Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Rubrik 12

21 mar 2017

Jag är väldigt glad över att jag numera är rätt van vid att resa, och framförallt väldigt van vid att det krånglar då jag ska resa. Strejker, radarproblem, folk som snor min plats, väskor som försvinner, folk som snor grejer ur mitt incheckade bagage, förseningar, plan som gör u-svängar i luften osv. Jag kan det där. 

Min resa till Portugal inkommande helg har blivit lite annorlunda än direktflyget från Stockholm till Faro som jag egentligen skulle ta från början, pga att jag åker hem via Finland på begravning innan. Jag fick mecka lite för att lyckas boka en hyfsat smidig resa, men jag fick ihop det till slut. Min resplan är perfekt, men det kräver att allt funkar. Och jag är lite taggad måste jag erkänna. Lyckas jag med den där resan utan problem så tänker jag titulera mig som resproffs. 

Så här ser min resplan ut: 

På fredag flyger jag direktflyg Stockholm - Kronoby och vrider fram klockan en timme till finsk tid. Det borde knappast vara några större bekymmer. 

På lördag åker jag direkt från begravningen (byter om från begravningskläder till reskläder i bilen) till flygplatsen i Kronoby och flyger ner till Helsingfors. Jag har hört att inrikesflygen i Finland kan vara inställda på pga strejk. I såna fall är jag körd. Men med lite tur går flyget som planerat och jag har två timmar i Helsingfors innan jag flyger vidare till Hamburg och vrider tillbaka klockan till svensk (tysk) tid igen. I Hamburg tar jag in på flygplatshotell. 

På söndag, eller snarare natten mot söndag ska klockan ställas in på sommartid, dvs jag vrider fram klockan igen. Mitt flyg går sju på morgonen. Det gäller att ha koll på vilka av mina klockor som ställer om sig själva och vilka som inte gör så man vet vad man kan lita på. Och så får man ju hoppas att klockorna på flygplatsen stämmer (sommar- och vintertid måste ju vara det mest onödiga någon någonsin har kommit på!). Om jag verkligen skulle få till det där så är det bara att vrida tillbaka klockan en timme igen då jag landar i Faro och åker vidare till Monte Gordo. 

Under natten i Hamburg lär jag få klara mig på handbagage då jag troligen checkar in väskan från Kronoby direkt till Faro. Förhoppningsvis kommer väskan fram sen också. 

Tre dagar, fyra flygresor, fyra klockomställningar. Det är dömt att misslyckas. Och med mitt vanliga flow så ska det nästan inte gå att lyckas. Det är lite spännande ändå! 

Ni kan följa min helg på twitter under hashtaggen #sandrareser. Där uppdaterar jag varje gång något går åt helvete. Håller mina egna tummar för att jag ska slippa använda taggen.

Men Portugal blir så himla najs! 

Sandra


Rubrik 11

11 mar 2017

Min hjärna håller på att explodera. Det finns för mycket i den. Och allt den behöver är några långpass. Utomhus. I vårsolen. Och det lär den få vänta med en stund till. 

Efter min operation i höstas hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag har hunnit tänka följande tankar:

"Äntligen de två första veckorna med total vila avklarade, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen slipper jag kryckorna, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen får jag köra crosstrainer, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag köra intervaller på cykel, nu är det värsta avklarat". 

"Äntligen får jag springa alter g, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag springa längre pass på alter g, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag springa ute, nu är det värsta avklarat".

"Äntligen kan jag springa snabbt ute, nu är det värsta avklarat".

Och så vidare. Jag har hela tiden trott att jag är inne i den tyngsta perioden just då men efter hand fattat att alla de här perioderna av hälhelningen är jobbiga på sitt sätt. Tack och lov förstod jag det inte från början, två veckor efter operationen, då jag lite naivt trodde att nu kommer allt att kännas som framsteg tills jag springer för fullt igen. Riktigt så har det ju inte varit. 

Som jag har sagt innan så har det gått bra, långt över förväntan. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hantera den här träningssäsongen så här bra. Och trots att jag inte har haft på mig spikskor på över ett halvår så har det här året ändå varit bättre än det förra. För kombinationen av ovisshet och den känslomässiga bergochdalbanan som uppstod då jag vissa dagar inte ens kunde jogga smärtfritt och vissa dagar persade på träningspass, blev alldeles för jobbig. Jag mådde inte bra förra året. I år känner jag mig mera stabil och lugn. Tack och lov för det. 

Men nu senaste veckorna har det ändå varit tufft. Kanske för att jag har kunnat köra på rätt bra på flera löppass, men ändå har en bit kvar till spikskorna och otåligheten börjar göra sig påmind. Kanske för att jag missade hel underbart vacker höst och är rädd att jag inte ska hinna springa under den underbart vackra våren heller. Kanske för att säsongen närmar sig. Kanske för att det har gått ett halvår nu...

Ett halvår då jag tränat mer eller mindre alla pass ensam (eller på ett gym bland en massa folk, där jag känner att jag inte passar in). Ett halvår då jag inte fått uppleva den frihet som bara löpningen kan ge mig. Ett halvår då jag bara tränat inomhus i dålig luft och missat allt som utomhuslöpning ger (människor, vyer, natur, ljud, ljus, dofter). Ett halvår då min kropp har blivit galen eftersom den har sprungit sen den kunde gå och inte vet hur den ska hantera situationen. Ett halvår då min sambo verkligen har kommit igång med sin löpträning på allvar och jag har peppat så gott jag har kunnat och ignorerat känslorna av avund. Ett halvår då mitt sociala liv till stor del har handlat om min häl (naprapat, massör, läkare, idrottspsykolog osv). Ett halvår där mitt liv har varit något helt annat än det brukar vara. 

Och just nu är jag så jäkla less. 

Jag är inte orolig för framtiden. Jag har massor med tid och jag har en kapacitet och tror starkt på mig själv. Sommarsäsongen börjar snart och jag kommer att kunna tävla i sommar. Vad och när vet jag inte, jag tar det som det kommer. Det här är inte det viktigaste året. 

Men jag är less. 

Jag har lessnat på Stockholm, på trängseln, på stressen och framförallt tunnelbanan och ännu framföralltare alla sjuka människor som inte förstår att hålla sig hemma. Jag saknar Finland så himla mycket. Jag har trots det börjat fantisera om att flytta nånstans där det går att träna med ett gäng löpare som är på samma nivå. Att få den gemenskapen. Kanske i USA. Jag trivs ju i vanliga fall med att träna ensam men nu har det blivit så mycket ensam att jag börjar längta efter radikala förändringar. Min hjärna är helt knäpp. Och tack och lov vet jag att knäppheten kan botas. Men då måste jag kunna springa utan att tänka, oroa mig eller känna efter. Bara springa. 

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt. Och idag kände jag att jag behövde säga det. Men jag tycker fortfarande att det är värt det. Varenda sekund.Vad som helst bara jag får springa snabbt igen. För jag vet vad den här kroppen kan göra då den är hel. 

Och jag ser fram emot att visa världen det!

Sandra

Rubrik 10

7 mar 2017

Yo! Älskar att säga yo. Det låter sådär härligt halvtöntigt så man bara kan bli glad. 

Jag lever och mår bra. Eller just nu mår jag halvsegt efter en galet intensiv dag, men efter lite chill är jag nog pigg igen. 

Förra veckan var dock lite mindre bra. Det blev en fullkomlig bergochdalbana där superlyckade träningar varvades med ett par riktigt tunga besked. Och så en himla massa sport på det och lite svimmande i samband med blodprov. Lika bra att ta allt på en gång tänker jag. 

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av vintersport, men förra veckan bestämde jag mig för att hänga med lite under VM i Lahtis. Största orsaken till att jag har varit så pessimistiskt inställd till skidsporten är ren avundsjuka. Jag är avis på att skidsporten är så mycket större än friidrotten i Norden. Jag är avis på att de får mer pepp och mer pengar. Jag är avis på att de kan ta hur många medaljer som helst på samma mästerskap. Jag är avis på att de får så mycket tv-tid och på att deras idrott alltid beskrivs som så tuff och smärtsam. Och jag är avis på att de räknas som duktiga även de gånger de inte tar medalj. Jag menar absolut inte förminska skidsporten på något vis, och jag menar inte att de är bortskämda eller något sånt över huvudtaget. Jag vill bara att friidrotten ska uppskattas mera än den gör nu. Jag tyckte i alla fall att Finländarna gjorde ett bra VM och Lahtispubliken var ju helt fantastisk, även genom tv-rutan. Och jag passade på att kolla via Yle så jag fick träna på min finska (och för att jag fortfarande är känslig till svenska sportkommentatorers superpositiva prat). Tycker för övrigt att alla idrottare inom alla grenar borde få uppleva ett mästerskap på hemmaplan. Det är så himla mäktigt! 

Tyvärr tyckte jag att det var lite mycket gnäll kring VM. Det skulle protesteras och det var dåliga spår och tappade stavar och trampningar på skidor och en massa saker som förstorades upp till katastrofer. Däremellan fylldes hela Nordens kommentarsfält med hatiska dopinganklagelser mot Norge. Man dopinganklagar inte folk. Det är inte okej någonstans. Man får tro vad fan man vill, men låt bli tangenbordet. 

Överlag borde kommentarsfält slopas. Åtminstone på seriösa nyhetssidor, och speciellt om man har möjlighet att vara anonym. Kommentarsfälten bidrar ju inte med någon nytta. Det är ju mest bara arga kommentarer och aldrig någon vettig diskussion eftersom folk inte kan ha fel. Och i vilket skede byttes "jag tror" och "jag tycker" ut mot "så här är det" "hen gör rätt/fel"? Kommentarsfält får mig att tappa tron på mänskligheten. Och nej, det är inte ok att skriva elaka saker om människor bara för att de är kända. Det "hör inte till". Skärp er och skaffa en dagbok istället. (Med er så menar jag ju inte er, för ni brukar inte vara elaka).

