Ann-Sofie Forsmark - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver ( i väldigt liten skala) en enskild firma där jag föreläser, tidigare har löpcoachat främst ultralöpare, kostcoachat samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016 en gång per år. Det är förstås inte full fart på alla bitar samtidigt utan det växlar under året.


Jag har mycket energi och det får jag genom att vara väldigt noga med att göra rätt saker, jobba smart, ha mycket ledig tid tillsammans med min familj och ta hand om sömn och återhämtning.
Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2017: Under 2016 klarade jag mitt (enda!) prestationsmål inom löpningen; att springa 100 miles under 20 timmar. Inför 2017 vill jag springa med fokus på upplevelselopp men sätter inga specifika mål- om inte andan faller på!

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!

13 kilometer upp och ned i en backe

31 jul 2013
20130731-195328.jpg

Gå upp. Äta lite. Ta bilen ut till en fluginfesterad, överväxt, lerig, rotig och hal skidbacke som ligger mitt ute i ingenstans. Springa upp och ned. 9 gånger. I regnet. Backen är 700 meter och ger cirka 80 stigmeter per varv. Ungefär som Hammarbybacken. Det är ett tufft pass, det var tidig på dagen matmässigt och inte gick det fort. Men jag tog liksom inte slut. Jag har inte tränat många pass senaste 10 dagarna och svårare blir det nu att få till träning när vi åker norrut. Men de senaste passen jag kört, med varannan dags regelbundenhet har varit riktigt bra. Alla tre nyckelpassen jag planerade satt som en smäck förra veckan: Hammarbybacken x 7 plus 20 km transportcykel. En 20 km med 15 km Ursviksextreme. 60 km ultrapass. Jag ger mig själv beröm för att göra det bästa av den träningstid jag får till. Och idag: 16 km varav 13 km blev bara upp o ned i backe. Varför? Förra året hade jag svaret Det är min Nemesis och den ska liksom besegras varje sommar. Jävla backe.

20130731-195340.jpg

Ultraträning i kategorin: bara GÖRT!

30 jul 2013

20130730-083926.jpg

Lite uppslukad av Hjärtats prestation i Durban där- correction! sydafrikan vann och kom trea och prispallen är åt fel håll?

.... Men jag har tränat också! Jag har satt ett ganska väldigt hårt mål för mitt nästa ultralopp: Black River Run 100 miles 21 september. Jag ska in under 20 timmar. Att klara 100 miles under 24 timmar är bra! Att försöka ta sig in under 20 timmar på sitt andra 100 miles lopp och femte ultralopp någonsin- ja det är lite sturskt men så har jag tänkt.

Men jag har liksom inte kommit igång med ultraträningen efter TEC som jag tänkt. Det har varit lite annat kan man säga med jobb, egen firma, Tjejmarathon och mammalivet. Så ser livet ut och så ska det vara.

Jag fick ju till 50 km för två veckor sen men de kändes inte bra. Fel känsla. Alldeles för tunna skor för så mycket asfalt.

Igår bad jag familjen om hjälp med Lillan. Satte klockan på 05.15 och smög iväg i en underbart vacker värmländsk morgon på en lång tur. Hur lång visste jag inte- berodde på hur mycket tid jag hade.

Det finns massor av fina grusvägar här runtomkring men risken att springa fel är stor, täckningen dålig och jag avskyr att stanna för att leta på google maps var jag är. Därför fick det bli en del asfalt och jag springer gärna upp til 4 mil i tunna tunna skor utan dämpning men uppemot 6 mil- då vill jag ha lite mer under.

Jag har beställt ett par Hoka One One (lätt sko med mycket dämpning) men se de har inte kommit så jag rotade lite i min skokyrkogård jag har här på landet. Hittade mina gamla asics GT gel nånting nånting som ja köpnte 2006. De fick duga.

Så tuffade jag iväg med en kopp kaffe och 4 stycken BCAA (aminosyror) i magen genom en sanslöst vacker morgon. Såg både rådjur, harar, rovfåglar och allt var så stilla. Bara njöt av att få ha en helt egen stund. Det är, som jag skrivit flera gånger tidigare, att möta naturen som man är, ensam, som är en stor del av min ultralöpning och det jag längtar till. Det finns inga intervall eller backpass som mättar den längtan.

Sprang in mot Karlskoga på små grusvägar för att köpa Resorb, tekakor, vindruvor och juice som är det jag helst äter när jag springer långt.

Sen styrde jag benen ut från stan igen på en slinga jag sprang i vintras. Då var det - 10 grader och det var betydligt trevligare än de nära 30 graderna jag hade igår. Avskyr värmen och kände hur jag fick sakta ned.

När jag tröttnat på tystnaden (som ändå störs av skumpet av vatten i vätskesäcken) slog jag på P1 Morgon, Upploppet (bra program på P1 som jag själv varit med i förra året!) och så förstås Ask the Ultrarunner som så många andra långpasslöpare med mig (fast i USA).

Sen tog jag fel grusväg och hamnade ute på asfalten. 42 kilometer i benen och 18 hem. Värmen var bedrövlig och vattnet började ta slut. Syrrans kille fiskade i närheten så hade chans att få skjuts hem från cirka 50 km. Men nej. Äntligen fick jag kontakt med det där #vavavoom jag inte känt av sen TEC. Dedikering. Hängivelse. Envishet. Kärlek. Mina ledord. Klart f*n jag ska fixa 6 mil- det var ju det jag hade sagt. Bara ena foten framför den andra.

Syrrans kille droppade en flaska kallt vatten till mig och det var det godaste vatten jag druckit!

Det var inte vackert. Det gick inte fort. Men hem kom jag. 6 mil.

Och dagen efter mådde jag kalas! Inga problem- och det ska det inte vara heller på sex mil löpning när man tränar för 16. Stelheten jag kände när jag kom hem gick över fort med mina trix* (som jag ska skriva mer om) och igår när jag testade benen som uppvärmning för ett styrkepass kändes de bra. Inte lika rappa i ökningarna men det får man ge dem.

Jag har kommit igång alldeles för sent med ultrafokuset inför det här loppet. Det är osäkert om jag kommer hinna komma i den form jag tänkt men det är 8 veckor kvar och jag ska göra allt jag kan.



20130730-083941.jpg

20130730-083933.jpg

Silver för min guldkille!

29 jul 2013
Nicke tog silver imorse! 5000 meter på 19.38 på en kuperad bana genom Durban. Etta och trea blev två etiopiska löpare. Riktigt strongt! Hoppas på bild från prisutdelningen snart! Han är jättenöjd med sin insats och det är det viktigaste för mig! Han tackar för allt stöd och jag är också varm och glad över allas hejarop. Det är så fint och härligt att få fira en framgång, en seger på alla sätt efter allt som varit de senaste två åren! Svårt att förklara men att få fira och belysa något enbart positivt, sprunget ur hårt slit och glädje snarare än att berätta att något på sjukhuset gått bra. Ja ni fattar tror jag! Har ingen bild som sagt men såhär såg han ut när jag piskade honom på ett banpass tidigare i år och såhär glada är vi:

20130729-131654.jpg

20130729-132353.jpg

Mot seger- med vinst från start

28 jul 2013
Ett väldigt speciellt blogginlägg. Min älskade Niklas gästbloggar om sitt 5000 meter lopp på World Transplant Games i Durban, Sydafrika, som startar 09.00 imorgon. För snart två år sen fick Niklas en ny lever och en ny chans till livet. Han har slitit hårt för att komma i bra form efter ett av de mest avancerade ingrepp man kan göra i kroppen. Men mindre än två veckor innan Lidingöloppet förra året fick han tarmvred och fick börja från början med träningen. Helt enormt starkt. Han är min livskamrat, mitt bästa stöd, support och den jag skrattar mest med. Det gör ont att inte kunna vara med i Sydafrika men våra liv är ibland pussel med lite ojämna bitar. Nu får Niklas ordet: "Jag har visualiserat det här loppet i två års tid. Under varje träningspass har jag sett mig själv springa längs banan på Durbans gator och snedda in på stadion till publikens jubel. Självklart ligger jag först. Självklart är sluttiden helt sjukt bra. Jag spyr på mållinjen och klappar ihop. Sjukvårdare springer in men jag reser mig och skakar av mig dem och får äntligen sträcka mina knutna nävar i luften som en segrare. Äntligen är resan slut, äntligen har jag nått mitt mål. Sen har jag haft lite olika versioner om jag måste ta mig in till sjukhus eller inte. Men i takt med att träningen gått allt bättre har drömbilden styrts bort från sjukhuset till att jag faktiskt tar mig vidare från mållinjen direkt till volleybollturneringen, som startar samma tid som 5000 m, och hoppar in i vårt svenska lag. Allvarligt talat, att sätta långa mål är bra, men det här är helt rubbat. Jag har tränat, tänkt, ätit och levt för ett 5000 m lopp i två års tid. I min skalle har jag det senaste året haft en rakt av dålig jämförelse. Min älskade A sprang och vann ett 16 milslopp och tränade fokuserat just för det i åtta månader. Det kan jag liksom förstå. Men jag ska bara springa 5000 m. Och jag har tränat för det i två år. Men då kanske ni kan förstå att ?Loppet?, eller snarare mina tankar om loppet, har blivit en konstant i mitt nya liv och att jag har tryckt in så mycket känslor i det. Det har funnits med mig ända sedan jag blev nr 13 på väntelistan för levertransplantation. När saker och ting känts tungt så har jag ju kunnat fokusera på varje enskild jäkla meter och drömt mig bort. Mitt lopp har blivit en stor del av mig. Jag kommer att sakna det när det väl är över. Men samtidigt är jag så trött på att prata om det, träna för det och tänka på det. Jag kräks på det. Bildligt talat. När jag tänker tillbaka på min träning kan jag inte säga att jag skulle ha gjort någonting annorlunda. Jag har gett mitt yttersta. Jag är verkligen nöjd med min satsning och går helhjärtat in för vinst. Men vinsten är inte allt. Inte här. Jag har fått möjligheten att få tävla i de svenska färgerna i ett mästerskap som bara har vinnare. Jag kommer att få träffa inspirerande personer med otroliga livsöden. Personer som vunnit tillbaka sina liv. Som får känna den otroliga glädjen i att få vakna ytterligare en morgon bredvid den man älskar. Vi har alla valt att ta oss till Sydafrika för att få vara med om något större än själva tävlingarna. Jag ser dessa spel som en hyllning till min och våra donatorer och en hyllning till mina nära och kära och alla som ställt upp för mig. Utan er hade det inte varit möjligt. Men självklart vill jag vinna. Redan från början på Huddinge sjukhus har det varit en tävling. Jag skulle upp och gå på kortast tid, upp för den högsta trappan på kortast tid, skulle hem från sjukhuset på kortast tid, springa milen på kortast tid. Och även om jag kanske inte nådde alla mina mål på kortast tid har jag ändå i Niklas värld vunnit alla mina tävlingar. Kan bland annat tala om att jag enbart de sista sex månaderna segrat i Premiärmilen, Kungsholmen runt, Blodomloppet i Uppsala och Stockholm och SM i Duathlon. Så ja, jag åker till Sydafrika för att vinna (i samtliga reella som imaginära världar). Skillnaden med detta lopp är att det är slutet på en period och början på en annan. Jag ser fram emot att få lägga det bakom mig och gå vidare mot något nytt. Om fem dagar (i skrivande stund) springer jag det äntligen. Och mest av allt ska jag njuta/ha ont i kroppen/svettas/vara slutkörd. Vill man se resultat och följa tävlingarna live (så mycket live som det går) kan man kolla in www.wtg2013.com eller Mer Organdonations fb-sida. Är du sugen på att rädda liv? Kolla då in: livsviktigt.se och geblod.nu Tack A för att jag har fått dela med mig. Tack för ditt stöd, ditt engagemang och din kärlek. Ord räcker inte till. Du betyder världen för mig.""

20130728-172055.jpg

Också ett träningspass

26 jul 2013
Alla de som på Instagram och andra sociala medier hävdar att det är 100%igt underbart att semestra med barn- ljuger! Ibland är det ett slit att ta sig igenom där en stund för sig själv, tex på toaletten är själva paradiset. En vanlig dag innebär: Logistik, utfodring, säkerhet, diplomati, fredsmäklari och på sommaren tillkommer även drunkning till alla de triljarder sätt som de här varelserna försöker ha ihjäl sig själva på varje dag. Missförstå mig rätt. Jag älskar min dotter över allt annat, saknar henne när vi är ifrån varandra och hennes sällskap är det bästa men vissa dagar när hon från 07.00 till när hon behagar somna vid 20.30 är en förvisso helt underbar virvelvind av energi, badglädje med hybris, envishet, 4-års trots och mammighet- ja då, ibland, vill jag bara ta mina löparskor och springa iväg. En stund. Bara en stund. Så får man inte säga va? Det skiter jag i. Så känner jag ibland och så känner fler med mig. Att varannan dag få till ett träningspass blir liksom så himla viktigt. Jag känner mig jätteego, jag borde bara vara glad att jag har ett barn att ta hand om men hands up. Jag är bara mänsklig, såhär känner jag. Jag vill träna. Jag mår så himla bra då. Jag får eoner av tålamod. Men igår gick det inte. Tiden räckte på något sätt inte till och hon ville vara med mig- hela tiden! Lösning! Jag, syster, stora E, MiniMe och hunden ( nåja, stor kanin) Frasse stack ut tillsammans innan maten. Vi joggade allihop en kilometer som uppvärmning och jag knep en 800 meter till i snabb fart. Sen turades vi om att köra backintervaller och en passade Lillan som såg till att man i vilan gjorde armhävningar. Sen hände en liten olycka vilket resulterade i att kjol och trosor åkte av och sen ville hon inte vara åskådare mer utan också springa backe förstås. Sin mammas dotter liksom. Så barrumpad 4-åring, liten hund, stor karl och två systrar Forsmark uppför backen. Helt klart en syn! Jag knep lite fler vändor och en snabb runda runt åkern och fick ihop 7 km iallafall. Också ett träningspass!
20130727-211846.jpg
Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.