Anders Larvia - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Drömmar & mål

15 nov 2017

Målsättningar är och kommer alltid att vara en stor drivkraft för mig och min löpning. Om jag ska göra nånting så gör jag det all-in, oavsett vad det är, och löpningen är inget undantag. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att springa nån gång i veckan bara för att eller springa utan att tävla mot mig själv. Jag beundrar folk som fixar det, som kan träna bara för att må bra av det utan krav på prestation, men det är inte jag. Det är väl kanske en anledning till att jag hittills inte fastnat för cykling, skidor och simning för jag vet att om jag skulle testa det så skulle jag förmodligen gå all in på det också och lägga ner 100% och det har jag varken tid, råd eller lust med just nu. Att sätta upp konkreta mål, gärna höga sådana, är mitt sätt att motivera mig till att lägga ner dom där sista procenten när andra belönar sig själv med att vila. Det är det som gör att jag faktiskt ser fram emot att springa 35km i bäcksvart mörker, snöblandat regn och ishalka. Vetskapen om att jag gör nånting som dom flesta andra inte gör, det gör att man kan stå ut med stelfruset snor i hela ansiktet och att man inte har nån känsel i fingrarna på flera timmar. Det är så man blir bättre, både fysiskt och mentalt. Inte kommer med massa ursäkter. Hade det inte vart för mina konkreta och höga mål så hade jag nog fortfarande suttit kvar i soffan med ena handen i chipsskålen och lite för mycket dipp runt munnen. Jag sitter förvisso fortfarande i soffan och käkar rätt mycket chips men med gott samvete och det är en stor skillnad.

Tydliga och konkreta mål är kanske det viktigaste incitamentet för att orka med att träna oavsett om man är elit och siktar mot 2.20 på maran eller om man heter Lennart 65 år och tränar för att mota alla krämpor. Om man inte vet vart man är på väg, alltså förstår varför man gör nånting, så är det i längden svårt att motivera sig till att göra det, särskilt om det är jobbigt och tråkigt. Och vi vet ju alla att löpning många gånger kan vara både jobbigt och tråkigt och dessutom fruktansvärt enformigt. Men vill man nå sina mål så finns det inga genvägar. Och som tur är, är ju löpningen inte alltid jobbig och tråkig utan för det mesta rosa fluffiga moln.

På samma sätt som det är viktigt att ha mål så är det minst lika viktigt att våga drömma. Drömma om det omöjliga. Man måste våga ha ambitioner och tänka stort, annars kommer man ingen vart. Inte bara inom löpningen utan i livet som helhet, utan drömmar blir vardagen ganska grå och trist. Jag drömmer ofta om saker som jag vet är omöjliga men det hindrar mig ändå inte från att drömma om dom. Månaden innan mitt lopp i Berlin satt jag ofta på jobbet och drömde mig bort och visualiserade hur jag korsade mållinjen på 2.47. Sånt tror jag är enormt viktigt.

Det är viktigt att drömma men om drömmarna ska bli verklighet så måste man också vara beredd på att göra det jobb som krävs, en egenskap som blir mer och mer ovanlig framförallt bland dagens generation. Disciplin. Hårt arbete. Ha tråkigt. Få lite skit under naglarna. Det är nånting som jag ofta pratar med mina elever om. Många av dom har stora drömmar, dom ska bli proffs i England, gå ut med A i alla ämnen eller bli miljonärer när dom blir stora men många förstår inte att det krävs hårt jobb för att nå dit. Framgång är ingenting som man får per automatik eller som man föds med, för dom flesta har det krävts många timmar av blod, svett och tårar. Utan hårt arbete, drömmar och mål så hade jag fortfarande sprungit runt kvarteret, vinkat åt grannarna och sprungit maran på 3.30. Mål och drömmar ska vara skrämmande, om dom inte är det så tänker man för smått, men man måste också förstå att ingenting är gratis. "There's no such thing as a free lunch". Sen är ju gränsen hårfin mellan att ha hybris och sätta rimliga mål, men det är en annan diskussion.

Nu ska jag dela med mig av nånting som känns både skrämmande och privat. Mitt nya mål. Det tar emot att säga det högt men okej då. Innan jag fyller 40 år så ska jag springa maran på 2.45. Det betyder att jag har 3 år och 11 månader på mig att nå det. Ja, jag vet att det är svårt att tro, men tyvärr har jag hunnit bli så gammal. Eller gammal och gammal, i löpningens värld är jag väl fortfarande en junis, men det är gammalt för mig som alltid sett mig själv som 25. Jag tror förresten rätt ofta att jag fortfarande är 25 för jag tycker att jag är rätt så cool och hänger med i det mesta men det blir ganska uppenbart när jag pratar med eleverna att jag inte är så cool som jag faktiskt tror. Det räcker tyvärr inte med bara skinnpaj och tighta jeans, eleverna tar rätt snabbt ner en på jorden när jag inte fattar vad man har Snapchat till eller vad gäri betyder. Och om jag är ärlig mot mig själv så finns alla tecken där. Jag vaknar gubbatidigt på helgerna och istället för att somna om så går jag upp och kokar kaffe, jag hatar uteställen med för hög musik, somnar i soffan innan Idol har slutar, föredrar P1 framför skramlet på NRJ, jag pratar om 9/11 på mina lektioner och utgår från att eleverna kommer ihåg det när dom i själva verket inte ens var födda då och det mest skrämmande, jag har insett att träning inte bara handlar om att bli bättre utan minst lika mycket om att bli äldre. Men i sinnet är jag i alla fall fortfarande 25 :-)

2.45 är alltså mitt nya långsiktiga mål. Det är högt, skrämmande och i nuläget omöjligt, men ändå inte så orealistiskt att det känns omöjligt. För 4 år sen var 2.49 en omöjlighet men det gick. När man sätter höga mål är det också viktigt att sätta delmål på vägen för att stämma av hur det går, annars finns det en risk att det blir för stort, luddigt och omätbart. Mina delmål på vägen mot 2.45 kommer vara att för varje år kapa en minut tills dess att jag är 40. Nästa år ska jag alltså springa maran på 2.48, 2019 på 2.47, 2020 på 2.46 och slutligen 2021 på 2.45. Det känns lite mer rimligt att tänka så. Förhoppningsvis kan det gå fortare än så men 2021 ska det vara klart och betalt. Och för att nå dit så vet jag mycket väl att jag måste bli snabbare på både milen och halvmaran och höja mitt farttak och det kommer också att bli viktiga delmål men mer om det framöver. Nu är det i alla fall sagt och officiellt. Nu återstår bara det jobbiga. Att göra jobbet.

Idag kom den första snön här i Sundsvall. Deprimerande på alla sätt man kan tänka sig men det är bara att gilla läget. 20km distans blev det på snötäcket i mörkret nu ikväll. Det tar emot å erkänna men faktum är ju att det för löpningen är bättre med snön istället för ishalkan som vi haft den senaste veckan. Det har blivit en del rullband de senaste dagarna när jag fått spunk på halkan. Igår blev det 8x1000m i 3.25-fart med 1min vila och 1% lutning. Det kändes rimligt trots att det är lågsäsong och fartpassen har gått att räkna på en hand den senaste månaden så förhoppningsvis finns det nåt att bygga vidare på. Mina dubbade Asics Fujisetsu sjunger på sista versen så just nu går jag och väntar på ett par nya Icebugs som jag beställde häromdagen för att kunna ta mig an snön och isen utan att behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen i varje kurva. Jag har vart en stor motståndare till Icebug tidigare, vet inte riktigt varför, men jag vägrar köpa Fujisetsu med goretex och eftersom Asics har fasat ut modellen utan så var utbudet inte jättestort. Som tur är finns ju löpbandet. Igår när jag sprang mina åtta tusingar hade jag den här låten på repeat under alla intervaller. Det gjorde det lite lättare att orka. Helst av allt hade jag velat se videon för att få ännu mera energi. Tom Cruise må vara chefernas chef men Kevin Bacon är åtminstone vice chef.

/Hörs

Säsongsvila?

4 nov 2017

November. Kanske den osexigaste månaden på hela året, särskilt för oss löpare. Januari må vara förjävlig den också men november...man blir ju mest bara deprimerad. Mörkt, kallt, regnigt, blåsigt, ishalka och blött. Totalt jävla mörker. Det är så långt ifrån splitshorts och racepjux man kan komma, ljusår ifrån kvällsrundor i solnedgång eller fyrhundringar på bana. November kan förvisso innebära både dregel ur mungipan och huvudet på sned men av helt andra anledningar än man kanske hade önskat. När vinden piskar en så pass mycket i ansiktet att halva käken domnar bort och man grimaserar så illa att inte ens en egen mor kan se det vackra i ansiktet, då vet man att man lever. Och det är inte det sämsta. Det gäller bara att lära sig att älska det. Hur osexig november än må vara så finns det ingen anledning till att inte springa. Framförallt är det karaktärsdanande att springa så här års. Det handlar inte om självplågeri utan om att göra det man älskar mest oavsett årstid. Det faktum att många drar sig för att ge sig ut i regn och rusk gör det också lite lättare, i alla fall för mig. Solen kan inte skina jämt. Skulle man bara springa dom fina dagarna på året skulle det inte bli många pass gjorda. Och det är egentligen inte november i sig som är det jobbiga utan snarare övergången, det gäller bara att förlika sig med det faktum att löpningen framöver inte kommer vara varken skön eller rolig. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer vinterträningen att gå.

Många tenderar ju till att ta lite säsongsvila så här års och det råder ju delade meningar om hur en sådan ska se ut. Min bestämda uppfattning är att vi motionärer mår bäst av att inte ta nån säsongsvila alls. Alltså vila från löpning helt. Det är en sak om man heter Kipchoghe och springer 35mil i veckan men för oss dödliga räcker det gott och väl med att dra ner intensiteten, kanske ta en extra vilodag emellanåt och springa utan fokus på krav eller prestation. Tar man 3-4 veckors löpvila är nog risken ganska stor att det kan bli ytterligare några veckors löpvila när man vaknar upp bakis den 1 januari och tittar ut genom fönstret. Helt plötsligt har hela våren swishat förbi och det enda man har lyckats åstadkomma är att få dåligt samvete över utebliven träning samtidigt som soffan har blivit lite mer nersutten än den hade vart om man skippat löpvilan. Alternativträning kanske någon säger och all träning är ju bra träning men jag har svårt att förstå varför man frivilligt skulle vilja byta ut löpning mot crosstrainer eller nåt annat, vinter till trots. Man är ju inte skadad? Dessutom gör man nog sig själv en otjänst att byta ut all löpning mot skidor eller dyl om man tex tänkt träna hårt i januari eller springa en tidig vårmara utomlands. Den här årstiden handlar om att träna på träna för att orka träna hårt när försäsongen drar igång på riktigt.

Säsongsvila för min del innebär att mentalt släppa fokus på löpningen men det är inte detsamma som att sluta springa. Just nu är löpningen ganska enformig. 20km distans ena dagen, 15km andra dagen. Mellanmjölksfart rakt igenom. 9-10 mil i veckan. Jag är fåfäng och vill fortfarande kunna dricka öl på fredagar, äta godis på lördagar och trycka en påse chips på söndagar och samtidigt komma i mina slimfit skjortor, därav 9-10mil i veckan, så just nu springer jag mest för att kunna äta det jag vill. Och det är inte den sämsta anledningen. Alla anledningar till varför man springer är bra anledningar. Men helt ärligt så är det kanske inte det roligaste. Å andra sidan finns det inget likhetstecken mellan träning och roligt. Det är skönt mentalt att inte behöva pressa sig till spygränsen flera gånger i veckan men det blir lätt lite uttjatat att springa samma runda dag in och dag ut. Jag har förvisso gjort några halvhjärtade försök att få upp pulsen lite, tex 20km i 3.55-fart och 3x5km i 3.45-fart dom senaste veckorna men det har vart riktigt svårt att motivera sig till det och det är lätt hänt att "fuska". För ett tag sen skulle jag springa minst 15km i typ halvmarafart men det blev jobbigt redan efter 9-10km så då sket jag i resten. Men är det nån gång man kan få göra det så är det nu. Planen just nu är att dra igång med maraträningen den 1 januari så fram tills dess blir det nog mestadels lugn distans ett tag till även om det som sagt kanske inte är det roligaste. Men november behöver inte vara misär hela tiden, det kan faktiskt vara så här fint också.

Har funderat lite på målsättningar inför nästa år. Återkommer till det i ett annat inlägg men jag är inte nöjd med att äntligen ha fixat sub 2.50 utan den tiden ska putsas i London. Mina 2.49 i Berlin var förhoppningsvis bara starten på nånting nytt och förhoppningsvis blir det samma effekt som när jag fixade 3-timmars gränsen för första gången, från att egentligen inte ha trott att det var möjligt så gick det sen av bara farten, ett halvår efter min första sub3 mara kapade jag ytterligare 3 minuter bara tack vare att jag vågade tro på det och tidigare hade visat för mig själv att det faktiskt gick att göra nånting som känts omöjligt.

Formen är, årstiden till trots, ganska god. Jag vet att jag måste bli snabbare om jag vill fortsätta kapa min maratid och det är nånting som jag kommer att jobba på i vinter men till mitt försvar så tror jag att min miltid är lite missvisande. Är ganska övertygad om att jag hade putsat den rejält nu i höst om jag hade sprungit några fler lopp. Å andra sidan var det rätt skönt att avsluta tävlingssäsongen efter urladdningen i Berlin, var verkligen i behov av en lugnare period. Med det sagt så är jag ändå hoppfull inför våren. Jag vet att jag brukar vara i bättre form på vårmarorna och framförallt så brukar jag inte ha lika ont i kroppen under vinterhalvåret, det är som om löparknät och hälsenan gillar kyla. Egentligen var jag nog i bättre form i våras än vad jag var nu i höst även om jag inte fick till det i Boston då. Det stora frågetecknet varje vår är ändå alltid formen. Att springa på snö och is i 6 månader gör liksom att man helt tappar känslan och för att föregå det är jag lite sugen på att få till ett bra genrep inför London genom att springa en halvmara innan. Berlin Halvmarathon ett par veckor innan låter riktigt lockande just nu. Vi får se om plånboken tillåter det.

