Cellandning och energi

Jag tror jag har skrivit omkring 20 inlägg om rödbetsjuice och prestation sedan jag började blogga för 6 år sedan. Jag tycker fortfarande inte om rödbetsjuice, så kanske ska jag skriva mer om choklad framöver. Det tycks nämligen som att choklad kan ge liknande effekter som rödbetsjuice och om det står mellan choklad och rödbetsjuice, väljer jag nog choklad.

Choklad har ganska dåligt rykte, men det beror mest på att vi framför allt äter ljus, söt choklad. De flesta vet att mörk choklad är bättre. Fördelen med mörk choklad är att man inte äter så mycket. I likhet med nitratrika grönsaker är den mörka chokladen bitter och bitter smak är naturens signal att det är giftigt. 

Kvinnor och choklad
Det sägs att kvinnor känner mer begär efter choklad än män (alltså jämfört med män, inte att kvinnor föredrar choklad framför män …). En studie visar att 40 procent av alla kvinnor känner begär efter choklad, medan endast 15 procent av männen känner samma begär. Enligt en teori beror det på att choklad innehåller ämnen som håller kvinnors hormonsystem och hjärna i balans. Man vet t ex att nivåerna av hjärnans ”må bra-hormon” serotonin är låga under PMS och att choklad kan öka produktionen av serotonin och av endorfiner, vilket ökar känslan av välmående. Det gör även motion, men det är enklare att äta praliner än att springa.

Det påminner mig om ett dåligt skämt: En man som befriar en ande blir belönad med tre önskningar. Jag vill blir rik, säger han först. Så ska ske, säger anden. Det plingar till i mobilen och han ser att han fått en insättning på fem miljarder. Sen önskar sig mannen makt. Mobilen ringer och det är Löfven som gratulerar honom till jobbet som statsminister. Sen önskar han att alla kvinnor ska älska honom. Poff! I nästa ögonblick förvandlas han till en ask choklad.

Fler chokladskämt.

Bättre än rödbetsjuice?
En studie som nyligen genomförts på Londons Kingston University visar att mörk choklad – i likhet med rödbetsjuice – kan leda till bättre löpresultat. Rödbetsjuice innehåller mycket nitrat som – i en ganska komplicerad process – omvandlas till kväveoxid som vidgar blodkärlen och minskar syreförbrukningen – vilket ökar prestationsförmågan.

De brittiska forskarna ville ta reda på om mörk choklad kan ge en liknande ökning, eftersom mörk choklad innehåller ett ämne som kallas epikatekin – en typ av flavonoid som finns i kakaobönor och som aktiverar gener som skruvar upp produktionen av kväveoxid. Kväveoxid är en mångsidig gas som får blodkärlen att slappna av, vilket möjliggör ett ökat flöde av blod och syre till hjärta, hjärna och muskler.

För att testa teorin delades en grupp på nio cyklister in i två grupper. Den första gruppen ersatte sina dagliga snacks med 40 gram mörk choklad, medan den andra gruppen åt 40 gram vit choklad. De fungerade som kontrollgrupp.

Effekterna av de tävlandes dagliga chokladkonsumtion mättes sedan i en serie av test där forskarna mätte hjärtfrekvens och syreförbrukning. Sedan bytte grupperna så att de som tidigare ätit mörk choklad gick över till vit choklad och vice versa.

Studien, som publicerats i Journal of International Society of Sports Nutrition, visade att mörk choklad minskade syreförbrukningen och förbättrade prestationen när de cyklade så långt de orkade under två minuter.

Nyttigt med choklad?
Choklad innehåller även små mängder koffein, ett giftigt ämne som te-, kaffe- och kakaoplantan utvecklat oberoende av varandra för att både skydda sig mot växtätare och för att locka pollinerare genom att göra dem beroende. I små doser är koffein nyttigt, skärper sinnena och minnet – det gäller både bin och människor. I stora doser är det ett gift. Koffein motsvarande 3-4 kaffekoppar sägs vara optimalt. När det gäller choklad har dock forskarna fram till nu varit mer fokuserade på flavonoiderna i kakao, orsaken till det är bl a en studie på Kunaindianerna som bor på några öar utanför Panama.

En skillnad mellan västerlänningar och Kunaindianerna är att västerlänningar lider av högt blodtryck, diabetes och hjärtsjukdomar. För över 20 år sedan kom Norman Hollenberg, professor vid Harvard Medical School, fram till att det berodde på att indianerna drack fem koppar choklad om dagen. Enligt Hollenberg kan kakao minska risken för demens och hjärtsjukdomar. Orsaken tros vara ett ökat blodflöde tack vare kakao.

