Rubrik 7 - Sandra Eriksson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Rubrik 7

16 jan 2017
av: Sandra Eriksson

Jag har alltid tänkt att jag har mycket tur. I alla fall i min idrott. Jag har trots en jäkla massa skadeproblem lyckats vara så pass hel att jag har kunnat tävla varje utomhussäsong de senaste 20 åren. Jag har också kommit snabbt i form efter skadeperioder. Jag har kvalat till samtliga utomhusmästerskap sedan 2009. Flera gånger då det var sista dagen att kvala och flera gånger med bara en halv sekund. Jag fattar ju att det inte är tur. Det är väl snarare bra gener (det är väl iofs tur?) och bra träning det har handlat om. Men jag har känt att jag har tur ändå. Efter sju år med småskador här och var känner jag mest att jag har otur. Men det är ju förstås inte otur det heller. Det finns ju en orsak till de flesta problem. Men för varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att jag är fylld av otur. Kanske inte inom idrotten, men helt säkert inom spel. Jag är ett levande bevis på tur i kärlek, otur i spel. 

Jag är tävlingsmänniska (no shit) och därför borde jag inte spela spel. Alla spel som mest bara handlar om tur, eller spel som kräver lite tur över huvudtaget är jag körd i. Jag förlorar alltid. Även om jag leder så överlägset att det inte ska gå att förlora. Spel som bara kräver skicklighet förlorar jag väldigt ofta också. Men det är inte otur. Eller ja, jag kanske har lite otur då jag tänker ibland. Jag blir förbannad då jag har otur också. Det är därför jag och Magnus aldrig spelar tv-spel. Jag har otur i Mario Kart. Jag kan ha varvat samtliga medspelare och den sista femtedelen av sista varvet får jag fem jäkla blåa skal på mig och blir sist. Det händer hela tiden. Ungefär. Jo. Så att... Tack för att ni lyssnade på mina jobbiga problem. 

Jag har klaustrofobi. Inte den vanliga sorten. Bara i små rum utan fönster. Men inte annars. Men alltså mina fötter. Jag vet inte om fotklaustrofobi existerar, men jag har självdiagnostiserat mig med det. Jag har aldrig på mig skor inomhus. Då jag är på möte med något eller sitter och fikar eller vad som helst, då tar jag av mig skorna och drar på mig ett par stickade sockor och lägger upp fötterna på stolen/bänken. Jag går aldrig i strumpor hemma. Jag byter alltid till lösa, sköna stickade sockor. Jag går inte barfota speciellt ofta för jag hatar att få smutsiga fötter. Det är obehagligt. Jag kan inte cykla med cykelskor. Får rysningar bara av att tänka på det. Samma sak att sova med strumpor. Sjukt obehagligt. 

Då jag vaknade efter min operation i höstas hade jag min fot inne i nån stövelaktig grej som kylde och pressade mot foten. Mår illa av att tänka på det ännu idag. Jag hade så starka obehagskänslor av att ha foten instängd. Höjdpunkten på uppvaket var då jag sa att jag måste gå på toa, för då måste jag ta av stöveljäkeln. Jag ville mer än allt annat att min fot skulle läka bra och jag visste att den där stöveln var bra. Men jag klarade inte av att ha på den. Det gick inte. Bandaget jag hade på mig kommande veckor täckte bara halva foten, så att tårna var fria. Annars hade jag inte överlevt. Är inte det fotklaustrofobi så vet jag inte. Någon som känner igen sig, eller har ja heilt feil i hovo?

Jag blir sjukt provocerad av pluskonton på Aftonbladet. Jag blir visserligen provocerad av hela tidningen och att de publicerar så brutalt mycket onödigt som hela världen inte behöver veta. Men det som provocerar mig mest är rubriker som "det här kan vara ett tecken på den farliga sjukdomen" eller "så här skyddar du dig mot terror". Artiklar som troligen är värdelösa och inte innehåller något vettigt alls. Men som utger sig för att vara livsviktiga. Om det nu är sådär förbannat viktigt, borde man inte vilja att alla människor skulle få veta det så fort som möjligt då? Nä, då måste man ha ett aftonbladet plus-konto. Annars dör man.

Jag tränar mer eller mindre alla mina pass inomhus nuförtiden. Vet ni hur mycket jag saknar syre. Luften på gymmet är hemsk och jag får alltid ont i huvudet efter ett lite längre pass. Men åtminstone uppskattar jag kallt vinterväder mera än någonsin tidigare. Det känns så rent! Inget är så dåligt att det inte finns något bra med det.

