Rubrik 18

Sommar! Så jäkla skönt med värme. Frihetskänslan då man kan gå ut utan att ta på sig fyra lager extra kläder. Jag njuter så mycket jag kan för man vet aldrig när det kommer snö igen! 

Jag springer mer eller mindre varje dag. Jag kör vanliga distanspass utan problem och jag kör intervaller utan större problem än lite hög puls. Jag har också sprungit på bana igen. Vaderna blev inte glada, men det blev jag. Nu längtar jag verkligen efter att tävla igen, men måste fortsätta hålla huvudet kallt och vara smart istället för ivrig. 

Mellan löpningen kör jag fortsättningsvis alternativ träning. Ibland på cykel, men oftast rullskridskor/inlines. Helt klart den bästa formen av alternativ träning, även om det är lite omständligt. 

För det första kan vi ju reda ut begreppet rullskridskor. Då jag pratar om rullskridskor tror alla svenskar att jag pratar om skor som har hjulen bredvid varandra i två par. Men det gör jag inte, jag pratar om det som på svenska tydligen heter inlines (det allra värsta med sverigesvenskan är helt klart då jag blir utskrattad för att jag använder det korrekta svenska ordet istället för engelska). Hur som helst. Rullskridskor är ett samlingsnamn för samtliga skor med hjul under sig, inklusive inlines. Så jag kommer att fortsätta säga rullskridskor men jag skriver inlines nu för att det är lättare att skriva och jag är lat. Och ni som nu började fundera på ordet Rollerblades; det är ett varumärke. Mina rullskridskor är inte Rollerblades. 

Hur som helst. Som jag sa innan. Inlines är lite komplicerat. Men det är mest i början. Och det är helt klart värt allt krångel. Nackdelen med att bo här i Norden är att man bara kan köra inlines på sommaren (på vintern för snöigt, på våren för grusigt (innan de sopat vägarna) och på hösten för mycket våta hala löv). Å andra sidan är det på sommaren inlines verkligen behövs. Att köra alternativ träning på gymmet (cykel/crosstrainer) eller i bassäng på vintern kan ju vara skönt ibland då det är svinigt väder ute. Men då det börjar bli sol och sommarväder så känns det ju så himla deppigt att stå och trampa på gymmet då man kan flyga fram längs vägarna istället. Då är det himla tur att inlines finns. 

Jag kan direkt säga att jag inte är något proffs eller så. Jag anser mig vara hyfsat duktig på vanliga skridskor (tack pappa för hockeygenerna) och tycker att inlines är ungefär likadant. Det kräver kanske lite mera av balansen. Jag fick mina första inlines på min tolvårsdag. Tror att de kostade 200 mark (kändes bara häftigt att skriva mark, samtidigt som jag känner mig supergammal). Tror ändå inte att jag använde dem så ofta. Det var först tio år senare då jag kom på att det kunde funka som alternativ träning som jag började köra lite mera.

I samband med att jag började köra inlines som träning så insåg jag ganska snabbt att man måste kunna bromsa. Det kunde jag inte. Nu kan jag. Kör inte inlines innan du kan bromsa! Eller kör inte inlines över huvudtaget innan du känner dig trygg med dem. Och kör inte utan hjälm. Nu vet jag hur lång bromssträcka jag behöver i olika tempon. Nu vet jag att man inte kan susa ner i maxtempo ner för en backe om det är en kurva direkt efteråt om jag inte vet hur underlaget ser ut där. Nu vet jag att småsten är förrädiskt. Det räcker med en sten som hamnar fel och man tappar balansen. Nu vet jag att hundar ofta reagerar på inlines och att deras ägare sällan är beredda och att det är värt att sakta in bredvid hundar om man inte vill göra magplask på asfalten. Nu vet jag att det är värt att alltid ha en liten ryggsäck med vanliga skor med sig. Och ett busskort. Nu känner jag mig trygg med mina hjulskor. Och då är det så jäkla roligt! 

Fördelen med inlines är ju att man kan köra utomhus och att man tar sig framåt (till skillnad från crosstrainer). Dessutom går det snabbt. Jag gillar också frihetskänslan och känslan av att det bara är mina fötter som tar mig framåt, precis som i löpningen, fast med åtta hjul. Det är lätt att få upp pulsen, det går bra att köra intervaller, det är kul att åka ner för backar och på bra asfalt. Det är bra träning för hela kroppen (rumpan framför allt men också hela bålen och benen), det kräver en del balans och mycket fokus. Samtidigt så är rörelsen väldigt annorlunda jämfört med löpning, så jag tror heller inte att man ska köra tio pass inlines i veckan. Det är som med allt annat, lagom är bäst! 

