behandling- som jag gjorde.

Som man gör läser man runt om bursit och det är ganska kliniskt och fåordigt därute. Jag läste ”överallt” både på medicinska sajter och anekdoter och blev inte klok riktigt. Och de bloggstories jag läst har inte varit så uppmuntrande. Såhär kommer min story.

Måndag 10e juli ramlade jag på knäet när jag sprang. Blodvite på vad och lite på knäet men sprang glatt vidare och kände ingenting- var på en grusväg ska tilläggas. Höll på med en spade och grävde o stampade på den under veckan.

Fredag kväll börjar knäet göra lite ont och lördag morgon är det svullet. Har lite temp och framåt kvällen efter läsning på 1177 åker jag in till närakuten där jag var i Värmland för det står att man ska göra det om man är påverkad och jag mådde inte så bra- dock var det oklart vad det berodde på (Hade stått på loppis och fått i mig för mycket laktos också) men better safe than sorry!

Med min anamnes – aktiv, hållit på med spade osv så gör läkaren tolkningen att det är drivet av det. De tar blodprover – inga prover i knäet alltså- och sänkan är helt opåverkad så de tror inte det är bakteriellt utan att jag överansträngt och ska vila. Låter just då väldigt logiskt.

Tillbaka till huset. Tar en, för mig, lugn vecka, inget spring. Inga vikter, ingen spade. Det blir inte direkt bättre men svullnaden samlar ihop sig över knäskålen- där bursan är. Får lite gliringar här o var om att jag kanske inte har tålamod osv och tänker att så är det nog! Jag borde bara vänta.

Åker till Skåne för att skriva på min kommande bok. Passar ju bra att bara simma i havet och gå litegrann. Det är 11 grader i vattnet och kallt men så skönt för knäet som känns kokande varmt och gör ont vid beröring men inte direkt när jag går.

Men magkänslan säger att något inte är rätt. Ringer min sjukvårdsförsäkring och läkaren säger att jag måste få vård nu! Kivik är inte ett mecka för sjukvård- om än för så mycket annat- så tar min packning på bussen till Kristianstad. Haltar till sjukhuset för nu gör det ont.

Raskt och fint bemötande. Sänkan fortfarande låg, ingen temp men ”det där ska ha antibiotika nu” säger läkaren. Det är en infektion. Raskt till apoteket och kastar in en första tablett. Stapplar till ett hotell och tar mig hem till Stockholm.

Men det blir fortfarande inte bättre och nu har jag inte tålamod! Besöket i Skåne var på torsdagen och lördag morgon är det ingen skillnad- alls! Magkänslan säger igen att det här räcker inte. Ringer  1177 och får hänvisning till närakut. Är där först av alla och får en fantastisk läkare direkt som bara tittar på mig, skakar på huvudet och undrar hur länge jag stått ut? Ja det var 2 veckor sen jag ramlade. Hon skakar, snällt, på huvudet och skickar mig med en macka och en kaffe (Jag hade missat äta frukost och förstod det skulle bli en lång dag) och med sjuktransport (aldrig åkt) till Danderyd för att kunna få komma till ortopedakuten där de kan tömma knäet. ÅH vad det låter skönt just då för det är som att ha en stor röd böld, som en clownnäsa, på knäet och jag är SÅ LESS. Varför har jag inte fått vare sig antibiotika eller tömning tidigare?

Väl där går det fort in till ortopedakuten där jag får lika fint och varmt mottagande som jag fått överallt och min sänka har börjat öka nu. För såhär- om jag förstår det rätt- infektionen är inkapslad i bursan på knäet och det är svårt för antibiotikan att ”komma åt”- den går ju på hela systemet, men hjälper förstås där också men inte lika raskt. Sänkan var också låg initialt just för att infektionen låg inne i bursan. Därför gjordes tolkningen att det var en inflammation snarare än en bakteriell infektion.

Doktorn kommer. Jag tror att ”tömma” betyder en bedövning, ett litet snitt och sen att det rinner ut. OH NO. Det här var i paritet med att föda barn, nja, men obehaget- herrajomala. En kompis hade svimmat och jag fattar varför. Skippa nästa stycke om du är känslig.

