Rubrik 11 - Sandra Eriksson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Rubrik 11

11 mar 2017
av: Sandra Eriksson

Min hjärna håller på att explodera. Det finns för mycket i den. Och allt den behöver är några långpass. Utomhus. I vårsolen. Och det lär den få vänta med en stund till. 

Efter min operation i höstas hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag har hunnit tänka följande tankar:

"Äntligen de två första veckorna med total vila avklarade, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen slipper jag kryckorna, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen får jag köra crosstrainer, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag köra intervaller på cykel, nu är det värsta avklarat". 

"Äntligen får jag springa alter g, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag springa längre pass på alter g, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag springa ute, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag springa snabbt ute, nu är det värsta avklarat".

Och så vidare. Jag har hela tiden trott att jag är inne i den tyngsta perioden just då men efter hand fattat att alla de här perioderna av hälhelningen är jobbiga på sitt sätt. Tack och lov förstod jag det inte från början, två veckor efter operationen, då jag lite naivt trodde att nu kommer allt att kännas som framsteg tills jag springer för fullt igen. Riktigt så har det ju inte varit. 

Som jag har sagt innan så har det gått bra, långt över förväntan. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hantera den här träningssäsongen så här bra. Och trots att jag inte har haft på mig spikskor på över ett halvår så har det här året ändå varit bättre än det förra. För kombinationen av ovisshet och den känslomässiga bergochdalbanan som uppstod då jag vissa dagar inte ens kunde jogga smärtfritt och vissa dagar persade på träningspass, blev alldeles för jobbig. Jag mådde inte bra förra året. I år känner jag mig mera stabil och lugn. Tack och lov för det. 

Men nu senaste veckorna har det ändå varit tufft. Kanske för att jag har kunnat köra på rätt bra på flera löppass, men ändå har en bit kvar till spikskorna och otåligheten börjar göra sig påmind. Kanske för att jag missade hel underbart vacker höst och är rädd att jag inte ska hinna springa under den underbart vackra våren heller. Kanske för att säsongen närmar sig. Kanske för att det har gått ett halvår nu...

Ett halvår då jag tränat mer eller mindre alla pass ensam (eller på ett gym bland en massa folk, där jag känner att jag inte passar in). Ett halvår då jag inte fått uppleva den frihet som bara löpningen kan ge mig. Ett halvår då jag bara tränat inomhus i dålig luft och missat allt som utomhuslöpning ger (människor, vyer, natur, ljud, ljus, dofter). Ett halvår då min kropp har blivit galen eftersom den har sprungit sen den kunde gå och inte vet hur den ska hantera situationen. Ett halvår då min sambo verkligen har kommit igång med sin löpträning på allvar och jag har peppat så gott jag har kunnat och ignorerat känslorna av avund. Ett halvår då mitt sociala liv till stor del har handlat om min häl (naprapat, massör, läkare, idrottspsykolog osv). Ett halvår där mitt liv har varit något helt annat än det brukar vara. 

Och just nu är jag så jäkla less. 

Jag är inte orolig för framtiden. Jag har massor med tid och jag har en kapacitet och tror starkt på mig själv. Sommarsäsongen börjar snart och jag kommer att kunna tävla i sommar. Vad och när vet jag inte, jag tar det som det kommer. Det här är inte det viktigaste året. 

Men jag är less. 

Jag har lessnat på Stockholm, på trängseln, på stressen och framförallt tunnelbanan och ännu framföralltare alla sjuka människor som inte förstår att hålla sig hemma. Jag saknar Finland så himla mycket. Jag har trots det börjat fantisera om att flytta nånstans där det går att träna med ett gäng löpare som är på samma nivå. Att få den gemenskapen. Kanske i USA. Jag trivs ju i vanliga fall med att träna ensam men nu har det blivit så mycket ensam att jag börjar längta efter radikala förändringar. Min hjärna är helt knäpp. Och tack och lov vet jag att knäppheten kan botas. Men då måste jag kunna springa utan att tänka, oroa mig eller känna efter. Bara springa. 

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt. Och idag kände jag att jag behövde säga det. Men jag tycker fortfarande att det är värt det. Varenda sekund.Vad som helst bara jag får springa snabbt igen. För jag vet vad den här kroppen kan göra då den är hel. 

Och jag ser fram emot att visa världen det!

Sandra




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sexton med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-03-15 15:40   Mikael Soto

Spännande!! (kanske inte du tycker just nu förstås...) Jag känner igen lesskänslan som la grunden till min stundande fjällresa (17 dagar kvar - but who´s counting...). Plötsligt dyker det upp en period i livet när man stannar upp & tänker efter ganska mkt. Som nu, när du har mer tid att tänka & känna än att springa i spikskor. Vips dyker det upp en massa funderingar som man inte haft tid/lust/anledning/behov av att sniffa på tidigare. Kanske blir det ett avstamp för ett annat träningssätt, i ett annat land, med nya utmaningar, ny input, & kanske går det tom så långt att du tillbringar nog mkt träningstid i solen så även den finska flickan antar en viss brun nyans i hyn!! Förlåt det där sista - det kanske är att begära för mkt ändå... men resten!

Som sagt, spännande!! Lycka till med det fortsatta funderandet :-)

För övrigt håller jag med dej om att löplivet är enklare & tydligare efter hälop. Man vet vilket arbete man har för att komma tillbaka & slipper det ovissa hattandet mellan smärta & fungerande löpning. Då, när man inte helt själv kunde bestämma hur & när man ville springa. Nu vet man att det är många olika steg på vägen men man blir lite starkare & bättre för varje dag & bortåt horisonten ser man en glad & skadefri prick som skuttar över hinder & vattengravar & strax bakom denna glada prick kommer konkurrenterna jagandes utan att hinna ikapp :-)
Yes U can!!

 

2017-03-12 10:06   Sandra Eriksson

Men JA, LG! Portugal kommer så himla lägligt! Umgänge, värme, löpning. Och jag har aldrig testat dendär våfflan! Kan bara bli bra!

 

2017-03-12 08:15   LG58

Portugal Sandra. Stranden! Skogen! Bergspasset! Långa frukostar! Våfflan med glass och jordgubbar på Nox. Yo darling!

 



Följ oss

Loppkalendern

21 okt
Södertälje
21 okt
Växjö
22 okt
Skövde
29 okt
Frankfurt
29 okt
Frankfurt
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.