Imorn är det ju som bekant dags för NYC Marathon och jag kommer sitta klistrad framför tv sändningen för även om jag fortfarande vidhåller att Boston är ett häftigare lopp så går det inte att bortse från att New York är New York. Efter mina två lopp 2013 och 2014 kände jag mig klar med det men nu har suget börjat komma tillbaka igen. Satt och kollade igenom lite foton från mina NY maror och kände att jag bara måste springa där en tredje gång. Men först är det London som gäller. Är i alla fall taggad på att se loppet imorn och laddar upp med världens bästa NY-låt

/Hörs

Ensamvarg

24 okt 2017

Löpning är en ensamsport och det är en av grejerna jag älskar mest med att springa. Att bara få vara för mig själv. Gå in i min egen bubbla och stänga ute allt annat. Fundera, reflektera, analysera. Eller bara springa mig spyfärdig för den delen för att det är skönt (ja, efteråt alltså). Löpningen är också rättvis på så sätt att det du stoppar in i form av träning kommer du att kunna plocka ut antingen i form av hälsa eller prestation. Det finns liksom ingen eller inget att skylla på och heller inga genvägar. Är du för tjock? Börja träna! Har du inte tid att träna? Prioritera annorlunda! Vill du bli snabbare? Kliv utanför komfortzonen osv. Det är bara vi själva som kan göra jobbet och vi har också bara oss själva att skylla om vi är missnöjda med vikt, mått eller prestation. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer man att kunna omfamna det vackra i ensamheten och verkligen lära sig att uppskatta det. Inte bara för att dom flesta av oss mår bra av att spendera tid för oss själva, nedkopplade från alla digitala medier utan stress, ljud eller annat som stör men framförallt för vårt eget välbefinnandes skull med tanke på den tid vi lever i.

Jag tillhör kategorin som inte tilltalas av att springa med andra eller i grupp. Jag vill helst springa själv. Långpass, distans och intervaller. Jag vill kunna bestämma själv vad och var jag ska springa, inte behöva anpassa mig eller förlita mig på någon annan och jag vill kunna improvisera utan att vara låst. Jag förstår varför många tilltalas av att springa i grupp men tror samtidigt att det är viktigt att man lär sig att springa och träna själv på egen hand, både långa och hårda pass för det är lärorikt att vara helt utlämnad till sig själv. Aldrig lär man väl känna sig själv så bra som under de sista kilometrarna på en mara då allting sätts på prov och man verkligen får reda på vad man är gjord av.

Det finns ju en ocean av löpargrupper och friidrottsklubbar i vårt avlånga land som tränar tillsammans dag in och dag ut och träningsresor verkar vara den nya formen av charterresor. Jag fattar att det kan vara utvecklande att springa med andra och kanske är jag bara avundsjuk på att vi inte riktigt har fått igång en sån verksamhet här i Sundsvall likt den kultur som verkar råda i Stockholm och andra städer, men personligen blir jag mest bara stressad av att springa i grupp och framförallt med snabbare löpare. Det händer självklart att jag springer med andra och jag tycker att det kan vara kul och varierande ibland men helst vill jag springa själv, både för den mentala biten men också för att träna på att vara ensam med mina tankar. På samma sätt som man måste härda benen med många mil så måste man även härda skallen och lära sig att bita ihop när det går tungt eller är jobbigt vilket man inte tränar på samma sätt om man hela tiden springer med andra. Kanske är det därför som jag på senare år mer och mer tilltalas av löpband, just för det är så förbannat tråkigt men satan vilken bra pannbensträning det är.

Mitt sista långpass innan Berlin sprang jag med min kompis Robert. 36km med 10km marafart i mitten. Det var lite småjobbigt och jag hade förmodligen inte kört det passet själv men det funkade bra därför att vi är mer eller mindre identiska som löpare och det blev givetvis lättare att genomföra när vi drog varandra. Brorsan är också en sån som det funkar bra att springa tillsammans med. Vi kan springa 4mil utan att säga ett ord till varandra och det är rätt skönt. Dessutom är vi också mer eller mindre identiska som löpare. Men hur stor är den chansen egentligen, att man hittar nån som är på exakt samma nivå som man själv och som man dessutom klickar socialt med? Jag fattar såklart att det finns en social aspekt av att träna i grupp, att känna nån form av tillhörighet och gemenskap, och att folk faktiskt umgås med varandra när dom springer även om jag personligen föredrar att umgås socialt över en öl eller fem.

