Ironman Italy: DNF - Emma Graaf | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Emma Graaf


Välkommen till min blogg och kul att du hittat hit! Här kan du läsa om mig, Sveriges gladaste triathlet. SM-guld långdistans 2013, SM-silver 2012 och 2014. Bor och tränar i skogen utanför Ludvika i Dalarna. Har sysslat med konstsim på elitnivå fram till 2002. Började med triathlon 2009. Läs mer om mig på www.emmagraaf.com

Ironman Italy: DNF

8 okt 2017
av: Emma Graaf

Jag hade önskar att jag skulle kunna skriva en racereport om hur bra min första Ironman på två år hade gått. Hur kul det hade varit att tävla på min favortidistans igen, hur stark jag hade känt mig och hur snabbt det hade gått.

Tyvärr, blev det inget av ovan nämnt i den tävling jag sett så fram emot. Inte minst för att hel Graaf Crew åkte med mig och att jag länge velat åka till Italien. Nu skulle jag få kombinera tävlandet med familjeresa och ett vackert land att besöka.

Resan började redan kl 7:30 på onsdagsmorgonen då jag, Simon, mamma, pappa och kusin Johanna åkte från Norhyttan, till Arlanda och vidare ner mot Italien.  Resan gick bra på alla sätt, tills vi kom fram till Bologna….Det hela började med att Simons betalkort blev uppätet av en uttagsautomat, inklusive de pengar han hade tagit ut. Typiskt. Inte hela världen ändå. Sedan skulle jag och Simon ta tåg eller taxi mot Cervia och resten av gänget hämta ut en hyrbil som vi förbokat. Vi insåg dock snabbt att tåget skulle bli väldigt omständigt och ta ofantligt med tid så vi satsade på en taxi istället. Stod i kö oändligt länge för att sedan bli avvisade av varenda taxi för att de ansåg att två cyklar och tre passagerare abolut inte gick att få in i just deras bil. Sablar! Borta vid biluthyrningen gick det inte heller så bra då ”vår” bil blivit krockad och inte gick att köra. Som tur var kunde vi bli uppgraderade till samma pris och kunde plocka ut en minibuss som vi alla, inklusive cyklarna, fick plats i. Jippiiii, nu kunde vi äntligen åka till Cervia.

Vi anlände kl 22, väldigt trött och hungriga. Åkte ned på stan och hittade efter många om och men en öppen restaurang med den mest gudomliga stenungsbakade pizzan och de bästa råvarorna. Som tur var hann vi också nätt och jämt köpa frukost mittemot i en delikatessbutik innan hela stan verkade stänga igen. Mätta och trötta kunde vi åka tillbaka till huset och somna in.

Dagen efter skulle vi testa benen och banan. Simon skruvade snabbt ihop våra Argoncyklar och vi gav oss iväg. Vi träffade av en slump upp Marre, David Björk och Kristian Ek som också skulle testa cykelbanan inför tävlingen. Benen kändes verkligen skit och jag ville bara hem, lät de andra cykla i förväg. Efter 45 min lämnade vände vi hemåt och Simon sa åt mig att köra några ”pick-ups” för att få igång kroppen. Det gick helt okej men jag kände inte att jag hade någon ork. Fick för mig att alla inställningar på cykeln var tokiga, såklart fick Simon skit för det eftersom han skruvat ihop den.

Väl hemma käkade vi lunch och åkte sedan ned till simstarten och testa simma i vattnet. Det var vansinnigt långgrunt!

Fortfarande seg känsla i kroppen men gjorde mitt bästa att bara slappa dagen innan tävling. Gick på pre-race, sprang en tur, checkade in i god tid i det ändlöst långa växlingsområdet och studerade banorna. Cyklingen skulle vara närmare 185 km vilket grämde mig lite….

Det kändes helt okej ändå. Graaf Crew stöttade och höll mig på bra humör.