Jag är ganska tuff tycker jag, har aldrig svimmat men nu var det nära. Knäet var så brutalt ömt o svullet så när han först körde in bedövningsspruta och sen ”hackade” runt med den hit o dit för att den skulle ta överallt- ja då var det väldigt jobbigt och jag hade sån nytta av att gjort andningsövningar. Sen tog bedövningen inte riktigt så han fick köra in den igen.

Sen. Snittade han och började krama på bursan för att få ut allt. Då var det ”lite” jobbigt. Tur att jag är vig för jag hängde snett framåt över andra benet och kallsvettades och försökte andas. Tyckte inte bedövningen hade tagit nå värst. Sen spolade han slemsäcken rent och det var kanske det skönaste i jämförelse.

Sen satte han ett dränage in i knäet. Det såg helt galet ut. Som ur en skräckfilm. Satt där i en pöl av blod och var med en plastbit ut ur knäet. Sen lade dem om det och kom med kryckor. Nästa chock. Vad? Nä du får ju inte belasta nu. Inte gå och så. Inte promenera. Jag lyssnade noga. Var ensam hemma några dagar så började fundera på hur allt skulle lösa sig men bra folk omkring mig har jag!

Stapplade hem. Ganska grinfärdig nu. Det bara släppte. Varit så konstigt allt och hela tiden har jag vetat någonstans att jag INTE överbelastat knäet. Det har aldrig hänt förut, mitt knä klarar mil efter mil i tuff brötig terräng så varför skulle det ge upp nu? På odlingen på bakterierna som jag fick tillbaka, över tre veckor efter fallet, visade det sig att det var stafylokocker, vilket finns i jord (där jag ramlade). De ska man inte ha i knäet…

Det blev bättre efter tömningen men det finns risk att allt inte kom ut och att det ”kapslas in” bakterier som är kvar. Dränaget ramlade ut av sig själv, vilket var rimligt, efter 2 dagar men det fortsatte vätska. Vi åkte upp till Jämtland- planerade om och tältade nära bilen, jag med kryckor… vågade verkligen inte belasta förrän antibiotikakuren. Det tog LÅNG TID innan jag kunde sätta i knät med vikt på det i golvet. Däremot gick det ju toppen att springa direkt och det är en hel del som skiljer om man har en bakteriell infektion kontra en inflammation orsakad av överbelastning:

• Vid en överbelastning är det vanligt att problemen kommer tillbaka. Du har gjort något som gör att det blivit retat. Det kräver vila och förändrad belastning- troligtvis bra uppbyggnad igen.
• Vid en bakteriell infektion har istället något kommit in i bursan och när det otyget väl är borta är det ju ingen fara med knäet. Leden är helt opåverkat. Därför kunde jag ha kryckor en dag och sen någon dag senare gå helt obehindrat. Läkandet är däremot knepigt då antibiotikan verkligen ska kunna ta sig in i själva bursan- därav behöver man ofta tömma och man kan behöva tömma igen.

Det är verkligen två helt olika skador som kan se likadana ut först- troligtvis vet du om du ramlat och fått in något och är inte lika trögfattad som jag var.

Så en del av mig är trots att det blev en så lång resa med detta, tacksam att mitt knä och min led inte svek mig utan det var bara ren och skär otur att jag fick in bakterien och inte sökte vård igen tidigare. ”Man ska inte gå runt och bita ihop” som en sköterska sa. Jag har alltså INTE lyckats överanstränga mig någonsin – bara en sån sak känner jag mig nöjd med- som ändå sprungit 16 mil tre gånger.

Sådär. Nu har internetz en till berättelse om bursit. Förhoppningsvis min sista. Tack alla hjältar inom vården i Karlskoga, Kristianstad, Solna och Danderyd. No offence men hoppas jag slipper komma med en annan kroppsdel snart igen.
Nästa inlägg blir om löpning som faktiskt blir av!

Jag älskar att springa hela året. Varje månad fyller löpningen sin funktion. Stöttar, bär och lyfter mig. År ut och år in. Och eftersom jag tar alla mina löpsteg utomhus- jag har inte sprungit på löpband på flera år, det är inte det min löpning handlar om- så blir den ett förhållande med naturen. På naturens villkor.

