Ida Nilsson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Ida Nilsson


instagram: @idanilssi

2017, ett bra löparår

9 dec 2017

Sedan mitt förra blogginlägg, då jag befann mig i Flagstaff, har jag avslutat säsongen med the North Face 50 miles i San Francisco, haft en vilovecka på Hawaii samt börjat om med träningen inför årets skidsäsong.

   The North Face 50 miles var ett fantastiskt roligt avslut på säsongen. Några veckor på hög höjd hjälper mig otroligt mycket i uppförsbackarna när jag kommer ner och springer på havsnivå och det är alltid en skön känsla att känna sig stark uppför. Första timmarna av loppet fick jag äran att springa med en gammal banlöpar kompis Renee Metivier från Colorado som jag sprungit mycket emot under universitetstiden i Usa. Sista gången vi såg varandra var på Crystal Palace grand prix i London 2009. Nu gjorde hon sin ultra debut och under en ultra har man ju några timmar på sig i början att småprata och ”catch up” med varandra igen. Som 2.27 maratonlöperska drog hon på rejält på de breda grusstigarna de första 35 km av loppet och eftersom jag var oviss över om hon skulle orka hela vägen eller inte var det lika bra att hänga på. Men 83 km är ändå nästan dubbla maraton distansen och vid 40 km började hon sakta in och jag fortsatte själv resten av loppet och höll ledningen hela vägen över golden gate bron in till målgången i San Francisco. Efter loppet gjorde jag så lite som möjligt under en vecka på Hawaii. Jag umgicks med en vän och hennes familj, badade mycket, provade att surfa ett par gånger samt gick några korta vandringar. Det var riktigt skönt att ha en planerad och inte påtvingad säsongsvila och jag njöt till fullo av veckan.

   Jag är jättedålig på att sammanfatta och utvärdera utan tycker alltid att det är roligare att planera och blicka framåt. Jag försöker lära mig av mina misstag, men jag är verkligen jättedålig på det och även om jag inte gör samma misstag igen finns det alltid nya misstag att göra. Kanske är det bättre att lära sig av det som går rätt, men även det tycker jag är svårt eftersom även när det går väldigt bra tycker jag alltid att det finns saker som inte var optimala och som jag kunde ha ändrat på och som jag egentligen hade velat göra annorlunda. Det är en ständig balansgång mellan att vara nöjd, men samtidigt sugen på mer, att vara här och nu, men även ha ett framtidstänk.

    När jag räknar samman årets träning och tävling kan jag trots allt konstatera att det har varit ett väldigt lyckat år. Fastän jag har gjort en del bra lopp och prestationer de senaste åren är faktiskt 2017 det första hela året sedan 2004 som jag har lyckats hålla mig relativt skadefri och sprungit under ett helt år och inte varit tvungen att ändra allt för mycket i träningen eller ställt in något lopp på grund av skador. Det är 13 år av att gräva sin egen grav och gräva sig upp igen, 13 år av envishet, uppgivenhet, övergivande av löpningen och återupptäckten av den igen, 13 år av att krossas, våga drömma, våga satsa, våga låta sig krossas igen. Löpning är egentligen väldigt enkelt, det är ju bara att springa, snabbt eller långsamt, runt, runt, från A till B eller upp och ner för ett berg. Ibland kan löpning ändå kännas fruktansvärt komplicerat och omöjligt men samtidigt är det ändå självklart och enkelt att jag väljer in löpningen i mitt liv om och om igen.

   Jag kan ibland önska att jag varit smartare och försiktigare, men oftast vet man faktiskt inte förrän efteråt vad som är idiotiskt eller genialt. Så länge det bara är min egen kropp, liv och känslor jag experimenterar med får det vara ok att prova. Det här året har jag till exempel både tränat och tävlat mer än tidigare. Rädslan för skador finns alltid någonstans i bakgrunden, men jag har återigen börjat lita på att kroppen håller. Jag blir inte livrädd längre när jag får en liten känning utan jag har börjat lita på att jag har en stark och tålig kropp. Jag har sprungit fem 75-90 km lopp och fem 42-50 km lopp och det känns skönt att jag kan vara konkurrans kraftig men samtidigt inte lika förstörd efteråt som jag var vid de första tillfällena som jag sprang längre distanser.  Jag gillar att tävla och jag hade tyckt att det varit tråkigt att bara springa ett par lopp per år.

