Hjärnfysikbloggen - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Johan Renström


Erfaren hjärnägare, trail- och ultralöpare som bloggar om det mesta men mest om löpning och om hjärnan, om naturvetenskap och om hälsa. Min gamla blogg Hjärnfysik finns på: http://hjarnfysik.blogspot.se/
Populära blogginlägg:
Om rödbetsjuice och uthållighet
Allt om fettförbränning
Sanningen om biggest loser
Om överträning
Om morgonlöpning
Löpning är inte farligt
Om sittsjukan
Om pulsträning och hjärtslag
Polariserad träning ger resultat
Vad är fascia?

------------Instagram @jhnrnstrm-----------------

Etiketter


  1. > 180 steg
  2. > 4x4-intervaller
  3. > adenosin
  4. > Anders Ericsson
  5. > Andning
  6. > Angelo Mosso
  7. > Antioxidanter
  8. > artros
  9. > ATP
  10. > Backintervaller
  11. > Barfotalöpning
  12. > BDNF
  13. > bdnf
  14. > bdnf hjärngödsel
  15. > bdnf och löpning
  16. > Biggest Loser
  17. > biokemi
  18. > Björn Borg och John McEnroe
  19. > Blod
  20. > Blodtryck
  21. > Blogg
  22. > bok
  23. > Brunt fett
  24. > cancer
  25. > Central Governor
  26. > Central governor
  27. > Choklad
  28. > Cirkelträning
  29. > Core
  30. > Cykling
  31. > Deliberate practice
  32. > Depression
  33. > Diet
  34. > diet
  35. > Djupvila
  36. > Dopning
  37. > evolution
  38. > Evolution
  39. > Expert
  40. > Fascia
  41. > Fasta
  42. > fasta
  43. > Fetma
  44. > Fett
  45. > fett
  46. > Fjällen
  47. > Fotboll
  48. > Framtiden
  49. > Fria radikaler
  50. > Frida Karlsson
  51. > Fysiologi
  52. > förkylningar
  53. > Föräldrar som pressar
  54. > Gener
  55. > Gränser
  56. > gå ner i vikt med periodisk fasta
  57. > Handledd övning
  58. > hippocampus
  59. > Hjärnan
  60. > hjärnan
  61. > hjärndoping
  62. > Hjärnfysik
  63. > hjärnhälsa
  64. > hjärnkrafter
  65. > Hjärnplasticitet
  66. > Hjärnstark
  67. > hjärnstark
  68. > hjärnstimulering
  69. > Hjärnuthållighetsträning
  70. > Hjärthälsa
  71. > Håll
  72. > Hälsa
  73. > härnö trail
  74. > Härnö Trail
  75. > Höga Kusten Trail
  76. > Ibuprofen
  77. > idrott
  78. > Iliotibialbandet
  79. > immunförsvaret
  80. > Indianer
  81. > inflammationer
  82. > Intervaller
  83. > intervaller
  84. > Jere Pajunen
  85. > Jure Robic
  86. > Jägare och samlare
  87. > Kaffe
  88. > Kipchoges leende
  89. > knäartros
  90. > knäled
  91. > koffein
  92. > kognitiv nedgång
  93. > Komfortzon
  94. > Kompression
  95. > Kramp
  96. > Kvantfysik
  97. > kväveoxid
  98. > kyligt väder och träning
  99. > Lieberman
  100. > Lindans
  101. > Listor
  102. > läkningsprocess
  103. > Lärande
  104. > löpning
  105. > Löpning
  106. > löpning efter 40
  107. > Löpning ger nya nervceller
  108. > Löpning mot depression
  109. > löpning nya nervceller
  110. > löpningens effekt på åldrande
  111. > Löpsteg
  112. > Löpteknik
  113. > Maffetone
  114. > MBT-skor
  115. > Mindfulness
  116. > Minne
  117. > minne
  118. > Misstag
  119. > Mjölksyra
  120. > Morgonlöpning
  121. > Motion
  122. > Multitasking
  123. > Muskler
  124. > Naturlig löpning
  125. > Nedförslöpning
  126. > Neurogenes
  127. > neurogenes
  128. > Neuroplasticitet
  129. > nitrat
  130. > Norska intervaller
  131. > NSAID
  132. > näsandning
  133. > näsandning och löpning
  134. > nötter
  135. > Orientering
  136. > Peak
  137. > periodisk fasta
  138. > Placebo
  139. > Placeboeffekten
  140. > Polariserad träning
  141. > Prestation
  142. > primära motoriska barken
  143. > Proprioception
  144. > Protein
  145. > Psykobiologiska modellen
  146. > Psykologi
  147. > Puls
  148. > Race Across America
  149. > Reflexer
  150. > råtthjärnor
  151. > Rödbetor
  152. > rödbetsjuice
  153. > Rödbetsjuice
  154. > Rödbetsjuice och prestation
  155. > rödbetssaft
  156. > Rörelse
  157. > Samuele Marcora
  158. > Semester
  159. > Sitta på möten
  160. > sittande
  161. > Sittandesjukan
  162. > Sittsjukan
  163. > skador
  164. > skelett
  165. > Skidåkning
  166. > Skola
  167. > Skratta och spring
  168. > Smärta
  169. > smärtstillare
  170. > Springtime Travel
  171. > Steglängd
  172. > Stress
  173. > Studie
  174. > Styrketräning
  175. > Ståsjukan
  176. > Svett
  177. > Sydamerika
  178. > Sömn
  179. > Talang
  180. > tarahumara
  181. > tDCS
  182. > Telomerer
  183. > Tillskott
  184. > torr hals
  185. > Trail
  186. > traillöpning
  187. > Trailrunning
  188. > transkraniell likströmsstimulering
  189. > Träning
  190. > Träningsvärk
  191. > Tsimane
  192. > Törst
  193. > Ultra
  194. > Universum
  195. > Urinvånare
  196. > Vanor
  197. > Vardagsmotion
  198. > Vatten
  199. > Vetenskap
  200. > vikt
  201. > Viljestyrka
  202. > Vitamin D
  203. > Vålådalen
  204. > Världens tuffaste lopp
  205. > Värme
  206. > åldrande
  207. > Åldrande
  208. > Ångest
  209. > Återhämtning
  210. > Ätstörningar
  211. > Överträning

High Coast Ultra - den korta versionen

27 jun 2015

Ett ultralopp på 130 km. Hur långt är det? Om jag krympte ner mig till 1,8 mm, skulle loppet vara 130 meter. Så långt är High Coast Ultra. Dessutom kuperat - kring 3500 höjdmeter - och tekniskt svårt. Jag gissade att det skulle ta nästan en dag eller omkring 20 timmar - en seg förkylning med kvarlämnad torrhosta gjorde att jag lade till en timme. Jag var tveksam till start in i det sista. Jag velade fram och tillbaka, men jag tyckte inte jag hade några symptom under halsen så då skulle det vara ok att springa. Min tanke var att gå ut extremt sakta och känna mig för. Om det kändes bra efter 20 km, skulle jag öka farten. Annars hade jag lovat att bryta. Så gick tankarna före loppet. Nu kommer tankarna efter loppet.

Starten
Vi samlades på Öviks torg mitt i natten till lördag. Våra gemensamma nämnare var envishet, viljestyrka och lust för utmaningar och äventyr. Kl 00.00 sprang vi söderut. Jag sprang hostande ut ur Övik sist av alla. I uppförsbacken efter Svedjeholmen kändes det som om benen och fettförbränningen kommit igång. Men jag höll hårt i tyglarna. Det är så lätt att ge efter och släpphänthet kommer tillbaka efteråt.

Efter 10 km kom jag ifatt några löpare och vi sprang i samlad trupp ut till Balesudden. Vi sprang lugnt och sansat. Efter 20 km ökade jag farten. Det kändes inte som om förkylningen skulle påverka min löpning och det gjorde att jag kände mig 10 kilo lättare.

