Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Racerapport, den längsta versionen.

24 nov 2014

Jag såg verkligen fram emot att tävla. Det är rätt logiskt den här tiden på året. Jag tränar för att prestera och jag hade inte fått testa vad jag går för på ett par månader. Abstinensen var stor. Likaså längtan efter lite självplågeri i form av vanlig hederlig maxlöpning.  Jag hade kommit i gång bra med grundträningen och avklarat fem veckor men nu ville jag har lite formbesked.

Jag hade många mil och många hopp i benen. De hårdaste löppassen hade gått ok, men inget märkvärdigt förutom en mil på 37min i snöyra och slask. Men 37min är långt ifrån 34min. Och ju mera tävlingen närmade sig, desto mera började jag ångra mig. En mil är tungt i normala fall och ännu tyngre då man inte är i tävlingsform och med tanke på mina, som vanligt, höga mål så fanns det en mycket stor risk att jag skulle bli besviken. Jag blev nästan lite lättad då min ena naprapat sa att det kanske inte är så smart att springa, att det är lite riskabelt (har haft en småkrånglig vad, men inget som har stört min träning). Men sen sa min andra naprapat att jag kunde springa ändå. ”Spring om du vill, men tagga till och kör 100%, annars kan du lika bra köra ett träningspass istället”. Typ så. Jag bestämde mig för att ställa upp.

Jag har inte sprungit många millopp. Två stycken tror jag. På 35 och 35.30 ifjol om jag minns rätt. Inga topprestationer, jag har mest sprungit för att vinna. 34.12 sprang jag i ett taktiklopp på en Finnkamp. Gissar att jag skulle ha kapacitet att springa lite under 33min på bana, såvida huvudet skulle orka, vilket det troligen inte skulle göra. Därför undviker jag att springa milen på bana.

Den här helgen la jag upp ett mål på 34min. Eller snarare under 34min. Ett ganska logiskt mål egentligen, men ett tempo på 3.24 kändes väldigt avlägset.  Att banan sas vara tuff och kuperad gjorde inte saken bättre. Vi kan tillägga att det var tre plusgrader ute. Jag la upp en personlig skamgräns på 35min. Det borde gå att klara.

Då jag kom väl kom till starten på Stockholm Tunnel Run på lördag förmiddag var det kallt. Jag lämnade in min väska och insåg att det fortfarande var 90min till start och att jag bara hade tunna kläder på mig. Jag sökte skydd från kylan på bajamajorna. Det bästa med att vara i startgrupp 1 är ju att bajamajorna brukar vara hyfsat fräscha ännu en timme innan start. De blå plastholkarna i människostorlek var dock inte jätteroliga att sitta i så jag påbörjade min uppvärmning rätt tidigt. Försökte lista ut var starten och målet var. Och var alla andra elitlöpare var. Såg inte till en enda människa jag kände till. Det var bara en hel massa neongula västar överallt. Jag såg fram emot starten, men bara för att jag frös som en nakenråtta och ville få upp värmen ordentligt. Jag kände mig inte speciellt redo att prestera.

Jag gick till startfållan i tid. Där var en himla massa löpare och jag var glad över att vi ändå var rätt få som sprang i startgrupp 1A. Sen visade det sig att 1A, 1B och 1C startade samtidigt. På samma ställe. Tur för de i B och C. Otur för oss andra. Jag hamnade på femte raden framifrån och försökte lite diskret och inte helt schyst att smyga mig fram. En man frågade mig ”vill du komma fram här?” och jag svarade lättat ”ja tack, gärna” varpå han sa ”skulle inte tro det”. Som den onda människa jag är så tänkte jag ”bitch” men gav honom ett leende och accepterade situationen. Jag hade ingen större rätt än någon annan att starta längst fram. Till slut knackade en finländare mig på axeln och släppte fram mig till rad fyra. Alltid något.

Startskottet smällde och jag stod stilla. Typ två sekunder. Och sen var det bara att köra på.  Och det började utför. Jag bestämde mig för att utnyttja backen maximalt och pressade på så in i helsike i början. Benen var lätta och det var en njutning att springa. Om jag minns rätt hade jag 6.22 efter 2km. Är inte helt säker, men det låter logiskt med tanke på att det kändes som att jag höll mitt 100m-tempo. Tunnlarna var hur häftiga som helst att springa i och konstverken gjorde det hela till en riktig upplevelse. Njutningen avtog efter 4km då det gick uppför i nästan 1km (jag är väldigt dålig på att uppskatta avstånd och sträckor då jag springer så backen kan lika bra ha varit 300m, men den var jobbig). Halvvägs in i loppet sa klockan 16.38 och det kändes också logiskt, och mitt mål kändes plötsligt inte alls så omöjligt längre. Dessutom gick det utför igen och löpningen var fantastisk. 

Vid U-svängarna försökte jag hålla koll på mitt motstånd. Jag visste att jag borde ha de andra tjejerna på tryggt avstånd, men jag visste också att det fanns en risk för mitt livs första väggning och då räcker inte normaltryggt avstånd, då kan det behövas betydligt mera än så.

Efter 6km började varje kilometer kännas lång, trots att löpningen ännu kändes helt ok. Efter 8km började det kännas rätt jobbigt. Det började gå segare och segare uppför och jag surade över killen i gröna tights som hängde i min rygg men ibland trippade förbi med lätta steg uppför och sen la sig bekvämt bakom mig igen. Just där och då tyckte jag att det borde finnas en lag på att man som man inte får använda en tjej som draghjälp utan hennes tillstånd. I efterhand insåg jag att jag blir helt dum i huvudet då energin håller på att ta slut. Han var ju faktiskt rätt smart (kan jag ju säga nu då jag ändå sprutslog honom i sista uppförsbacken).

Efter 9,2km (eller något helt annat) kom vi äntligen ut ur tunneln och aldrig någonsin förut har en grå höstdag bländat sådär mycket. Jag fick en hostattack och höll på att kvävas i min egen saliv och då jag väl kunde andas igen, med några charmiga spottloskor hängande över hakan och tröjan, blev jag helt yr i huvudet och benen blev till stenar. ”Väggar jag nu?”, tänkte jag och plötsligt kändes min vanliga tanke ”skulle vara häftigt att testa att vägga någon gång” inte alls så intelligent. Men innan jag tänkt klart var benen lite lättare igen, troligen för att jag kunde se mål-skylten le mot mig en bit bort. 

Och då var det bara att klämma i med en sjuhelsikes spurt uppför den sista (och brantaste) backen till mål. Jag hade en man i gröna tights att besegra och jag hade en tid jag måste klara, och mitt i allt mitt yrande hade jag ändå uppfattat att jag borde greja det. I efterhand skulle jag gärna se min egen spurt. Den måste vara något av det fulaste löparvärlden har beskådat. Mina ben grät och jag var nersaliverad (sorry för nyuppfunnet ord) och min blick var vild av längtan efter mållinjen. Den gröna killen släppte, kanske för att han inte vågade annat, och ett barn (eller en vuxen) kom fram med en krans. Jag blev arg, hade inte tid att offra någon sekund, men jag tog kransen och de sista stegen in i mål. Stoppade klockan på 33.28 (33.27 blev den officiella tiden), log inombords, men var för trött för att få fram något leendeliknande på utsidan, och föll ihop i en flåsande hög på marken.

Femton sekunder senare steg jag upp och kände mig pigg.

Jag gjorde en kass intervju (som började med att intervjuaren frågade vad det var för medalj jag tog på EM, skitbra!), kramade herrsegraren Daniel, Charlotte och några random människor som jag inte kommer ihåg. Sen joggade jag på lätta ben (de hade nog bara inte ännu fattat hur trötta de var) en kilometer till väskinlämningen, gick på prisutdelning, pratade med några människor, gick vilse i den neongula folksamlingen, hittade en bekant sjöstadsbo, Johan och gick med honom till tunnelbanan. Fortfarande lite yr i huvudet. Men riktigt jäkla glad.

Min tid var inget märkvärdigt i sig. 33.27 är ingen supertid på milen (tänker ur världselitperspektiv), men för mig är det väldigt märkvärdigt att springa så snabbt nu, med bara lite grundträning och styrketräning i kroppen och på den där banan i det där vädret. 