Så jag vill egentligen bara rekommendera alla skadade löpare att investera i ett par inlines. Hitta en fin cykelväg med bra asfalt och inte för mycket korsningar eller hundar, och kör! Det är så jäkla roligt! Och så känner man sig snabb (brukar komma ner mot 1,40min/km utför, mycket kul)!

Och nu ska jag ta mina rullskridskor och ta en sväng på Ältavägen (mycket inlinesvänlig väg) innan eftermiddagens banpass! 

Ha en fin vecka människor!

Sandra

---

Det är knappt så jag vågar skriva det här inlägget. Nästan varje gång jag skriver om hur bra det går så går nånting åt helvete redan nästa dag. Så jag har blivit galet nojig. Samtidigt fattar jag att ett blogginlägg inte borde påverka mina ben jättemycket, så idag är jag modig och skriver ändå. 

Det här har varit en så himla bra vecka. På ungefär alla sätt.

Vädret har varit fint (och igår var det plötsligt högsommar, även om det bara vara en dag, men nuförtiden ska man ju vara tacksam för all sommar man får). Jag har persat i fikning. Jag fikat med mig själv och en bok, jag har fikat med Magnus, jag har fikat med coach Oscar och jag har fikat med min nya vän Sigrid. Svenskare än så här blir jag inte så ni behöver inte börja tjata om att tävla i svenska landslaget eller skaffa svensk medborgarskap för det har jag inga planer på. Dessutom är det ju Finland-Sverige-match i hockeyn idag så vi får se vad det gör med vår relation den här gången och om jag är tvungen att flytta hem till Finland igen efter det. Man ska aldrig ta något för givet 😉

Och jag springer igen. 

Åtta månader efter operationen så springer jag äntligen utomhus utan problem. Det har varit en jäkla massa motgångar men jag vågar äntligen tro på att det värsta är över. Nu kan jag springa distanspass utan paus (dock har jag inte sprungit så långt ännu) och intervaller i rätt så bra tempo. Pulsen är hög och det är flåsigt, men benen känns väldigt starka och det är så skönt att känna att allt skitjobb jag har gjort i vinter faktiskt har gett resultat. Och för första gången på länge så tror jag faktiskt att jag kommer att tävla i sommar och jag tror att det kan gå riktigt bra. 

Men jag kommer fortfarande att fortsätta att ta en dag i taget och att inte ta något för givet. Det får bli som det blir. Oavsett hur mycket vilja jag har så tänker jag inte tillåta mig att försöka stressa mig i form. Vad som helst kan hända och det viktigaste är ändå att komma tillbaka till full träning igen. Men den här veckans träning lovar gott. Jag har överraskat mig själv på varje intervallpass och jag känner stor skillnad för varje dag jag springer, det blir lite lättare hela tiden. Och kroppen, som alltid brukar krångla då jag börjar springa igen efter skadeuppehåll, funkar fint. Jag har inte ont någonstans. Hälen ömmar lite ännu men den blir bättre och bättre för varje dag, och tuffa löppass tycks den till och med må bättre av. Så just nu känns det underbart. 

Jag har förstås en bit kvar till spikskoträning och ännu lite längre kvar till hinder. Och det måste jag ju klara innan jag börjar tävla. Så i juni springer jag knappast några tävlingar men sen är allting öppet. Och jag tänker fortsätta hoppas. 

Av någon anledning så har jag aldrig missat en tävlingssäsong. Jag har trots skador alltid lyckats komma i form så att jag åtminstone har kunnat springa några lopp, inklusive mästerskapen, varje sommar. Och hur knäppt det än låter så tror jag på att min kropp fattar när det är dags att skärpa sig. Att den förstår att den har utmanat mig tillräckligt och att jag har lärt mig massor och att det är dags att låta mig njuta lite nu. Och njuta gör jag. Det är helt underbart att springa igen. 

Och det är ju det här som är det underbara med skador. Att komma tillbaka. Att kunna uppskatta löpningen på ett vis som man inte gör om man tar varje löpsteg för givet. 

Skador är inte kul, men det är faktiskt inte så jäkla värdelöst heller.

Och jag tänker fortsätta att njuta av livet! 

Sandra

---

Andorraveckan är över. Vi avslutade vår resa med ett löppass i ösregn. Efter att ha haft sommarvärme en hel vecka kan man inte klaga på en iskall kort regnskur men med tanke på att kläderna skulle packas ner direkt efteråt var det lite trist.

Bilresan till Barcelona som jag fasat för, delvis för att chaffisen på vägen till Andorra körde så jäkla snabbt och delvis för att det är större risk att jag blir åksjuk om det är ljust ute (och det var mörkt på ditvägen), gick väldigt bra. Jag tog platsen längst fram, och bilen var sval och bekväm. Jag tog ett åksjukepiller för säkerhets skull men skulle troligen ha klarat mig utan. Vägen från Andorra till Barcelona var så otroligt fin och med bra musik i öronen gick de knappa tre timmarna hur snabbt som helst.

Nu sitter jag på flyget och tänkte skriva någon sorts sammanfattning om Andorra. Men det blir svårt. För Andorra är lite märkligt. Svårt att greppa på något vis.

Vi är båda glada över att vi valde att åka just dit. Det var kul att se något nytt och inte riktigt veta vad man skulle vänta sig. Eftersom vi båda är mer eller mindre (jag är mer) kontrollmänniskor så var det säkerligen hälsosamt med något nytt och vi båda behövde komma bort från vardagen lite.

Andorra är väldigt fint. Det är berg överallt, men inte tråkiga kala berg som på kanarieöarna utan gröna skogiga härliga berg med lite snö kvar på topparna. Alla städer/byar befinner sig nere i dalarna och det är vackert var man än befinner sig. Problemet var att jag hade förväntat mig att det skulle vara så lugnt och behagligt överallt, men i Andorra har alla bil eller motorcykel och det var väldigt mycket högljudd trafik inne i la Vella. Då vägarna dessutom var så smala att man ofta inte ens kunde mötas uppe på trottarerna så kom man lite väl nära trafiken. Som tur är låg vårt hotell en bit från de mest trafikerade vägarna så vi hade det lugnt på nätterna. Det härliga med la Vella var att det var lite alla känner alla-känsla över det hela, och det tycker jag att är så himla mysigt.

I efterhand önskar jag att vi hade valt att bo i någon av de andra sex städerna/byarna/delarna (Andorra är uppdelat i sju delar; Andorra la Vella, Sant Julia, Escaldes, Ordino, Canillo, Encamp och La Massana). Mest för att få det där riktigt sköna lugnet och bara kunna vara. Vi hann se lite av alla delar, vissa mer och vissa mindre. Men exempelvis Ordino var väldigt, väldigt mysigt och där vill jag nog bo nästa gång jag åker dit. Å andra sidan hade det knappast varit så roligt att bo där just nu, eftersom de flesta restauranger och hotell i de mindre byarna har stängt nu då det inte är säsong.

Jag hade förväntat mig att man inte skulle kunna springa någonstans. Men faktum var att det var rätt bra att springa där, speciellt nu då jag inte kör några riktigt tuffa pass utan bara distans. Det är inte bara branta backar överallt. Det fanns till och med en platt kilometerlång gångbana täckt av tartan. Överlag gick det rätt bra att få ihop kilometrar längs flodarna, men samtidigt blir man trött i huvudet av det forsande ljudet, för det är inget mysigt porlande direkt. Men hellre det är billjudet. Vill man att det ska vara tyst ska man hålla sig utanför Andorra la Vella.

Friidrottsplanen var jag aldrig inne på, det såg låst ut. Jag besökte heller inga andra gym än hotellets som passade bäst för folk som ville discogymma (vilket jag gjorde första dagen och sen var mina muskulösa löpararmar inte så taggade längre). Jag mailade la Vellas största gym en vecka innan vi åkte och skickade också ett meddelande på en hemsida där man kunde boka träningsläger i Andorra. Jag fick inte svar från någon vilket kändes lite otrevligt. Men jag tänker att det kanske kan ha med språket att göra. Det är inte så många som pratar engelska i Andorra.

Jag hade väldigt svårt att få grepp om människorna i Andorra. Ibland kändes det som att man var mitt i Stockholm och folk gick som om de ägde vägarna och man kände sig i vägen trots att man gick på en vanlig gångbana. I en restaurang där vi ville äta lunch fick vi ingen betjäning och då vi gick fram till disken så blev vi ignorerade. Vi gick därifrån. Vet inte om det inte orkar med oss turister nu då det är off season? Men det fanns också väldigt många människor som var så vänliga att man blev varm i hjärtat. Personalen på vårt hotell var fantastisk och på de flesta matställen var de väldigt trevliga mot oss. Och trots att många mest pratade katalanska eller spanska så lyckades vi kommunicera så mycket det behövdes. Så det var lite blandat, men överlag tyckte jag att vi blev fint bemötta.