Jag kände mig bättre förberedd än inför tidigare ultralopp. Morgonlöpningarna på fastande mage hade sakta omformat min kropp och gröpt ur dalgångar som det tröga fettet kunde flyta genom. Först en rännil av energi sen en fors. Övning ger färdighet.

Människan har stora vita fettlager av stelnad energi. Fettet är tungt, energitätt, vällagrat, svåråtkomligt och gammalt - en inre inlandsis. Kolhydraterna ligger däremot lättåtkomliga och ger snabb energi till muskler och hjärna. De åt jag löpande, medan jag sprang. Efter en stund var dock fettförbränningen igång. Fettet glider sakta som en glaciär ner till de hungriga musklerna. Mitokondrierna tuggar sedan i sig fettet och driver benen taktfast framåt. I varje muskelcell flödar kalcium in och ut - en vågrörelse i takt med musklerna i fötter, ben och armar. Hjärta, puls, andning, armar, ben och fötter är en taktfast, mekanisk symfoni. Jag såg mig som en osårbar, ostoppbar maskin som inte kände någon smärta.

Lycka?
Efter Balesudden sprang jag förbi stranden där jag som barn lärde mig kasta ”smörgås”, alltså att kasta en sten så att den studsade på vattenytan. Jag minns att min kompis morfar tog upp stenar stora som diskusar och de studsade tills de försvann över horisonten. Jag tittade på med stora ögon - sten som studsar på vatten. Jag minns att jag försökte, men mina stenar landade som sjunkbomber. Sen gick jag själv ner och prövade. Igen och igen, tills en sten studsade. Jag minns det som att jag sprang runt och letade platta stenar i timtal. Att hålla en solvarm sten, väga den i handen och tänka: den ger 16 studsar - rekord. Det var lycka. Nu är det svårare att uppleva lycka. Löpning? Jag tror ultralöpning är lycka, men en annan sorts lycka. Då fanns inga mobiler, ingen Facebook, inga ”gilla”. Jag behövde ingen bekräftelse, för det fanns ingen att få. Nu behöver jag det.


Tärnettvattnet i dis och duggregm.

Knät - den svaga länken
Stigen upp mot Slåttdalsskrevan var grym, brant, hal, vass, stenig och full av rötter. Men jag hade bra fart nu och sprang om flera löpare. Ner från Slåttdalsskrevan var det ännu svårare - alla svårigheter är svårare när man är på väg utför. Om jag tappar koncentrationen ett ögonblick, får rötterna liv och ringlar sig runt fötterna och fäller mig, tänkte jag.


En mäktig känsla att springa ensam genom Skuleskogen mitt i ljusa natten.

Precis då, när det kändes som bäst började vänsterknät göra ont. Redan efter 45 km. Jag kände igen smärtan från Swiss Alpine 2012. Utsidan av vänster knä. Jag blev tvungen att gå. Som tur var hade jag stavar med mig och kunde gå med bra fart. En skäggig löpare från Åre stannade till, hällde ut hela sin ryggsäck och lindade om knät. Det kändes bättre, men det gick inte att springa. En löpare från den första klungan jag sprang med kom ikapp och erbjöd kylbalsam som jag kunde få vid kontrollen i Skule.


Slåttdalsskrevan

Jag var fortfarande inställd på att ta mig i mål,  men när jag närmade mig Skule - efter 2-3 timmar av haltande skidgång och nästan 8 timmar totalt - kände jag att det var dags att kasta in handduken. Det var inte roligt och det skulle definitivt inte bli roligare efter ytterligare 80 km haltande skidgång. Jag var förstås oerhört besviken. När jag kom hem tog jag ett bad och sov i några timmar. Jag vaknade med en dunderförkylning. Skönt att inte bry sig. Nu får virus göra vad de vill med mig. Jag kommer inte att anstränga mig på ett tag.

Så, det var den korta versionen. Nästa år kommer kanske den långa versionen. Just nu vill jag inte tänka på det, men jag anmäler mig nog. Jag är väl dum i huvudet.


