Löpa vardag

Åter fäderneslandet, och man vandrar runt som i ett töcken. Och då talar vi inte bara novembermörker.

Landade mitt i natten på Arlanda, när jag checkade in i hemmet var klockan sex på morgonen i Indien. Sov några timmar, och somemtimes a man has to do what a man has to do. Upp sex svensk tid, och iväg med barnen till dagis och skola.

Fröknarna tittade på mig som vore jag en zombie. Det kostar på att åka på äventyr.  Det kostar på att löpa på höga höjder. Det kostar på att löpa 16 mil på fem dagar.

Men allt var förstås allting värt. Nu har jag sett en del av världen jag aldrig sett förut. Här några människor jag mötte på vägen:

Vadå camelback?

Omelett!

A man from Mars

Potten under pottan

Thumbs up! För Himalaya 100 M Stage Race.

---

Ursäkta bloggtystnad. Var väldigt avkopplad i Himalaya, om man säger så. Inget internet fast man sprang på höjder som nästan nådde upp till himlen.

Jag kom i mål! 100 Miles på fem dagar. Foten höll, mirakulöst nog, trots grymt grovt  underlag, mest kullersten hela vägen.

Hur det var? Det var BRUTALT. Första dagens löpning runt 37 km, totalt runt 3000 höjdmeter. Mål på 3600 meter. Sova sovsäck i skjul utan värme i nollgradigt. Där fick man testa gamla scoutandan. Sen upp igen på morgonen i ottan och 32 km på höjd 3600-3200-3600. Sedan en mara på det dagen efter med 3600-3200-3600 i 25 km och så 16 km nedförsbacke till 2200m … fast sträckan var inte exakt uppmätt och många gps:er visade en total på över fem mil. Och så ytterligare en dag, 21 km med 600 höjdmeter (första 5 km utför). Och sista dagen 3 mil, med 10 km uppför i början (700 höjdmeter) och utför mest hela vägen därefter.

Det var …. jobbigt.

Hög höjd = lår som gele, och tokpuls mest hela tiden, och lungor som piper som hysteriska ångvisslor. Ja ja, man ska inte klaga, även om kroppen just nu är ganska nöjd med löpning för ett tag. Ett fantastiskt äventyr, overkligt storslagen natur, hej hej Mount Evererst därborta vid horisonten, och alla de andra topparna.

Nu åter i New Delhi, och hurry hurry for some curry … längre rapport följer i papperstidningen.

Här följer några bilder:

Etappkarta, första dagen upp till Sandakphu. Där bad guiderna en bön i ett bergstempel så vi skulle få sol dagen efter. Gudarna var dock lite motsträviga. Det tog två dagar innan de släppte på solen, men då blev det full kräm (synd man glömde solblocka i nacken …) Men springa genom blöta moln har en viss charm det också., trolskt och mystiskt och hoppas man inte springer vilse och hamnar i Nepal …  Andra dagen sprang vi längs bergskammen mot Phalut, men vände innan och tillbaks. Nästa dag hela vägen till Phalut, och halvvägs tillbaka innan neråt mot Rimbik.

Här skalar jag en potatis uppe på Phalut, 3600 m. Energipotatis, med salt och peppar på. Funkisen ställde fram en stol. Mycket glad för den stolen.

Typisk banprofil …. rena backanalen …. eller running backup? … hög höjd gör roliga saker med hjärnan ….

Ok, Mr Gysing has arrived … over! De här killarna såg till att man inte sprang över gränsen till Nepal …

En av de vita topparna långt därborta är Mount Everest. Bilden är tagen på 3400 m, jmfr med Kebnekajses c a 2200, ja bara så ni vet …

Vilket tempo jag höll? Den här vägmarkeringen beskriver löpambitionen rätt väl:

Namaste! … på ett tag …

---

Sega kropp.

33 km i söndags, tre varv runt Djurgården. Jobbigt.

12 km fartlek på rullband i tisdags. Jobbigt

15 km i skogen idag. Jobbigt. Högg till i foten i ett lut, all kraft rann ur benet. Vänster vad fick jobba extra. Men så släppte det.

Torsdag nästa vecka mot Himalaya. Kommer bli spännande.

Tidningen äntligen ur tryckpressen idag.

Minns kraften i havet. Känner kraften ur havet. Ur djupet. Foten viftar till, förväntansfullt.

Dags att bli bergtagen!

---

Tog med mig felande foten, ja den andra också, och drog in i skogen tidigt i ottan. Man behöver inte springa särskilt långt för att hamna i en annan värld. Över Valhallavägen och ner bakom Stadion och vidare mot Stora Skuggan. Norra Djurgårdsstaden växer visserligen upp längs Husarviken och det är lite läskigt, Stora Skugga liksom hukar sig i den ännu större skuggan från de väldiga huskomplexen. Ingenting kommer att bli som förut när alla byggena är klara. Men så är det ju nu med tidens gång, ingenting blir aldrig som det var förut. Utom kanske skogen då? Jag hoppas den klarar sig.

In på Fiskartorpets terrängbana, och dunkel dimma mellan tallar och gran och över blåbärsris och mossor och kottar. Ormbunkar i backen som de stått där sedan dinousariernas tid, med blott en liten paus under istiden. Luften tung av allt som multnar,  som gjort sitt för sommaren. Barr och blöta löv på banan, mjukt och fjädrande. Felande foten aningens förvånad över den kuperade banan, men vande sig hyfsat efter ett par varv, även om det högg till ibland i nerförsbackarna. Den behöver sådant här. Fiskartorpet – Djurgårdens Himalaya!

Sex varv (2,4 km) med nittio sekunders gåvila, och skogens dimma for ut och in genom lungorna som kolven i en ångmaskin för högtryck (metafoooore ….). Konvalescens konserverar formen illa. Men bara detta att kunna springa, att få gunga fram där bland träden och vara ett med träden och alla andra grejer som växer i skogen, vara hej hej med mossan och de blöta stenarna, och se rumpan på ett rådjur i full karriär, det är hundra poäng av hundra möjliga en alldeles vanlig vardagsmorgon.

Men vissa saker ska man förstås akta sig för i skogen:

Bara springa förbi, springa fort, fort. Annars kan det gå riktigt illa!

---

Himalaya 100 M. Sug på den!

Först drömmen!

Allt enligt motto 1: No mountain to high!

Allt enligt motto 2: Kan Emelie i bloggen bredvid så kan jag!

Vi får väl se hur det blir med det. Räknar dock med att peaka min löparkarriär därjättelångtbortfrånstan i Himalaya. Inte så svårt i och för sig, starten går i staden Bagdogra i Kashmir, som ligger på 1800 m höjd (tänk start strax under Kebnekaises topphöjd). Drygt fyra mil senare (första dagen, loppet pågår fem dagar) går man i mål på 3600 m, på ett ungefär. Det kommer bli en riktig höjdare (ho ho hejda mig någon …  lite yr av att hålla andan, s k höghöjdsträning … arbeta utan syre). Tyvärr har jag inte mer än någon dag på mig att acklimatisera mig till höjden, så jag lär förmodligen  drabbas av en syreskuld som inga kreditkort täcker.

Men foten då? Min berömda fot. Ja i alla fall berömd på kontoret. Eller möjligen uttjatad, om jag ska vara ärlig (fast det kostar på). Var hos fotdoktorn för några dagar sedan, och inte behövdes det någon röntgen inte. Doktorn klämde till under ankeln och ajajajaj, uttänjt alternativt avslitet ligament, det är ingenting man kan göra någonting åt annat än att träna. Ja jag sprang ju fyra mil och badade 16 gånger direkt på, sa jag (det hände under Ö till Ö, kanske har nämnt det några gånger, mmmm säger brorsan … f ö kommer det stort reportage i RW no 10 med fantastiska bilder, riktig skärgårsporr) … men det var nu inte det doktorn menade med träning.

Styrketräning, sa doktorn, styrketräning. Men jag kunde ju inte ens stödja mig på foten några timmar efter loppet, sa jag. Ja ja, sa doktorn,  men styrketräning är det enda som gäller om foten ska bli bra.

Så nu häver jag mig på tårna varje dag, och vickar foten hit och dit med ett rött gummiband som motstånd. Springer gör jag också. Det går riktigt hyfsat rakt framåt och uppåt. Inte lika kul utför, men jag har ju drygt tre veckor på mig innan start. En kapplöpning med tiden, men det är man ju van vid som löpare. Och upp kommer man ju alltid (gammalt bergslöparordspråk). Och är det sedan någon som står där och vinkar på en topp i Himalaya och vill ner, så är det förmodligen jag. Men det ska nog ordna sig det också. Får väl hyra en sherpa i värsta fall, som kan kånka ner mig.

Please, Mr Sherpa, take me downtown.

Nä, nog bäst börja andas igen. Puuuuuuuuuh!

/to be continued ….)

---