Anders Larvia - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Nya tag

11 jan 2018

God kväll! Egentligen borde jag rätta prov just nu men jag fick lite dåligt samvete över att jag inte hunnit skriva nåt här den senaste tiden så kidsen får stå ut med att vänta nån dag till. Dessutom har jag jobbat sjukt mycket den här veckan och vart kvar på jobbet till sent på kvällen nästan alla dagar så just ikväll tyckte jag faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få gå hem lite tidigare. Att springa 20km distans med noll sikt i minus femton grader och motvind från helvetet var tillräckligt eländigt nu ikväll. 

Jag hatar verkligen januari, det är den värsta månaden på hela året. Den är kall, mörk, lång och tråkig. Det är svårt att vara glad, optimistisk eller tänka positiva tankar i januari när det känns som det är en hel livstid kvar tills det är dags för vår. Jag skulle vilja gå så långt och påstå att januari är det närmsta jag kommit en depression. Ju mer jag tänker på hur eländig den är, desto svårare har jag att finna nån livsglädje. Alla snow-lovers är säkert i sjunde himlen nu - vi har fått snö så det räcker och blir över för 10 år framåt - men för oss som avskyr snön så gick januari helt plötsligt från hemsk till ännu hemskare. Droppen var när mina gång-och cykelvägar som jag springer på tidigare i veckan blev till flera meter höga snöberg så nu jag har inte ens kunnat springa mina vanliga rundor.

Det finns dock en sak som är positiv med januari och det är att det alltid har vart en bra träningsmånad för mig. Min enda glädje just nu är att räkna mil för det måste betyda att ju större den potten blir desto kortare tid återstår av januari helvetet. Så jag räknar mil och hoppas på att jag snart ska vakna ur den här mardrömmen som stavas vinter. Det har i alla fall börjat bra, bortsett från all j-a snö. 244km på 11 dagar. 

I mellandagarna såg jag nåt evenemang på FB som hette "Alla vi som springer på Nyårsafton". Jag kanske är dum i huvudet men jag fattade verkligen inte grejen med det. Skulle det vara nåt speciellt med att springa på just Nyårsafton? Vi löpare springer ju året om, oavsett om det är minus 20 grader eller Midsommarafton. Jag hade fattat om evenemanget hade hetat "Alla vi som springer på Nyårsdagen" för det hade ju åtminstone krävt lite karaktär om man som dom flesta är lite småbakis då men Nyårsafton? What? Själv startade jag Nyårsdagen med 34km och sen dess har det rullat på. För övrigt är ett långpass den bästa medicinen mot en redig bakfylla.

Januari handlar likt tidigare år om mängd för egen del. Siktar man på att springa en mara i vår så är ju januari mer-eller mindre gjort för det, i alla fall om man bor i dom delar av vårt land som berikats med snö. Hade det inte vart för ensidigheten och rädslan för att förlora fartkänslan helt så hade jag gärna sprungit 20km distans varje dag. Fart är viktigt men mängd ska inte underskattas när man tränar för marathon. Vet inte hur många race reports man läst där "folk" skyller sina mara-misslyckanden på kramp, stumma ben, soppatorsk mm. Det är ju hela grejen med just marathon och är man inte tränad för det så kan man ju heller inte förvänta sig att prestera. Det spelar liksom ingen roll att man sprungit snabbt på milen, det är ingen garanti för att man kommer springa bra på maran om man inte tränat specifikt för det. Så även fast jag lovat mig själv att köra mer fart i år så är ju grunden nu i uppbyggnadsfasen ändå många mil i veckan och bygga upp en hårdhet i kroppen som gör att man kan stå emot krampen, dom stumma benen och soppatorsken när skallen skriker stanna under dom sista kilometrarna på en mara. För är det nåt man kan vara säker på här i livet förutom döden så är det att man kommer vilja lägga sig ner och dö i slutet av en mara.