Fortsätt springa

20 jun 2015

Är det någon som minns vinterns rubriker om faran med löpning? Jag och många med mig såg sig tvingade att skriva inlägg och försvara rätten att springa fritt, som svar på en studie av James O'Keefe & Co som påstod att även små mängder löpning är skadligt för hälsan. Nu har James O'Keefe & Co förändrat sin ursprungliga hypotes. I grunden är det samma hypotes, men man har formulerat om den (ad-hoc, som man säger i vetenskapliga sammanhang). Nu hävdar de att man inte bör springa mer än 5-6 gånger per vecka och högst fem timmar i veckan, jämfört med 2-3 gånger och 2,5 timmar i veckan som de påstod tidigare. Skillnaden mellan påståendena är runt 100 procent, vilket ju är ganska anmärkningsvärt.


Riskerna med att springa beror på många faktorer som t ex individens beteende och antalet rasande tjurar.

Man kan säga att James O'Keefe & Co modifierar sin tidigare hypotes så att den inte motsäger det gällande paradigmet. Det finns helt enkelt ett starkt teoretisk stöd med massor av studier som bekräftar att motion och löpning är bra för liv och hälsa. Kvar blir ett urvattnat påstående om att för mycket löpning inte är bra, men i stort sett alla är redan överens om att för mycket, är för mycket. Det säger sig självt, så att säga. James O'Keefe & Co:s modifierade hypotes påstår således inget nytt och kan inte heller testas på något vettigt sätt, vilket gör den intetsägande och meningslös som påstående om verkligheten och därmed är den vetenskapligt värdelös. Hur testar man ”för mycket” utan att klart definiera vad som är för mycket? De skriver förvisso 5-6 gånger i veckan, men sedan glider de även på detta facit.

Vetenskapliga teorier är beroende av djärva hypoteser för att förbättra beskrivningen och förståelsen av verkligheten, och påståendet att löpning är farligt var till en början en djärv hypotes. Denna djärva hypotes falsifierades. Hypotesen klarade inte mötet med verklighet, fakta och diskussion. Då ska hypotesen förkastas, inte skrivas om ad-hoc och breda ut sig så mycket att den förklarar allt och därmed ingenting. 

De flesta löpare bör inte springa mer än sex gånger i veckan och inte mer än fem timmar totalt per vecka, påstår James O'Keefe & Co. Men det gäller inte alla, utan varje träningsprogram måste utgå från individen. Därmed är hypotesen inte möjlig att falsifiera, eftersom man alltid kan hävda att det rör sig om individuella avvikelser. De medger dessutom - i likhet med rådande paradigm - att för lite löpning är farligare än för mycket. De menar också att hälsan optimeras redan vid en låg träningsdos, men att man inte bör skrämma upp elitsatsande idrottsmän, eftersom det sannolikt inte är så farligt att springa mycket trots allt. Det beror på individen. 

I en studie som James O'Keefe & Co själva tog upp, baserad på 660 000 individer, såg man att dödligheten var lägst hos de som tränade 3-5 ggr mer än de av myndigheterna rekommenderade 75 minuternas löpning i veckan under en period av 14 år. Det var dock ingen större skillnad. Men det fanns inga bevis för att tio (!) ggr så mycket träning, alltså 12-14 timmar/vecka, ökade risken att dö under perioden. 


Det finns en minskande avkastning med träning, men mer är i det stora hela bättre än mindre.

Ytterligare en studie visade dessutom att personer mellan 45-75 år som sprang i 75 min/vecka löpte lägre risk att dö än de som ägnade sig åt promenader 2,5 timmar/vecka. Därmed kan man räkna ut att en timmes löpning motsvarade 2-4 timmar moderat träning som promenader.

Hitta balansen
Min slutsats? Tja, fortsätt att springa som om ingenting har hänt, för ingenting har hänt. Löpning har vare sig blivit farligare eller mer ohälsosamt. Fysikens lagar är konstanta. Det är knappast farligt att springa mer än fem timmar i veckan, däremot är det sannolikt ohälsosamt att springa mer än 60 timmar och omöjligt att springa mer än 168 timmar i veckan. I slutändan handlar det om att hitta balans mellan det man tycker är värdefullt, som mellan träning och återhämtning, familj och arbete.