   Just nu är jag i Frankrike på ett skidalpint läger med sex andra tjejer där vi lägger grunden för vintern med många höjdmeter och timmar. Jag ska erkänna att jag har gjort ett nytt idiotiskt misstag, ett sådant där misstag som man hör kan ske men inte tror ska drabba just en själv. Jag fick väldiga skavsår de första dagarna. Jag tänkte att skavsår inte brukar vara någon fara att träna med, det gör bara ont och är obekvämt. Men ett skavsår är ett sår som kan bli infekterat och bakterierna kan sprida sig vidare, vilket var precis vad som hände mig. Torsdag kväll slutade min dag med frossa, illröd varm uppsvullen elefantfot samt en penicillin kur. Envishet straffar sig och nu ligger jag hemma och läser, kollar på film och äter lussebullar medan de andra tränar.

Dagens filmtips: Icarus av Bryan Fogel

Dagens boktips: Björnstad av Fredrik Backman

Dagens råd: Träna inte med infekterade skavsår

Helgens löptips: Följ terräng EM i Samorin, Slovakien

 

Flagstaff

15 nov 2017

Jag är nu på en av mina favoritplatser på jorden, Flagstaff i Arizona på ett tre veckors träningsläger. Flagstaff har en speciell plats i mitt hjärta. När jag efter gymnasiet började fundera på att fortsätta att plugga och träna vid ett universitet i Usa lät Northern Arizona University väldigt lockande eftersom de låg på drygt 2000 meters höjd vilket skulle vara optimalt för att utvecklas som löpare. Det var jag, min syster Johanna och Henrik Ahnström som var de första svenska löparna på skolan och även om första terminen var ganska flåsig och jobbig i höjden insåg vi rätt snabbt att det här är ett löpar paradis i en väldigt trevlig och avslappnad stad. Jag tyckte också att det var extremt konstigt att Flagstaff inte drog till sig fler professionella löpare. Hur kunde en plats som är 90 % solsäker, har ändlöst med grusvägar, platta breda trails, små tekniska slingriga trails ett eget berg och perfekta asfalts väger för maraton träning samt ligger på 2000 meters höjd vara i det närmaste nonchalerat?

   Desto mer jag reste och såg andra platser ju mer hemmakär blev jag. Det var spännande att åka iväg och tävla och se nya platser, men ännu bättre att få spendera en helg i Flagstaff med omnejd och få utforska någon ny trail här. Efter att jag tog min examen 2005 har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och det är roligt att se hur löparscenen i Flagstaff har exploderat. Nu bor här mängder av professionella ban, maraton, trail och ultra löpare och många av de bästa från olika håll i världen har valt att förlägga sina träningsläger här. Senast i våras var ett stort gäng svenskar här på läger. Nu upplevs jag säkert som en helt okritisk förespråkare för Flagstaff, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att jag upplevde några av mina bästa år i livet här och att jag fortfarande känner mig välkommen och som hemma här redan efter en dag fastän det ibland går väldigt många år mellan olika besök.

   Flagstaff har under dessa veckor visat sig från sin bästa sida, fortfarande varmt och strålande sol varje dag fastän vi går in i november och det är väldigt ovanligt. De sista löpveckorna för i år har flugit förbi och vi har hunnit med tre löpningar i Grand Canyon. Höjdpunkten var när jag och två andra tjejer sprang från norra till södra kanten av Grand Canyon for att försöka göra en FKT (fastest known time) från rim till rim. Det var helt fantastiskt vackert på norra sidan där jag aldrig tidigare varit och det var nästan lite synd att blåsa förbi allt i högsta speed utför. Samtidigt var det väldigt härligt att få pusha farten tillsammans i detta storslagna landskap. Min kompis Alicia slog tillslut det tidigare rekordet med 27 minuter efter en grym slutklättring där jag var en minut bakom.

  Utöver att springa har vi varit flitiga besökare på en underbar yogastudio och vi har fått in ett yogapass nästan varje dag under tre veckor. Underbart för kroppen! Jag har också passat på att äta så mycket chili, lime och tortillas som möjligt. Jag har aldrig förstått den förfärliga fredags taco traditionen i Sverige som inte liknar mexikansk mat på något sätt. Bröd som smaker papper, isbergs sallad, burkmajs och den vidriga tacomix kryddan på köttfärs. Vem kom liksom på den smaken?

   Nu sitter jag på Phoenix flygplats och är på väg mot San Fransisco, där det på lördag är dags för sista loppet för säsongen, The North Face 50 miles. Det kommer att bli ett snabbt lopp med ett jättebra startfält, så det kommer att bli grymt kul.

 

Sista rycket

19 okt 2017

Jag sitter nu på Molde flygplats och väntar på ett tidigt morgonflyg som ska ta mig till Lyon i Frankrike. Det har varit väldigt skönt att bara fått vara hemma i över tre veckor och bara vara, träna på, njuta av de få fina höstdagarna som varit och njuta lika mycket över att få ställa mig i en varm dusch och krypa ner i soffan igen efter löpturer i blåst och regn. Det har varit stilla veckor och ibland inser jag att det går flera dagar utan att jag pratar med en enda person. Det är den här tiden som är så välbehövlig imellanåt, att bara vara, pyssla på och tillåta sig till lätt dekadens. Det är intressant att det går att logga 16 mila veckor och samtidigt sjunka ner i dekadens. Nu känner jag därför att jag har laddat upp med ny energi och är sugen på att resa iväg igen, umgås med vänner och springa de sista loppen för säsongen samt att få spendera tre veckor i Flagstaff, en av mina favoritplatser på jorden. Sista månaden av löpsäsongen kommer att bli topp. Först ska jag ta mig an Les Templiers, ett 74 km långt trail lopp som går runt Millau i södra Frankrike. Det ska bli riktigt roligt och vi har en stark svensk trupp på plats. Vi är faktiskt tre svenskor på startlinjen Emelie Forsberg, Mimmi Kotka och jag. Vi har aldrig tidigare tävlat allesammans ihop vid en stor tävling. Det kommer att bli grymt spännande och vi hoppas på svensk dominans i loppet. Det går att följa oss via salomonrunning twitter på söndag start 06.00.

Vilodagar

11 okt 2017

   Jag brukade inte alls tycka om vilodagar. Det var tråkigt att vila och jag kan bara minnas att jag tog någon enstaka vilodag innan en viktig tävling någon gång ibland. Sedan jag började springa ultralopp har det blivit mycket lättare för mig att vila eftersom det är ett måste att ta det ganska lugnt innan och efteråt har det ibland varit omöjligt att springa på ett par dagar. De första gångerna jag sprang långt upplevde jag att jag blev ganska deprimerad dagarna efteråt. Kroppen kändes som en urvriden gammal disktrasa och huvudet var som bomull. Alla känslor och tankar hade lämnat mig och jag kände bara tomhet. Ungefär som en riktig bakfylla. Nu har jag lyckats omvandla den känslan till att det är lugnt och skönt att bara vara i det där lugnet och tomrummet och jag är aldrig så nöjd som just då med att göra ingenting.

   Tyvärr blir oftast vilodagar under säsong en resdag och det är ju inte en speciellt skön vilodag. Nu har jag haft några veckor hemma efter Lidingöloppet och det är lyx att kunna ha en vilodag hemma när jag bara kan pyssla med saker. Kanske börjar jag bara bli gammal och lat och därför uppskattar vilodagar mer? Den här träningsperioden har jag haft lite svårare för att naturligt känna motivation att ge mig ut varje dag. Jag börjar märka att säsongen har hållit på ett tag, jag har gjort många lopp, jag har haft en del krämpor senaste månaderna. Många småbitar som har gjort att jag är glad att jag ändå har fått till så pass mycket träning de senaste veckorna trots en del extremt långsamma pass, sena träningsstarter, sviktande motivation där jag bara har grabbat tag i sista halmstrået självdisciplin för att få gjort vad jag ska. Därför njuter jag till fullo av min vilodag nu när vinden ryter runt knutarna och tunga regnmoln vittnar om att snart kommer även himlen öppna sig.

Lidingölopps dags

20 sep 2017

Snart är det dags för Lidingöloppet. Det är intressant att det mesta i världen är relativt. När jag var liten och bodde i extremt platta Kalmar var Lidingöloppet ett extremt backigt lopp. Jag sprang alltid ett obligatoriskt backpass i den lilla pulkabacke som fanns i Kalmar veckan innan loppet. Ett pass gjorde ju säkert inte väldigt stor skillnad, men psykologiskt kändes det som om jag hade gjort någon form av förberedelse. Lidingöloppet var det största loppet under året och det var alltid spännande och nervöst. Som liten var start sträckan hemsk, massor av barn som springer det snabbaste de kan i 200 meter och pang på kommer det en jättebacke. Jag var alltid rädd för att trilla eller bli nertrampad under starten och att inte komma iväg tillräckligt bra. Om man låg för långt bak efter 200 meter var loppet redan kört eftersom de flesta barnen sedan saktade ner markant eller började gå i backen och då gick det inte att komma förbi, de där framme hann försvinna iväg för långt och det var omöjligt att ta ikapp eftersom sträckan bara är 1700 meter.

   Jag tänker också att ett lopp som vuxen aldrig kommer att bli lika jobbigt som det var att springa ett lopp som barn. Alla sprang så snabbt de kunde precis hela tiden, man låg jämsides och försökte springa ifrån den andra under precis hela loppet och den andra tänkte exakt samma sak. Det var absolut inte som när man blir äldre och kanske hjälps åt att dra och hålla farten uppe, eller att man ligger och chillar lite ihop under första halvan av loppet, eller att man bara lägger sig bakom och låter den andra dra. Det är till och med bättre att ligga och dra åt någon annan än att ligga jämsides under ett helt lopp och ge järnet i precis varje steg.

   När det pratas Lidingölopp, pratas det alltid om de berömda backarna, som kan förstöra loppet för vem som helst. Jag tyckte att det lät komiskt för två sedan när Emelie Forsberg pratade om Lidingöloppet som ett platt lopp, men nu inser jag att det verkligen är det när jag har bott omgiven av berg ett tag. När jag försökte hitta de plattaste grusvägarna runt hemmet och göra ett pass blev det ändå 3 gånger så många höjdmeter som Lidingöloppet. Under en normal träningsvecka nu så springer jag ungefär 20 gånger ett Lidingölopp 30 km i höjdmeter (Inte i distans då!) I nuläget känns Lidingöloppet som ett platt och snabbt lopp! Jag springer oftast alldeles för brant och långsamt för att det ska vara bra backträning för Lidingöloppet. Lidingöloppets svårhet är just kombinationen av fart och backar. Det är inte backarna i sig som är jobbiga. Aborrebacken kan väl vem som helst klara av om man inte har sprungit snabbt i 25 km innan och pushat på i varje liten backe, knix och krön. Det ska bli spännande att se om jag kan hitta den farten och flytet till på lördag. Men en sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte att få träningsvärk i framlåten av nerförslöpningen.

Stort lycka till alla som springer någon utav loppen i helgen!

Mitt första Lidingölopp 1988 i F8

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken