London Calling Pt.1 - Anders Larvia | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


London Calling Pt.1

10 apr 2018
av: Anders Larvia

Jag har alltid lika svårt att vänja mig vid dom sista veckorna innan en mara och i år är inget undantag. Normaltillståndet för oss löpare är ju att springa varje dag, mer eller mindre. Helt plötsligt ska man inte göra det. Klart som fan att det kryper i både kropp och ben. Det är nästan så att det är värre än att sluta snusa. Dessutom känner jag mig alltid så jävla tjock när jag inte får springa och det är ingen rolig känsla. Tvärtom så är det hemskt. Jag är ju ingen tjockis men jag känner mig som en just nu. Jag vet att det bara är i mitt huvud och jag vet ju också varför jag inte bör springa särskilt mycket så här en och en halv vecka innan loppet men fan, det är likt förbannat jobbigt å jag kan inte rå för det! Så går det när man vänjer kroppen med att springa varje dag.

Dom senaste veckorna har jag haft lite panik på grund av det bedrövliga underlaget. I en och halv vecka har vi haft en enda stor slaskfest här i Sundsvall. Jag klagar rätt ofta på vädret - mest för att det hör till - men tycker faktiskt för det mesta att det går rätt bra att springa oavsett is, snö och minusgrader men förra veckan var vedervärdig på alla tänkbara sätt. Det var knappt så det gick att springa överhuvudtaget. Istället plaskade jag omkring med slask upp till vaderna och halkade stup i kvarten samtidigt som jag svor högt och ljudligt för mig själv, det var svårt att ens hålla styrfart, än mindre få in nån rytm eller känsla. Det här är vad jag har haft å jobba med i jakten på toppformen.

Men så plötsligt händer det även här uppe i norr. På nåt konstigt sätt så har vi fått en del barmark trots att det fortfarande är två meter höga snövallar överallt och att värmen lyser med sin frånvaro. Fråga mig inte hur men som ett brev på posten så fick jag ihop ett sista långpass på mer eller mindre asfalt hela vägen nu i helgen och igår sprang jag i marafart för första gången på ett halvår utomhus. Och fan vad jag gillade det! Ovant ja, men fruktansvärt skönt trots att benen protesterade lite på grund av det hårda underlaget. Nu känner jag mig helt plötsligt mycket lugnare. Tänk vad så lite kan göra.

Imorn åker jag till Stockholm ett par dagar i jobbet och ser verkligen fram emot att få springa nåt varv runt Kungsholmen och testa på tävlingsfarten på riktigt. Jag har faktiskt packat ner kortbrallor och håller tummarna för att dom får komma till användning. Bara det känns ju helt sjukt med tanke på att vi har tvåsiffrigt minus här på nätterna. Egentligen hade jag velat fokusera fullt ut på barhäng och restaurangbesök men det kostar å ligga på topp så nåt pass ska jag se till att få till. Det måste jag. Om inte annat för å bedöva känslan av att känna mig tjock som ju ökar exponentiellt ju mer jag äter och ju mindre jag springer. Å andra sidan är ju tre dagars mässa i Stockholm en ganska bra ursäkt för att faktiskt vila ordentligt och inte tänka på löpning hela tiden.

Med tanke på att vi som sagt fortfarande har vinter så har jag faktiskt inte hunnit bli riktigt så nervös som jag borde vara än. Det känns lite för långt borta när man tittar ut genom fönstret och bara ser en massa snöhögar men faktum är ju att det bara är 12 dagar kvar nu. På ett sätt kanske det är bra att jag inte har hunnit bli så nervös än men samtidigt blir jag lite orolig. Tar jag det inte på lika stort allvar som tidigare? Jag som vanligtvis brukar vara helt uppslukad en månad i förväg; drömma om loppet, visualisera hur jag persar, korsar mållinjen, ha studerat varenda del av banan, tänkt igenom taktik och klädval mm. Det har jag inte gjort nu. Jag har ju inte sprungit 2000km sen nyår bara för att komma hem från London med en medalj och vara nöjd med att ha deltagit. 

Återkommer med ett sista inlägg nästa vecka innan jag sätter mig på planet till London, förhoppningsvis har jag taggat till på riktigt då och även hittat flytet och känslan i löpningen. Tills dess så laddar jag upp med musik på tema London som sig bör och två av världens bästa gitarrister. "You can be cool but you will never be Clapton-playing-rhythm-guitar-for-you-cool"

/Hörs




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugotvå med siffror i fältet här




Följ oss

Loppkalendern

21 apr
Kungsbacka
21 apr
Lund
21 apr
Hönö
21 apr
Stockholm
21 apr
Göteborg
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken