Mitt nästa blogginlägg var tänkt att handla om intuitiv löpning. Om studier bakom. Men det får bli en cliff hanger. Eller en crutch-hopper snarare.
Jag har aldrig haft kryckor eller problem med benen mer än en lätt stukning sommaren 2010 och min falska ischias som jag ju fick bukt med.
Mitt enda egentliga löpuppehåll sen.. ja vet inte, barnsben? har varit runt mina gravidideter, men knappt ens då vilket jag fått skit för hos en av våra större träningsprofiler.
Men i somras hamnade jag i ett läge jag aldrig varit i- och aldrig vill vara i någonsin igen.
Jag fick bakteriell bursit som blev feldiagnostiserad och felbehandlad och jag lägger egentligen ingen skuld på den första läkaren utan det var ren och skär otur men det finns mycket att lära och kanske skicka med så ingen annan går runt i två veckor med fel behandling- som jag gjorde.
Som man gör läser man runt om bursit och det är ganska kliniskt och fåordigt därute. Jag läste ”överallt” både på medicinska sajter och anekdoter och blev inte klok riktigt. Och de bloggstories jag läst har inte varit så uppmuntrande. Såhär kommer min story.
Måndag 10e juli ramlade jag på knäet när jag sprang. Blodvite på vad och lite på knäet men sprang glatt vidare och kände ingenting- var på en grusväg ska tilläggas. Höll på med en spade och grävde o stampade på den under veckan.
Fredag kväll börjar knäet göra lite ont och lördag morgon är det svullet. Har lite temp och framåt kvällen efter läsning på 1177 åker jag in till närakuten där jag var i Värmland för det står att man ska göra det om man är påverkad och jag mådde inte så bra- dock var det oklart vad det berodde på (Hade stått på loppis och fått i mig för mycket laktos också) men better safe than sorry!
Med min anamnes – aktiv, hållit på med spade osv så gör läkaren tolkningen att det är drivet av det. De tar blodprover – inga prover i knäet alltså- och sänkan är helt opåverkad så de tror inte det är bakteriellt utan att jag överansträngt och ska vila. Låter just då väldigt logiskt.
Tillbaka till huset. Tar en, för mig, lugn vecka, inget spring. Inga vikter, ingen spade. Det blir inte direkt bättre men svullnaden samlar ihop sig över knäskålen- där bursan är. Får lite gliringar här o var om att jag kanske inte har tålamod osv och tänker att så är det nog! Jag borde bara vänta.
Åker till Skåne för att skriva på min kommande bok. Passar ju bra att bara simma i havet och gå litegrann. Det är 11 grader i vattnet och kallt men så skönt för knäet som känns kokande varmt och gör ont vid beröring men inte direkt när jag går.
Men magkänslan säger att något inte är rätt. Ringer min sjukvårdsförsäkring och läkaren säger att jag måste få vård nu! Kivik är inte ett mecka för sjukvård- om än för så mycket annat- så tar min packning på bussen till Kristianstad. Haltar till sjukhuset för nu gör det ont.
Raskt och fint bemötande. Sänkan fortfarande låg, ingen temp men ”det där ska ha antibiotika nu” säger läkaren. Det är en infektion. Raskt till apoteket och kastar in en första tablett. Stapplar till ett hotell och tar mig hem till Stockholm.
Men det blir fortfarande inte bättre och nu har jag inte tålamod! Besöket i Skåne var på torsdagen och lördag morgon är det ingen skillnad- alls! Magkänslan säger igen att det här räcker inte. Ringer 1177 och får hänvisning till närakut. Är där först av alla och får en fantastisk läkare direkt som bara tittar på mig, skakar på huvudet och undrar hur länge jag stått ut? Ja det var 2 veckor sen jag ramlade. Hon skakar, snällt, på huvudet och skickar mig med en macka och en kaffe (Jag hade missat äta frukost och förstod det skulle bli en lång dag) och med sjuktransport (aldrig åkt) till Danderyd för att kunna få komma till ortopedakuten där de kan tömma knäet. ÅH vad det låter skönt just då för det är som att ha en stor röd böld, som en clownnäsa, på knäet och jag är SÅ LESS. Varför har jag inte fått vare sig antibiotika eller tömning tidigare?
Väl där går det fort in till ortopedakuten där jag får lika fint och varmt mottagande som jag fått överallt och min sänka har börjat öka nu. För såhär- om jag förstår det rätt- infektionen är inkapslad i bursan på knäet och det är svårt för antibiotikan att ”komma åt”- den går ju på hela systemet, men hjälper förstås där också men inte lika raskt. Sänkan var också låg initialt just för att infektionen låg inne i bursan. Därför gjordes tolkningen att det var en inflammation snarare än en bakteriell infektion.
Doktorn kommer. Jag tror att ”tömma” betyder en bedövning, ett litet snitt och sen att det rinner ut. OH NO. Det här var i paritet med att föda barn, nja, men obehaget- herrajomala. En kompis hade svimmat och jag fattar varför. Skippa nästa stycke om du är känslig.
Jag är ganska tuff tycker jag, har aldrig svimmat men nu var det nära. Knäet var så brutalt ömt o svullet så när han först körde in bedövningsspruta och sen ”hackade” runt med den hit o dit för att den skulle ta överallt- ja då var det väldigt jobbigt och jag hade sån nytta av att gjort andningsövningar. Sen tog bedövningen inte riktigt så han fick köra in den igen.
Sen. Snittade han och började krama på bursan för att få ut allt. Då var det ”lite” jobbigt. Tur att jag är vig för jag hängde snett framåt över andra benet och kallsvettades och försökte andas. Tyckte inte bedövningen hade tagit nå värst. Sen spolade han slemsäcken rent och det var kanske det skönaste i jämförelse.
Sen satte han ett dränage in i knäet. Det såg helt galet ut. Som ur en skräckfilm. Satt där i en pöl av blod och var med en plastbit ut ur knäet. Sen lade dem om det och kom med kryckor. Nästa chock. Vad? Nä du får ju inte belasta nu. Inte gå och så. Inte promenera. Jag lyssnade noga. Var ensam hemma några dagar så började fundera på hur allt skulle lösa sig men bra folk omkring mig har jag!
Stapplade hem. Ganska grinfärdig nu. Det bara släppte. Varit så konstigt allt och hela tiden har jag vetat någonstans att jag INTE överbelastat knäet. Det har aldrig hänt förut, mitt knä klarar mil efter mil i tuff brötig terräng så varför skulle det ge upp nu? På odlingen på bakterierna som jag fick tillbaka, över tre veckor efter fallet, visade det sig att det var stafylokocker, vilket finns i jord (där jag ramlade). De ska man inte ha i knäet…
Det blev bättre efter tömningen men det finns risk att allt inte kom ut och att det ”kapslas in” bakterier som är kvar. Dränaget ramlade ut av sig själv, vilket var rimligt, efter 2 dagar men det fortsatte vätska. Vi åkte upp till Jämtland- planerade om och tältade nära bilen, jag med kryckor… vågade verkligen inte belasta förrän antibiotikakuren. Det tog LÅNG TID innan jag kunde sätta i knät med vikt på det i golvet. Däremot gick det ju toppen att springa direkt och det är en hel del som skiljer om man har en bakteriell infektion kontra en inflammation orsakad av överbelastning:
- Vid en överbelastning är det vanligt att problemen kommer tillbaka. Du har gjort något som gör att det blivit retat. Det kräver vila och förändrad belastning- troligtvis bra uppbyggnad igen.
- Vid en bakteriell infektion har istället något kommit in i bursan och när det otyget väl är borta är det ju ingen fara med knäet. Leden är helt opåverkat. Därför kunde jag ha kryckor en dag och sen någon dag senare gå helt obehindrat. Läkandet är däremot knepigt då antibiotikan verkligen ska kunna ta sig in i själva bursan- därav behöver man ofta tömma och man kan behöva tömma igen.
Det är verkligen två helt olika skador som kan se likadana ut först- troligtvis vet du om du ramlat och fått in något och är inte lika trögfattad som jag var.
Så en del av mig är trots att det blev en så lång resa med detta, tacksam att mitt knä och min led inte svek mig utan det var bara ren och skär otur att jag fick in bakterien och inte sökte vård igen tidigare. ”Man ska inte gå runt och bita ihop” som en sköterska sa. Jag har alltså INTE lyckats överanstränga mig någonsin – bara en sån sak känner jag mig nöjd med- som ändå sprungit 16 mil tre gånger.
Sådär. Nu har internetz en till berättelse om bursit. Förhoppningsvis min sista. Tack alla hjältar inom vården i Karlskoga, Kristianstad, Solna och Danderyd. No offence men hoppas jag slipper komma med en annan kroppsdel snart igen.
Nästa inlägg blir om löpning som faktiskt blir av!