Sprang först genom skog och mark i sol och blåst ...

... och sedan på asfalt i regn och sol. Ett löppass i balans.

Själv sprang jag mitt sista långpass före High Coast Ultra i tisdags. Jag sprang i skog och på asfalt direkt efter jobbet och kom hem kring nio, i tid för att hinna avsluta kvällen framför teven tillsammans med resten av familjen.

Snart får jag prata med rävar
Just nu trappar jag ner och tar det ganska lugnt och vårdar en liten förkylning. Fredagen den 26 juni kl 23:59 är det dags för 130 km löpning och förhoppningsvis kommer jag i mål någon gång under lördagen den 27 juni. På allmän begäran (av en person) lägger jag ut lite bilder på instagram medan jag springer.

Ultralöparen Ari Pohjala, som haft nordiskt rekord i 24-timmars löpning och som sprungit 500 km löpband (!) på en vecka, bröt High Coast Ultran ifjol när han såg " ...rötter och stenar som såg ut som rävar och ormar som inte fanns. Jag hörde människor också, men dom fanns inte heller ..." Om jag lägger ut bilder som jag påstår föreställer rävar och björnar så får ni ta dem med en nypa salt och om jag lägger ut en bild som jag hävdar föreställer en dinosaurie hoppas jag någon ringer 112 och ber RW radera den här artikeln ;).

Ägg, frukost och människans tre magar

14 jun 2015

Mat som tillagats med bra råvaror är bra mat. En del tillagar inte maten, utan äter rå mat. En fördel med råkost är att det är svårt att gå upp i vikt. Men det finns nackdelar också. Dessutom handlar människans utveckling till stor del om hur vi lärde oss tillaga maten. Vi vet ju att apor äter rå mat, medan de flesta människor äter tillagad mat. Någonstans mellan våra apliknande förfäder och människa började alltså mat som samlats och jagats att tillagas.

Man tror att människan började jaga större byten för omkring 1-2 miljoner år sedan. Ett av de starkaste bevisen för detta är att människa och lejon bär på en genetisk nästan identisk parasit. Eftersom parasiten inte sprids från lejon till människa måste den ha kommit från en gemensam födokälla en gång i tiden. Tillgången på kött varierade; därför levde människan också på frukt, bär, nötter, växter och rötter - vi är alltså varken vegetarianer eller köttätare utan allätare. Särskilt rötter kan vara svårsmälta. Tänk att gnaga på råa morötter och knäcka nötter med kindtänderna hela dagarna. Det är som sagt svårt att gå upp i vikt på råkost. Det kostar nästan lika mycket som det smakar. 

Genom att koka maten blev dess energi och näring mer tillgänglig. Ett kilo råa morötter skulle det ta lång att gnaga i sig, medan kokta morötter slukas på några minuter. Det sparar energi och människan kunde utveckla mindre magar, tänder, munnar och tarmar och satsa dyrbar energi på att bygga ihop en stor hjärna med långa ben istället och ägna sig åt gemensam, kognitivt krävande uthållighetsjakt.

Ett äggsempel
Ett enda hönsägg ger oss alla de aminosyror vi behöver. Skalet och äggvitan därunder skyddar mot parasiter och fungerar som antibiotika. Ägg kan dessutom lagras i rumstemperatur. En utmärkt näringskälla för både växande kycklingar och aktiva människor. En del hävdar att man ska äta ägg råa. Detta påstående går tillbaka till början av 1900-talet och denna idé snappades upp av en kroppsbyggare som sedan också blev skådespelare. Skådespelarkollegan Sylvester Stallone åt sedan råa ägg i Rocky. Rå och stark. Råstark!

Men studier av jägare och samlare visar att de lägger ner mycket tid på att värma upp ägg i het sand, på eld eller på en varm klippa. De äter dem ogärna råa, precis som de ogärna äter rått kött eller råa rötter och betor. Det finns en poäng med det. 

I en studie fick testpersoner äta preparerade ägg så att forskarna kunde följa proteinernas väg genom testpersonernas tunntarm. Allt protein som färdas genom tunntarmen absorberas inte, utan en del tas om hand av bakterier i tjocktarmen. När äggen var kokta, absorberades 91 procent av proteinerna, medan endast 50 procent av proteinerna i det råa ägget absorberades. Genom att värma proteiner försvagas proteinernas bindningar, vilket gör deras tredimensionella struktur mer tillgänglig för matsmältningsenzymer; därmed absorberas de lättare.

Genom att koka ägg får vi tillgång till både mer protein och mer kalorier. För evolutionen är det en avgörande fördel, eftersom äggstra energi brukar ge mer avkomma. Men vill man gå ner i vikt kanske man ska äta sina ägg råa. Fast då ger man å andra sidan tjocktarmens bakterier mer näring, vilket i slutändan ger mer gas.

Om syftet var att få i sig proteiner skulle Rocky ha kokat äggen i stället. Det ger 40 % mer proteiner. Rocky kastade bort 4 av 10 ägg, vilket ju är ganska dyrt om man klämmer ett äggpaket om dagen. Fast Arnold och Sylvester har nog råd med hur många ägg von helst. 

Vi har tre magar 
Matsmältningssystemet består av två distinkta processer. Man kan säga att vi har två ”magar”. Den första ”magen” börjar i munnen, fortsätter i magsäcken, och avslutas i tunntarmen. Det är den mage som ger oss näring och energi. Den andra magen utgörs av en utdragen jäsningsprocess i tjocktarmen där en stor del av vårt mikrobiom - mer än 400 olika arter av bakterier och protozoer - lever och förökar sig. Den mat som tas hand av denna andra mage ger oss bara en bråkdel av sin tillgängliga energi, resten förbrukas av syrehatande bakterier som lever i en slags symbios med oss sedan atmosfären fylldes - och ur deras synvinkel förgiftades - med syre för miljarder år sedan. Den första magen avger koldioxid, medan den andra magen avger väte, metan, kväve och svavel. 

Genom att koka maten blev den lättare att smälta och lättare för den första magen att ta om hand. Man kan säga att matlagningen flyttade en del av matsmältningen utanför våra kroppar. Kokkonsten blev den ”tredje magen”. Den ligger först i matsmältningskedjan, men är det senaste tillskottet till människans evolution. Vi äter så att säga mat som tuggats och finfördelats innan vi tuggar den. Tillagad mat är säkrare, skapar fler smaker och gör den lättare att äta. Därmed gav det evolutionära fördelar. De som kokade maten fick fler kalorier och kunde fortplanta sig lite bättre och oftare än de som ägnade en stor del av dagen åt att gnaga stenhårda rötter, slita sönder rått kött med tänderna och svälja råa ägg. 

Man vet inte när människan började tillaga mat, men det kanske var för en miljon år sedan. Det är tillräckligt länge för att kokkonsten ska ha blivit en del av vår natur och en stor del av vår kultur. Vi har tre magar, schimpansen har två och kon fyra. En schimpans kan äta rått kött, men vi blir dåliga av att äta rått kött. Våra gener har förändrats, men under det sista århundradet har maten blivit ännu mer bearbetad och följaktligen har musklerna i ansiktet krympt.

Livet i ett äggskal 
Jag tror det bör finnas en balans mellan att äta som en apa och att äta lagad mat. Vi är inte apor. Vi är anpassade till att äta lagad mat, men inte att äta bearbetad mat. Evolutionärt står vi tusentals gånger närmare en eldstad än en fabrik. Maten bör vara lättuggad, men inte som pulvermos. En fiberrik apelsin är bättre än ett glas juice. Den tredje magen är ny och vi har inte riktigt gjort den till en del i våra liv. Den tredje magen är nu livsmedelsindustrin som omsätter flera miljarder; den tredje magen är omättlig och är troligtvis en delförklaring till fetmaepidemin. Genom symbios med idrottsindustrin kan man dessutom ge den ännu mer mat. Träning förbrukar kalorier, vilket många ersätter direkt efter passet med bearbetade kalorier. Det är kanske orsaken till att idrott och hälsa inte alltid följer varandra. Det är alltför lätt att gå upp i vikt, om man belönar kroppen med blixtsnabba kolhydrater efteråt.  