Maten på Andorra måste vi väl båda säga att var lite sådär. Hotellets frukost och middag var tyvärr inte speciellt bra men man kunde äta sig mätt i alla fall. När vi åt ute varje gång vi lunchade fick vi hyfsad mat. Men som sagt, det är kanske också bättre under turistsäsong. Och om vi hade ätit middag ute eller valt en lite finare restaurang eller testat deras tapas som tydligen var väldigt typiskt för landet så hade vi kanske blivit positivt överraskande. Så jag ska inte döma. Jag är ju hopplös då det kommer till mat.

Vid turistinformationen i la Vella fick vi bra hjälp och info om det mesta. Man kunde åka buss lite vart som helst i Andorra och en bussresa kostade 1,80€. (Och bussförarna blev inte sura om man betalade med sedlar eller var långsam, se och lär, norden!) Det kändes väldigt smidigt. Bussarna gick ofta och stannade rätt ofta. Tack vare det kunde vi ju enkelt upptäcka mera av landet. Vi köpte också en trailkarta för 5€ och den innehöll kartor och info om 54 olika trails i landet. Vi gick inte så många av dem och tyvärr var de inte så springvänliga. De flesta trails gick bara uppåt och underlaget var stenigt och det var ofta så skogigt att det inte blev så mycket utsikt. Men vackert var det ändå. Om vi hade åkt under sommarsäsongen som börjar i slutet av juli så hade vi kunnat ta en kabinlift upp till någon bergstopp och fått lite mera utsikt, men då hade vi å andra sidan fått mindre lugn, så vi var nöjda ändå. Och jag rekommenderar ändå folk att åka till Andorra och vandra, men det kräver både kondition och benstyrka. Mina ben var extremt slitna efter måndagens tretimmarsvandring.

De har två turistsäsonger i Andorra, vinter och sommar. Jag läste någonstans att de har nästan 10 miljoner turister per år och 90% av dem på vintern. Nackdelen med att åka mellan turistsäsongerna var att väldigt mycket var stängt och att man inte kunde åka upp på de högsta bergen pga snö (fast det hade vi kanske inte gjort ändå). Fördelen var ju att det var rätt lugnt, och jag tycker nog att den fördelen vinner över nackdelarna.

Många åker till Andorra för att shoppa. Dyra märkeskläder, elektronik, parfymer, tobak och sprit är rätt billigt där. (Andorra är inte med i EU men har euro som valuta). Dock är varken jag eller Magnus några shoppingmänniskor så vi lockades inte så mycket av butikerna, så jag kan ärligt talat inte säga så mycket om det. Men det verkade vara många spanjorer där över helgen för att shoppa.

Den senaste veckan har jag sett rekordmånga människor med kryckor. Jag vet inte om Andorrianerna har åkt skidor hela vintern och vurpat lite hit och dit, eller vad det berodde på. Det fanns också väldigt många rökare i staden, men till skillnad från i Stockholm så låg det inte fimpar överallt. I la Vella hade väldigt många människor hund, och alla hundar var väldigt väluppfostrade (så himla skönt för oss hundrädda). Många människor gick också klädd i dunjacka trots att det var kring 20 grader och ännu varmare i solen. Jag fick konstiga blickar då jag tränade i shorts (och då är jag ändå den frusna typen, så jag lovar att det var varmt).

Det känns som att jag har varit lite negativ i det här inlägget, vilket jag själv är lite förvånad över. För jag har haft en fantastisk vecka. Jag älskade vårt hotell (varsin 140cm (skön) säng, inte heltäckningsmatta, inget ljud utifrån, bra AC, bra dusch, stor och varm pool som vi ofta fick ha för oss själva, hyfsat internet, trevlig lobby, airhockey (för 1€, totally worth it) och trevlig personal.

Jag älskade också bergen. Den där mäktiga känslan då man befann sig nere i dalarna, omringad av höga berg var så himla härlig. Jag nöjt av varje promenad vi tog, trots att det var mentalt tufft de första dagarna då jag hade för ont för att springa. Men det var så galet vackert att man inte kunde göra annat än njuta. Och vi som hade förväntat oss likadant väder som det har varit hemma i Sverige nu senaste dagarna blev väldigt positiva då vi fick sommarvärme. Andorra lär vara väldigt solsäkert.

Mina favoritstunder under veckan var 1) höghöjdsbanan vid Lake Engolasters, den var galet rolig (tar gärna emot tips på var det finns höghöjdsbanor i Sverige, för det där vill jag göra igen! 2) Fikan i Ordino (som jag instagrammade tusen bilder från). Trots att vi inte fick så bra service, tror de var lite för få i personalen den dagen, så var det helt klart värt att vänta på betjäningen. Kaffet var gott och utsikten slog det mesta. 3) Timmarna på Starbucks sista dagen. Dagen efter vår längsta vandring så var det skönt att ha en äventyrsfri dag och varva ner, så vi tillbringade hela eftermiddagen på fiket. Fåtöljerna var sköna och jag hade en bra bok och uppskattade att kunna släppa allt annat och bara fokusera på romanen. Att bara släppa allt annat och glömma sin to do-list är mycket svårare att göra hemma.

För några timmar sedan då vi satt på flygplatsen och jag började inse att vi är tillbaka i vardagen i morgon blev jag lite stressad. Tankar över ekonomi, mikron som gav upp strax innan vi åkte, det tomma kylskåpet osv gjorde mig alldeles trött. Men det är också ett tydligt tecken på att jag verkligen har kunnat släppa alla bekymmer en vecka och tillåta mig själv att återhämta mig, och det är jag glad för. Nu kommer det också att finnas energi till att ta itu med allt då vi är hemma igen.

Det bästa med hela resan är ju ändå att jag har kunnat springa så mycket och att hälen har återhämtat sig mellan varje pass och faktiskt känts bättre för varje dag. Det gör mig väldigt glad.

Och att jag har fått göra den här resan med Magnus har varit helt fantastiskt. Med mitt tränande och hans jobb så är vi dåliga på att göra mer avancerade saker än lite kvällspromenader och nån bio då och då, då vi är hemma, så det har verkligen varit roligt att hitta på saker tillsammans.

Så nu är jag glad, tacksam och väldigt trött.

Sandra

Ps. Åk till Andorra!

---

Sista dagen i Andorralandet. Fortfarande slitna efter gårdagens äventyr så kändes det väldigt bra att ta en slödag idag. Eller slödag är kanske fel ord då Magnus haft en hel del jobb och jag har passat på att köra dubbla löppass för första gången på många månader. Men en hyfsat äventyrsfri dag i alla fall.

Förutom träningen har vi hängt på ett fik i flera timmar och jag har läst ut en till Lucy Dillon-roman. Älskar chick lit! (Tips på författare mottages med tacksamhet. Älskar Lisa Jewell och Marian Keyes kan man ju inte ogilla. Men nu vet jag inte vilken författare jag ska snöa in mig på. Jane Green?)

Eftersom det här var sista dagen så släpade jag med mig telefonen till hotellpoolen så att jag kunde fixa ett roligt instagramklipp. De flesta kvällarna har vi varit ensamma i poolen men idag var två äldre par där. Och vi som var hungriga och bara skulle ta ett snabbt dopp fick vänta i evigheter tills de andra gav upp och vi fick ha poolen i fred. Allt för att jag inte skulle behöva skämmas då jag tvingade Magnus att filma mig medan jag låtsades hålla på med konstsim (jag är inte speciellt smidig i vatten kan jag bekräfta). Nåja, jag startade min undervattensshow med ett halvtaskigt handstående och så en kullerbytta på det och så pang slog jag pannan i en kant som jag tydligen missbedömt avståndet till. En halv sekund var jag rädd att jag skulle tuppa av men sen tog jag mig upp istället. Poolen var bara 120cm djup så det var ju ingen fara, bara att ställa sig upp. Ont gjorde det förstås och tydligen blödde jag också och Magnus såg lite orolig ut men jag var mest besviken över att jag inte fick showa klart. Så det fick bli en selfie istället. Alltid något. 

Resultatet blev alltså en rejäl bula i pannan, ett härligt jack i ögonbrynet och en instagramselfie. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Å andra sidan har jag kraschat i både träd och stenar och kanter den senaste veckan så min kropp är ganska blåmärkt redan. Lägg till att min hud inte har gillat poolvattnet så mycket så  lite rödfläckig är jag också. Så det passar ganska fint att avsluta med en härlig bula så jag säkert inte glömmer Andorraveckan på ett tag! 

Humöret är i alla fall på topp! 

Nu ska vi sova och ladda mentalt för bilresan till Barcelona imorgon. Hej åksjukepiller!