Jag vill flytta. Men jag vill inte flytta. Och jag vet inte vart jag vill. Har ingen lust att lämna Sjöstan. Det är så fint, lugnt och trevligt här. Och nära till stan. Och mindre än en kilometer till Access Rehab (mailade igår och sa att jag inte får ordning på min tejp, och kunde gå dit i morse och få tejphjälp, trots att jag inte hade bokat tid). Så tacksam över den hjälpen. Och så glad över att det är så nära. Känns otänkbart att lämna just nu. 

Samtidigt har vi det lite väl trångt. Vi vill ha flera rum. Ett arbetsrum åt Magnus. Mera yta för hemmaträning åt mig. Och så drömmer jag om ett pysselrum fullt med hyllor där jag kan ha mitt material. Ett rum där man kan måla utan att oroa sig för lukter och att det ska skvätta färg på den vita mattan. Jag behöver det. Nu. 

Men jag vill också ha nära till stan. Men inte för nära. Och jag vill kunna ha bil, men klara mig utan. Jag vill inte vara beroende av tunnelbanan. Hatar tunnelbanan pga tobaksstank och sjuka människor. Och syrebrist. 

Sen vill jag ju bo på ett bra ställe i framtiden då det ska bli familj också. Vill inte att barnen ska växa upp i stan. Men inte heller på landet. Vill att de ska gå i Sverigefinska skolan om de växer upp i Sverige. Men vill också att de ska få gå i skola i Finland som jag litar mer på. Jag vill ju helst att de ska ha en exakt likadan uppväxt som mig, trots att jag fattar att det inte funkar så och jag vill inte flytta tillbaka till Nykarleby. Jag har verkligen ingen aning om var jag vill vara. Vart mitt framtida hem ska finnas. Och jag antar att det klarnar med tiden. Men just nu känns det så himla svårt. Å andra sidan kan jag ändå bara fantisera just nu. För oavsett vad vi hittar så är jag för känslig för förändringar och för otaggad på att lämna Sjöstan just nu. Men det kanske är vanligt att man inte riktigt vet vad man vill före man plötsligt hittar rätt.

Jag är i övrigt en typisk, vill äta upp alla kakor men samtidigt ha alla kvar-människa.

Om tretton dagar ska jag och Magnus gå och kolla på Nour El Refais föreställning "En komisk depression". Jag ser sååå mycket fram emot det. Nour är fantastisk.  

I övrigt har jag inte så mycket att säga idag. Det blev ju redan en roman. Mina fingrar var bara rastlösa. 

Nu ska jag fortsätta fika. Mitt fik behöver ny personal omgående. Bara så ni vet.

Hejdå.

Sandra




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittioåtta med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-01-19 14:41   Mikael Soto

Otur i spel känns ändå som en rätt ok grej att ha otur i. Ja, om man inte tänker sej en karriär som pokerspelare då förstås. Då är det en himla otur att ha otur! Men annars lixom. I kunskapsspel spöar jag fortfarande min dotter :-) Men det är väl bara en tidsfråga innan de bytt ut TP-frågorna så svaren: Wassberg, Lennart Hyland, Televinken, 1789 och Barbara Streisand inte fungerar längre… då är ju det otur också förstås. En affärsidé vore att inte bara ha juniorfrågor till spelen utan också en låda seniorfrågor. ”God jul farfar!” vilken succé det skulle bli!

Det måttet av hysterisk fotklaustrofobi har jag aldrig upplevt! Men du måste vara sjukt mentalt stark som kan köra timme efter timme i trånga små träningsskor. Du kanske skulle testa att springa barfota – en ny Zola Budd! (ett typisk namn för seniorfrågorna!)

Inomhusträning är verkligen ännu en variant av mental träning… Visst, det är praktiskt av en hel massa orsaker många gånger, men inget slår ett träningspass utomhus! En morgonlöpning i juni precis när solen stiger upp & allt vaknar till liv. Eller +3 med motvind & snöblandat regn… den känslan i duschen efteråt!

Att flytta verkar ju enkelt (tänk ett par gråtskrattemoijisar här, det funkar ju inte på webben…) Lycka till med det projektet! För övrigt ser jag med glädje att du förstått ”ordspråket - att äta upp kakan & ha den kvar”. Exakt hur många säger ”att ha kakan & äta upp den”? OK? Är det inte så man gör när man äter kakor?? Om jag fått en krona för varje gång…

Hälsa & tacka dina rastlösa fingrar :-)
:-) micke

 



Följ oss

Loppkalendern

21 okt
Södertälje
21 okt
Växjö
22 okt
Skövde
29 okt
Frankfurt
29 okt
Frankfurt
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.