Race report: Kalmar Triathlon 2010 - Karin Tri | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Karin Linnersund


Triathleten

Mest lästa


Race report: Kalmar Triathlon 2010

1 aug 2010
av: Karin Linnersund

En lång race report, efter en lång dags tävling. Långläsning...

Så är det dags att sammanfatta en dags kämpande och tävlande. En dag som man längtat efter och laddat för under så lång tid. Under alla träningspass det senaste året har jag haft ett mål: Kalmar Triathlon. Och en rätt så djärv målsättning, att för andra året i rad kapa tiden med 1 timme. Förra året lyckades jag med målet och satte PB med 72 min. Ett väl genomfört lopp och jag minns hur nöjd jag var med dagen. Förbättringar och resultat av all målmedveten träning. Från debuten till en satsning ska man väl kunna kapa en del. Men jag ville ju mer ännu en gång, men skulle det gå att kapa så pass mycket en gång till?

Jag har ju haft hjälp av Pasi Salonen som coach nu under 1.5 år. Han hjälpte mig att lägga upp träning och allt inför målet förra året, och i vintras satte vi oss ner och skissade på planen som skulle hjälpa mig att nå mitt mål ännu en gång, iår.

Så hade då dagen D kommit. En dag som jag väntat på nu i flera veckor kände jag, jag hade gjort som man ska och trappat ner träningen. Blev då allt med rastlös och ville till slut bara att tävlingen skulle börja. Jag var ju själv så nyfiken på hur kroppen skulle kännas, och speciellt hur cykelbenen skulle bete sig.

Målet för iår var alltså att gå under 11:30. Ett mål som inte alls skulle bli så enkelt. Planen var att simma på 1:20 (1:38 förra året), cykla på 5:30 (5:57 förra året) och springa på 4:30 (4:46 förra året), samt lite växlingstid då på 10 min. Så för att lyckas behövde alltså allting klaffa. Det är ju inte bara formen som ska vara där, utan utrustning ska funka, mentala biten är superviktig, energidelen ska fungera bra osv. Man ska ha en bra dag helt enkelt. Det är ingen "walk in the park".

Efter Vätternrundan hade jag själv (och Pasi) börjat fundera lite på om det var möjligt att cykla snabbare än ursprungsplanen. Kanske ner mot 5:20? Jag ville ju inte sätta en begränsning på mig själv (mentalt) att 5:30 var det enda möjliga, utan jag ville ju tänka stort. Men det är otroligt svårt att gissa vad som är rimligt. Vätternrundan: 30 mil, delvis i klunga men också en del själv, på gamla linjecykeln, snittade jag 34km/h. Nu var det endast 18 mil, men ensamkörning på nya tempohojen. Jag var t.om så pass velig innan, efter alla pass och kände att jag kanske inte var lika stark på tempocykeln som på gamla? Kunde jag ens hålla 34km/h så pass länge? Ja det var ju något som jag väntade på att få svar på.

Så var dagen här. Jag var otroligt laddad och fokuserad redan när jag vaknade. Totalt taggad men ändå kände jag ett inre lugn. Jag visste vad jag skulle göra. Gick upp kl.04:15 för att slippa stressa och åt frukost, och gick sen ner till växlingsområdet vid 5.30. Lade upp alla mina saker på handduken vid min cykel i växlingsområdet. Förberedde, allt på sin plats, och jag kände mig lugn. Träffade på många vänner och bekanta nere vid området, både deltagare och hejaklack, och vi hälsade kort, men alla var taggade till max och det blev inte mycket kallprat. Jag träffade på Jonas Colting vid växlingsområdet och vi hann prata lite, jag fick både pepp och lite taktiktips. Det kändes riktigt bra och jag visste att cyklingen var min grej idag. Det var my time to shine.

 


Taktiksnack med Jonas


Noga förberedelse vid min plats

I Kalmarsundet var det riktigt kallt iår. Så simningen (3860m) hade nu ändrats från den vanliga 2 varvsbanan som går långt ut i sundet, till en kortare 4-varvsbana som enligt tävlingsledningen skulle vara lite "varmare". Det hade talats om 17 grader, men det var nog snarare 15-16 grader i det där vattnet. Men jag såg det som en ny spännande del. Ja lade ingen energi på att stressa upp mig om det var bra eller dåligt, och hur det skulle påverka resultatet. Nu var det såhär och det var dags att simma.

Jag satte på dubbla badmössor, och min nya våtdräkt satt på tajt och bra. Hann hoppa i vattnet och simma ut och tillbaka några gånger för att vänja kroppen lite vid vattenkänslan och kylan. Sen tog jag min plats, jag följde coachens råd om att stå längst fram på kanten. "Fel" kant alltså, så när startskottet gick simmade jag åt lite "fel" håll, mer snett vänster/rakt fram än åt höger där bojen var, just för att kunna simma i fritt vatten, inte slåss med alla andra som också ville fram, och efter en 50m, simmade jag sen in i sidan på klungan och förhoppningsvis hade jag då simmare runt mig i ungefär min fart. Jag tyckte den taktiken fungerade bra, jag kunde komma in i simningen direkt, och slapp slag och sparkar. Men sen var det ju trångt ändå, vi var drygt 600 personer som skulle simma på en 1000m bana, runt, runt.


Mitt fokus under simningen var just: att fokusera på simningen: bara! Inte tänka på en massa annat, för då tappar man tekniken, frekvensen och hamnar efter. Så jag simmade på, kom in i rätt bra flyt och min tretaktsandning. Var bara lite orolig för just varvräkningen, men med min vana att räkna längder så lyckades jag nog! Man jagade gula stora bojar, som syntes lite dåligt i vimlet av alla GULA badmössor runt omkring en. Men man simmade runt 3 bojar på lite öppet vågigt vatten, rundade en vågbrytare, simmade längs med denna och sen upp på stranden för varvning. Där hörde jag hejarop och sa högt till mig själv vilket varv jag var på. Och sen hopp i igen och simma ännu ett varv, och så repeat då, så man fick ihop 4st varv.

Jag höll också koll på klockan på varje varv och såg att jag höll min tid, simmade varje på ca 20 min. Men jag kunde ändå inte slacka efter, jag simmade på och fokuserade på framåt! Det var även vid varvningen som jag mest märkte av kylan, för fötterna hade inte så mkt känsel när man gick på den steniga botten. Men annars när jag väl simmade tänkte jag inte så mkt på vattentempen. Men när jag gick upp för rampen när simningen var klar, kände jag att jag hade lite krampkänning i ena vaden. Tog det lugnt upp, och joggade lugnt bort till växlingsområdet. Simmade totalt på 1:20:49, så helt ok enligt planen.

Var nog lite adrenalinhög där för kände mig rätt stressad. Fick säga till mig själv att ta det lugnt, och få med mig allt jag ville ut på cyklingen. Av med våtdräkt, på med strumpor, skor, hjälm, glasögon, och faktiskt även handskar. Ja det tog några sekunder extra, men jag gillar att ha handskar när jag cyklar, och jag skulle ändå köra i några timmar! Fick med mig gels och grejer och kom sen iväg ut på cyklingen.


Planen var egentligen att ta det lugnt och bara trampa igång benen första milen. Den planen försvann direkt när jag kom på cykeln. Hade den i tanken dock, men kroppen ville annat. Jag hade lite hög puls, var igång, taggad, och på väg ut ur stan var det som en "kö" med cyklister med 10m lucka emellan. Jag simmar ju lite långsamt jämfört med hur stark jag är på cykeln, så de som jag nu kom ifatt cyklade för långsamt för min smak. Så jag började trampa och körde om en efter en och fick upp lite fart och sen var det typ bara att köra på. Jag tittade ner på Garmin nån gång och såg 36-38km/h, och blev lite förvånad men det kändes rätt ok så jag ville ju mest fram och få lite fri väg att köra på. Samt att hitta nån att jaga, 10m bakom.

Men tanken att ta det lite lugnt gnagde, så jag var lite förnuftig och drack ordentligt på väg ut mot Lindsdahl. Man har ju ändå simmat en stund och nu ska man cykla, så det behövs ju lite energi och vätska. Fick i mig en halv flaska sportdryck på första milen ut. Trampade på sen, men det märkliga var att benen kändes väldigt konstiga idag. Det var som en sorts begynnande krampkänsla i båda benen, i lårmusklerna. Jag hade aldrig känt så förut, och började tänka att det kanske känns så efter simningen ändå. Men jag körde på och visste att jag snart skulle fylla på med lite gel när jag passerat Lindsdahl, halvvägs ut på vändbanan, vid drygt 15km. Sen efteråt har jag funderat på om det var kylan under simningen som orsakade krampkänningarna i benen, det är inte omöjligt.

Jag cyklade på iaf, och passerade väldigt många även om jag inte tryckte på för fullt. Det blåste en del, men inte jämnstark vind tyckte jag, utan det var lite lotterikänsla över vinden. Det var väldigt blandat, medvind, motvind, sidvindspustar. Det var dock inte så störande som jag förväntat mig, vilket var skönt! Efter rondellen då man sen kör ut på en lång landsväg ut mot en flygraka där vändpunkten ligger, där blåste det en del motvind på väg ut. Jag låg i tempobågen precis hela tiden, och fokuserade på bra tryck i pedalerna. Så fort jag kunde ge lite extra, så gjorde jag det. Som Colting sagt: "Tryck på när du KAN trycka på!". Efter vändningen var det sen skön medvind och där utnyttjade jag den verkligen till max. Det är ju lätt att man bara kollar hastigheten och nöjer sig när det står 38 och man rullar på. Men om man då jobbar på med samma intensitet som innan och lätt kommer upp i 43, då är det ju dumt att inte ta den möjligheten. Så jag körde på där för fullt på tillbakavägen.

Jag blev ibland passerad eller så körde jag själv ifatt, några killar som jag tyckte höll jämnbra fart med mig. Någon att jaga alltså. Så då körde man 10m bakom och fick lite hjälp med pacingen. Gick det sen för långsamt var det bara att gå om, och sen såsmåningom hittade jag någon ny att jaga.

Efter ett varv kände man sen hur vindarna låg på banan och kunde anpassa körningen efter det. Jag visste vilka partier där det skulle bli tuffare, och var jag skulle utnyttja vinden och trycka på ännu mer. Ibland märkte man inte vindarnas läge förrän man kom på andra hållet och det blåste som tusan mot en. Då insåg jag hur jag skulle köra.

Jag mådde väldigt bra på cyklingen. Jag trivdes på cykeln, trampade på med pigga ben (krampkänningarna var nu borta) och så åt jag gels och lite snickers regelbundet. Magen var dock lite upprörd, och ibland kände jag faktiskt inte alls för att stoppa i mig nån mer energi, men kände att jag var tvungen om jag skulle hålla tempot jag ville och inte tappa. Men överlag var det en riktigt rolig cykeltur!

Jag tänkte på Pasis ord, som hans dotter sagt till honom inför en tävling: "Tänk på att du nu får göra det du älskar mest!". Och jag tänkte glatt: "jag cyklar, jag cyklar på avstängda vägar, och jag älskar att cykla!". Jag tänkte positiva tankar hela cyklingen igenom, och peppade mig själv i de tyngre partierna med att "det är OKEJ, det är okej att det blåser, jag klarar det här", eller som "ta det lugnt bara och trampa på, trampa på, ALLA får denna motvinden". Mina ben var starka, men det är huvudet som ska se till att jobbet utförs. Det mentala betyder så mycket, och jag har mitt tävlingshuvud att tacka för att jag var så pass taggad idag och körde på hela tiden!


3 varv gick rätt fort, och jag hade roligt under alla varven. Jag mötte vissa cyklister igen, som antingen passerade eller blev passerade, och jag kände igen en kille från Ted Ås lägret i somras. Då körde han snabbare än mig på intervallerna. Nu var vi mer jämnstarka än då. Vi körde på och gick om varann lite då och då. Var riktigt peppad på slutet av sista varvet när jag insåg att jag hade chans att gå långt under 5:30 på cyklingen. Jag tänkte "cykla som att there is no tomorrow!" haha. Och det gjorde jag verkligen. Jag ville fokusera på cykling NU. Inte löpning SEN, eller något annat sen. Jag visste att jag kunde ge mkt på cyklingen utan att riskera löpningen senare, då jag ändå¨skulle springa så pass lugnt.

Kom in till det underbara Kalmar igen för sista gången på cykel, och blev hejad på och fick värsta kicken. Kom in på 5:18:03 och det kändes så otroligt bra, jag var så grymt nöjd med att jag lyckades med cyklingen. Nu kändes det som att resten kunde gå som det ville, jag hade klarat 2 av 3 så pass bra! Och sen hade jag också tänkt innan tävlingen att det var cyklingen jag ville satsa på, och att jag gärna ville ha en topp 5 eller topp 10 placering på cykelmomentet. Tiden betyder alltså att mitt snitt på de 18 milen precis blev 34km/h. Helt ofattbart om du frågar mig, jag vet inte hur det gick till!

När jag hoppar av cykeln och kommer in i växlingsområdet för andra gången är jag nu i en mycket märklig och ovan situation. Det är inte jättemånga cyklar där, jag är mest omringad av snabba cykelkillar, och jag får reda på att jag ligger 8a bland tjejerna. Och tjejerna förresten, de har jag letat så efter! Ute på cyklingen har jag jagat de framför, kommit ifatt och passerat en del, men jag har hela tiden letat efter de i min egen klass, dam senior. Hade några klubbkompisar som jag haft som måttstock att jaga ifatt, för jag visste ungefär hur de cyklar. Men jag blev förvånad ute på cyklingen, hur många jag ändå passerade. Men jag hade dålig koll på de i min egen klass, då jag på slutet inte hittade så många framför. Nu var de 7 före mig ute på löpningen då, bland en massa män.

Tomt på cyklar, gör mig redo för löpning

Jag tar god tid på mig i växlingen, blir direkt passerad redan där av Chrisse som jag cyklade om på sista sträckan hemåt. Men jag har haft ont i magen som nu är upprörd, och passar på att byta till andra tri-shorts som inte ska trycka så mot magen. När jag byter till löparskor känner jag också att jag är stel i ländryggen. Har ju kört på rätt hårt på cyklingen, och då blir jag kort i nån muskel i rumpan som drar lite upp i ryggen. Jag blir faktiskt lite orolig att ryggen ska sätta stopp för löpningen idag. Men jag vill inte fundera för mycket utan ger mig ut på första löpvarvet.

Här är det alltså jag då, (långsamma Karin) och en massa killar som springer förbi och runt en. Från publiken hör jag barn som säger "jamen titta där vad långsamt hon tjejen där springer", och jag skrattar lite och tänker att ja hur hamnade jag här liksom. Ser Colting igen ute på löparbanan, ropar stolt min cykeltid och får massor med pepp tillbaka. Jag känner mig grym, ja jag var ju grym på cyklingen och är jäkligt nöjd med det. Nu ska det bara joggas en mara också, eller ja menar 3 varv på fram och tillbaka vägen som är 7km. (14 km per varv alltså).

Jag joggar på i knappt 6min tempo och håller hög frekvens, små steg och bara låter fötterna rulla på framåt. Det känns ok i kroppen och efter ett tag släpper stelheten i ryggen. Eller ja, jag får annat att tänka på helt enkelt. Man kan som många nog vet bara ha ett problem i taget, eller iaf i huvudet finns bara fokus på ett problem åt gången. Jag joggar på där i helt ok fart, men under första varvet känner jag sen att magen inte alls mår så bra. Det jag kände under cyklingen blir nu värre, och jag får nu ödsla tid på en del stopp och besök i skogen. Men jag ger mig ändå ut och vidare och joggar på så gott det går, i hopp om att den ska bli bättre senare.

Det känns lite bättre efter ett tag, och sen på vägen tillbaka på varv ett hittar jag en kille som springer i ett lagom tempo. Jag vet av erfarenhet att det blir så mkt lättare att springa tillsammans med någon. Man kan prata litegrann, men man måste inte säga någonting heller. Att bara dela upplevelsen på löparbanan och kämpa bredvid varann, det ger energi. Stefan och jag springer ihop och vi håller rätt ok tempo, och springer in mot varvningen igen. Möts av många hejarop och pepp, både från andra deltagare som man nu möter mer nära inpå (jämfört med på cyklingen) och från världens bästa hejarklackar. All den energin är ovärderlig, vi sög i oss av all pepp från "heja Karin" som jag hörde hela tiden. Tack alla som hejade så!!

Kommer in mot varvning och sen ut igen, nu med ett grönt armband som visar att man sprungit ett varv. Bara ett armband till, och sen blir det målgång sista gången in tänker jag. Det är bara att jobba på, framåt. Jag har nu ingen koll alls på klockan, min Garmin hade tydligen lågt med batteri, så den stängde av sig, men jag trodde jag sprang på ca 1:30 per varv (i fart) och sen hade jag nog stannat en 8-10min första varvet redan, så jag tänkte att det här skulle gå långsamt. Jag vågade inte alls tänka på mitt mål i löpningen, just eftersom jag mådde så pass dåligt.

På vägen ut sen tappade jag bort min kompis i nån vätskekontroll så sen joggade jag på själv. Magen hade varit lugn, men på varv 2 så kraschade den totalt. Nu var det magkramper utav helvete, det gjorde jäkligt ont. Jag fokuserade bara på "håll dig springandes" och tänkte att det lugnar ner sig. Jag tänkte även tanken att det skulle nog göra precis lika ont även om jag började gå istället för springa, så jag fortsatte jogga på. Blev dock några stopp till (mer tid som försvann), men jag insåg sen att den var helt i obalans, det bara fick vara så.

Så min plan B var då att inte fylla på med något. Hade så pass ont att det var bättre att bara jogga och inte dricka nånting. Jag hade ju heller inte fyllt på med nåt annat än några dl vatten och cola på vätskestationerna. Ingen energi iform av gel, det var helt otänkbart med det tillståndet. Tänkte iaf på att "alla har ont, nånstans", och även om det låter knäppt så hjälpte det. Man är inte ensam. ;)

Så varv två kändes som en evighet. Jag joggade på med små, små steg och nu kändes det iaf som att det gick i typ 8min tempo. Jag kände hur kroppen kom in i den här andra fasen, som jag känner igen från alla cykellångpass då jag går tom på energi. Högt flås, blir väldigt tom i huvudet, apatisk blick, bara fokus framåt. Orkade nu inte svara på några hejarop alls, utan energin gick bara till att ta ett steg till, och ett till. Jag var nu otroligt glad för att jag tränat på att köra på fettförbränning, annars är jag rätt säker på att jag hade bonkat här.

Så jag joggar på, och låter magen vara ifred (dricker inget). Krampen släpper efter ett tag, och jag är glad och tacksam för varje km jag kan springa utan större problem. Benen känns faktiskt otroligt bra, men jag börjar bli lite orolig för när de ska säga stopp, jag räknar ju med att sista 2 milen kommer göra ont, då jag inte kört så många långpass iår (1st 20km pass blev det i juli).

Jag tänker fortfarande inte på kilometrar utan hänger upp hela löpningen på varvet. Hur många tält som är framför mig, hur det ser ut, var jag svänger osv. Och på varv 2 när jag passerat varvningen där ute och har avverkat halva sträckan, inser jag just där och då att jag har 21km kvar att springa. Minst 2 timmar till alltså. Den insikten var tuff. Men jag försöker också tänka att jag nu är "på väg hem", alltså har kört MER än halva. Och för varje steg jag tar springer jag längre än vad jag gjort under ett pass iår.

Det är nu det börjar bli jäkligt tufft. Magen känns ok nu, benen känns ok. Men orken. Den är låg. Jag orkar fortfarande inte heja på någon, utan kör med min apatiska blick och höga flås, och joggar på. Har inte fått i mig energi på länge och går på lågvarv. Men. Jag springer. Framåt. Tassar på med mina små steg.

Passerar tälten och är på väg in mot Kalmar igen för sista varvningen. Tänker på hejarklackerna, på all energi man får av att springa där, och jag bara jobbar på framåt. Kan tänka mig att jag ser halvt döende ut i min trötta uppsyn och långsamma jogg, men jag får pepp av publiken, och de jag möter säger att det ser bra ut. Hur kan det se bra ut när det är så tungt?

Jag springer på iaf, och börjar nu försöka få i mig lite vatten och cola igen vid vätskestationerna. Dricker bara lite, och går några steg vid varje station. Joggar på och det är också nu som jag börjar inse att jag har fler armband än de flesta jag möter. Det är alltså folk som jagar mig idag, som vill springa ikapp mig. Hur går det ihop? Jag får inte ihop logiken i mitt huvud. Jag förstår fortfarande inte att jag jobbar mot en rätt OK tid.

När jag kommer in på sista varvning och får mitt röda armband blir jag peppad igen. Jag tänker bara på att hålla mig löpandes, och inte stanna. Jogga på, framåt. Sista varvet nu. Tittar dock på klockan en gång och ser att det är 1h 40 min kvar tills mitt mål på 11:30 går ut. Blir lite besviken, för då tror jag att jag springer långsammare än så (det känns ju som det) och känner att jag inte kommer hinna. Men den tanken skjuts bort väldigt fort. Jag orkar inte hålla på och räkna på klockan och fundera på tider. All energi går till att springa just nu. Jag ska ta mig i mål.

Blir stärkt av tankarna på att jag ligger före. Jag är före väldigt många jag möter, och jag förstår fortfarande inte, haha. Jag joggar på och tar mig an sista varvet. Benen känns fortfarande rätt ok, väldigt märkligt tycker jag då jag nu snart sprungit 3 mil. På väg ut på sista varvet blir jag sen ikapphunnen av Klas. Klas är man till min ironmankompis Sara, som kör sin första IM idag. Klas har kört flera, och kommer nu joggandes i sina FiveFingers skor. Jag hakar på i hans tempo som är lite, lite högre än mitt, och vi springer på och snackar lite.

Försöker att bara ha positiva tankar och samtalsämnen. Det går bra det här, är det som snurrar i mitt huvud. Det går bra nu. Vi springer på och snackar om allt möjligt, och nu bara tickar kilometrarna förbi. Sån skillnad det är med sällskap! Vi räknar tält och kommer snart ut till vändpunkten. Sista gången man ser den på ett tag nu! Med Klas har jag nu ökat tempot litegrann och vi springer på i en rätt ok fart. Det är jobbigt, men energin som sällskap ger väger upp att det är jobbigt att springa lite fortare. Inser när vi vänder att vi visst kan komma in innan 11:30 så det känns riktigt bra. Nu är det bara tillbaka. 7 stackars kilometer kvar.

Vi springer på tappert bredvid varandra. Ibland tysta, ibland påhejade av de vi möter, och ibland pratar vi litegrann. Vi kommer på bra ämnen att diskutera, som tar bort fokus från jobbighet och smärta, och så känns det rätt så bra att springa. Vi joggar på, men dricker lite vid varje vätskestation. Vi går 5-10m på varje, innan vi sen joggar vidare. Jag är bara så tacksam för att jag kan springa och att magen inte gnäller.

Vi kommer sen ut på rakan som är sista biten mot mål. Här är det riktigt tufft tycker jag. Jag kan inte riktigt sätta finget på det, men antar att det kan vara minnen från föregående år i Kalmar. Sista 2km är långa, och det är nu man börjar inse vad man hållt på med hela dagen, och blir sentimental och riktigt jäkla trött. Men jag är nog mest rädd för känslan, att den ska komma, men den kommer inte riktigt på samma sätt iår. Jovisst, jag är sjukt trött. Jag flåsar på och vi joggar i bra fart, men jag försöker intala mig själv, och Klas då, att vi mår toppen idag! Jag rabblar nåt mantra över hur jäkla bra vi är, och hur starka och lätta vi är, och blandar med "herregud, fan vad vi är grymma".

Springer på, försöker lura oss båda att vi mår toppen, och nu är det faktiskt bara mindre än en kilometer till mål. Sneglar lite på klockan och ser att det kan bli bra det här. Fortsätter ner mot Kattrumpan och stan, blir återigen hejad på av den härliga publiken, och nu är det bara härligt. Stegen ökas på, jag ler, jag njuter. Det är sjukt tungt, men snart är vi i mål. Kommer ner till långa publikrakan vid vattnet, har två armband så släpps in mot målrakan. Hör av Glenn som ropar "100m kvar nu bara!" och jag bara ökar på. Lägger in en spurt in mot mål, känns så otroligt jäkla skönt att äntligen vara framme, och korsar mållinjen på 11:18:47! En tid jag bara vågat drömma om, och jag är så sjukt nöjd!

Den tuffa löpningen med alla problem som det innebar landade på 4:32:23, rätt ok enligt plan, och då är det ca 15min stopptid. Så när jag väl sprang lunkade jag nog på i 6-fart ändå. Blev omsprungen av en del av de jag cyklade om, men det är vad jag räknat med. Jag måste vara nöjd efter de omständigheterna idag. Det var verkligen mind over matter som gällde på löpningen. Jag är mer och mer nöjd ändå med löpningen, är väldigt förvånad över hur ok benen känns efter en marathon, även om jag missat mycket av löpträningen iår.

Och min cykelsatsning fungerade, jag är otroligt nöjd med att ha cyklat på 3dje snabbaste tiden bland damerna! Jag älskar att cykla! Och jag älskar ju triathlon :) Detta är vad jag brinner för!

Blev totalt 16 i dam senior (av 35 startande), och var även delaktig i lagbronset i SM! (SCT tog både guld och brons!)

Sim: 01:20:49, plac 21
Varv 1: 18:57
Varv 2: 20:01
Varv 3: 20:42
Varv 4: 21:09
T1: 00:03:25
Cykl: 05:18:03, plac 3
Varv 1: 01:43:50
Varv 2: 01:45:22
Varv 3: 01:48:51
T2: 00:04:10
Löp: 04:32:23, plac 24
Varv 1: 01:28:31
Varv 2: 01:34:48
Varv 3: 01:29:03
Totalt: 11:18:47, plac 16

Så jag lyckades alltså med mitt mål, med marginal! Blev ett nytt PB med 73 min! Jag är så nöjd och glad med dagen. Att jag lyckades få till mina delmål och även totalmålet. Sen som Ted Ås sa: "det är som det är, alla dar är inte de bästa". Men under mina omständigheter så lyckades jag göra dagen till en rätt så bra dag ändå! Nu har jag genomfört min tredje Ironman!

Tack igen för alla hejarop längs med banan, via sms och gratulationer efteråt! All pepp hjälpte mig varje steg framåt!




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextioett med siffror i fältet här


Kommentarer


2010-08-10 21:35   http://carinatranar.blogspot.com

Vilken härlig story Karin!!! Fan du är allt grymt stark du! Jättekul att du lyckades hålla ihop det så fantastiskt bra och persade med så enormt mycket! Sida vid sida kämpade vi fast i två olika länder, ett heldagsjobb för oss båda!

Stort GRATTIS!!!

 

2010-08-05 12:39   http://carinatranar.blogspot.com

Underbart att läsa Karin!!! Vilken fighter du är, stort stort GRATTIS!!!! Kul att få vara med dig på Ironman, för det var så det kändes, som om jag var med!! Tack!

Fantastiskt kul också att vi kämpade sida vid sida fast i två olika länder och med två olika lopp!!

Jättemegakram!!!

 

2010-08-04 10:31   Malin

Otroligt bra resultat! Fy F-N vad stark du är! Först Vätternrundan och nu detta och dessutom knappt sprungit i år! Grymt! Dessutom jättespännande läsning! Grattis!

 

2010-08-03 22:04   Fredrika

Jag älskar dina långa loppberättelser Karin!

Stort supergrattis till en fantastisk prestation, fasiken vad du levererar gång på gång bruden!! Känner mig jättestolt över att ha fått följa din utveckling, och du inspirerar massor. Kram!

 

2010-08-03 22:00   Nils-Olov

Karin vilken fin berättelse om ditt lopp!!!
Kommer du ihåg när du besökte mig i Örebro i höstas att du behövde hjälp att bli bättre. Jag lovade dig att du skulle kunna kapa din tid från 2009 med en timma om du tog hjälp av mig för att "justera" dina muskler. Det har du nu gjort!! Välkommen till Örebro så börjar vi arbetet för nästa år med att "kapa" 30 minuter till eller vill du kapa mera tid.
Kram Nils-Olov

 

2010-08-02 22:52   Kjell Bengtsson

Otroligt inspirerande läsning om ditt lopp.

 

2010-08-02 22:47   http://annastraningsblogg.blogspot.com/

Måste bara skriva att jag tycker du är fantastisk och jag är så otroligt imponerad av din fokusering, kämparglöd och att du klarade dig ändå in i mål. Att du sen persade och fick en fantastisk tid gör ju inte det hela mindre imponerande. Stort grattis till din enorma prestation. Vilken brud du är!

 

2010-08-02 22:02   Marie

Hej hej!!
Jag och pappa vill bara gratulera till en kanontid och vi tycker du är sååå himla duktig.
Är verkligen imponerad av din beslutsamhet där under din löpning, trots att magen pajade. Vi hann själv inte upp och köra det lilla loppet då vi jobbar febrilt med att få min lgh klar. Men vi har nästa år i sikte, så då syns vi. Men vi tar vättern först =)
LYcka till med fortsatt träning

Kram Marie och Krister (pappa)

 

2010-08-02 21:24   Maarit Kaskela

Bra jobbat! Såg att jag skrivit 10.15 på min gissning men jag menade givetvis 11.15. Så himla bra!!!!!!

 

2010-08-02 20:56   Annika Jacobsson

Grymt jobbat Karin!
Härlig och inspirerande läsning om ditt lopp.
Grattis!

 

2010-08-02 17:43   MarathonMia

Du är helt fantastisk Karin! Sånt grymt fokus trots jobbigheter. Jag är stolt över att känna dig - stolt över din satsning - och framförallt imponerad av ditt avslutande maraton.

Du Rockar Tjejen!

 

2010-08-02 17:34   Per Sloberg

Grattis !!!!!!!!!!!!!
Du är grym, härlig beskrivning från loppet
stort grattis

 

2010-08-02 17:17   Mårten Klingberg

Stort grattis, Karin – fantastiskt!

 

2010-08-02 17:04   Erik Andersson

Stort grattis! Grymt imponerad av hur starkt du cyklar!

 

2010-08-02 15:19   Heike Emmrich

Härlig beskrivning av loppet....det är så man får "ståpäls"....känner igen känslan av allt.....känslan av att dom har flyttat sista varvningen.....man vill bara veta att det är 7 km kvar.....och vilken kraft man kan mobilisera mot slutet........STORT GRATTIS !!

 

2010-08-02 11:45   asaehrnholm.blogg.se

Du är grym Karin, jag säger bara det G.R.Y.M. Det är så sjukt inspirerande att läsa om din träning och dina satsningar. KRAMAR

 

2010-08-02 10:32   Sara Gis

Jag är grymt imponerad av din fokusering i träningen. Fantastiskt kul när allt sedan klaffar när det är dags för tävling! Grymt mentalt spel du lyckades genomföra under löpningen. Pannben rules!

 

2010-08-02 10:30   Mia

En fantastiskt prestation och en härlig berättelse, det känns som om jag var där och följde dig när jag läser den!

 

2010-08-02 10:19   Miranda / http://mirandasminut.se

SHITT SÅ GRYMT BRA! Jag blir sjukt inspirerad :) Vilken cykeldrottning ff!

 

2010-08-02 10:17   Andreas H

Härlig läsning, fantastisk prestation!

 

2010-08-02 09:08   Erika

Wow! Grattis! Jag är riktigt imponerad :)

 

2010-08-02 09:01   Börje Lindh

En fantastisk prestation!

Härlig läsning!

/B.

 

2010-08-02 08:36   Andréa - lopningolivet.blogspot.com

Stort grattis till en enorm prestation!!

 

2010-08-02 08:08   Stefan torstensson

Grattis Karin du är stark du, tack för att jag fick springa brevid dig och snylta på alla dina beundrare.
Efter att vi vi hade kommit ifrån varandra vid vätskekontollen så brakade jag ihop, satte mig ner i 2-3 minuter och sen stelnade jag till i benen samt fick ont på utsidan höger knä, så vid varje stopp tog det några hundra meter innan jag kom igång igen. Innan rundningen på sista varvet var jag tvungen att uppsöka toa, fick frossa attacker så för att undvika ev olyckor var det bara att bli av med vikt, efter det kändes det mycket lättare och inför sista rundningen hade jag 11.05 och insåg att om jag spurtar sista 7 så klarar jag 12 timmar, så jag bet ihop och ökade takten och allt kändes bättre och så tänkte jag på Rune Larsson "löparrune" som säger- det skall vara kul att springa man får inte glömma bort glädjen. ha ha landade på 11.52 /Stefan

 

2010-08-02 08:00   Sofie K-T

Karin - Du ger mig gåshud, tårar i ögonen och jag känner mig otroligt stolt över att jag känner dig. GRATTIS!!!

 

2010-08-02 05:36   Jennie

Wow! Helt underbart! Bra jobbat. Stort grattis!!!

 

2010-08-02 02:06   Lisa (silverscreen.blogg.se)

Stort grattis till den fina tiden! :) Sjukt imponerande!!

 


Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.