Sandra

---

Det här med att ta det lugnt och chilla blev det inte så mycket av idag. Istället hoppade vi på bussen till Canillo. Canillo var kanske det mest turistiska stället hittills och vi fick till och med service på engelska (på andra ställen är det katalanska och spanska som gäller och i vissa fall franska). Vid Canillo ligger också Andorras största skidanläggning Grandvalira så det är säkert mycket folk där på vintrarna antar jag. Vi bestämde oss för att gå på en ca 7km lång trail som skulle vara hyfsat platt, men efter några hundra meter ändrade vi oss och bestämde oss för att testa en kortare trail på knappa 900 meter istället. Problemet var bara att den rutten var en bit bort, vid byn Meritxell och vi var tvungna att ta oss dit först. Det skulle vara ca 2km och jag räknade med att det skulle ta 20 minuter. 

Det tog lite längre än så. Vi kom till en gångvägskorsning med två skyltar. På en stod det Meritxell och visade en sko och på den andra var det en bild på en cykel. Gångvägen gick uppåt och cykelvägen var platt och gick längs floden. Vi valde cykelvägen. Det visade sig vara en supervacker väg med mäktig utsikt. Men det visade sig också vara en återvändsgränd. Så det var bara att vända om och gå tillbaka till närmsta gångvägsskylt och börja bege sig upp för berget. 

Det visade sig vara en ännu trevligare väg, trots att det var en asfalterad bilväg som. Det var fina hus och mäktig utsikt över berg, flod och ängar med kor och så småningom blev vägen en stig och vi passerade typ världens minsta kyrka och kom till slut fram till Meritxell och tog en glass för att orka med resten. 

Vi satte oss ner och kollade på ruttbeskrivningarna och för att vila benen lite. Sen letade vi upp 900-metersrutten som började en bit bort. Den gick tack och lov i skuggan (molnfri dag idag) och var hyfsat lätt även om det var väldigt mycket upp och ner. I slutet av rutten kom vi till en utsiktsplats som var nere i dalen nära ett vattenfall. Där tog vi av oss pegaserna (varför kallar inte folk sina nike pegasus för det?) och lät fötterna andas lite. 

Planen hade varit att fortsätta gå fram till nästa by, Encamp och ta bussen hem därifrån men jag hade tydligen missberäknat kartan lite. Vi försökte gå off-trail och hitta en egen väg vidare men det var lönlöst. För tätbevuxen skog och för branta bersväggar. Så vi insåg att vi fick gå tillbaka och ta bussen från ruttens startpunkt istället. Vi började båda bli rejält slitna i benen och vi pratade inte så mycket på tillbaka vägen. Tack och lov visste vi inte hur långt det var kvar i bussen.

Då vi kom ut till vägen fanns det ingen busshållplats. Men vi hade sett en några hundra meter längre bort. Så vi gick dit och insåg att det bara fanns en på fel sida av vägen. Så vi bestämde oss att börja gå längs asfaltvägen mot Encamp och stanna vid första busstoppet. Bussarna stannar rätt ofta här. Förutom just på den vägen tydligen. Vi gick och gick och gick och efter ett par kilometer tog trottoaren slut och vi fick vika av på en stenig stig som gick utför. Knän och lår var inte så glada längre. Vi kom ner till Encamp till slut och letade efter de gulmarkerade busstoppen och lyckades hitta en busshållplats hyfsat snabbt i alla fall. Vi hade också sån tur att det kom en buss nästan direkt, men den missade vi nästan. Tack och lov såg nog chaffisen att vi var ganska vilsna turister så han stannade och släppte på oss ändå. 

Det var galet skönt att få sitta kan jag tala om. Energinivån var låg efter att ha gått tre timmar i en inte allt för lätt terräng och utan desto fler pauser. Vi hade dessutom båda slarvat med vätska och mellanmål så då vi klev av bussen gick vi direkt och handlade lite att äta så vi skulle överleva fram till middagen. Efter att ha andats lite på hotellrummet unnade vi våra slitna kroppar ett dopp i den varma hotellpoolen och körde lite rörlighetsträning där innan vi gick och käkade världens segaste kött till middag. 

Nu försöker jag hänga med i hockeyn och läsa en bok samtidigt. Det går sådär. 

Imorgon är det sista dagen här. Då ska vi inte ge oss ut på äventyr utan bara ta det superlugnt. 

God natt!

Sandra

Ps. Ber om ursäkt för eventuella skrivfel. För trött för att korrekturläsa.

---