Och det här med att man skulle utvecklas av att springa med snabbare löpare, är det verkligen så? Min erfarenhet är att man (läs: jag) under tex intervaller gasar på utav helvette bara för att haka på den snabbare löparen på den första intervallen varvid man är helt död efter den andra och lagom till den tredje så ligger man i diket och spyr istället för att köra klart hela serien. Hur utvecklande är det? Ett förlorat träningspass och en dags extra återhämtning - check. Men om syftet är att köra i sina egna tempon fast tillsammans så kan man väl lika gärna springa solo från början? Löpning är en ensamsport och i min illvilja att raljera allt för mycket över löpning i grupp så vill jag bara förtydliga att mitt enda syfte med denna text är att trycka på fördelarna med att inte hela tiden ha en grupp som skyddsnät för sin egen träning för jag tror det blir lättare att ställa in pass när kompisen plötsligt får förhinder om man hela tiden springer med andra och istället försöka se vinsten med att träna på att springa själv. På tävling har man ingen annan än sig själv att förlita sig på och alla som sprungit ett lopp vet att man måste gräva rätt djupt på slutet så hellre föregå det än att föregås. Och för protokollets skull så vill jag bara lägga till att jag älskar att prata löpning med andra och även lära mig nya saker av dom som kan mer. Men själva springandet vill jag helst göra själv.

Idag blev det lite välförtjänt löpvila. 11mil förra veckan börjar göra sig påminda nu med diverse känningar både här och där. Det känns som en evighet sen jag var uppe i den veckovolymen. Kanske har jag gått och blivit bekväm? Men till mitt försvar var det en svår förhandling mellan hjärna och hjärta. Egentligen hade jag tvångsmässigt velat ge mig ut springa bara för att och självklart har jag lite dåligt samvete över att inte träna nu ikväll och kan inte riktigt se fördelarna med att vila men en faktor som spelade in var mörkret. Sundsvall är fanimig den otryggaste platsen i Sverige att springa på vintertid. Blir förbannad när jag tänker på det. Med lite tur så funkar vart sjätte gatlyse så det är bara tur att man inte springer in i nån eller nåt så här års. Dessutom är asfalten lika jämn som Roms sju kullar och under all kritik, helt plötsligt kan det dyka upp stora hål. Och som om det inte vore nog så fattar cyklister inte att det är lag på cykellyse i mörker och folk kör som om dom hade köpt sina körkort på postorder. Varför det ska vara så svårt att använda blinkers? Jag fattar det inte. Om jag ska korsa ett övergångsställe efter en rondell och ser en bil inne i rondellen som inte blinkar ut så tar jag för givet att han inte ska korsa min väg bara för att sekunden senare nästan bli överkörd av samma bil som inte blinkade ut. Idiot! Eller som min kusin så fint uttryckte det: "det är jävligt tur att Sundsvall finns för vart skulle annars alla Sundsvallsbor bo?"

Och apropå ensamhet så sammanfattar Mr Moreland det på ett sätt som vi andra bara önskar att vi också kunde göra. Har för mig att han ska vara förband till Jason Isbell i höst eller om han var det förra hösten. Skitsamma, han är en jävla chef hur som helst!

/Hörs

London Calling

16 okt 2017

I'm back! Anledningen till min två veckor långa frånvaro härifrån har faktiskt vart ett medvetet val och beror främst på att jag mest lallat på den senaste tiden. Att lalla och inte blogga om löpning har vart mitt sätt att få en liten andningspaus från hela den här grejen med att träna för att bli bättre och den ständiga jakten på tider. För en utomstående kanske 9mil i veckan inte låter som att lalla på, men för mig har det vart en otrolig befrielse att bara kunna springa för att det är skönt och avkopplade utan att behöva tänka på prestation som är det normala annars. Att det ändå blivit 9mil i veckan beror ju mest på att man är en sån slav under löpningen, det går ju liksom inte bara att ta en paus och inte springa för då skulle man ju vara tvungen att bli inlagd på psyket. Jag har, precis som jag skrev i förra inlägget, tillåtit mig själv att inte känna dåligt samvete över utebliven träning utan har prioriterat att umgås med trevliga människor och både ätit och druckit så pass mycket mer att det nu börjar märkas på vågen, vilket i sin tur gjort att jag kommit till insikt att det kanske är hög tid att sluta lalla på för mycket innan det går över styr. Man vill ju ogärna bli alldeles för bekväm för då kommer det sluta med att man känner sig nöjd med att springa ett par varv runt kvarteret istället för att längta efter dregel runt munnen.

Nästa mål är faktiskt redan spikat och nu officiellt. Till våren blir det Virgin London Marathon! Check! Det har faktiskt vart ett lopp som stått högst upp på min lista ett bra tag så därför känns det jävligt kul att det äntligen blir av. Senast jag var i London var det dock ett annat århundrade och det har hunnit rinna rätt mycket vatten under Tower Bridge sen dess men jag har på känn att det kommer att vara kärlek vid första ögonkastet. Det måste ju finnas en anledning till att storheter som The Clash, Elvis Costello, Adele, The Kinks och David Bowie för att nämna några, alla har tonsatt sin kärlek till staden. Nånting speciellt måste det ju vara och förhoppningsvis är det min tur att upptäcka det i april.

Av alla stora lopp runt om i världen är nog London det allra svåraste loppet att få en startplats till. Boston och New York har sina kvaltider som förvisso är rätt så höga men inte omöjliga, Berlin och Tokyo har sina lotterier med acceptabel chans men till London finns det nästan bara ett sätt som icke-britt att säkra en startplats och det är att åka med en researrangör. Och det stora nackdelen med det är ju såklart att det blir betydligt dyrare än att själv ordna allting. Faktum är att det blir snuskigt dyrt men vill man springa loppet så är det bara till att öppna lädret och betala. Dom stora marathonloppen i världen är ju verkligen säljarens marknad. Jag och brorsan kommer att åka med Springtime och det blir första gången med dom. Jag har åkt med SRRC/PWT fem gånger tidigare och aldrig haft nåt problem, tvärtom så fick jag nu senast i Berlin ett enkelrum istället för del i dubbelrum till samma pris och till New York gick det att förhandla till sig att ordna resan själv så det ska bli intressant att se hur det är att åka med Springtime.

Hur som helst så är förväntningarna på London skyhöga. Och självklart kommer jag att träna som aldrig förr i hopp om att putsa tiden från Berlin. London ska ju även den vara platt och snabb fast med lite fler skarpa kurvor jämfört med Berlin som ju känns som att springa på Autobahn. Men om Kipchoge kan springa snabbare i London än i Berlin så ska väl jag också kunna det. Nu när det är klart att det blir London i vår så har även tanken på att bli en Six-star finisher börjat växa sig starkare. Jag har liksom aldrig haft det som mål, sub 2.50 har vart betydligt viktigare dom senaste åren än att uppleva alla sex majorloppen men nu börjar det faktiskt vattnas lite. Att göra alla sex majors sub3 är det ju inte särskilt många i världen som mäktat med och det vore en häftigt bedrift, kanske nånting att börja sträva efter.

Än är det ju inte aktuellt att börja maraträningen inför London, först ska en seg och jobbig höst passeras, men från och med nu ska jag nog försöka få till lite mer kvalité och inte bara springa för njutningens skull. Häromdagen testade jag att öka farten lite och slängde in en mil på 38.40 i ett distanspass vilket kändes oförskämt lätt, däremot är det fruktansvärt ovant att springa i mörker har jag upptäckt. Ögonen och huvudet har inte riktigt vant sig vid det, är rädd att bli påkörd varje gång jag korsar en väg eller en utfart. Och det är inte bara mörkret som känns ovant, även känslan att springa med långa tights, jacka och vantar är ovant. Att behöva ta på sig mer kläder gör ju att man helt plötsligt känner sig tyngre och långsammare.

För nån vecka sen blev jag kontaktad av cykelkraft som undrade om jag ville testa nåt av deras utbud mot att jag la ut lite bilder på det här. Först tänkte jag att en sida som riktar sig till cyklister inte är min påse, men sen började jag kolla runt lite och hittade faktiskt lite kläder som verkade lovande. Jag har alltid haft problem med att hitta en bra lager-2 tröja, antingen är dom för tunga, sladdriga, tjocka eller för klumpiga. Jag vill ha en lager-2 tröja som sitter tight som ålskinn mot kroppen så i hopp om det så fick jag en tröja av märket Bontrager skickad till mig.

Har sprungit med den ett par gånger nu senaste veckan och nog sitter den tight alltid, precis såsom jag vill ha det. Det spänner skönt runt biceps och bröstkorgen utan att kännas för tight. Dock så var det några centimeter för kort framtill vilket gör att den åker upp på magen och irriterar, en större storlek kanske hade löst det, men då hade den inte suttit sådär skönt tight. Jag har använt den när det vart 5-6 grader, blåsigt och allmänt dåligt väder och den har nästan vart för varm för det så den kommer garanterat vara perfekt i vinter när termometern kryper ner mot minus tio. Till skillnad från många av mina andra tröjor så blir det heller inte tung när man svettas, vet inte riktigt vad det är för material, nåt syntetiskt men den är riktigt bra på att transportera bort fukt. När det blir vinter på riktigt så ska jag även testa en Balaclava ansiktmask som jag också fick men just nu tror jag mest att folk skulle bli rädda om man kom springandes med rånarluva i mörkret, men det är nåt som jag alltid funderat på att skaffa men aldrig orkat göra.

Suget efter att springa ett lopp har också kommit tillbaka. Nu i helgen som var gick det ju en hel drös med lopp men tyvärr var jag upptagen med släktträff, annars hade jag nog sprungit halvmaran i antingen Umeå eller Örebro. Tyvärr börjar ju utbudet bli sämre och sämre ju närmre november vi närmar oss men ett flackt millopp i duggregn hade inte suttit fel. Vi får se om det blir av. Om inte så får jag fortsätta träna på och lyssna på kärleksförklaringar till London, det är inte det sämsta det heller. 

/Hörs

Våga

3 okt 2017

Maj 2014: I ett års tid försökte jag springa halvmaran i 4min-fart utan större framgång. Det ville sig inte trots upprepade försök och jag började tro att det aldrig skulle gå. 4min/km kändes för fort, kanske var det ett orimligt högt mål som jag hade satt? Året innan hade jag snubblat in på 1.25 ett par gånger och nu var det alltså dags för ytterligare ett försök, Kungsholmen Runt 21.1km. Den här gången hade jag dock gjort läxan och förstått att för att bli bättre så måste man springa mer så jag hade fokuserat på att få ihop fler mil i veckan jämfört med tidigare. Och som ett mirakel så gick det. 1.23.27. Marginellt snabbare än min öppning i Berlin i söndags men med den stora skillnaden att jag då trodde att jag skulle dö och inte hade orkat en meter till. Det var en milstolpe och där tändes också tanken på att nån gång i framtiden även springa maran i 4min-fart. Hur jag tänkte då vetifan eftersom jag efter loppet bara ville lägga mig i ett dike och kräkas och det var absolut inget som jag sa högt, men maran i 4min-fart blev det nya långsiktiga målet som jag bara skulle fixa. Det kändes länge som en ännu större omöjlighet än halvmaran och det tog 3 års slit, 15 000 löpta kilometrar, sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler skador, men jag gjorde det till slut och det kan ingen ta ifrån mig.

Maran i 4-fart har mer eller mindre vart en osund besatthet dom senaste åren och att jag till slut klarade det ser jag som ett bevis på att det mesta går bara man vill det tillräckligt mycket snarare än att jag har nån talang för det här med att springa. Som vanligt när jag kollar bilderna på mig själv efter loppet så åker skämskudden fram, för det är verkligen en stilstudie i hur ett löpsteg inte bör se ut. Fan, det är knappt så jag har båda fötterna i luften nån gång men som tur är så handlar ju löpning inte om vem som har det graciösaste steget utan om att förflytta sig från punkt A till punkt B på kortaste tid, ograciöst löpsteg eller inte. Ingenting är omöjligt bara man är beredd att lägga ner den tid som krävs. Det finns liksom inga quick fixes, i alla fall inte för oss som inte utrustats med löpargenerna från födseln, för oss är det bara till att gräva ännu djupare för att klara av våra mål. Hårt arbete, tålamod, vilja och en rejäl dos jävlar anamma, mer än så krävs det faktiskt inte för att lyckas. Det paradoxala är att jag under dom här åren som jag kämpat mot sub2.50 inte har blivit särskilt mycket snabbare på kortare distanser utan snarare tvärtom. Det har ju aldrig vart ett mål men alla har alltid sagt att "du måste bli snabbare på milen om du vill bli snabbare på maran". Kanske är jag undantaget som bekräftar den regeln eller så är det faktiskt så att man inte alls måste bli snabbare på milen. Kanske är hemligheten att hålla sig hel och springa ofta snarare än att springa banintervaller flera gånger i veckan och ägna onödigt mycket tid på att i absurdum diskutera om 60s ståvila egentligen är bättre än 90s joggvila. Jag har egentligen aldrig tvivlat men det är ändå skönt att ha det på pränt.