Men jag ska vara ärlig. Jag tycker inte att banan var tuff. Jag tycker banan var lätt.  Backarna var så långsluttande att man inte behövde bromsa utför. Benen rullade på lätt och det kändes som att åka pulka ner, hur lätt som helst. Och eftersom det var så långsluttande så gick det också att hålla hyfsat tempo uppför (även om det givetvis blev väldigt tungt och segt, men inga mjölksyreattacker). Sen kan vi tillägga att det var vindstilla, att det hela tiden fanns något att se på, och att hela loppet var så annorlunda jämfört med något man har sprungit förr så man glömde lite att man tävlade. Jag tyckte att banan var väldigt fördelaktig mentalt. Aldrig har mitt huvud samarbetat sådär bra med min kropp förr. 

Många är skeptiska till om banan faktiskt var exakt 10km. Men enligt arrangörerna är den kontrollmätt och mina egna mellantider verkar i alla fall helt logiska. Visst var jag överraskad över att jag kunde springa så fort, men jag kände ju själv då jag sprang att det gick fort. Hade nog blivit mer förvånad om klockan visat över 34 då jag kom i mål. Så jag tror och hoppas att den stämde.

Jag var ganska löjligt hyper resten av dagen. Som ni kanske vet vid det här laget är jag sällan helt nöjd med mina prestationer, men den här gången var jag så himla glad. Formbesked är alltid trevligt och nu då min höstträning varit så annorlunda än förut var det otroligt skönt att se att jag har gjort något rätt.

Jag behövde verkligen det där. Nu kan det bara bli bättre, eller hur man nu brukar säga.

Sandra

Ps. Det var ovanligt jobbigt att ta sig över Västerbron på söndagens distansp


Intervju med mig själv av mig själv

19 nov 2014

På måndag ska jag åka till Playitas på ett veckolångt (veckokort?) träningsläger. Sällskapet består mestadels av hoppare, mycket trevliga sådana. Jag har intervjuat mig själv angående tankar och känslor inför lägret.

Jag: Jaha, Sandra, du ska iväg på träningsläger, kul!?

Sandra: Mmm.

J: Vadå? Nu låter du lite skeptisk, ska det inte bli kul?

S: Nej.

J: Ok. Tack för uttömmande svar. Vi försöker faktiskt göra en intervju, kan du svara lite mera än ett ord?

S: Ok.

J: Så ja, varför ska det inte bli kul då?

S: Det är väl mest opraktiskt. Varför ska jag resa ner till Spanien och träna då jag kan träna här hemma?

J: Well, de flesta människor skulle inte klaga på att få åka till värmen den här tiden på året. 

S: Jag är inte de flesta människor. Och dessutom råkar hösten vara min favoritårstid.

J: Okej visst. Men alla människor behöver d-vitamin och solljus. Man blir ju ändå lite nedstämd av det här vädret. 

S: Visst, det kunde vara varmare. Därför brukar jag duscha i varmt vatten efter mina pass och sen sover jag med ett varmt täcke på nätterna. Om jag fryser däremellan så tar jag på mig varma kläder. Man blir inte alls nedstämd. Pessimister. 

J: Hmm. Fina teorier, verkligen. Men d-vitaminerna då? 

S: Tack! Jag klarar mig fint, och om jag får tungt att andas eller vad som nu händer vid d-vitaminbrist så får jag väl ta ett d-vitaminpiller eller något. Har hört att de är billigare än Spanienresor nu för tiden.

J: Okej, fine, du hatar värme och solljus. Men omväxling kan ju ändå vara trevligt i ett så pass ensidigt yrke som långdistanslöpare. 

S: Gör jag inte alls. Tycker bara det är omständigt att åka över hela Europa för att hitta sol. Har man otur är det ändå bara moln hela veckan. 

J: Jaja, we get it. Men miljöombyte är väl ändå skönt?