En ultralöpares frukost
Ibland tränar jag före frukost och ibland äter jag en sen frukost/brunch, men jag hoppar sällan över frukosten. Den är en vana och en start på dagen. För ultralöpare är frukosten före loppet särskilt viktigt - det är ju ofta sista chansen att fylla kroppen med energi och näring före loppet. I en studie visade man en sammanställning av vad de bästa ultralöparna i ett 160 km ultralopp åt till frukost. Deras frukost bestod av: kolhydrater 70 ± 16 g, protein 29 ± 20 g och fett 21 ± 8 g, som sammanlagt gav ultralöparna 657 ± 222 kcal.

Jag vet inte exakt hur många kalorier jag äter till frukost, men i morse åt jag en sen frukost bestående av fet grekisk yoghurt, med en blandning av nötter, rostade kokosflagor, frön, frysta blåbär och några äppelbitar i. Till det åt jag två ägg och en halv avocado och avslutade med en kopp kaffe. Som så många andra varierar jag inte min frukost särskilt mycket. Frukosten är en vana, en ritual. Just nu äter jag dock lite mer och lite fler sorters nötter. Nötter innehåller mycket magnesium och eftersom i stort sett alla enzymer som är inblandade i tillverkningen av kroppens energivaluta ATP kräver magnesium, så torde denna mineral vara viktig för en ultralöpare. Jag har förvisso inte läst någon studie som visar att man behöver extra magnesium, men jag tar inga risker inför mitt ultralopp den 27 juni.


Mina fem första misstag som löpare

3 jun 2015

När barn lär sig gå ramlar de omkull. Gång på gång. De lär sig genom att göra misstag. Om de gav upp, skulle de inte lära sig gå. Så är det hela livet. Om man aldrig gör misstag, då kommer man ingenstans. När man utmanar sina gränser, gör man fel eftersom man är på okänd mark. För att utvecklas, måste man våga sig ut och våga göra fel. 


En fokuserad tjej.

Jag gillar inte att göra fel och misstag, men som tur är har jag gjort många och lärt mig massor. Utan mina största misstag, skulle jag inte vara hälften så klok. Misstagen avslöjar mina svagheter och gör mig på sikt starkare. Gör man samma fel gång på gång, då kanske man har ett problem. Men om man gör olika fel, då lär man sig något.

Först konstaterar man misstaget och accepterar det. Det är viktigt att förlåta sig själv. Sedan analyserar man och åtgärdar misstaget, lägger det bakom sig och fokuserar på nästa uppgift. Vi måste fokusera, för vi kan bara hålla en sak i huvudet samtidigt. Vi har inte tid att älta gamla misstag. Konstatera, analysera och gå vidare. Ibland kan analysen ta lång tid. Det finns mekanismer i hjärnan som ser till att det tar lång tid ibland, men man måste alltid gå vidare och man vill komma längre.

Alla nybörjare gör misstag, annars är man inte en sådan som börjar på något nytt. Alldeles i början av min löpar- och bloggkarriär skrev jag ett inlägg om hur man börjar springa. Det inlägget var baserat på mina misstag som löpare och erfarenheterna av dessa. Det tar några år innan man lär sig tillräckligt mycket om något nytt. Jag känner mig fortfarande ofta dum och okunnig. Men jag är bra på fyra saker: lyssna, läsa, ta till mig kunskap och se samband. Jag lär mig hela tiden, för jag vet att jag egentligen inte vet någonting.

Mina fem första misstag kan också kallas de fem största misstagen. Man har en tendens att göra de stora misstagen i början och de är ganska lika för alla. Därefter blir allt detaljer.

