Josefine Antonsson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Josefine Antonsson


32-årig löpare och fyrabarnsmamma från Småland. Tränar gärna prestationsinriktat och har som mål att springa halvmaran på under 1.20. Här bloggar jag om löpträning, hälsa, föräldraskap och annat som hör livet till. Mina personliga rekord: 10 km 37:16, halvmaraton 1.22.59, maraton 3.00.18.

Att betala vad det kostar

18 jan 2018

Jag lyssnade på Framgångspodden med Alexander Pärleros häromdagen. Jag brukar göra det ibland när jag springer. I podden intervjuar Alexander framgångsrika människor och pratar med dem om vilka de är - och hur de kommit dit de är i dag. Många bra och intressanta intervjuer har han gjort. 

I introt till just det här poddavsnittet pratade Alexander om att han tycker att vi ska drömma stort. Att vi ska formulera så stora drömmar och ha så höga mål att andra skrattar när de får höra. Att vi ska tro på oss själva! 

Det här satte igång en hel del tankar hos mig. Tankar som väl  finns där titt som tätt, egentligen. Jag funderar på det rätt ofta. Vilka mina drömmar är, vad jag vill med mitt liv. Om jag har några riktigt stora drömmar och om just jag är en sån där människa som vågar drömma stort. Vågar sätta så höga mål att andra inte tror att jag kan lyckas.

Vad jag kommer fram till?

Tja, för det första att jag inte har EN passion eller EN dröm som jag verkligen, verkligen vill uppnå! Jag vill väldigt många olika saker och kan ha svårt att bestämma mig för vad jag vill mest. Ibland kan jag känna att det skulle vara gött att gå in riktigt helhjärtat för en enda grej och strunta i allt annat. Men jag är inte sån. 

För det andra är jag (tyvärr?) en rätt så försiktig realist som är extremt medveten om att allt har ett pris. Jag är inte typen som bara kastar mig ut och GÖR utan att tänka så mycket på konsekvenserna, i stället vänder jag och vrider på saker i all oändlighet. Väger fördelar mot nackdelar. Faktum är att jag har ganska bra självförtroende, jag vet vilka talanger jag har och vad jag skulle kunna lyckas med om jag bara gick in för det till 100 procent. Men jag är i de allra flesta fall inte villig att betala vad det kostar. 

För att ta några konkreta exempel:

Ibland drömmer jag om att starta eget. Men är just nu inte riktigt villig att betala priset - att lämna min superhärliga arbetsplats + tryggheten att få en fast lön varje månad.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja bo i ett jättestort hus med vacker utsikt - men vill ju samtidigt bara jobba deltid och ha pengar till annat än boendet.

Ibland vill jag satsa ännu mer på löpningen - tänk vad häftigt att kunna vara med och slåss om SM-medaljer på tex. halvmaran eller 10 000 meter. Men samtidigt vill jag ha massa tid för andra intressen, hinna träffa mina kompisar och vara mycket med barnen. Och kunna slarva med mat och sömn ibland utan att det gör så mycket...

Hm, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Mer än att berätta att jag tänker att det kanske inte alltid bara handlar om att våga ha stora drömmar. Det handlar lika mycket om att veta (och bestämma sig för) precis vad man vill - och vara beredd att offra saker och ting för att nå dit!

Det var nog allt för mig ikväll, återkommer i helgen med en liten tränings- och livsuppdatering

Mina löparmål för 2018

12 jan 2018

Hej!

Fredag morgon och jag är t r ö t t. Blev väckt flera gånger i natt + tvingades upp klockan sex i morse av alldeles för pigg bebis. Märkligt, hon som sovit så länge på morgnarna de senaste veckorna. Men men, jag får försöka ta en tupplur någon gång under dagen. Annars vet jag inte om jag överlever till kvällen. 

Min löpning flyter på bra igen. Den här veckan har jag sprungit varje dag. Ett kortare backpass, två distanspass och ett tröskelintervallpass. Kände mig superstark och oövervinnerlig på löpbandet i går kväll. Sån enorm skillnad från förra veckan då jag fick kämpa, kämpa, kämpa.

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att jag skulle formulera lite löparmål för det kommande året. Voilà, här kommer de. 

1. Springa en halvmara på under 1.22.

Mitt långsiktiga mål är att springa halvmaran på under 1.20. Tror inte att jag kommer riktigt ända dit i år, men under 1.22 ska gå. Jag gjorde Stockholm Halvmarathon på 1.23 strax innan jag blev gravid med Lykke. Har inte bestämt vilken/vilka halvmaror jag ska springa i år än. 

2. Två millopp sub 37

Flera personer har frågat om jag inte ska satsa på sub 36 nu när sub 37 är i hamn. Nix! Inte än i alla fall. Jag fick kämpa hårt för 37 och är inte riktigt beredd att göra jobbet som krävs för 36. Men ett mål är att komma under 37 flera gånger under detta år - visa att det fina milloppet i oktober inte bara var en engångshändelse.

3. Skaffa en långsiktig träningsplan.

Alltså, jag kan verkligen sakna året med Asics Go Run It då vi hade LG som coach och redan tidigt på året visste precis vilka lopp vi skulle träna för.  Jag skulle vilja ha en långsiktig träningsplan för hela det här året! Jag är inte så duktig på träningsplanering och skulle egentligen vilja ha någon som lägger upp min träning (och som kan ge en tips och råd) men tror inte jag kan prioritera det ekonomiskt just i år. Så det kanske blir att kika på träningsprogram på nätet och försöka sy ihop något som känns vettigt för mig. Plus bestämma mig för vilka lopp jag vill satsa på.

4. Springa fler långpass med sällskap

Jag är en väldigt social människa och föredrar faktiskt att träna med andra framför att träna själv. Jag vill springa mer med sällskap och ska framför allt försöka bli bättre på att skaffa sällskap till långpassen. Jag vet att det finns många här i samhället som springer och tror verkligen inte det är omöjligt att få ihop ett gäng som vill springa långt på lördagar eller söndagar. Ska bli bättre på att ta mig till grannstaden för att springa långpass med klubben också. 

Japp, det var nog allt. Vad har ni som läser för mål?? Nyfiken!

Ett jullov som blev sådär

7 jan 2018

Hej!
En dag kvar av jullovet, sen är det vardag igen - med allt vad det innebär. Jag måste nog säga att jag är rätt så besviken på det här lovet. Vi har varit krassliga i omgångar och haft minst åtta-nio feberdagar här hemma. Barnen har visserligen varit friska i princip hela hösten så jag ska kanske inte klaga, men det är ju alltid trist med sjukdom. I stället för att hitta på massa skoj har vi mest varit hemma, och eftersom vädret varit riktigt pissdåligt har vi hängt mycket inomhus. Barnen har kollat på aaaaalldeles för mycket film. Och jag har scrollat aaaaalldeles för mycket instagram och facebook. 

Nåja, helt värdelöst har lovet inte varit, kanske blev lite väl negativt här. Julen var skön, nyår likaså (även om bara halva familjen kom iväg på nyårsfest). Och lite folk har vi hunnit träffa. Många sköna löprundor har det blivit också - och idag sken ju faktiskt solen! Dessutom har jag haft massor av tid att fundera över mina nyårslöften. Jag kommer att skriva ett separat inlägg om mina mål med löpningen under 2018 här på bloggen, men ett av målen är iaf att springa halvmaran på under 1.22. Sen har jag några mål/löften som inte har med löpningen att göra också, och de lyder: slösurfa mindre, läsa minst sex böcker och skaffa höns. Det ni!

Här kommer några bilder från idag, som varit en av de bättre dagarna på sistone. 

Mitt 2017 - del 2

31 dec 2017

Utlovade ju andra halvan av mitt 2017 i går. Här kommer det!

I början av augusti kändes det som att kroppen var helt läkt och "som vanligt" igen (även om jag vet att en graviditet och förlossning påverkar kroppen ganska långt efteråt). Jag började testa lite fart igen, i början handlade det bara om att springa några hundra meter i fyraminutersfart. Konditionen kändes bra och jag behövde inte kämpa så hårt, fick snarare bromsa mig själv. Den 18 augusti sprang jag ett lopp som jag anmälde mig till långt innan Lykke föddes, Jönköping Halvmarathon. Det gick oväntat bra, jag sprang på 1.27 och kände att jag hade en hel del kvar att ge. I augusti njöt vi också av sommarlovets sista dagar. Eller njöt och njöt, jag var nog lite småless på den rätt så kaosiga tillvaron de där sista veckorna när jag tänker efter.

I september hade de stora barnen börjat skola/förskola och jag och Lykke försökte anpassa oss till en ny vardag hemma. På förmiddagarna joggade jag en hel del med vagnen och försökte träffa lite vänner. Jag åt, åt och åt och ammade, ammade och ammade. Tävlingssuget började komma tillbaka och efter några veckor av mer strukturerad löpträning bestämde jag mig för att ställa upp i Terräng-DM över 8 kilometer. Det gick toppenbra, jag vann loppet och sprang några sekunder fortare än jag gjorde senast jag sprang samma lopp. Det fick mig att inse att jag nog var i mitt livs form rent konditionsmässigt (även om jag på många sätt var betydligt uthålligare och starkare ett år tidigare). Jag började googla "flacka millopp i oktober" och funderade på om jag inte skulle försöka utmana mitt personliga rekord på milen trots allt.

I oktober hade jag bestämt mig för att ge milen sub 37 ett sjunde försök (under 2015 och 2016 försökte jag sex gånger utan att lyckas). Under de första veckorna av oktober löptränade jag ungefär sex mil i veckan, varav två pass var intervaller, och på loppdagen stämde allt. När jag korsade mållinjen stannade klockan på 36.52. Lycka!! Efter loppet tog jag några lugna veckor och försökte vila bort känningar i ett knä som jag förmodligen fått pga att ha satt igång med lite för mycket fartträning lite för snabbt. Jag lufsade runt i skogen, tittade på gula höstlöv och njöt av mitt nya rekord. Dessutom bakade jag som en galning inför Lykkes dop, när hon döptes hade vi stor fest och bjöd släkt och vänner på säkert tio olika sorters kladdkaka. Och just det ja, vi arrangerade ett riktigt grisigt lopp i skogarna utanför Vimmerby också. 

November var en så fin månad. Lykke fyllde fem månader och började med lite smakportioner. Solen kikade fram oväntat ofta, jag tog promenader och sprang i skogen. Känningarna i mitt knä ville tyvärr inte riktigt ge med sig så jag la ner allt vad intervallträning hette, googlade "hopparknä" och försökte bli duktig på att träna styrka i stället. Barnen höll sig friska och Edith fick till sin stora lycka börja på ridskola.

I december fick vi äntligen lite snö. En gång hann vi åka skidor innan den töade bort och vi åkte pulka och högg julgran i helt fantastiskt vinterväder. Lördagsmorgnarna var allt som oftast soliga och fina. En morgon träffade jag tre älgar och fick se en urfin soluppgång. Jag träffade en annan löptokig, föräldraledig mamma och fick sällskap på en del förmiddagspass med vagnen. Knät blev allt bättre och jag vågade mig på lite fart igen. Och vi hade energi över att fixa lite hemma, målade ett rum rosa och satte upp en mysig tapet i ett av barnens rum.

I skrivande stund kan jag se tillbaka på en lugn och skön (men lite snorig) jul och några rätt så sega mellandagar. I kväll ska jag och några av barnen fira in det nya året med lite vänner, Fredrik blir tyvärr hemma med en febrig Elise. Måste nog avsluta det här inlägget nu för jag ska baka paj och packa lite innan vi drar iväg. Men GOTT NYTT ÅR kära bloggläsare, ha en finfin kväll så hörs vi igen nästa år!!

Mitt 2017 - del 1

30 dec 2017

Näst sista dagen på året och det känns som att det är dags att summera 2017. Kort och gott har det varit ett jättebra år. Största händelsen är såklart att vi fått en ny liten medlem i familjen. Och med tanke på att jag var gravid nästan halva året och postgravid den andra halvan har min löpning inte handlat så mycket om att jaga tider och försöka prestera (även om jag faktiskt sprang några lopp på höstkanten).  Jag har mest tränat för att må bra och för att upprätthålla någon slags kondition.

Tänkte dela med mig av lite bilder från året, eftersom jag har en hel del bilder jag vill visa så tror jag att jag delar upp det här i två inlägg. Här kommer mitt 2017 - del 1!

Januari var månaden då vi faktiskt hade lite vinter och fina isar här i Småland. Några helger pimplade vi och åkte skridskor. Jag hade passerat graviditetsvecka 18, berättade för omvärlden om mitt tillstånd och började få en liten mage. Jag sprang fortfarande fem-sex mil i veckan, hur fort det gick berodde mycket på dagsform. 

I februari fick jag en liten bristning i min vad efter att ha hoppat omkring för mycket på isiga stigar. Jag fick lugna mig lite med springandet och körde en hel del alternativ träning. Lite skidåkning med Edith blev det också. Efter att ha vilat några veckor kom jag igång med löpningen igen. Jag och Fredrik sprang långpass med löparklubben till ett närliggande samhälle och åt semlor. Hade glömt bort att jag inte gillar semlor, men det var en härlig dag!

Mars började med sjukdom. Jag var sjuk och ynklig och Edith var sjuk. Vi fick in streptokocker i huset (usch!). Men vi piggade på oss och andra veckan i mars åkte vi till Teneriffa. Första utlandsresan med hela familjen på två år. Det var riktigt, riktigt härliga dagar. Vi fick känna på hur det faktiskt kan vara att resa med lite större barn. Som promenerar själva, bär sitt eget handbagage och inte behöver "vaktas" hela tiden. Jag morgonjoggade varje dag. Njöt av att känna mig stark och springa om diverse vältränade män på strandpromenaden (sprang även vilse uppe vid vulkanen Teide).  När vi kom hem gick vi på en lokal idrottsgala där jag var nominerade i kategorin "årets kvinnliga prestation". Jag vann inte men vi hade en trevlig kväll. Och det var roligt att klä upp sig! Jag hade för en gångs skull en frisyr

April minns jag inte så mycket av. Förutom att vi var på ett superbra löparläger på Öckerö med bland annat Markus Torgeby och Tomas Sjödin. Vi sprang på klippor och lyssnade på föreläsningar. Levde lägerliv och lärde känna nya människor. Jag sprang fortfarande ungefär fem mil i veckan men försökte hålla ett lågt tempo - sprang jag allt för fort fick jag lite känningar i fogarna. 

I maj var jag höggravid. Jag mådde bra och fortsatte träna ungefär en timme om dagen. På jobbet började jag "gå ner för landning" och skolade in min vikarie. I slutet av maj sprang jag ett lokalt femkilometerslopp, mest som en kul grej. Det var riktigt kul att få sätta på sig en nummerlapp igen och jag sprang 5 kilometer på 22.22. Att Lykke skulle födas bara tio dagar senare visste jag inte då  (och i efterhand kan jag inte fatta att jag kunde kuta så pass fort med den där kulan.)

I början av juni fick vi högsommarvärme. Första veckan i juni var nog den varmaste på hela sommaren. Vi rodde ut till en ö och grillade korv, badade och hade det bra. Och jag såg till att föreviga min jättemage. Den femte juni gjorde jag min sista jobbdag och nionde juni började jag få värkar. Efter en oväntat lugn och soft förlossning kikade hon ut natten till den tionde juni. Lykke!  

Första tiden handlade det mesta förstås om att anpassa sig till det nya livet med bebis. Men jag fick snabbt träningssuget tillbaka (eller, det försvann aldrig). Redan efter två-tre dagar tog jag ganska långa promenader och efter ungefär en veckan började jag cykla och köra crosstrainer. Första små, försiktiga joggstegen tog jag efter mellan tre-fyra veckor.

5 juli , på min 33-årsdag, sprang jag min första mil efter förlossningen. Sedan blev det nog nästan en mil om dagen, men fortfarande i relativt lugnt tempo. Fredrik var ledig hela månaden och när vi inte latade oss eller träffade vänner grävde vi upp en ny grusgång i trädgården. Elise fyllde fyra och lyckades dagen innan sin födelsedag bryta sin arm på tre (!) ställen. Som tur var blev det aldrig särskilt varmt, så hon led inte så mycket av att vara gipsad. 

Jaha, det var nog första halvan. Andra halvan kommer i morgon! 

Ladda fler


Följ oss

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken