Då det känns som att ett tack inte räcker till. - Sandra Eriksson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Då det känns som att ett tack inte räcker till.

5 okt 2015
av: Sandra Eriksson

I början av år 2006 var friidrott inte det roligaste som fanns. Jag var sexton år och hade sommaren innan vunnit mitt första junor-FM-guld. Trots att guldet hade betytt väldigt mycket för mig och gett mig en ordentlig motivationskick så var jag ändå inte så taggad på träning mitt i vintern. Jag hade ingen tränare, utan det var mamma som hjälpte mig då och då. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur mycket hon hjälpte mig, men hon försökte åtminstone pusha på mig då motivationen inte riktigt fanns. Jag tänker inte påstå att min mamma var dålig som tränare, absolut inte, men som tonårstjej så hörde det väl lite till att inte göra som mamma sa. Så det var inte direkt idealiskt. Och jag insåg att jag behövde en "riktig" tränare.

Så jag gjorde som jag hade gjort i hela min barndom. Jag gjorde som min storasyster. På ett SFI-läger (Svenska Finlands Idrottsförbund, ingen svenska för invandrare här inte) gick jag fram till Guy (som alltså redan tränade syrran) och frågade om han kunde skriva ett träningsprogram åt mig. Och han ställde upp direkt, trots att jag var en besvärlig tonårstjej som knappt visste vad träning var. Och så började vårt tio år långa samarbete.

Träningen blev mycket roligare då någon annan än mamma sa vad jag skulle göra. Och det var så mycket lättare att motivera sig då jag hade ett papper där det stod vad jag skulle göra. Det gick liksom inte att fuska då. Och om det fanns en tränare som la ner tid på att skriva program åt en, då skulle det ha varit taskigt att inte följa det. Jag tyckte visserligen att det var lite mycket löpning, men jag jobbade på ändå. Jag betvivlar att mängden ens var över 50km per vecka då ännu.

Och så har det rullat på, år efter år. Guy lärde sig snabbt hur jag fungerade och skrev sina program utgående från det. Många gånger tvivlade jag och blev arg. Tyckte att jag var för sliten, att programmet var för hårt. Men varje gång kämpade jag igenom de tunga dagarna och plötsligt var det lätt igen, och jag insåg att Guy visste precis vad han höll på med. Och jag lärde mig att elitidrott inte bara är roligt, men ändå så himla givande. Och jag lärde mig att lita på Guy. Han var en grymt bra tränare!

Guy var med på många banpass. I Bennäs, i Nykarleby, i Jakobstad, i Botniahallen och i Tellushallen. Och i Portugal. Han var med på så många banpass han hann med vid sidan om sitt jobb som murare. Och det bästa av allt var att man alltid märkte hur himla bra han trivdes på idrottsplanen. Att träna med Guy på plats var alltid motiverande. Och det är med glädje och tacksamhet som jag har sett honom ta emot tränarmedalj efter tränarmedalj på finska mästerskapen. Och inte bara från mig, utan även från hans andra adepter. Han har verkligen förtjänat varenda medalj, trots att han har fler guldmedaljer än någon av sina adepter.

Det mest fascinerande med Guy är hans skicklighet då det kommer till siffror. Det finns ingen som är så bra på huvudräkning som han. Och det finns ingen som tar så perfekta enmeterssteg som han gör. Han minns alla tider och mellantider som går att minnas och han kan prata om siffror i all evighet. Och ja, jag kommer att sakna det väldigt mycket.

Jag har aldrig haft problem med att träna ensam. Och då jag flyttade till Sverige så tänkte jag att det bara skulle vara ett halvår. Jag minns att det var svårt att berätta åt Guy att jag skulle flytta, men han dömde mig inte. Han har aldrig gjort det. Han har aldrig någonsin blandat sig i vad jag, eller hans andra adepter gör utanför idrotten. Han visste när han inte skulle blanda sig i. Även det är jag tacksam över.

Men så blev det som det blev och Stockholm blev plötsligt mitt hem. Och från att ha studerat i Vasa vid sidan om träningen så blev jag heltidsidrottare i Stockholm. Och så småningom insåg jag att jag behövde någon som hjälpte mig. Det blev för tufft att vara ensam på alla pass. Och jag behövde lära mig lite nya saker.

Jag och Guy har skött våra diskussioner över telefon. Han har mailat över träningsprogram och vi har disktuerat dem och sedan gått igenom hur träningen har gått över telefon. Och det har funkat. Det har funkat förvånansvärt bra. Men det säger ju sig själv att det alltid är bättre att ha tränaren på plats.

Så för ungefär två år sedan tog jag kontakt med Oscar och han lovade att börja hjälpa mig med styrke- och hinderträning. Och det funkade bra. Jag och Oscar är väldigt lika som personer och hans träning funkade bra på mig. Och han tyckte också att Guys program var väldigt bra, vilket förstås underlättade väldigt mycket. Lägg till att jag också trivs så himla bra med hopparna i Oscars grupp. Och med tiden har Oscar fått en allt större roll. Han har varit med på de hårda banpassen (som Guy har planerat) och haft koll på mig och han har varit med på flera tävlingar. Och att ha två tränare har fungerat förvånansvärt bra.

Men i somras insåg jag att det ändå var dags för mig att gå vidare. Det är betydligt enklare att ha en, istället för två, tränare som planerar allting, och jag behöver som sagt ha tränaren på plats. Och trots att jag alltid har haft lite svårt med förändringar så insåg jag att det kanske behövdes. Att jag kunde behöva en nytändning. Och eftersom Oscar varit med så pass länge att han visste hur jag fungerade så litade jag på att han kunde ta över hela tränarrollen. Och utan att tveka så lovade han att ta över allt ansvar då jag frågade. På samma sätt som han allra först tog emot mig för ett par år sedan. Jag är glad över det. Att det löser sig så smidigt.

Så att så. Jag är så himla, himla tacksam för allt Guy har gjort för mig genom åren. För alla program, alla telefonsamtal, och alla mellantider på tävlingar. Guy har lärt mig att springa sololopp, allt är möjligt då han ropar mellantider. Och Guy har lärt mig att man måste springa mycket om man ska bli bra. Guy har helt enkelt gjort mig till en löpare. Och han har aldrig någonsin krävt någonting tillbaka.

Och allt han har gjort för mig de senaste tio åren kommer jag alltid att ha med mig. Varje framsteg jag gör så kommer han att vara en del av. Och det hoppas jag att han förstår. 

Det svåra för mig är inte att gå vidare och börja träna med Oscar, för det vet jag att blir bra. Det svåra är att släppa taget om något som har varit väldigt bra, trots att jag vet att jag gör rätt beslut. Guy har lovat att jag kan höra av mig när som helst om jag behöver hjälp eller råd och han kommer säkert att vara med då jag kör något pass hemma i Finland. Och det är jag tacksam över. Jag kommer att sakna honom och hans program väldigt mycket.

Det finns inte så mycket mera jag kan säga än tack. Tack Guy, för allt!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Och tack Oscar för i år, och tack för att du tar över. Guy må ha klarat alla de jobbiga tonårsåren, men ärligt talat, jag är inte speciellt mycket lättare att ha att göra med nu heller. Men det blir bra!

Tack till min naprapat Björn Sverre! Tack för alla behandlingar, all pepp på banan och alla kloka ord. Jag hatar nålarna så himla, himla mycket. Jag vill lägga mig i fosterställning under bänken och gråta varje gång, men lik förbannat ligger jag där och gnäller, men biter ihop, vecka efter vecka. Så det borde betyda att du gör något bra, och att jag litar på dig.

Tack till min andra naprapat Martin! Dina nålar är inte mycket bättre. Men jag gillar dig ändå. Och jag älskar att du och Sverre inte är svenskar. Det gör att jag känner mig så himla mycket mindre ensam som ickesvensk i Sverigelandet. Ser fram emot pulkarace i Hammarbybacken i vinter!

Tack till min massör Maria! Jag gillar inte dina armbågar, men min kropp gör. Det är värt lite lidande!

Tack Access Rehab, vad skulle jag göra utan er?

Tack till mina managers Stina och Daniel! Tack för att ni fixat startplatser på alla tävlingar jag ville springa i somras, trots att jag fick börja halva säsongen med att lämna återbud efter återbud.

Tack till Nike! Jag älskar mina skor och jag vill bo i mina Nikekläder för evigt. Jag har varit Nike-tjej i sex år nu och jag kan inte bli mycket mer nöjd.

Tack till Polar och Andelsbanken i Nykarleby!

Tack till min näringstreapeut Marina för all hjälp med mat och sånt! Det kan vara lite krångligt ibland. Speciellt då man ska åka till Kina.

Tack till min idrottspsykolog Göran för allt. För all hjälp och alla fina råd. Har fått så många aha-upplevelser och lärt mig så mycket nytt det senaste året. Och det är så mycket som jag inte vet om jag hade klarat utan din hjälp.

Tack till min älskade pojkvän Magnus! Mest för tålamodet. För jäklar vad tålamodskrävande jag kan vara. Och negativ. Och egoistisk. Och ändå orkar du. Du är viktigast i världen!

Tack till familjen. För att ni låter mig vara mig själv. Och för att ni är ni. Jag brukar inte vara så gullegullig, men jag saknar er väldigt mycket. 

Tack till mina vänner i Finland. Tack för att ni orkar med allt idrottstjafs och för att ni inte blir arga fastän jag prioriterar löpningen före er så himla ofta. Ni är jättejätteviktiga, hoppas att ni förstår det! Det gäller även er som jag bara träffar en gång i året, eller en gång vartannat år!

Tack till mina idrottande vänner i Sverige. Ni är också viktigare än ni tror. Jag har knappt några vänner utanför idrotten i Sverige så att få umgås med er betyder väldigt, väldigt mycket!

Tack för allt stöd från alla både kända och okända människor som hejar och peppar och hör av sig både då det går bra och då det går dåligt. Ni är så himla fina, och ni får mig att le så himla ofta!

Tusen, tusen tack för i år! Nu jobbar vi vidare mot ett ännu bättre 2016!

Jag är redo!

Sandra




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiofem med siffror i fältet här


Kommentarer


2015-10-23 17:32   Danne Blom

jag kan vara din vän både i och utanför idrotten sandra! och jag hejjar naturligtvis på dig i alla kommande lopp ! :)

Danne Blom

 

2015-10-06 13:01   Sandra Eriksson

Tack för din kommentar LG, vad snäll du är!!

 

2015-10-05 22:15   LG

Tack själv för snabb löpning och roliga inlägg. Kärlek och respekt!

 

2015-10-05 21:23   Sandra Eriksson

Tack Sara för din fina kommentar, vad glad jag blir! Ha en fin höst! :)

 

2015-10-05 19:27   Sara

Tack grymmaste Sandra för att du är du!!!! Blir så glad när jag ser att du skrivit här på bloggen :) Fortsätt att vara dig själv. En vacker dag tror jag att du kommer stå överst på prispallen på OS VM eller EM!!!!!!

 

2015-10-05 16:17   Sandra Eriksson

Tack Jenny, vad snäll du är! Hoppas vi ses snart! :)

 

2015-10-05 12:57   Jenny Sunding

Heja Sandra! Ser fram emot att fortsätta följa dig. Du är stencool!

 

2015-10-05 12:37   Hannu

Tack ska du ha, Sandra. Vi är redo, också.

 



Följ oss

Loppkalendern

22 okt
Skövde
29 okt
Frankfurt
29 okt
Frankfurt
04 nov
Ydre
31 dec
Göteborg
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.