Misstag 1: jag gick ut för hårt.
Jag sprang så ofta jag kunde i början. Jag jagade mina banrekord, det var rekorden som motiverade mig. Jag sprang för fullt från första stund och därmed fanns ingen gradvis övergång och anpassning, där lusten att springa ledde över till nästa steg i utvecklingen. Jag hade tur att jag inte skadade mig, men jag fick ont i knäet vid något tillfälle. Jag var motiverad men inte särskilt klok. Nu vet jag att det är oerhört viktigt att man som ny löpare börjar försiktigt och gradvis bygger upp både mental och fysisk styrka, så att styrkan kan ta mig till nästa nivå nästan av sig själv.

Misstag 2: jag avsatte ingen tid för återhämtning.
De första åren ansåg jag att vila är överskattat. Jag hade ingen vilodag utan alla dagar var potentiella träningsdagar. Jag bestämde från dag till dag. Någon längre period för återhämtning hade jag inte heller. Det slet både mentalt och fysiskt; ibland kände jag en otrolig trötthet och det var bara prestationskraven som höll mig igång.


Min favoritsysselsättning efter löpning.

Nu lägger jag in vilodagar och viloveckor och jag tar en längre återhämtningsperiod på hösten. Det ger kraft, konsolidering och många lustfyllda nystarter. Men det viktigaste är att det förlänger livet som löpare. Risken att bli sjuk, skadad och övertränad minskar. Det årliga avbrottet skapar en längtan och lust att börja springa mer igen. I snitt är var fjärde vecka en återhämtningsvecka med lite lättare pass och en extra vilodag och efter dessa veckor känner jag mig mycket starkare, vilket ger en positiv känsla som man inte ska underskatta.

Misstag 3: jag saknade en träningsplan.
När man saknar erfarenhet är det särskilt viktigt med en plan och/eller en coach, men jag sprang planlöst. Det blev att jag sprang så ofta jag kunde och lite på måfå. Ibland blev det ett avbrott och jag förde en ganska sporadisk träningsdagbok. Om jag hade följt en plan hade det blivit lättare att se framsteg och samband. En plan ger tid för reflektion och lärande.

Misstag 4: jag varierade inte löpningen.
I början sprang jag samma sträcka på samma plats i samma tempo. Jag körde inga hårda intervallpass, lugna distanspass eller spännande fartlekar. Varje gång jag sprang jagade jag mitt banrekord eller gav upp när jag var för långt efter rekordet och lunkade sista biten, besviken över mig själv. Nästan all träning blev mellanmjölk, istället för polariserad separation i form av 80 % lättmjölk och 20 % standardmjölk. Träning som varken är hård eller lugn, ger väldigt lite.

Misstag 5: jag kände ingen glädje.
Glädjen var inte viktig i början, det var prestationen som var viktig. Jag sprang ut för att springa fortare än jag sprang tidigare. Då springer man inte alltid ut med ett leende. Eftersom jag jagade rekord sprang jag samma sträcka och även det bidrog till en andefattig upplevelse. Jag upplevde inte naturen och jag orkade inte tänka några tankar.

Frånvaron av glädje berodde nog på att jag gick ut för hårt. Jag borde långsamt ha sprungit mig i bättre form och låtit lusten vägleda mig mer. Till slut blev ändå löpningen en vana och substanser i hjärnan skapade en känsla av eufori och livsglädje och tankarna började vandra så mycket att det blev grunden till en blogg med ett nördigt namn.

Mot nya misstag
Det är lite trist att fokusera på misstag men det är misstagen man lär sig något av. Jag kanske borde skriva om mina fem bästa beslut också. Men det låter nog bara klämkäckt och kaxigt.

Jag är inte särskilt rädd för att göra misstag. Jaha, tänker jag bara när det går åt pipan - shit happens. När jag var yngre trodde jag att misstagen betydde att livet var slut, men när livet tagit slut tillräckligt många gånger trodde jag inte längre på det. En väg i livet kanske tog slut, men i efterhand visade det sig alltid vara ett sidospår. Livets väg finns alltid där man går och den leder överallt.



Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.