Sittsjukan

Att tro är viktigt. Tron kan förflytta berg, står det i Bibeln. Om jag vore en bokstavstroende fundamentalist, kanske jag skulle tro att det verkligen gick att flytta på ett berg genom att tro på det. Men jag är inte fundamentalist, utan läser påståendet i Bibeln som en metafor. Den som tror på sig själv, klarar mycket mer än den som inte tror på sig själv. Det är självklart. Det är tron som spänner bågen det lilla extra, så att man kommer längre. Tron kan inte förflytta ett berg eller flytta berget till mig, men jag kan förflytta mig över ett berg och då måste jag tro att jag klarar det. 

Det är ett välkänt faktum att det faktiskt räcker med att man tror att man blir bättre och friskare, för att bli bättre och friskare. Det som med andra ord kallas placeboeffekten. Det är t ex svårt att veta om idrottsmän som dopar sig blir bättre p g a preparaten, eller om det är tron att de ska bli bättre, som gör dem bättre. Det gäller inte bara dopning utan allt som sägs förbättra prestationen. Enligt idrottsprofessorn Tim Noakes är nyttan med t ex höghöjdsträning beroende på om man tror på det eller inte. Om man inte tror att hög höjd förbättrar prestationen, så bör man kasta pengarna på något annat, enligt honom.

Bloddopad med saltvatten

I en ny studie bekräftas att tro på bloddopningens effekter är tillräckligt för att springa snabbare. I studien, som kommer att publiceras i Medicine & Science in Sports & Exercise, såg man att löpare som trodde att de fått EPO – ett känt prestationshöjande preparat i dopningsammanhang – förbättrade sina tider på 3000 meter med tio sekunder.

I studien ingick 15 löpare som i snitt sprang 10 kilometer på 39:15. Under några veckor tävlade de i flera 3000-meterslopp. Under en av dessa veckor fick löparna injicera ett ämne som kallades OxyRBX, vilket sades innehålla små mängder av EPO. Det var dock en listig lögn. OxyRBX bestod i själva verket av salt och vatten. När löparna injicerat OxyRBX i en vecka, sänkte de sina kilometertider i snitt med över 3 sekunder. Det är 30 sekunder på 10 kilometer. Denna förbättring på 1,2 procent är statistiskt signifikant, fysiologiskt relevant och betydelsefull inom idrott, skriver forskarna. Det är skillnaden mellan guld och en fjärdeplats i många 3000-meterslopp.

Hjärnan är både steget före och långt efter

Vad gör placebo så verksamt i idrottssammanhang? Förmodligen beror det på en kombination av förväntningar och klassisk betingning. De flesta löpare och skidåkare förväntar sig att EPO eller höghöjdsträning förbättrar deras aeroba kapacitet, medan betingning handlar om fysiska reaktioner på vissa associationer. Det senare har man sett när patienter som upplevde smärtlindring genom att ta en viss medicin, kände sig bättre även när de tog placebo och var medvetna om att det rörde sig om placebo.

Eftersom injektioner ger en starkare placeboeffekt än piller, injicerades OxyRBX i löparna. Det visade sig också att de löpare som förväntade sig att OxyRBX skulle förbättra prestationen och förstod hur EPO fungerade, sprang bättre jämfört med de som var skeptiska.

Efteråt kände sig löparna säkert lurade. Man vill inte tro att tro är så viktigt. Men faktum är att de sedan visste att de kunde springa fortare än de tidigare trott att de kunnat. De behövde inte EPO, det räckte med att förvänta sig lite extra. Deras förväntningar på och uppfattningar om sig själva hade därmed förändrats i grunden. Placeboeffekten fick dem att höja ribban och dra fram resurser som redan fanns djupt därinne i organismen. Tron trollar inte fram muskler ur tomma hattar, utan drar upp dem från kroppens skrymslen och vrår.

Hjärnan försöker alltid ligga steget före och gissar vad som ska hända. När vi medvetet upplever något har det redan hänt några tiondelar tidigare och hjärnan måste därför hela tiden dra förhastade slutsatser, och därför förutser den följaktligen också effekterna av olika preparat.

Ordets makt

En bra coach tror på sin löpare och får löparen att tro att han eller hon är så bra som coachen tror. Bara genom att tro sig vara snabbare kan en löpare bli snabbare, och det är tro som driver oss själva mot våra gränser. En coach ska inte ge sken av att ge sina löpare doping, det vore oetiskt. Men de ska injicera uppmuntrande ord in i hörselgången direkt in i hjärnan på sina idrottare. I experiment har man sett att subliminala drivande ord (action, go, energy) förbättrade cykelresultat med 17 % jämfört med passiviserande ord (stop, sleep, tired).

Det är alltså viktigt att tänka positivt och rabbla mantran, men det kanske är ännu viktigare att ha en bra coach som ser potentialen och får löparen att tro på det coachen säger och därmed tro på sig själv och överträffa sig själv. Det är lättare att tro på sig själv, om andra också gör det. Så tro på andra, såsom du vill att andra ska tro på dig själv, skulle det också kunna stå i Bibeln.

---

Till nya Hjärnfysikbloggen

 

 

Efter över fyra års bloggande på min egen blogspot Hjärnfysik börjar jag nu blogga på Runners World. Jag inleder med ett kort inlägg för att testa verktyget och för att ge en slags innehållsdeklaration.

Hjärnfysik är inte en ren löparblogg. Den började som en löparblogg för snart fem år sedan, men ganska snart tog den samma riktning som min hjärna, dvs den började spreta åt det håll som jag för tillfället tyckte var intressant. Men man kan i alla fall säga att min blogg har två trådar som löper genom inläggen, en tråd om hjärnan och en om löpning. Dessa trådar hålls ihop av ett vetenskapligt förhållningssätt. Jag är skeptisk till ”sanningar” och enkla förklaringar, men är samtidigt öppen för allt som bygger på vetenskap, fakta och låter sig prövas mot verkligheten.

Genom åren har det blivit över 630 artiklar på Hjärnfysik om hur man ska dricka vatten och rödbetsjuice, om brunt och vitt fett, om farliga antioxidanter och nyttiga radikaler, om nyttan med att stå upp och om faran med att sitta ner, ATP och mitokondrier, telomerer och hemoglobin, hur man förlänger livet och förbättrar minnet, om hjärta och lungor, muskler och fötter, om varför vi springer och om evolution, vitamin D och broccoli. Jag har skrivit om vart fettet tar vägen när man går ner i vikt och varför det är så svårt att gå ner i vikt och om den skrämmande och okända sanningen om jordens fetaste kontinent.

Men mest har jag skrivit om löpning. Jag började springa mer regelbundet för ungefär fem år sedan och mina mål har sträckt sig allt längre bort. Just nu siktar jag på ultralopp över 100 km. Jag tror det är svårt att bli snabbare med åren, däremot blir man sannerligen klokare för varje år och det har man nytta av under långa lopp och för mig är löpningen en slags tillämpning av alla de kunskaper och erfarenheter som jag samlat på mig.

Jag har visat illusioner och förklarat vad en illusion är. Jag har skrivit om hur man blir lycklig och om depressioner, hur man blir effektiv och ineffektiv. Många av inläggen om hjärnan har knutits ihop med löpning, eftersom det är hjärnan som har kontroll på vår springande kropp och säger till när det är dags att sluta springa. Hjärnan skapades en gång för länge sedan av rörelse och löpning är den högsta formen av rörelse för oss människor. Löpning står på två ben: det är en konst och en vetenskap. Vi löpare står således stadigt på mänsklighetens två viktigaste ben och vi gör det genom att springa.

Man kan springa av många anledningar, men jag tror att jag springer för att det gör mig till en lite bättre människa. Det kanske låter förmätet, men så är det. Det vet jag. Det råder inga tvivel om det.

Ok, det var en slags ingress. Jag återkommer inom kort med ett inlägg som jag tror kommer att handla om hur enkelt det är att kapa personbästa på 10 k med drygt 30 sekunder.

---