Indianer har ätit choklad i tusentals år. 

I början av 1990-talet var Hollenberg på jakt efter gener som kunde skydda människor mot högt blodtryck. Hollenberg sökte en grupp människor där högt blodtryck var ovanligt. Då kunde han jämföra deras gener med gener hos sjukligare grupper. Kunaindianerna verkade perfekta för detta ändamål. De hade levt relativt isolerade i 500 år och drabbades inte av hjärtsjukdomar. Men när Hollenberg testade de indianer som flyttat till fastlandet och städerna, visade det sig att de var lika sjuka som västerlänningar. Så det var inte indianernas gener som skyddade dem. Det måste vara miljömässiga faktorer på öarna. Hollenberg började undersöka vad öborna åt och drack. Den stora skillnaden var, enligt Hollenberg, chokladkonsumtionen.

Lagom är bra
Det är inga stora mängder man behöver äta, det räcker med mellan 40 – 70 gram mörk choklad (mer än 70 % kakao) per dag. Ju närmare råvaran, desto bättre. Mörk choklad är definitivt godare än rödbetsjuice, men det återstår att ta reda på om det är bättre, lika bra eller sämre. Tills vidare kan man ju ta både och. Det verkar i alla fall inte farligt med choklad så länge man äter måttligt.

Astronauter som befunnit sig länge i rymden drabbas av ”jordsjuka” när de kommer tillbaka till jorden. De kan inte gå själva. Deras muskler och benstomme har anpassats till ett liv i viktlöshet och de måste gradvis bygga upp styrkan igen så att de kan stå upp.

Många jordbor är också ”jordsjuka”, eftersom vi – om vi vill – kan leva ett nästan viktlöst, ojordat liv: åka bil, ta rulltrappan, hissen och sitta på stolar. Skelettet finns för att bära upp oss och motverka gravitationen, men om det inte bär så brister det till slut.

För några decennier sedan belastades skelettet mer än idag. Benstommen stressades från barndom till ålderdom. Man vet att ben som utsätts för plötslig stress blir starkare och ökar sin massa. Men hur mycket stress behövs det? 

Nytt skelett på tio år
De flesta tänker sig nog skelett som något torrt, vitt och dött, kanske för att vi bara ser avklädda, hålögda, döda skelett. Det är svårt att se ett levande skelett. Till skillnad från insekter har vi ju skelettet inuti kroppen. Men skelettet lever, det är fullt med blodkärl och har både levande och ickelevande material. Den levande delen består av osteoblaster, som bygger upp benmassa, och osteklaster, som bryter ned benmassa. Den ickelevande delen består av mineraler. Hos en frisk människa omsätts ungefär 10 % av skelettet under ett år (vi ömsar således skelett på ca 10 år). Det viktiga är balansen mellan upp- och nedbrytande krafter. Detta samspel styrs bl a av vitaminer, hormoner och fysisk belastning.

Osteoblaster bygger upp och osteoklaster bryter ner.

Hopp ger hopp
I en studie utrustade forskare några ungdomar med en aktivitetsmätare och mätte samtidigt bentätheten i deras höfter. En vecka senare, läste man av mätarna för att kontrollera vilka G-krafter som ungdomarna blivit utsatta för. De som upplevt effekterna av 4,2 G eller högre hade kraftigare höftben än övriga. För att komma upp i dessa krafter krävs löpning i tempo under 6:15/km eller hopp upp och ned från en minst 35 cm hög låda.

När samma forskare utrustade 20 kvinnor över 60 år med samma mätare och lät dem köra ett träningspass, fann man att ingen av kvinnorna kom i närheten av 4 G. Det högsta värdet var knappt 2,1 G. De flesta låg alltså långt under hälften av de krafter som tycks krävas för att bygga nytt ben, trots att de tränade ganska hårt.

En studie från 2015 visade att kvinnor mellan 25 och 50 som hoppade minst 10 gånger två gånger om dagen, med 30 sekunder mellan varje hopp, signifikant ökade tätheten i höftbenen. En annan grupp som hoppade 20 gånger per dag ökade tätheten ännu mer, så ju mer desto bättre. Benstommen lever på hoppet och om vi inte hoppar och stressar skelettet kan det gå så långt att vi inte kan göra de övningar som stärker skelettet: ett slags moment 22.

Hopp bra för löpningen
Hoppövningar förbättrar benstommen på lång sikt. På kort sikt sker neuromuskelära anpassningar. När foten landar på marken laddas energi i benet som en spänd båge. När man sedan skjuter iväg fjädrar bågen tillbaka. Denna effekt är oerhört viktig när man springer.

Just innan foten slår i marken spänns musklerna i benet. Denna preaktivering av musklerna ökar styvheten i benet. En styv muskel kan lagra mer energi och ge tillbaka den mer effektivt än en slapp muskel. Preaktivering skyddar också mot skador. Tiden med markkontakt blir mycket kortare. I en studie såg man att hoppövningar förbättrade preaktivering, vilket gav 8 % kortare markkontakt.

Löpning bra mot artros
Den vanligaste formen av artros är nedbrytning av brosk i knäleden – knäartros. Det har funnits en misstanke att löpning kan bidra till knäartros eftersom kronisk, mekanisk överbelastning av knäleden kan vara skadligt.

I en studie undersökte forskare sambandet mellan löpning och knäartros genom att gå igenom data från 2683 personer, varav 29 procent uppgav att de sprungit under en period i sitt liv.

Deltagarna undersöktes noggrant och de fick ange de tre fysiska aktiviteter som de ägnat sig mest åt under livet. Efter 4 år undersöktes deltagarna igen. Efter att alla data sammanställts, rapporterade forskarna att löpare, oavsett ålder när de sprang, hade en lägre förekomst av knäartros än icke-löpare. Regelbunden löpning inte bara minskar risken för att utveckla knäartros, löpning kan även skydda mot det, skriver forskarna.

I den andra studien undersökte forskare från Nya Zeeland 206 patienter för att se hur artros påverkas av motion jämfört med vanlig sjukvård. Patienterna följdes under två år. Graden av artros mättes med hjälp av ett index, med en skala från 0 till 240. Patienterna fick också göra flera fysiska prestandatester. När studien startade var medelåldern 66 år med en genomsnittlig poäng på 100,8.

Svart linje=vanlig vård, blå linje=träning. Ju lägre poäng desto bättre. Bild: American College of Rheumatology

Efter två år hade de som motionerat högre poäng än de övriga. Motionärerna förbättrade sitt index med 31.7 punkter jämfört med de som förlitade sig på sedvanlig vård.

Människan härstammar från en fisk som evolutionen knådat ihop och rest upp på två ben med knäleder. Knäleden är en komplicerad konstruktion, som om evolutionen – allteftersom vi kravlat upp ur vattnet upp på land och upp i träden och sedan ner igen – buntat ihop ben, muskler, brosk, senor och ligament och bundit ihop dem med några rejäla dubbelknutar. 

En tidig knäled.

Det vi kallar knä vrider och vänder på sig när vi rör oss och ett knä kan gå sönder på nästan lika många sätt som det sitter ihop. Löpning verkar dock vara bra för knäleden. I stort sett all form av rörelse är bra. Knän anpassar sig till belastning och knölar till sig där det behövs stöd. 

Det viktiga är att undvika knäskador, särskilt ligamentskador. Om man t ex skadar de främre korsbanden ökar risken för artros inom tio år med 50%.

Höga kusten-trippeln 2016
Att springa är egentligen att hoppa på ett ben i taget, men jag tror det är bra med styrketräning och lite extra hopp- och spänstövningar. 

Det är två månader till årets första ultralopp High Coast Ultra. Jag har tränat mer och är både starkare och uthålligare än ifjol. Till hösten väntar Höga Kusten Trail och sen den 1 oktober avslutas trippeln med Sveriges trailigaste traillopp: Härnötrail. Kanske jag kan peta in några fler lopp däremellan. Förutom det skriver jag på en bok. Jag har börjat och slutat skriva 3-4 gångar och gav upp det senaste försöket kring nyår. Jag tyckte inte det dög som jag kladdat ihop och andra hade redan skrivit om samma sak. Men nu har jag en idé som jag tror är unik och som håller. Jag känner mig i alla fall mycket motiverad. Förhoppningsvis kan jag gå ner på halvtid till hösten och lägga mer tid på skrivandet. Så lagom till jul finns en bok, hehe;)

Strax innan jag åkte till Portugal hörde Fysiologiska skor AB av sig och frågade om jag ville testa några MBT-skor. Jag kände till MBT – som står för Masai Barefoot Technology – men visste inte att de numer också hade löparskor. Det verkade spännande så jag sa ja.

MBT bygger på en självklar idé som spridit sig bland skotillverkarna de senaste åren: att den mänskliga foten – under 99,99 % av sin tid ovanpå jordskorpan – har utvecklats och använts för att gå och springa barfota på naturliga underlag. Men i de utvecklade länderna tillbringar fötterna sina liv fastklämda i stödjande och begränsande skor och går och står på hårda, plana och enformiga ytor.

MBT-skon, som kom redan 1996, är utvecklad av schweizaren Karl Müller, som inspirerades av massajerna som lever på gränsen mellan Kenya och Tanzania. De går barfota över stora områden på den ojämna savannen. Det är ett resligt folk med god hållning och de har – trots ett hårt liv med många lyft och mycket bärande – sällan rygg-, höft- eller fotbesvär som västerlänningar.

Massajer. Bild Wikipedia.

Häromdagen läste jag Stefan Larséns krönika om dopning. Den handlade om hur fusk tar bort lust, förstör och bryter ner människor. Idrott handlar till stora delar om att vinna och en del vill vinna till varje pris. De tar stora risker och bryr sig inte om alla människor – motståndare och anhöriga – som drabbas. Det finns psykopatiska drag i detta beteende. Vi kanske har det värsta bakom oss, men det kan också vara så att det blir värre. Redan nu kan man dopa hjärnan.

Jag har fuskat
Jag fuskade några gånger i högstadiet. Jag skrev fusklappar inför en del prov. I stället för att plugga inför proven läste jag hellre om universums gåtor och om Alexander den store eller bara satt och drömde. Men jag behövde aldrig använda fusklapparna. Jag kommer fortfarande ihåg de millimeterstora texterna på lapparna: ”Beethoven föddes i Bonn 1770” och ”Atman uppgår i Brahman”. Genom att skriva etsade sig fakta fast i min hjärna (och verkar fortfarande sitta fast …). Det var först sista året på gymnasiet som jag förstod nyttan med att plugga. Från att vara en av de sämsta eleverna längst bak i klassrummet, blev jag plötsligt bäst på många prov. Skillnaden var att jag mognat (… allt är relativt – jag tror jag mognade nån gång efter 30 …) och förstod att man måste anstränga sig. Jag tävlade med mig själv om att nå 100 % rätt och lyckades med det på sista matteprovet. Sen tog jag 2.0 på högskoleprovet av bara farten.

Vad skiljer bra idrottare från resten
Idrottare är som alla andra, fast en del är bättre och ett fåtal är bäst. Några fuskar, andra fuskar tills de – ungefär som jag i gymnasiet – mognar och inser att det inte känns bra och att det inte är rätt att vinna med hjälp av fusk. Problemet är att ju mer det finns att vinna, desto större risker är vissa beredda att ta. I framtiden kan det bli ett ännu större problem. För hur ser vi om en hjärna är dopad? Hur ser vi om en hjärna presterat genom att använda en fusklapp eller genom att plugga?

De bästa idrottarna har inte bara extremt muskulösa kroppar och imponerade syreupptagningsförmåga. De har också otroliga hjärnor. De är nämligen otroligt skickliga beslutsfattare. De fattar rätt beslut i exakt rätt ögonblick om hur de ska använda sina kroppar. Även en sport som pistolskytte är förvånansvärt komplex. De lyfter, siktar och trycker av. Det verkar kanske enkelt, men denna handling kräver ett stort antal beslut inom loppet av några hundradelar av en sekund, som t ex i vilken vinkel de ska hålla armbågen eller hur de ska spänna ryggmusklerna. För varje skott skyttarna avfyrar, justerar hjärnan rörelserna en liten aning. Att en del är skickligare än andra kan man se på den otroliga videon nedan:

Bob Munden – otrolig snabb och träffsäker 65-årig hjärna.

Hjärnan styr kroppen genom så kallad optimal återkopplingsstyrning. När hjärnan utför en rörelse – som att kasta en pil eller ta ett löpsteg – då beräknar hjärnan den optimala rörelsen och hur kroppen ska gå till väga för att utföra denna rörelse. Samtidigt gör hjärnan en prognos om vad som borde hända när rörelsen utförs. Om resultat och prognos skiljer sig åt, justerar hjärnan rörelsen till nästa gång så att vi kastar, skjuter eller springer på bästa möjliga sätt. Det är därför vi blir bättre med tiden. Övning ger färdighet.