År Mängd Bästa tid 10k Bästa tid 42.2k
2012 2346 km     38.58 3.25
2013 3506 km  37.51 2.59
2014 3926 km 37.33 2.56
2015   4141 km 37.04 2.55
2016 5137 km 36.59 2.50
2017

4249 km
(per 3 okt) 

37.13 2.49

Jag trodde att jag skulle känna en större tomhet än vad jag faktiskt gör, att luften liksom skulle gå ur. Sub 2.50 har som sagt vart en sån total besatthet under en så lång tid att jag föreställde mig att när jag väl klarade det så skulle allting kännas annorlunda men jag känner egentligen ingenting. Jo, jag är såklart både stolt och nöjd men det är inte som att min värld har vänts upp och ner direkt. Det tog inte mer än 3 dagar efter målgången innan jag var tillbaka springandes ute på gatorna och loppet känns overkligt långt borta just nu. Sprang jag verkligen i Berlin förra helgen? Jag vet att jag är extremt dålig på att stanna upp och njuta, vara i nuet och inte bara blicka framåt och är det nån gång jag verkligen borde kunna göra det så är det nu men verkligheten är en annan. Jag borde känna mig mätt men faktum är att jag är hungrigare än nånsin på att springa, jaga nya tider. Det ligger nog lite i vår natur att aldrig vara nöjda, att hela tiden tänka nästa lopp för är inte det själva essensen av att vara löpare? Att aldrig stanna upp. Jag är snarare rädd för att jag skulle hamna i nån sorts existentiell kris om jag stannade upp, slog mig själv för bröstet och tillät mig själv att vara nöjd. Vem är jag då?

Vad som händer nu är lite oklart. Jag har inga fler lopp inplanerade i höst och tänkte inte planera in nåt heller även fast jag är i mitt livs form. Dyker det upp nåt spontant så kanske jag ställer mig på en startlinje men det är inget som jag strävar efter just nu. Jag ska tillåta kroppen att vila och läka ihop efter två års kontinuerlig maraträning utan egentlig vila att tala om. Det är dock inte synonymt med att sluta springa. Istället för att tvångsmässigt jaga minst 14mil varje vecka till träningsdagboken så ska jag tillåta mig själv att bara springa 8mil om det är så, mitt sätt att njuta av löpningen. Inga fler långpass på söndagar på ett tag och inga måste pass i form av 20km tröskel eller ångestframkallande 3x3km. Istället ska jag ta mig tid att lyssna på musik som man gjorde förr, inte som bakgrundsljud, plöja 30 minuters låtar utan att bli otålig för att jag måste ut och springa. Jag ska dricka öl utan att känna att jag behöver vara pigg och fräsch dagen efter för att köra 8x1000m. Jag ska läsa böcker, lägga ner mer tid på jobbet, träffa folk och diskutera allt från Bitcoins till Donald Trump och jag ska börja gymma igen för att inte bli misstagen för en undernärd Belsen fånge. Givetvis kommer jag att springa en hel del nu i höst men inte för att jag måste utan för det är skönt. Inga krav på prestation. Jag ska njuta med alla mina sinnen av höstens färger och krispiga luft när jag lufsar fram i mörkret med pannlampa på våt asfalt och känner regnet som piskar mot ansiktet. Löpningen ska kännas levande och inte som ett måste, det får bli mitt sätt att vila och njuta. 

När jag sen lessnat på att lalla omkring alldeles för mycket och för ostrukturerat så ska jag köra igång med maraträningen igen för i vår blir det en ny mara utomlands som måste förberedas och då ska tiden från Berlin såklart slås, men mer om det i ett senare inlägg. Som spoiler kan jag i alla fall säga att planen är att springa min fjärde major i vår och det är inte Tokyo eller Boston :-) Ett tag funderade jag faktiskt på att pausa marathonloppen under ett år och istället fokusera på att bli snabbare på milen men den tanken slog jag bort ganska snabbt, det är inte jag. Jag älskar marathon för mycket för att tillåta mig själv att göra det och att bara springa 10km, som är det värsta jag vet, under ett helt år skulle snarare bara ta död på kärleken till att springa. Däremot så borde jag kanske ge det en ärlig chans under 2018 för nu när jag fixat sub 2.50 så känns det som om jag inte har nåt mer att bevisa för mig själv. Men innan dess ska jag njuta av den gråa och regniga hösten fullt ut för i min värld så slår det en varm sommardag i splitshorts och linne på tartan.

Hösten ska som sagt avnjutas (förutom att springa) tillsammans med musik som fångar årstidens bräcklighet och sorgsenhet, melankoliska och vemodiga sånger som öppnar upp för eftertanke och reflektion, gärna i mörker med hörlurar och tända ljus. Så ikväll när löpvila står på schemat så ska jag tillåta mig själv att njuta av musik på ett sätt som jag inte gjort på flera år medan regnet smattrar mot fönsterrutorna samtidigt som jag tänker tillbaka på loppet i söndags med ett stort leende på läpparna. Här ett smakprov av valet för ikväll; "This strange engine" - 30min och 24s vemod.

/Adios

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.