JANUARI: Rider på vågen av nystartskänsla, början på något nytt. Mot ett nytt år, nya upplevelser. Ut i kylan, värmen kommer inifrån. Tajmar dagsljus eller springer i mörker.

FEBRUARI: Ljusare dagar. Kanske börjar rutinen sitta? Vintern håller i sitt grepp. Det är inte alltid vackert men löpningen bär mig genom den sista mörka månaden, innan allt vänder.

MARS: Ofta isigt. Men ljusare. Våren tvekar och allt är i limbo. Inte vinter, inte vår. Flera korta pass mellan intensiva jobbveckor. Luften känns annorlunda, naturen börjar röra på sig.

APRIL: Ljuset! Det luriga vädret, våren som gäckar, tvekar, kastar sig fram, backar. Det ömsom hårda, ömsom mjuka underlaget. Allt grus som ligger kvar. Fåglarna som sjunger vår.

MAJ: Springa i vitsippehav, doften av liv, ljudet av vår, det skira gröna. Värmen som gör gott men inte sänker en. Linne? Shorts? Lättare steg med lättare kläder. Isfritt. Grusfritt. Bekymmersfritt!

JUNI: Vill springa hela tiden men annat behöver sitt. Varmt, men inte odrägligt. Nu är alla andra också ute och springer, letar lugn långt från motionsspår. Hoppar över ormar. Avslutar med ett kallt dopp.

JULI: Varmt. Klibbig i munnen. Röd om kinderna. Söker skugga och svalka. Mycket isglass under och efter. ”Jag springer dit så kör ni i fatt mig”- logistiken att springa med familjen på semester.

AUGUSTI: Längtan till fjällen. Spångspring. Myrspring. Backar som aldrig tar slut. Naturen som börjar torka ut efter julis värme. Skiftet i doften från mognande fält. De svalare kvällarna. Nystarten igen med höstterminen som böjar.

SEPTEMBER:  Prime time! Lagom varmt. Förutsägbara veckor. Kroppen stark och uthållig efter sommaren men mindre och mindre tid till långa pass.

OKTOBER: Ren och skär njutning. Höstfärger som exploderar. Barr och löv som sprutar under fötterna. Frisk och hög luft. Blåare himmel, starkare kontraster. Försöker tajma de soliga fina dagarna.

NOVEMBER: Njuter av rugget. Känns som en större bedrift varje gång man varit ute. Än mer meningsfullt lägga passen då det är ljust för att maxa dagsljuset. Får en kick av att inte bli hösttrött och hängig som många andra. Springer kravlöst och njuter.

DECEMBER: Kall och klar stjärnhimmel. Pirret av att springa i den första snön. Som att springa i en saga ute bland snötäckta granar. Broddar på och känner hur steget förändras. Behöver fokusera mer på att slappna av. Jagar stunder av egentid, lugnet när det är bara jag ute i naturen. På mina stigar som nu är frusna. Naturen som är stilla och talar till att vi också ska varva ned.

Hela året bärs jag av mina flygande steg. Genom is och snö, sol och regn. Kyla och värme.

På samma stigar, året runt och ser naturen förändras. På nya leder för nya vyer. Sällan i nya skor- använder samma år ut och år in.

Naturens cykler är en del av löpningen. Sätter tonen, ramen, förväntan och upplevelse. Varje steg är nytt, helt unikt i sitt slag. Behöver inte mäta distans eller tid för det unika i varje runda är hur det känns i kroppen. Det fångar ingen klocka i världen.

Den rytmiska rörelsen vaggar kroppen in i en bestående trygghet i en värld som känns  oberäknelig.  Löpningen finns där som en trygghet, som ger lugn och stadga.

Jag springer, men stannar ofta av ren hänförelse. Okurerade, fria och ofiltrerade upplevelser jag ofta försöker fånga med mobilen men ändå lever bäst i på näthinnan. Stannar i kroppen, när pulsen saktar ned bankas bilden och känslan in i själen.

Springer för att komma någonstans men mest för att komma inåt.

Tillbaka till mig själv.