Då jag blir tillräckligt sur över den mänskliga idiotin åker jag till Access Rehab och springer skiten ur mig på Alter Gn. Eftersom bandet inte går snabbare än 3.07/km så har jag fått maxa bandet rätt många gånger senaste tiden och har även kunnat köra på 95% av kroppsvikt. Så det går fint. Lite tråkigt kanske men då lyssnar jag på Astrid Lindgren-visor. Okej, det hade jag inte tänkt erkänna och nej, "Lille Katt" är inte den bästa intervallsången, men den funkar på nerjogg och "Pilutta-visan" funkar bra i 3.07-tempo. Man blir så glad av de där sångerna. Men glöm att ni läst det här, okej? Ser fram emot att springa mera ute så jag kan få tiden att gå utan att ha musik i öronen. Kan iofs springa ute redan men vädret verkar ju ha lite problem med att glädjas åt det... (För övrigt får vem som helst köra alter g, bara att boka via deras hemsida. Superbra då man är på väg tillbaka efter skador och liknande)

I helgen var det ju inomhus-EM i friidrott också. Jag kollade så mycket jag bara hann och det var lite tudelade känslor. Att kolla friidrott är ju alltid kul men inomhustävlingarna är så märkliga. Alla sträckor över 400m blir så mycket taktik och trängsel och det blir lite mycket "tur". Sen är det ju väldigt många som väljer bort inomhusmästerskapen vilket gör att det blir väldigt varierad klass på tävlingarna, och speciellt nu efter OS verkar extra många ha valt att stå över. Men det blir ju intressant med nya namn och kul att många nya får ta medalj, som säkert ger en rejäl motivationskick så de kan vara med och slåss om medaljer på utomhusmästerskapen sen också. Min favoritidrottare är Laura Muir och helgens höjdpunkt var ju helt klart hennes ärevarv. Googla/youtuba det. Laura är en grym löpare och den enda förebild jag nånsin haft inom löpning!

Förra veckan blev jag påmind om att det inte alltid är så enkelt att vara heltidsidrottare. I fem år har det gått fint, men efter att ha gjort några sämre mästerskap har jag nu fått halverad inkomst och plötsligt får jag fundera på hur jag ska har råd med mat. Det är klart det kommer att lösa sig, det gör det alltid, och det är lika bra att ta alla problem på en gång. Jag är ändå tacksam över att jag kan göra det här på heltid, för annars skulle det nog inte funka för mig. Fattar inte hur folk klarar av studier/jobb och elitsatsning samtidigt. Det är helt galet (men ofta finns det inget val)! Men att vara heltidsidrottare är inget lyxliv eller något man blir rik på om man inte heter typ Bolt i efternamn. Men jag älskar det ändå och skulle inte byta ut det mot något annat i världen.

Förra veckan träffade jag en dietist (och blogg-granne (gissa vem!)). Jag har träffat några dietister/kostrådgivare och liknande genom åren. För det här med att vara uthållighetsidrottare är ju inte helt okomplicerat, fattar ni hur galet mycket man måste äta då man tränar tretton gånger per vecka? Jag som tycker det är skittråkigt att äta. Nåväl, jag tycker aldrig att jag har fått ut så mycket av de här mötena jag har haft tidigare men den här gången var det annorlunda. Jag kände direkt att jag hade träffat rätt människa. Hon hade en sån kunskap och en så vettig inställning till allt. Och framför allt så fattade hon hur min hjärna funkar. Och det är det inte många som gör. Så det känner jag mig jäkligt tacksam över! Jag har lätt de bästastastaste människorna i mitt team. 

Förra veckan tog min moffa sitt sista andetag. Vi var beredda på att det snart skulle ske, men det är ju tungt ändå. Jag är glad över att han blev så gammal, nästan 90 år, och att han pratade och skrattade ännu kvällen innan han dog och inte behövde lida. Jag är också glad över att jag har hälsat på honom varje gång jag har varit hemma de senaste åren och träffade honom senast i julas. Jag kommer att sakna honom väldigt mycket. Hans skratt och alla pidrotimmar. Moffa var min största pidroförebild. Och både han och mommo hade så bra koll på våra tävlingar och kollade alltid på tv och skålade då det gick bra för oss, så himla fint. Nä, de känns riktigt sorgligt, men samtidigt fint att han får vara med mommo igen. Det blir tungt men skönt att få säga hejdå på begravningen.

Så förra veckan blev tung. Vår luftrenare har fått prestationsångest i vårt rekorddammiga hem. Men det har inte funnits energi till att storstäda.

Men i övrigt mår jag bra och ser fram emot Portugallägret med RW, USA-lägret i april och jag saknar mitt Finland mera än någonsin. 

Och jag har ett nytt livsmål; att vara en god människa. Man kan säga att jag har utvecklingspotential. Jag är lite för bitter och avundsjuk av mig för att räknas som tillräckligt god just nu. Ska jobba på det. 

Ta hand om er människor.

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken