Men det var väl då själva f–n vad den här våren står kvar och stampar i väderkorridoren. Igår kändes det som att den äntligen var på väg efter ett långpass i halvlånga tajts och 28.23 minuter i solen utslätad på en solstol efteråt (jag har en ny löparklocka, mäter allt ...) men så gick solen i moln och idag är det grått och gnälligt och småkallt igen. Inte konstigt om man drömmer sig bort till exempelvis när jag sprang i Aostadalen i Italien förra året. Det var soulrunning rätt och slätt (fast inte särskilt slätt om jag ska vara ärlig), en riktigt höjdare på alla sätt och vis.

Så då drömmer jag mig bort.

Jag blundar och återigen står jag där, utanför flygplatsen Malpensa i Milano, det är i början av juni 2017 och temperaturen är osannolika 38 C. Då har det ändå svalnat av en smula, några dagar tidigare låg den på 42 C. Asfalten är mjuk under fötterna, suger fast under flip–flopsen som ”flap flap” för varje steg,  jag klunkar mineralvatten och är glad över att jag inte ska ut på någon löprunda i Milano idag. Det är jobbigt nog att bara stå upp.

Jag väntar på en buss som ska ta mig upp i bergen och den lilla byn Val D´Ayas som ligger runt två och en halv timmes färdväg bort och nästan 1700 meter över havet. Där lär det vara betydligt svalare än här i Milano, hoppas jag hoppfullt.

Jag är inbjuden av Francesco Di Domenico på den italienska löpartidningen SoulRunning (kanske världens vackraste namn på en löpartidning) som har fokus på trail–löpning, för att tillsammans med några andra löpande journalister från olika delar av Europa bli guidade längs olika stigar på det väldiga bergsmassivet Monte Rosa. Jag bävar en smula inför uppdraget, någon utpräglad bergslöpare har jag aldrig varit och bergen i Italien är ju lite annorlunda än kullarna i Sverige, här kommer det att handla om en väldig massa höjdmeter. Monte Rosa bjuder på bergstoppar som Castor, Pollux och Breithorn som alla sträcker sig en bra bit över 4000 meter.

Men nu är jag inte här för att tävla, den här gången handlar det verkligen om soulrunning; att löpa utan tankar på tid, bara löpa in i ett grandiost landskap bäst det går, springa och gå (när det inte går att springa) mot en väntande tre eller fyra rätters lunch på någon bergstopp i en så kallad rifugio (kombination av pensionat och restaurang). Och efter lunchen löpa vidare och då lämpligen utför (bäst för matsmältningen) mot en avslutande middag på restaurang nere i dalgången med fyra eller fem eller sex rätter innan man stupar i säng och får sova den rättfärdige bergslöparens djupa sömn. Ett glas vin eller två får man nog också räkna med, vi är ju ändå i Italien!

Äntligen kommer bussen, jag rycker loss flip–flopsen ur den smältande asfalten och klafsar in. Verso le Montagne!!Bussen rullar på vindlande vägar upp allt närmare himlen och för varje kurva blir luften lättare och svalare att andas och efter en natts sömn på trivsamt pensionat har jag morgonen därpå hamnat i en löpargrupp med Isabel da Costa från Portugal, Pablo Criado från Spanien, Riccardo De Gaetano från italienska Runners World, Michal Hrabec från Tjeckien och Alastair och Helen Dixon från England. Pablo och Riccardo är båda två bergslöpare i världsklass, Pablo kom trea året innan i det beryktade ultraloppet Tor Des Geant som startar i september varje år i Aostadalen. Där har man 150 timmar på sig att springa 330 km med 24 000 tusen härliga höjdmeter. Pablo, byggd som ett marmorblock och ben som telefonstolpar, gick i mål efter 83 timmars löpning.

Pablo och Riccardo kommer vi inte se så mycket av annat än vid luncherna och middagarna, de försvinner obegripligt snabbt uppför bergsryggarna. Vi andra är av betydligt mer mänskligt slag, Isabel från Portugal har aldrig sprungit längre än en halvmara. Hon säger att hon är betydligt bättre på yoga än löpning, och hoppas kunna sträcka ut sig på någon bergstopp, förutsatt att hon orkar upp. Och Alastair och Helen är ett lärarpar från kurorten Bath, som nyligen startat upp en blogg för trail–löpning. De tycker om att springa långt och långsamt och hoppas på sikt kunna arbeta mindre som lärare, och mer som löpande bloggare. De säger att de tycker det är mycket roligare att sätta betyg på löparskor än elever.

Davide Orlando är vår guide. En gång var han marknadschef för Conde Naste i Milano (förlagsgrupp), sedan hoppade han av och sadlade om till ett nytt liv, då längtan efter bergen blev för stor. Davide bor fortfarande kvar i Milano där han har familjen, men så fort de kan åker de till en lägenhet de har i Val D´Ayas.

– Jag älskar bergen, jag älskar Aostadalen, säger Davide. Bara här känner jag mig fri. På vintern åker jag skidor, resten av året springer eller vandrar jag. Det ger ro för själen.

Dag ett av tre, och vi ska ta oss upp till Rifugio Ferraro, drygt en mil och 800 höjdmeter upp. Solen skiner, det är runt 20 C i luften, som känns lätt, för att inte säga tunn. Vi startar alltså på 1600 meters höjd, det är betydligt färre luftmolekyler på den här nivån än vid flygplatsen i Milano. Men jag tänker att om jag andas lite oftare som kommer det säkert att ordna sig.

Aostadalen är en mycket smal dal, med väldigt branta bergssidor. Hit kom människor med germanskt ursprung vandrande från Valais på andra sidan bergen i början av 1800–talet, för att bosätta sig. Inga italienare hade kommit på tanken att bosätta sig i Aostadalen, den var alldeles för otillgänglig och på vintrarna kunde det falla ner enorma mängder snö. Men folket från Valais, som var av synnerligen segt virke, och med starka drömmar om obrukat land, vandrade över bergen och slog sig ner i Aostadalen. Livet i Aostadelen var mycket hårt, och är det än i dag tänker jag när jag stånkar mig uppför en gammal kostig med ohygglig lutning. Jag är glad för mina stavar i karbon, sådana hade de inte på 1800–talet.

Davide berättar att på vårarna tog valaisarna upp all boskap på bete högt uppe bland bergen, där de röjt skog för att få till beteshagar. Vi har tusen höjdmeter kvar till den första hagen, glada bäckar porlar runt omkring oss, det doftar tungt av mylla och urskog och min respekt för de där kossorna växer för varje steg, låren bultar av mjölksyra.

Valaisarna kånkade också upp ett slags sovlådor i massivt trä till betesmarkerna, i storlek en normal bajamaja (fast då utsträckt på längden) med bärstänger på sidorna och med en vikt på runt 150 kilo (fyra bärare på varje).  I dessa sov sedan herdarna och herdinnorna sommaren igenom och man kan väl tänka sig att ytterligare en och annan valaisare blev till under sådana somrar.

Vi kommer till slut ut ur skogen, ut på en högplatå med tjockt gräs och vi börjar springa i makligt tempo. Syrebrist och mjölksyra upp över öronen har en märklig förmåga att stämma till ödmjukhet och löpande återhållsamhet. Vi vill ju också hinna med att betrakta utsikten som är alldeles hänförande! Det är sommar i de italienska alperna, solen är stark men runt omkring oss sträcker sig väldiga bergstoppar klädda i vitt upp mot en blå himmel.  Hjärtat får vingar och lättar, själen fylls av syre och mjölksyran sjunker i låren och det är dags för Selfies! Vi ”bergtoppar” varandra på Instagram och Fejan, och livet är gott. Tänk de arma gamla valaisarna, som inte ens hade inte telefon!

 Dagarna går, luncher och middagar flyter på. Vi springer och går och pratar och lär känna varandra bättre och bättre. Helen stukar en fot, men lyckas ta sig ner i dalen. Stigarna är trixiga ibland, det gäller att ha koll på varje steg. En eftermiddag når vi upp till en glaciärsjö. Där har Pablo och Riccardo legat och solat en timme när vi andra kommer fram. De tar av sig solglasögonen när jag tar av mig löparskorna och hoppar i. Vattnet har en fantastisk grönblå färg, lite som Medelhavet, men någon medelhavstemperatur är det inte. Jag känner benen domna under mig, gissar på 10 C, något lägre än normal temperatur för swimrun i Östersjön i maj. Pablo och Riccardo tittar på varandra, sedan hoppar de också i. En sådan där primitiv grej mellan män. Efteråt nickar vi respektfullt åt varandra, och försöker sedan få liv i våra fötter. Det är alltid bra ha kontakt med fötterna, när man ska springa utför.

 En dag springer vi på en italiensk författare, som bor och skriver i en liten stuga bland bergen ett par månader om året. Davide är lite bekant med honom, och en stor beundrare. Han heter Paolo Cognetti, hans senaste bok Le otto montagne, kommer nu under våren också ut i Sverige med titeln De åtta bergen. Det är en barndomsskildring om vänskapen mellan två pojkar, den ena uppvuxen i bergen, den andra i en storstad, som spänner över tre generationer.

– Den måste du läsa, säger Davide. Älska man bergen älskar man Cognetti.

Jag lovar läsa den.

Tre dagars löpning i Aosta–dalen skulle räcka till en hel roman. Man hinner tänka en hel del uppför, där varje steg är en påminnelse om att livet är en kamp, och om man inte tar ett steg till så får man ingen lunch. Utför att det en annan slags inlevelse, där gäller det att tygla sig så man inte slår ihjäl sig, för då får man ingen middag. Se där två djupsinniga visdomar från Aosta. Plus att jag med mig hem också fick en absolut syresatt kropp och ett nytt hemoglobinvärde som gjorde löpningen hemma till en fröjd för några veckor, innan allt blev som vanligt igen.

Allting sammantaget: Soulrunning, när den är som bäst!!

Känslan av att under stor möda ta sig upp till ett bergspass på 2700 meter, och där nå fram till en rifugio där en lunch väntar, sitta en stund på en bänk i solen med utsikt ut över hela världen (i alla fall den italienska alpvärlden), för att sedan löpa utför ända ner till botten av dalen, är obeskrivbar – måste upplevas.