Ärlighet.
”Sandra, gör en halv fällkniv!” ”Hur gör jag det? Kan du visa?”. ”Så här, vi kan göra det samtidigt”. ”I vilket skede lyfter jag på huvudet? Hur ska jag göra med benet?” ”Men testa bara”. ”Jag vill inte testa”. ”Jo, du kan helt säkert, det är bara att testa”. ”Men jag förstår inte hur jag ska göra, exakt hur jag ska lyfta överkroppen”. ”Men du måste ju bara testa en gång, börja med benet!” ”Jag kan inte. Jag vill inte”. Jag sitter där på den tunna mattan och stirrar ner i marken. Det handlar om en enkel magövning. En övning som jag är osäker på om jag kan. En övning jag inte har övat på. Och det finns ingenting i världen som kan få mig att testa medan någon annan ser på. Och just den dagen är coachen borta och jag får hjälp med styrketräningen av min naprapat i stället. ”Okej, om du inte tittar!” ”Ja ja, jag vänder mig om”. Till slut gör jag det, och det går inte jättebra. ”Jag kunde inte”. Och jag är nästan nöjd över mitt misslyckande. Då fegade jag åtminstone inte i onödan. Men jag känner mig som ett litet barn.
Jag har alltid varit så där. Jag har alltid haft problem med saker som är nya för mig. Situationer jag inte har varit i förr. Sånt som jag inte har kontroll över, sånt som jag inte vet exakt hur ska gå till, sånt jag inte har fått öva på i förväg, sånt som jag inte vet om jag kommer att lyckas med direkt. Jag har inget behov av att vara perfekt, men det jag gör vill jag göra rätt. Helt rätt. På första försöket. Jag har haft bättre och sämre perioder. Men jag är helt enkelt otroligt rädd för att göra saker jag inte kan. Så rädd att det bara tar stopp och inte går att genomföra. Och jag hatar att det är så.
I höst har jag väldigt mycket nytt inplanerat i min träning och det tycker jag att är väldigt kul. Jag ser fram emot att utvecklas på många olika sätt, och jag älskar det faktum att min träning äntligen har blivit lite mera mångsidig. Men får jag en svår övning som jag inte har fått testa på innan så är det stopp direkt. Jag vägrar. Inte för att jag vill vägra, jag vill ju så gärna testa. Men det går inte. Det går verkligen inte. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av det. Tack och lov så har jag lärt känna min nya tränare så pass bra att jag känner en viss trygghet och vågar testa nya, enklare saker, trots att han ser på. Men ibland ska jag göra nåt svårt eller träna med andra idrottare som är duktiga på övningarna jag aldrig ens testat förr. Eller så är coachen borta och jag får träna med någon annan en dag. Det går inte. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det att fungera. Det där med att bara bestämma sig tycks inte fungera.
Jag minns när jag nyss hade börjat skolan. Jag var en av de få på klassen som kunde läsa hur bra som helst redan då. Och så hade vi ett projekt som hette ”en kvart om dagen” som gick ut på att vi skulle läsa en kvart högt åt en lärare/kompis i skolan och en kvart hemma åt föräldrar/syskon varje dag i ett par veckor. Det borde ju ha varit lätt som en plätt för mig. Jag hade valt en bok som hette Bröd (jo, för jag vågade ju inte stå och välja länge så jag tog bara första bästa). Det var en lätt bok och jag hade nog läst igenom den på ett par minuter bara jag börjat på. Men på något vis så ”hittade jag aldrig början”. Jag kunde inte förmå mig att börja läsa högt åt mamma. Jag vet inte varför, men det gick bara inte. Det slutade med att mamma fick läsa hela boken högt åt mig istället. Märkligt. Men jag känner igen mig själv.
Under de senaste åren tycker jag att det har blivit värre. Att beställa saker vid diskar är något av det värsta jag vet, för man vet aldrig riktigt hur det går till. Speciellt nu då jag börjat dricka te. Ska jag ta téet innan jag betalar eller efter? Hur funkar varmvattenbehållaren? I vilken kanna finns mjölken? Att umgås ensam med en annan människa som jag inte känner så bra är jobbigt, speciellt folk i min ålder, och speciellt tjejer. Jag är dålig på ögonkontakt. Planer som ändras i sista minuten är skitjobbigt. Att gå på restaurang känns väldigt otryggt (tänk om jag inte kan uttala det som står på menyn, tänk om de frågar något jag inte förstår) så jag föredrar att äta hemma, typ alltid. Att spela teater (även om jag alltid drömt om att vara teaterskådespelare) är helt otänkbart. Kan inte ens låtsas härma någon för jag är för rädd för att göra fel. Att få presenter är visserligen kul, men att öppna dem medan andra ser på är hemskt. Och jag undviker att prata i telefon med andra än mamma, coachen och Magnus så långt det går, att prata i telefon är att inte ha kontroll.
(Jag är dock inte rädd för allt. Jag vågar prata finska på tv-intervjuer fastän jag inte behärskar språket. Jag vågar testa nya träningsövningar om jag vet att de andra i gruppen inte heller är proffs. Jag vågar säga min åsikt i en stor grupp, såvida jag får planera vilka ord jag ska använda i några minuter först).
I mitt liv som heltidsidrottare så hamnar jag rätt sällan i besvärliga situationer. Jag träffar sällan nytt folk och mina dagar är rätt likadana, så tyvärr kommer jag alldeles för lätt undan. Folk ser mig antagligen som väldigt pessimistisk då jag inte vill göra saker men i slutändan handlar det bara om rädsla. Och jag vill helst inte vara rädd och jag vill inte att folk ska tycka att jag är negativ heller. Men åtminstone så känner jag att min rädsla inte begränsar mitt idrottande, även om den försvårar saker ibland. Det är väl kanske främst den bilden folk får av mig som känns trist. Och det är ju inte så konstig. En människa som inte vill göra saker är sällan kul. Och förresten så vill jag göra saker, bara inte alla saker.
Jag har länge drömt om att gå på slottsbalen och skaka hand med presidenten på självständighetsdagen. Men varje gång jag fantiserar om händelsen så fastnar jag i två saker. 1) Hur ska jag lösa det där med att fixa hår och make up och beställa taxi? 2) Vad ska jag säga om jag hamnar på tv-intervju? Såna saker kan man tänka på då man har fått inbjudan. Inte i sina dagdrömmar. Inte ok.
Ibland då jag grubblat som mest över allt detta har jag försökt googla diagnoser åt mig. Men inget annat än lite kontrollbehov stämmer in på mig. Eventuellt neofobi (men de flesta förknippar bara det med mat (även om det troligen stämmer rätt långt ändå)). Men det hjälper hur som helst inte. Och jag vet inte vad jag ska göra med en diagnos heller. Kanske bara ha något att skylla allting på.
Jag vet att jag inte är den enda människan som har såna här problem (att känna lite obehag inför nya situationer är säkert helt normalt, men det finns ju olika nivåer av allt), och jag är helt övertygad om att det ska gå att bli av med dem, eller åtminstone minska dem. Vet bara inte hur jag ska börja. Jag har hundratals gånger bestämt mig för att våga, men det funkar inte. Jag är rädd för att det ska bli värre utan att jag märker av vad som håller på att ske. Och just nu är jag ganska trött på att känna mig begränsad även om det ännu inte är så farligt.
Jag skriver inte detta för att få råd och hjälp. Jag skriver detta mera för att folk ska förstå varför jag beter mig märkligt ibland. Eller för att någon i samma situation kanske ska kunna känna att hen inte är ensam.
Jag vill bli spontan. Det ska gå! Ett steg i taget bara…
Sandra