När vi lär oss något nytt som kräver nya rörelser, då är det den främre delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv. Den gör det möjligt för oss att fokusera på en uppgift och jämföra prognos och utfall. Allt eftersom vi tränar och lär oss rörelserna, tystnar den prefrontala barken. Rörelsen flyttas längre in i hjärnan. Den blir en omedveten vana. En bra fotbollsspelare som Beckham slår lätt en straff i mål på vana, men under några avgörande och ödesdigra straffar tänkte han för mycket – dvs den prefrontala barken tog över från vanorna – och han missade grovt. 

Jäkla hjärna!

I ett experiment med fotbollsspelaren Ronaldo såg man att han kunde träffa en boll utan att se bollen eller passet. För honom räckte det med att se passaren en kort stund innan han slog till bollen. Hans hjärna gjorde därefter en perfekt prognos för bollbanan. Den mindre skickliga fotbollspelaren som utgjorde kontrollgrupp till Ronaldo, missade grovt.

Sean Muller, vid University of Queensland i Australien, gjorde ett experiment 2006 för att se hur bra cricketspelare kan förutse ett kast. I testet ingick både proffs och amatörer. Cricketspelarna fick titta på videor med spelare som kastade bollar. Därefter skulle de gissa var bollen hamnade. Ibland fick de se när kastaren kastade bollen, i andra fall när de just skulle till att kasta. 

Det visade sig att proffsen gjorde mycket bra gissningar, både innan kastet gjordes och – ännu mycket bättre – just när bollen kastats. Amatörerna klarade inte det. De gissade inte bättre än slumpen i det första fallet. När de kunde se bollen kastas var de lite bättre, men långt ifrån proffsen.

Andra studier visar att proffs aktiverar de områden av hjärnan som kontrollerar rörelserna som de ser utföras. De återskapar rörelserna i sina hjärnor. Hos amatörerna såg man inte samma aktivitet.

Snabbare och smartare med elektroder
Eftersom idrottarnas prestationsförmåga sitter i hjärnan, kanske man kan manipulera hjärnan för att ytterligare förbättra prestationsförmågan – ungefär som en fusklapp på ett prov. I en studie testades just detta. Ett antal personer fick utföra en ganska enkel motorisk uppgift – typ ett enklare datorspel – på en datorskärm. I takt med träning blev de såklart bättre och bättre. Den som spelat t ex Tetris vet att man snabbt blir bättre på det. Hjärnan lär sig rörelserna och man drömmer om Tetris på nätterna.

En annan grupp spelade samma spel, men medan de spelade stimulerades den del av hjärnan som styr rörelserna. Den elektriska stimulansen fick personerna att lära sig spelet snabbare. Efter fem dagar var de både snabbare och gjorde färre fel, jämfört med gruppen som tränade utan hjärnstimulans. Tre månader senare fick testpersonerna komma tillbaka. Det som fått elektronisk stimulans var fortfarande bättre än de andra.

Inför årets högskoleprov skärptes reglerna för fusk. Men hur hanterar man personer som stärker hjärnan med elektrisk stimulering. I science fiction-filmen ”Matrix” från 1999 lärde sig huvudpersonen Neo kampsport på bara några sekunder. I stället för att träna laddades kunskapen helt enkelt upp till Neos hjärna, ungefär som en fil som laddas upp till en dator. Filmen är nu 17 år gammal och det är snart inte science fiction längre. I en ny studie, publicerad i Frontiers in Human Neuroscience, undersökte forskarna den elektriska aktiviteten i hjärnorna på en grupp erfarna piloter. Denna hjärnaktivitet kopierades sedan över med elektrisk stimulering till en grupp som aldrig flugit förr. Resultatet blev att de i en realistisk flygsimulator presterade 33 procent bättre än en kontrollgrupp.

Om det räcker med en hjärndopning för att bli skickligare och smartare för en lång tid in i framtiden, hur ska man då kunna upptäcka detta? Den enda skillnaden är ju att träningen blir effektivare med stimulans av hjärnan. Det är ju nästan som att plugga genom att skriva fusklappar som man sedan inte använder. Det gäller inte bara högskoleprov eller idrotter som kräver mycket motorik. En studie förra året visade att stimulans av vissa delar av hjärnan minskar upplevelsen av ansträngning hos löpare och ökar prestationsförmågan med runt fyra procent. Det är skillnaden mellan guld och att inte komma till final. Redan nu nyttjar många tekniken. Det går t o m att bygga en sån apparat själv. Det krävs bara ett 9-volts batteri och elektroder. Är det fusk? Ingen vet än, men det kanske är dags att fundera på det.