S: Uthållighetslöpning behöver inte alls vara ensidigt. Men okej, distanspass är inte jättevarierande och det är klart att det är kul att se något nytt. Dock har jag redan sett alla vägar på Playitas och ärligt talat var det inte speciellt mycket att se, speciellt inte om man inte gillar sand. Dessutom var det backigt och dåligt underlag...

J: Vänta nu, vem var det som pratade om pessimister?

S: ...dessutom har de inte koll på sina hundar där borta!

J: Som att de skulle ha det i Stockholm?

S: Okej, sant. Men här fattar i alla fall hundarna själva att man inte käkar människor.

J: Jisses. Du är omöjlig. Men...

S: Är jag inte alls!

J: Att bo på hotell och att käka på hotellets buffé blir väl bra?

S: Föredrar min egen säng. Men det där med maten är ok. I alla fall det faktum att man inte behöver göra maten själv. Och att det finns glass. Den delen är bra. Men man reser fortfarande inte över hela Europa för att slippa laga maten själv, speciellt inte då man är en sån som inte tycker att mat är speciellt fascinerande. 

J: Oj, nåt positivt. Måste pausa för att återhämta mig från chocken.

S: Ha. Ha. Ha.

J: Men sällskapet då?

S: Det är okej. Eller ja, människorna är alla jättebra typer och jag umgås gärna med dem. Men det kan jag fortfarande göra här också. De ska ju inte flytta till Playitas.

J: Du är antagligen världens mest negativa och otacksamma människa.

S: Det var tråkigt att höra. 

J: Men kan du inte se något bra med lägret.

S: Jo, det är bra att kunna fokusera till 100% på träningen. Det är bra att slippa laga mat. Det är skönt med värme och att få träna med lite kläder. Det är trevligt med sällskap. Men fortfarande trivs jag bäst hemma. Och flyg är ju inte heller min grej.

J: Du är bra märklig.

S: Jo tack, de brukar säga så. 

J: Men hur som helst ska du ju åka. Hur tror du att det blir.

S: Det blir säkert bra då man väl är där. De längre distanspassen blir troligen jobbiga då jag tycker det känns otryggt att springa där. Men det ordnar väl sig. Är mest orolig för hundarna. Som vanligt. Skönt att jag får sällskap, annars skulle jag nog inte åka alls.

J: Så med facit i hand blir det inte så illa?

S: Väldigt svårt att veta, men troligen inte. Kommer säkert att vara nöjd över att jag åkte då det sen är över.

J: Men då så! Sluta vara pessimist då!

S: Jag är inte pessimist. Jag svarade ärligt på dina frågor. 

J: Jisses. Nu är det jag som gör fel också. Nåja. Ha ett bra läger då.

S: Ska göra mitt bästa.

J: Hejdå.

S: Va, är vi redan färdiga? 

J: Ja.

S: Ok.

Så att så. Alla är vi olika och jag är en hemmamänniska. Playitas är ett fantastiskt ställe (dock kanske mera passande för andra än uthållighetslöpare) och de andra friidrottarna är jättebra typer. Det blir säkert bra då jag väl kommer dit. Ville bara dela mina tankar lite. I slutändan är det mest bara hundarna som stör mig. Om hundar inte existerade så skulle jag tycka att det var kul. Då skulle jag våga springa överallt utan att vara orolig. Men nu existerar hundar och det gör mig otrygg. Så enkelt är det. 

Men ja. Omväxling förnöjer, sägs det ju. Det ligger väl något i det.

Sandra

Sådär mycket ogillar jag sol och värme. Bild från Portugal 2012 kanske.

Lägesrapport mitt i natten.

11 nov 2014

Jag är osäker på om jag vågar blogga nu. "Jajaa Sandra, vi ser nog att du har varit uppe mitt i natten, dig blir det nog ingen idrottare av". Eller så ska jag kanske bara sluta döma mina läsare. Men just nu känner jag mig pigg och då är det ingen idé att sova. Dessutom kan jag sova halva dan imorgon om jag vill. Det vill jag visserligen inte. Men tanken är sjukligt behaglig att leka med.

Onsdagar är världens bästa dagar. Eller egentligen är de ganska grisiga men jag har lurat mig själv att de är bäst eftersom jag bara har ett pass på onsdagarna och det passet är inte ett långpass (paus för att skicka ett twittermeddelande åt Patrik och fråga om vi ska springa tillsammans imorgon). Sanningen om onsdagar är att 1) 15km distans är trist. Och så känner man sig inte ens duktig efteråt eftersom det inte är så långt, och man känner inte heller "yey, aktiv vila", eftersom 15km är lite mer än aktiv vila. 2) Efter att ha slappat ca 20 minuter efter passet så kommer jag att bli extremt rastlös och på dåligt humör eftersom jag inte vet vad jag ska göra de kommande tolv timmarna. 3) Det är svinsvårt att hålla vettiga rutiner på enpassdagar. Men WOHOO för att det är onsdag imorgon. Typ så. 

Jag har en märklig inställning till träning nu. Eftersom jag är hel och det är höst så är jag väldigt tacksam (alltså på riktigt SORRY för att jag har skrivit den meningen i varje blogginlägg de senaste månaderna). Jag är så himla glad att jag kan träna och jag kan inte tillåta mig att klaga. Men det är väldigt mycket träning nu, och framför allt mycket ny träning, vilket gör att de lätta passen inte är lätta och tråkiga, utan istället sega och tråkiga. Mitt pannben börjar bli missformat och mina ben gråter. Men jag är glad ändå. Nåja, ibland är jag mindre glad, men jag har lärt mig att man ska undvika sociala medier och liknande då man är på dåligt humör. Men sammanfattningsvis så är det en jobbig men givande träningsperiod på gång. Och i det stora hela gillar jag det väldigt mycket.

Och så gillar jag mörkret. Mörkret som alla avskyr. Mörkret som får folk att längta efter snö. Mörkret som gör folk trötta och nedstämda. Må hända att jag är mörkrädd men jag tycker det är rätt fint. Städer är fina i mörker. Sjöar är fina i mörker. Ljusslingor på balkoner är fina i mörker. Reflexvästar är finast i mörker. Fula saker är fina om det är riktigt mörkt. Och att springa i mörker är kul. Det finns få sätt som är så effektiva då det kommer till att koppla bort omvärlden som att springa i mörker. Och må hända att man alltid springer för långsamt, åtminstone får man känna sig lätt och snabb för en stund. Och så var det ju det där med det underbart behagliga ljudet av ens egna fotsteg mot grus och om man har tur så susar höstvindarna i träden och man hör vågorna slå mot bryggorna. Alla fina ljud är ännu finare i mörker. Att springa med musik är överskattat.

Höst är underbart. Må snön endast falla i trädgårdarna vid hus där det bor barnfamiljer. Och i skidspår och Hammarbybacken. Men låt vägarna vara!

Om knappt två veckor åker jag på träningsläger till Playitas, där snö är rätt sällsynt. Det är första gången någonsin jag åker utomlands på hösten. Och det blir bara en vecka. Mest för att få lite omväxling. Jag är trots allt ingen lägermänniska. Och jag reser tillsammans med Oscars gäng, alltså längdhoppare, trestegshoppare och höjdhoppare, och ett stycke löparsällskap i form av Oscars bror Martin. Tack och lov för det. Hade inte ens tänkt åka, ni vet, det där med nya situationer, flygresor och allt det. Men i något svagt (starkt?) ögonblick fick jag för mig att jag nog ändå skulle åka med. Så får se vad det blir till. Hoppas på värme, många mil och få okopplade hundar i alla fall. Och att man hinner ha lite kul mellan passen!

Det om det. Får se vad det blir av den här onsdagen nu då. Förhoppningsvis löpsällskap, lätta ben och kreativa tankar. De här benen får i varje fall ta och piggna till snart om jag ska persa på milen om 11 dagar. Är skeptisk till att man ens kan milpersa i Norden i november. Men det lär jag helt klart märka. 

Nåväl, ska ge väl sömnen en chans. 

Och här är en bild från lördagens backpass. En av orsakerna till att mina ben fortfarande gråter. Kan ju visserligen hända att det är svett och inte tårar.

Godnatt/godmorgon/valfri hälsningsterm

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.