På tävlingsmorgonen vaknade jag och kände mig bara trött. Steg upp och åt risgrynsgröt och drack en kopp espresso. Vanligtvis dricker jag mkt mer kaffe, kanske var det därför jag kände mig trött? Fixade iordning allt, Simon skjutsade ned mig till starten i god tid så jag kunde hinna med allt fix och värma upp ordentligt innan start. Eftersom det var strandstart och långgrunt så in åt helvete sprang jag mest innan start. Hann doppa mig och sedan dags för line-up. Jag är aldrig negativt nervös utan bara pirrig och spänd av förväntan men idag var jag inte ens det. Det var liksom lite tomt på den känslan. Starten var sjukt mäktig ändå med en hel del publik, vacker soluppgång, rosa himmel och helikoptrar som cirkulerade ovan oss. När starten gick hamnade jag efter, var så sjukt dålig på att springa i vattnet. Och man behövde springa lääääänge. Kom in i simningen bra sedan och vi låg alla tjejer i en grupp. Tyckte det gick lite väl långsamt men jag höll mig cool och låg i mitten. Det splittrades nog upp en del efter halva varvet och jag hade inte stenkoll på hur jag låg till. När vi skulle upp och springa i Australian Exit så tappade jag lite men å andra sidan kändes simningen så otroligt stabil att jag inte hetsade upp mig för det. Blev så rörd att jag började gråta lite när jag såg mamma, pappa och Johanna och hörde dem skrika. Den sista loopen gick bra och jag och en till tjej kunde dra ifrån lite. Tyvärr tappade vi mot de som låg framför och farten var inte fantastisk. 1:00 kom vi upp på och inte ens det är jag nöjd med. Hörde sedan att många av proffskillarna hade genat, och man ska väl inte jämföra tid och tid, men det gör jag ju ändå och blir besviken. Det hade jag ju dock ingen koll på där och så, utan jag trodde såklart jag gjort en kanonsimning.

Världens längsta T1 som sagt, men var riktigt skönt att springa av benen innan cykeln skulle gränslas. Det gick ok och jag kom iväg hyfsat snabbt. Sedan började misären. Tappar först min flaska med elektrolyter och min favvosportdryck från SIS, specialblandad som jag vill ha den. Inget att hänga upp sig på då det finns depåer efter vägen tänkte jag. Effektmätaren hade tappat kontakt så fick fippla med den ett tag. Första stationen var dock bara vatten så jag tar en flaska, dricker, och kastar den sedan direkt. Då kommer en domare upp bredvid mig och gastar nåt om ”littering”. VA?! jag kastade ju flaskan direkt efter langning i kast-zonen försöker jag förklara. Nej nej, kast-zonen är tydligen bara 25 m och jag var utanför den. Jag fattar nada, har inte lyssnat på briefingen riktigt om vad som gäller, tyckte Paul Kaye sa ngt om DQF om man slängde skräp? Eller skulle jag stanna i Penalty tältet? Försökte stanna och fråga domaren, han viftade iväg mig. Jahapp, stannade väl i nästa penalty tältet men de viftade iväg mig så snart de tagit mitt startnummer. Var jag diskad? Nu började stigningen på en annars platt bana och det var faktiskt kul. Jag fick lite touren-vibbar av alla som stod i vägen och hejade och skrek. Ganska kul. Hemväg nu. Försökte och försökte komma in i rytmn och känsla. Gick inte. Gjorde ont i ryggen, ont i benen, ont i armarna, ont i grenen. Varför kunde jag inte andas? Pinnarna var för korta! Eller var sadeln för lågt? Det kändes inte alls som det brukade. Aaaahhhh vad tråkigt det var. Så energilös i kroppen, trots att jag bara åt och åt och åt. Platt platt platt, något jag annars uppskattar, nu var allt bara en pina. Träffade en annan svensk, Nicklas Säfström som skulle bryta och jag fick sådan oändlig lust att göra honom sällskap. Men nä, det kanske kunde bli bättre. Jag fortsatte. Väl inne vid varvning sade en av medtävlandena att mina verktyg höll på att gå förlorade. Hoppade av och såg att stället bakom sadeln och hela skiten hade lossnat. Hade antagligen slitit åt mig cykel lite väl häftigt och fått skruven att rucka sig, tsm med bitvis dålig asfalt så måste den ha skakat upp sig (trots att jag kollade alla skruvar och drog åt dem dagen innan). Nu kom tankarna på att bryta på allvar. Tredje gången jag klev av cykeln på racet! Va fan! Bestämde mig för att bryta vid där Simon och de andra stod och hejade vid 110 km. När jag kom dit klev jag av och satte mig på trottoarkanten. Jag var så energilös, helt tom!!! Men Simon och Johanna lyckades få mig på bättre tankar så jag bestämde mig för att cykla klart. Jag ville verkligen göra en bra löpning och se stan.

