Att hålla en lång och kort horisont
Hej igen!
Springer betydligt mer än jag skriver. Springer betydligt kortare sträckor än tidigare. Springer långsammare än någonsin. Men springer glatt.
Och nu är det dags att växla upp löpningen lite mer. Varför då? Vad är målet?
Det vet jag inte. Det kommer jag bestämma under tiden.
Det är verkligen inte så jag gjort tidigare. Det är något helt nytt.
Tidigare har jag antingen:
1. Inte haft något mål utan bara sprungit som jag velat. Vilket blir varje dag jag får till det för jag vill springa jämt! Eftersom jag inte pressar mig blir varje pass bara ren och skär lycka. Så har det varit de senaste åren- kravlöst!
2. Ett tufft mål. Tex 100 miles eller High Coast Ultra som jag tror var senast jag sprang riktigt långt.
Nu efter att jag fick förmaksflimmer har jag helt backat från hård träning. Hjärtat mår toppen, jag har bara haft fem flimmer på snart två år och är testad på korsen o tvärsen. Men jag vet inte hur hjärtat kommer reagera om jag börjar satsa på långt igen. Alla läkare jag träffat säger bara NEJ. Spring, för all del men inte så långt. Sen hör jag om andras läkare som ger tummen upp för tuffa äventyr. Jag vill inte göra något som påverkar hjärtat negativt så min plan är att öka successivt men hålla koll på:
Puls, HRV (hjärtvariabilitet) och stress genom min Ouraring och förstås om jag får flimmer får jag utvärdera.
Jag längtar nämligen så mycket efter de långa horisonternas löpning. Den där när man inte alltid PALLAR ta in hela loppet. Det där som kräver allt fokus. Allt pannben. Massor av kärlek över månader av träning.
En satsning med kort och lång horisont. Där det denna gång inte är klart vad som är den långa horisonten. Men den korta är solklar: Lite längre, vecka för vecka. Lite tuffare, vecka för vecka.
Annars är ”kort och lång horisont” ett av mina svar när någon frågar hur man klarar att springa 16 mil. Det beror på massor av saker men det är en av de mest avgörande, som verkligen är applicerbart på såväl ett Vasalopp som något annat man ska ta sig igenom.
Den långa horisonten, ditt mål, behöver vara både tydligt och meningsfullt. Det behöver finnas flera svar på frågan ”varför” du ska kämpa dig dit. Du behöver kunna lyfta blicken från där ju är just nu och visualisera vägen dit. Inte bara att du kommer dit, det räcker inte. Du behöver kunna välja väg utifrån där du är just nu. Och se att du längs vägen faktiskt rört dig i rätt riktning. Men, som när man står på startlinjen till att springa 100 miles, 16 mil, i mitt fall tredje gången det begav sig: i 19 timmar och 20 minuter, behöver man kunna släppa den långa horisonten, den som är målet bortom en tuff insats. Den blir för mäktig att ta in. Den blir inte hjälpsam. Då behövs
Den korta horisonten. Som kanske är att klara första milen. För någon annan: Att knyta skorna och jogga en kilometer. Det där som är första steget från där du är nu till dit du ska. Som känns hanterbart att ta in. Under mitt andra 100-mileslopp kraschade min mage efter 8 mil, halvvägs. Då var det omöjligt att tänka på att det var 8 mil kvar. Jag fick korta ned min horisont. Till ett varv (16 km). Till en kilometer. Vid ett tillfälle: Till nästa träd i skogen. Förmågan att korta och länga perspektivet under ett ultralopp har varit en av mina bästa mentala verktyg för att klara av de långa tuffa utmaningarna som det innebär.
Så kan jag behöva göra idag också. När jag kör intervaller och inte orkar tänka på att det är flera kvar. Då kortar jag ned horisonten till nästa intervall. Det går bra, jag hamnar inte vilse, den horisonten är baserad på min långa horisont, den tar mig åt rätt håll.
Så ta gärna med dig detta: Ska du göra ett stort äventyr? Kanske din första mil? Din första mara? Ditt första ultra? Skapa en tydlig, rolig, härlig lång horisont som en stark magnet. Men var redo på att behöva korta ned den. Fokusera på det som ska ske just nu. Både för att faktiskt se till att du rör dig i rätt riktning, men också både i träning och under ett lopp, mentalt känna att du klarar av. Jobba med att växla kort och lång horisont. Den långa för att ta sats och rikta in det du gör åt rätt håll. Den korta när du behöver samla kraft för att orka och fokusera i stunden.
Ibland behöver jag horisonten på bilden ovan. Att stå uppe på platån i Ottsjö och låta blicken glida från Anaris, över ”min topp” Santaa, till Lunndörren till Stendalsfjällen till Ottfjället. Och känna efter vartåt själen vill. Vilken horisont vi ska iväg mot härnäst. Nu senast var det faktiskt just den här horisonten som lockade igen. Senare i år. Mer om det då.
Nu lyfter jag blicken lite grann från mina mysjobbar till att sikta in mig på att klara 3 mil i mars. Jag återkommer hur det går på vägen dit.
Spring med liv, i livet! / Annie