Jag klarade tillslut cyklingen, men det kändes som att kroppen sovit i närmare 190 km. Ville bara sluta ögonen också. I T2 gick jag på toaletten, åt en bar, tog det lugnt. Men sedan körde jag ut på löpningen och bestämde att jag skulle göra mitt bästa, för crew:ets skull. Det kändes rätt okej de första kilometrarna. Det var nästan lite kul ett tag. Sedan svängde banan bort från stan och in i parkområdet i närheten där vi bodde och energin gick ur mig igen. Tempot bara sjönk och min energi försvann igen. Vad fan var det för fel på mig????? Efter 7 km kom jag gående och där stod Simon igen och då bestämde jag mig. Jag klev av och började gråta. Vi kramades och en funktionär försökte övertala mig att fortsätta på Italienska. Tur att jag inte fattade ett smack av vad hon sa. Ett annat proffs stod och köpte panini i ett gatukök och överhörde oss. Han vände sig om och trösta mig. Berättade att han också brutit. Han hade till och med gråtit en skvätt på cyklingen. Jag grinade ännu mer. Han tröstade: ”It´s just a race”  , ”Life is so much more”. ”There will be more races”. Han försökte förklara att det fanns ett spanskt uttryck som sa att man måste dra ut nålen och sedan fortsätta. Det kändes så bra att han förstod….

Det är inte samma att köra i proffsklass. Det är tufft och man känner sig så dålig när det går dåligt. Det är sådant stort allvar när man tävlar bland proffsen. Jag kör inte för att bara genmomföra. Jag tävlar om placeringar och jag vill någon gång stå på podiet. I Italien var min kropp inte med mig. Den ville inte tävla. Den ville bara såsa runt. Och det är inte därför jag vill köra Ironman. Jag vill TÄVLA, vara i bra slag och finnas med i toppen. Som det ser ut nu är jag inte ens i närheten.

Jag har haft en pissig uppladdning till den här tävlingen. Det är jag medveten om. Skadade ryggen dagen efter Tjörn Triathlon och kunde inte träna något på en vecka utan att det högg i ryggen och gjorde svinont. Avslutade semestern och kom tillbaka till jobbet i 2000 km/h och stressad som få. Tjänsteresor och möten med många nya ansikten och ständigt stressad att blir smittad av förskylning eller annat skit. Samtidigt som jag skulle försöka få in 2 träningspass per dag mellen arbetstimmarna. Kände att jag började få stressexem på halsen men tänkte väl att det inte var så konstigt som jag flängde. Men när lymfkörtlarna på ena sidan svullnade upp som en stor golfboll började ana att ngt var tokigt. Var till läkaren på måndagen och de konstaterade att jag hade bälros. Helt sjukt. Det var alltså inte stressexem utan bältros? Trots det kunde jag träna på och jag kände inte av det annat än att det brände och stack i min hud vid utslagen. Ingen feber, ingen försvagning, ingen sjuksomskänsla. På onsdagen veckan efter var det dags att åka ned till tävlingen. Kanske var det pga ovan uppladdning som kroppen kändes bajs, kanske var det bara en dålig dag.

Nu är det dag för mig att ta en ordentlig sängsvila, fundera på vad jag vill med jobb, träning och tävling och vad som är viktigast, samt börja blicka framåt till nya race. För I WILL BE BACK! Än är min sista potatis inte satt och Ironman är fortfarande det roligaste jag vet.

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiosex med siffror i fältet här




Följ oss

Loppkalendern

29 okt
Frankfurt
29 okt
Frankfurt
04 nov
Ydre
31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.