Jag samlar som sagt mil men jag kör även lite fart inomhus på band. Nu när jag har ett tydligt mål (London Marathon om 100 dagar) så är det betydligt lättare att motivera sig själv till att ge 100% på bandet och inte fuska och avsluta i förtid som jag gjorde innan jul. Inte ens tristessen eller värmen har lyckats besegra mig hittills och inte heller känslan av att ha två lyktstolpar till ben pga dålig återhämtning mellan passen. Jag har bara ställt in huvudet på att nu är det 110% fokus som gäller för det kommer inte bli nåt PB i London av att vara bekväm eller lyssna alldeles för mycket på kroppen. Det enda jag fuskat med är lite längre vila och mindre lutning på den sista intervallen om kroppen protesterat. Jag får gratis gymkort av min arbetsgivare på ett av stans större gym men jag överväger starkt att köpa ett gymkort på nåt annat ställe under vintermånaderna bara för att löpbanden på mitt gym dels alltid är upptagna men också bedrövligt dåligt underhållna. Inga fläktar, dålig kalibrerade, dåliga menyer och konstant nersvettade. Det är nästan lite provocerande när man kommer till gymmet för att kötta hårt och upptäcker att alla löpband är upptagna av folk som går på dom samtidigt som dom läser en bok eller koll film på en ipad. Ibland kan man få sitta och stirra in i väggen i en halvtimme innan nåt band blir ledigt. Jag har säkert ondgjort mig över det här tidigare men det är lika aktuellt varje januari när alla får för sig att börja träna.

Januari till trots men en tredjedel har ju faktiskt redan gått, ibland är glaset faktiskt halvfullt och inte bara halvtomt. Två tredjedelar kvar. Nedräkningen har börjat. Och allt blir ju faktiskt lite bättre och lättare med schysst musik. Beyonce på stereoider till exempel.

 

/Hörs

2017 - En tillbakablick

29 dec 2017

Ber om ursäkt för den dåliga frekvensen blogginlägg den senaste tiden, tiden för det har helt enkelt inte funnits. Men snart är det nytt år och nya utmaningar väntar så då ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Jag börjar känna mig rejält taggad att dra igång träningen mot London Marathon i vår, nästan lite nervös, för jag vet att det kommer bli både jobbigt, tråkigt och att löpningen kommer stå mig upp i halsen men det ska ändå bli skönt att dra igång med lite mer målinriktad träning efter tre månader av mestadels sköna distansrundor. Ser faktiskt fram emot efter mjölksyra, blodsmak och dregel runt munnen.

I vanlig ordning är det dags att summera det gångna löparåret. 2017 blev både mitt bästa och häftigaste marathonår hittills. Inte bara för att jag äntligen spräckte 2.50 gränsen i Berlin utan minst lika mycket för att jag fick uppleva det häftigaste marathonloppet jag sprungit; Boston Marathon. Inför 2017 satte jag upp två konkreta mål; sub80 på halvmaran och 2.48.48 på maran. Jag klarade inget av dom även om mina 2.49.11 ändå känns som en seger. 2017 var också året då jag till slut kapitulerade inför det faktum att det som löpare är okej att ha spaghettiarmar och för första gången på 10 år tappade jag helt motivationen att styrketräna, inte ens discofredag med bänkpress och bicepscurl har lockat. Istället har det mest känts som slöseri med löptid att gå på gymmet istället för att utnyttja den tiden till att springa.

TRÄNINGEN:

Ett av årets mål med träningen var att fokusera mer på fart under våren/sommaren. Året inleddes med massa mängd och långa trösklar på band och träningen flöt på utan problem. Snön låg kvar ganska länge men för första gången så blev jag kompis med löpbandet på riktigt och trivdes bra med att springa inomhus trots värme och tristess. 4x5km var ett standardpass som jag körde hela vintern tillsammans med 20km marafart.

Totalt har jag till dags dato sprungit 5526km i år och därmed passerat förra årets 5200km. Under våren så fortsatte jag att springa inomhus på bandet trots att snön försvunnit och trivdes rätt bra med det, saknade inte tartanen eller asfalten. Började sen sakta men säkert smyga igång med lite kortare fartpass typ 3-2-1min, 4x4min, 3x(6-3min), 10x400m osv. Det var ovant till en början och jobbigt som f-n men jag märkte direkt att det hade bra effekt. Tyvärr började ena hälsenan strejka i samband med det och sommarens träning kom sen mest att handla om att överhuvudtaget kunna springa. Så trots att planen var fart så blev det inte så. Det får bli nästa års mål, att hålla ihop kroppen så pass att jag faktiskt kan springa fort överhuvudtaget.

Efter mitt sista lopp för året (Berlin Marathon) tappade jag en hel del av motivationen och har sen dess mestadels sprungit långa sköna distansrundor. Har försökt lägga in nåt fartpass här och där men det har vart svårt att motivera mig själv till att verkligen ta ut mig fullt när det inte funnits nåt konkret mål eller lopp inom den närmsta framtiden att ta sikte på så träningen under hösten har mest handlat om att konservera den träning som jag gjort tidigare under året.

LOPPEN:

Boston Marathon i april var årets första stora lopp. Det är det coolaste och mäktigaste lopp jag sprungit och nånting som alla löpare borde få uppleva. I tre månader tränade jag hårdare än nånsin för att spräcka 2.50 gränsen där och jag tror faktiskt att jag var i bättre form då jämfört med i höstas men marathon är nyckfullt och det gäller att stjärnor står rätt om man ska lyckas. Det gjorde dom inte för mig då. 3-4 dagars promenerande och turistande, värmebölja, en förkylning och en jobbigare bana än förväntat gjorde att loppet var kört redan efter den första halvmilen. Men på ett sätt kanske det var bra för jag kunde verkligen njuta av loppet, publiken och inramningen fullt ut. Klarade med nöd och näppe sub3 men tiden var egentligen oväsentlig. Om ni får chansen och lyckas kvalificera er till Boston så är mitt råd att åka dit utan tvekan. Ja, det är snordyrt, men definitivt värt pengarna.

Upplevelsen till trots, självklart grämde det lite ett jag hade bränt formen och nu skulle vara tvungen att vänta ett halvår på en ny chans. Våren brukar alltid innebära en del lopp i Stockholm men för första gången så struntade jag i både Premiärmilen, Kungsholmen Runt och Stockholm Marathon och valde istället att springa lite lokala lopp i väntan på ett beslut om vilken höstmara det skulle bli. Umeå Halvmarathon blev årets andra lopp och helt oväntat så grejade jag ett pers utan att jag egentligen hade tänkt det. Höga 1.20 (kommer inte ihåg exakta tiden). Loppet föregicks av ett par dagars konferens i hufvudstaden med tillhörande barhäng som sig bör när man är på konferens så när jag stod på parkeringen på Nydala och drog på mig tävlingslinnet så kände jag mig inte bara tjock, fet och lite småbakis utan även i rådålig form. Men med facit i hand så var det uppenbarligen en bra uppladdning.

Efter loppet i Umeå fick jag lite hybris och ville göra ett seriöst försök på sub80. Började leta efter flacka halvmaror och fastnade för Vännäs Halvmarathon. På tävlingsdagen var vi inte mer än ett tiotal löpare på startlinjen och trots en hyfsat bra start hade jag inte en chans. Soppatorsk redan efter 7km, sololöpning, värme och några rejäla stigningar på slutet gjorde att det inte alls blev som jag hade tänkt. Några fler lopp under våren blev det inte efter det.

Sommaren brukar innebära grundträning och precis innan jag gick på sommarlov hade jag bestämt mig för Berlin Marathon. Tredje gången gilt. Började sommaren med DM 10 000m och var helt säker på att bana skulle vara min grej. Det var det inte. Det kändes faktiskt ännu monotonare än löpband. Tiden blev inte alls som jag tänkt även om det räckte till ett DM brons men det sa kanske mer om kavlitén på löparna än min insats. Trots den besvikelsen dröjde det bara ett par veckor innan jag var tillbaka på samma bana för att springa 3000m för första gången i mitt liv. Det kan ha vart det värsta jag gjort. Kommer inte ihåg så mycket från själva loppet mer än att jag ville kliva av redan efter ett par varv. 

Efter två hemska upplevelser på bana så stod jag ändå på startlinjen för 5000m i slutet av sommaren. Förstår egentligen inte varför. Men den här gången kändes det faktiskt inte lika hemskt. Öppnade första 2000m på 6.55 och kände mig faktiskt rätt pigg men en ömmande hälsena började ge sig till känna så beslutet att kliva av var inte särskilt svårt att ta.

Under hösten blev det likt tidigare år både Umemilen och Stockholm Halvmarathon som generalrepeition inför Berlin. Inga av loppen kommer att gå till historien som minnesvärda utan snarare tvärtom, som högst mediokra insatser men är det nånting jag lärt mig så är det att 10km inte är samma sak som 42.2km. När jag satte mig på planet mot Berlin i slutet av september hade jag på känn att det skulle bli ett nytt PB. När jag sen vaknade på tävlingsdagen och såg det gråa himlen, diset och duggregnet så visste jag. Efter passering halvvägs på 1.23.46 började jag drömma om låga 2.48. Jag vet att man inte ska göra det men jag gjorde det ändå. I 37km hade jag rätt bra marginal till 2.48.48 och snittade 3.58min/km men under den sista halvmilen fick jag uppleva nånting jag aldrig upplevt förrut; jag började tappa kontroll över kroppen och märkte hur den inte löd. Det var en surrealistisk upplevelse. Tappade allt min försprång och sista 200m var jag till och med osäker på om jag skulle ta mig i mål. Men som tur var lyckades jag korsa mållinjen och kunde till min lättnad se på klockan att jag hade fixat sub 2.50 med ganska god marginal. Den efterföljande veckan kom jag på mig själv med att gå runt och småle för mig själva mest hela tiden. Efter loppet i Berlin var det som att proppen gick ur, hade ingen motivation att springa nåt fler lopp och det kanske var bra det.   

SKADORNA

För första gången på länge har jag inte drabbats av nån skada som hållt mig borta från löpningen mer än ett par dagar. Det betyder dock inte att jag inte haft ont. Tvärtom. 2017 var året då jag lärde mig allt om hopparknä men som tur var så lyckades jag hålla det i schack. De första tendenserna till hopparknät kom tidigt under vintern men jag var snabbt hos naprapaten och behandlade med nålar och körde igång med rehab. Sen dess har det kommit och gått men aldrig tvingat mig till löpvila.

Mitt största problem det här året har vart min sketna hälsena. Lagom till att jag trappade upp fartpassen under våren så började den göra mer och mer ont. Hela sommaren kom sen att handla om hälsenan. Ett tag hade jag faktiskt gett upp hoppet om Berlin. Trots att jag vissa stunder knappt kunde gå utan att den smärtade, än mindre beröra den, så fortsatte jag ändå att springa. Dumdristigt eller inte, men lika fort som problem kom, lika fort försvann dom sen lagom till sensommaren. Dom senaste månaderna har jag inte känt av den alls.

Just nu är min största oro löparknä. Jag har haft känningar konstant hela hösten och vart noggrann med att rulla på foamrollern men ibland kliar det oroväckande mycket på utsidan av ITB senan. Rent statistiskt borde det vara dags för ett löparknä lagom till våren med tanke på att jag haft det 2009, 2012 och 2015, det skulle inte förvåna mig.

2018:

På måndag den 1 januari drar jag igång med träningen på riktigt igen. Målet är London Marathon i april. Den här gången nöjer jag mig inte med 2.48.48 utan nu är målet att springa på låga 2.48, gärna under. Som tur är har jag ju redan spikat årets marathonlopp så jag vet att jag har två chanser på mig nästa år. Går det inte i London så vet jag att jag får en ny chans i Chicago i höst. Och med tanke på att båda banorna anses som snabba och flacka så ska det inte vara omöjligt.

Under nästa år tänker jag mig också att jag ska tävla lite mer än vad jag gjorde i år. Framförallt springa fler 10km lopp och fortsätta årets trend med banlopp, allt för att få upp snabbheten. Jag vet att jag måste bli snabbare på kortare distanser, det har jag vetat dom senaste två-tre åren utan att egentligen bry mig nämnvärt men nästa år ska jag faktiskt ta det på lite större allvar.

Det viktigaste är dock att fortsätta utvecklas och bli bättre (läs fortsätta persa). Så länge jag gör det så vet jag att jag är på rätt väg. Vore det inte för att jag faktiskt persat varje år sen maradebuten 2012 så vetifan om jag hade orkat hålla på så som jag gör. En annan sak jag ska bättre mig på är bloggen, men förhoppningsvis kommer det av bara farten så fort jag är igång med träningen på riktigt igen.

Tills dess, auf wiedersehn!

/Hörs

Mer än bara löpning

10 dec 2017

Jag är löpare. En ganska hängiven sådan men det är inte allt jag är. Jag älskar att springa och jag älskar allt som har med löpning att göra men inte alltid och inte hela tiden. Har till exempel fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till glädjen med att springa men veckovolymen har ändå hamnat på 10-12 mil den senaste månaden. Jag springer mina mil och det är egentligen inte särskilt jobbigt att ge sig ut, det sitter liksom i ryggmärgen och är lika naturligt som att borsta tänderna. Och jag vet att glädjen kommer att komma så fort träningen blir målstyrd, nu handlar det mest om att underhålla formen. Och det är dumt att klaga när kroppen är hel och löpningen fungerar som den ska. 

Jag inser när jag tittar tillbaka på mina gamla inlägg att jag nog framstår som en riktig löparnörd, nån som tänker på löpning dygnet runt och vars hela tillvaro kretsar kring löpning och den egna träningen. Ibland är det nog säkert så men för det mesta inte. Häromdagen snubblade jag in på milen sub-40 Lennarts blogg där han i en serie inlägg raljerar kring den osunda inställning som vi löpare ibland har till vår omgivning. Han har vissa poänger men målar upp en bild av oss löpare som jag i alla fall inte känner igen mig helt i, trots att jag skulle beskriva mig själv som definitionen av en löparnörd.

Den bild jag visar upp av mig själv här på denna blogg är bilden av mig som löpare, konstigt vore väl annars. Då är det lätt å tro att det är allt jag är. Men en vanlig vecka springer jag kanske 10 timmar vilket motsvarar ca 5% av veckans alla timmar, det finns många saker som jag lägger mer tid på än springandet och det är alltså en ganska liten andel av veckans tid som jag de facto lägger på träning. Ändå identifierar jag mig så starkt som löpare, vilket är anmärkningsvärt. Det är absolut inte så att jag viger hela mitt liv åt det även om man lätt skulle kunna tro det.

Löpningen är mitt största intresse och nånting som jag spenderar både mycket tid och pengar på men jag är mer än bara löpare. Här är några saker som jag lägger minst lika mycket tid på som på löpningen om inte mer: 

  • Musik - även fast jag har sålt min skivsamling som bestod av 4-5000 skivor så är det fortfarande ett av mina största intressen. Jag lägger mer tid på att läsa recensioner, lyssna på musik och upptäcka nya album och artister än löpningen och har fortfarande en gigantisk samling som ska underhållas fast digitalt. Nån gång tänker jag mig dock att jag ska börja om med det fysiska skivsamlandet men inte låta det bli en lika pengaslukande besatthet som tidigare. Jag önskar också att jag vore lika sugen att åka på festivaler som förr i tiden men hela grejen med tält känns bara jobbigt nuförtiden. Helst av allt vill jag ha sittplats på en konsert och gärna sitta med anteckningsblock och penna. 
  • Sport - att vara Liverpool supporter är sällan roligt men det går ju liksom inte bara att sluta. Varje vecka är det mängder med analyser som ska läsas och matcher som ska ses. Det tar orimligt mycket tid egentligen. Det har blivit ett lite sundare intresse dom senaste åren vilket kanske mest beror på att mitt intresse för NBA basket eskalerat. NBA slukar orimligt mycket tid, framförallt när man håller på med fantasy basket. Varje dag är det statistik som ska gås igenom och analyser som ska göras för att hålla koll på vilka spelare som är värda att satsa på. 
  • Politik, samhälle, nyheter - jag har alltid vart intresserad av politik och samhällsfrågor. För några år sen var jag jag lokalt engagerad i Folkpartiet men insåg ganska tidigt att det inte var min grej. Men intresset består och så även mina liberala värderingar. Att försöka förstå sig på vad som sker runt omkring oss kommer alltid vara av intresse. Det bästa som finns är att slänga ut en provocerande brandfackla vid lunchbordet och se vilka som nappar. Oavsett om det är bitcoins, Donald Trump, SD eller Metoo som ska diskuteras så krävs det mycket inläsning av nyheter vilket tar tid eftersom DN, SVT och Expressen sällan ger en korrekt bild av verkligheten. 
  • Dricka öl - jag gillar öl och jag gillar krogmiljön. Däremot är jag ingen ölnörd utan tycker att ipor och apor är ganska tråkiga. De senaste åren har jag sponsrat krogarna här i stan med alldeles för mycket pengar men det är rätt trevligt att kombinera ölintresset med politikintresset. Det bästa som finns är att runda av veckan nere på stan och försöka lösa alla världsproblem. En gång sa en servitris när vi skulle betala: "förlåt att jag tjuvlyssnat på er men fan vad tråkiga saker ni har pratat om hela kvällen, bara politik och ekonomi." Och i fredags när jag satt på Bishops Arms med en god vän kom vi på den eminenta idén att vi borde spela in en podd bara för att våra diskussioner alltid är så briljanta. Vi tycker inte lika om nånting och är sällan överens men klickar ändå. Jag kallar honom på skämt för Stalinist och han mig för Sverigedemokrat.
  • Kläder - jag är fåfäng så därför spenderar jag en hel del pengar på kläder och läser gärna modebloggar och modetidningar typ Cafe och King. Kan inte komma på senast jag köpte löparkläder, däremot har jag säkert lagt tiotusen kronor på Ralph Lauren skjortor det senaste halvåret. Gant och Morris funkar också. Dressman går däremot fetbort. Jag gillar preppystilen; gult, lila, rosa och grönt men jag gillar också jeans, ullrockar, trenchcoats, kavajer, skinnjackor och chelsea boots.  
  • Chips - jag är en stor chipskonnäsör, det är det många som inte vet. Det kan verka konstigt men chips är bland det bästa som finns. Ibland tänker jag att man borde blogga om chips istället för löpning. Äter säkert 3 påsar i veckan och gärna nya annorlunda smaker. Som tur är går det att få tag på andra chips än OLW och Estrella nuförtiden. Walkers, Gårdschips, Lays och Bjäre gör alla bra produkter. Chips är mer än bara chips.
  • Jobbet - upptar såklart det mesta av veckans alla timmar. En gång i tiden tyckte jag att mina ämnen - matematik och historia var det bästa som fanns. Numera tycker jag det är roligare att fördjupa mig i den digitala delen av undervisningen snarare än att fördjupa mig i mina ämnen. Den digitala revolution som pågår i samhället just nu är det största som hänt sen industrialiseringen och det är på tiden att det slår igenom i skolans värld också, en dator och projektor är inte lika med en digitalisering som många verkar tro, inte när man använder det som en OH apparat. 
  • Förutom ovanstående finns det massor med annat som jag skulle kunna nämna som jag lägger tid på. Böcker, tv serier, filosofiska funderingar, sociala medier, teknik, matprogram, youtube, hamburgare mm.

Min egen löpning är något jag sällan pratar särskilt mycket om med andra, har liksom inget behov av det och inte dom jag umgås med heller. Dessutom skulle ingen fatta vad jag pratade om. Visst, folk på jobbet grattar när man vart iväg och tävlat och frågar ibland hur träningen går men mer än så är det inte. Jag pratar gärna löpning och är nördig men då ska det vara i ett sammanhang där alla förstår vad man pratar om. Tex våra Runners Cafe som vi haft här i stan. Samlar man ett gäng människor som ägnar orimligt mycket fritid åt att springa så kommer det att pratas pulskurvor, intervaller, skor och olika tempon. Och sånt älskar jag! För jag är ju trots allt löpare och älskar att springa.

För övrigt så är jag nu anmäld till Chicago Marathon i höst så det känns bra att ha nästa års marathonlopp spikade redan nu. London i vår och USA i oktober. Med tanke på att båda loppen är platta som pannkakor så ska det nog kunna bli ett PB även nästa år. Sen får vi se om det även blir Stockholm Marathon. Det vore lite kul att springa den nya banan även om den inte känns jätteupphetsande. I januari drar jag igång med träningen på riktigt så fram tills dess blir det till att fortsätta jakten på glädjen. Men eftersom mina andra intressen skänker mig så pass mycket glädje kan jag kan stå ut med att löpningen är enformig ett tag till. Chris Stapleton med fru Morgane är tex en sådan källa till glädje. Det är så mycket bättre än den skäggige namne som synts i tv rutan på fredagar.

   

/Hörs

Oinspirerad

26 nov 2017

Just nu är löpningen mest ett tvång. Jag springer för att jag måste, inte för att jag tycker det är skönt eller kul. Jag har liksom ingen inspiration alls. Vet inte om det är vädret, årstiden, mörkret eller att det är långt kvar till nästa tävling men nånting är det som gör att det tar emot. Det är å andra sidan ingen ursäkt till att inte springa. Det är inte så jävla kul att vakna varje morgon heller för den delen, men man kastar ju inte in handduken för det. Samma sak med träningen. Jag gör mina 10-11mil per vecka men utan glädje i väntan på bättre tider och att det ska vända och att motivationen ska komma tillbaka.

Vädret har vart bedrövligt här uppe i norr. Eller bedrövligt är nog fan en underdrift. Snökaos, modd, slask, vatten och ishalka. You name it! Har dock försökt att undvika löpbandet så mycket som möjligt och trotsat vädret ändå, för det mesta har det resulterat i en lång harang av svordomar som inte lämpar sig att skriva här. En gång i veckan har jag dock gått in på gymmet och sprungit lite oinspirerat på bandet. Tusingar och trösklar. Och när det har blivit för jobbigt så har jag tagit den enkla vägen och vikt ner mig. Känner inte pressen att behöva pressa mig just nu och det gör att jag gärna sänker farten eller tar längre vila när det blir jobbigt. Värdelöst!

Det skulle nog gå att springa lite fart ute faktiskt nu när nästan all snö försvunnit. Kvar är ishalkan men det är egentligen inget hinder. Mina nya Icebug Oribi var över förväntan, nätta och smidiga och ganska snabba, men tyvärr sämre grepp än mina gamla Asics Fujisetsu. Men istället för att springa fart ute så mellanmjölkar jag distanspassen istället. Helt värdelöst det också. Förra veckan var jag i Stockholm och fick till ett pass på bana tillsammans med brorsan. Det var ovant att springa fort utomhus och eftersom jag sprungit 20km mellanmjölk dagen innan var benen inte direkt pigga på 1500m intervaller. Jag hade blodsmak redan efter den första intervallen och när mjölksyran väl slog till var det kört. Fick gräva riktigt djupt bara för att komma hem levande. Så går det när man springer för fort på distanspassen. 

Men 1500m intervaller är nåt som jag ska fortsätta köra regelbundet istället för tusingar. Det var brorsan som tipsade om det. 1500m är nåt jag nästan aldrig sprungit, dom senaste åren har jag mestadels föredragit 10x1000m eller 5x2000m men ärligt talat så har mina 10x1000 inte vart jätteutvecklande, förmodligen för att jag dom senaste två åren alltid sprungit i samma fart av slentrian. Ska testa att börja springa 6x1500m istället men i samma fart och hoppas på mirakel för fartuthålligheten.

Just nu vill jag mest att det här året ska ta slut så jag får börja träna mot London Marathon på riktigt. Jag har en hel del idéer om hur jag ska förändra träningen nu i vinter men mer om det i ett annat inlägg. Nu ikväll sprang jag faktiskt långpass för första gången sen september. Egentligen hade jag bara tänkt att mellanmjölka 20km som vanligt men benen rullade på utan större bekymmer och helt plötsligt hade jag avverkat 3mil. Det var faktiskt rätt skönt och jag kände mig helt oberörd efter. Så även fast löpningen inte har vart rosa fluffiga moln den senaste tiden så verkar kroppen ändå vara rätt hård och härdad och framförallt redo för riktig marathon träning snart.

Förutom London i vår så funderar jag och brorsan på att dra till USA nästa höst och springa Chicago. Det vore rätt smutt, dels att ha nästa års program spikat redan nu men också att ha två bra chanser att persa på snabba banor. Jag är alltid sugen på Berlin men i år har dom lagt den ett par veckor tidigare av nån anledning vilket gör att det finns en stor risk för värmebölja och det känns inte så lockande. Så Chicago kanske är ett bättre val. Framförallt är det ju en mara som jag aldrig sprungit vilket såklart lockar. För brorsans del kommer det innebära att han är klar med alla majors då, själv har jag ju Tokyo kvar men den känns ganska långt borta just nu. Tyvärr är det ju inte gratis att åka runt och springa lopp i olika länder. Ibland känns det som om man lägger lite för mycket pengar på det här, det är alltid ett "nästa lopp" som ska betalas känns det som.

Det har som sagt vart lite deprimerande att löpningen inte har känts glädjefull nu på slutet men jag tror att glädjen kommer att komma så fort jag drar igång med den systematiska träningen igen. Istället har jag fått hitta glädjen i andra saker. Som tex det här. Jag älskar ju 80-talet men jag älskar ännu mer att det finns människor 2017 som gör musik som låter som om det fortfarande vore år 1987 och som dessutom har den goda smaken att göra snygga videos och låttitlar med ordet running i. Det blir man glad av.

/Hörs

Drömmar & mål

15 nov 2017

Målsättningar är och kommer alltid att vara en stor drivkraft för mig och min löpning. Om jag ska göra nånting så gör jag det all-in, oavsett vad det är, och löpningen är inget undantag. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att springa nån gång i veckan bara för att eller springa utan att tävla mot mig själv. Jag beundrar folk som fixar det, som kan träna bara för att må bra av det utan krav på prestation, men det är inte jag. Det är väl kanske en anledning till att jag hittills inte fastnat för cykling, skidor och simning för jag vet att om jag skulle testa det så skulle jag förmodligen gå all in på det också och lägga ner 100% och det har jag varken tid, råd eller lust med just nu. Att sätta upp konkreta mål, gärna höga sådana, är mitt sätt att motivera mig till att lägga ner dom där sista procenten när andra belönar sig själv med att vila. Det är det som gör att jag faktiskt ser fram emot att springa 35km i bäcksvart mörker, snöblandat regn och ishalka. Vetskapen om att jag gör nånting som dom flesta andra inte gör, det gör att man kan stå ut med stelfruset snor i hela ansiktet och att man inte har nån känsel i fingrarna på flera timmar. Det är så man blir bättre, både fysiskt och mentalt. Inte kommer med massa ursäkter. Hade det inte vart för mina konkreta och höga mål så hade jag nog fortfarande suttit kvar i soffan med ena handen i chipsskålen och lite för mycket dipp runt munnen. Jag sitter förvisso fortfarande i soffan och käkar rätt mycket chips men med gott samvete och det är en stor skillnad.

Tydliga och konkreta mål är kanske det viktigaste incitamentet för att orka med att träna oavsett om man är elit och siktar mot 2.20 på maran eller om man heter Lennart 65 år och tränar för att mota alla krämpor. Om man inte vet vart man är på väg, alltså förstår varför man gör nånting, så är det i längden svårt att motivera sig till att göra det, särskilt om det är jobbigt och tråkigt. Och vi vet ju alla att löpning många gånger kan vara både jobbigt och tråkigt och dessutom fruktansvärt enformigt. Men vill man nå sina mål så finns det inga genvägar. Och som tur är, är ju löpningen inte alltid jobbig och tråkig utan för det mesta rosa fluffiga moln.

På samma sätt som det är viktigt att ha mål så är det minst lika viktigt att våga drömma. Drömma om det omöjliga. Man måste våga ha ambitioner och tänka stort, annars kommer man ingen vart. Inte bara inom löpningen utan i livet som helhet, utan drömmar blir vardagen ganska grå och trist. Jag drömmer ofta om saker som jag vet är omöjliga men det hindrar mig ändå inte från att drömma om dom. Månaden innan mitt lopp i Berlin satt jag ofta på jobbet och drömde mig bort och visualiserade hur jag korsade mållinjen på 2.47. Sånt tror jag är enormt viktigt.

Det är viktigt att drömma men om drömmarna ska bli verklighet så måste man också vara beredd på att göra det jobb som krävs, en egenskap som blir mer och mer ovanlig framförallt bland dagens generation. Disciplin. Hårt arbete. Ha tråkigt. Få lite skit under naglarna. Det är nånting som jag ofta pratar med mina elever om. Många av dom har stora drömmar, dom ska bli proffs i England, gå ut med A i alla ämnen eller bli miljonärer när dom blir stora men många förstår inte att det krävs hårt jobb för att nå dit. Framgång är ingenting som man får per automatik eller som man föds med, för dom flesta har det krävts många timmar av blod, svett och tårar. Utan hårt arbete, drömmar och mål så hade jag fortfarande sprungit runt kvarteret, vinkat åt grannarna och sprungit maran på 3.30. Mål och drömmar ska vara skrämmande, om dom inte är det så tänker man för smått, men man måste också förstå att ingenting är gratis. "There's no such thing as a free lunch". Sen är ju gränsen hårfin mellan att ha hybris och sätta rimliga mål, men det är en annan diskussion.

Nu ska jag dela med mig av nånting som känns både skrämmande och privat. Mitt nya mål. Det tar emot att säga det högt men okej då. Innan jag fyller 40 år så ska jag springa maran på 2.45. Det betyder att jag har 3 år och 11 månader på mig att nå det. Ja, jag vet att det är svårt att tro, men tyvärr har jag hunnit bli så gammal. Eller gammal och gammal, i löpningens värld är jag väl fortfarande en junis, men det är gammalt för mig som alltid sett mig själv som 25. Jag tror förresten rätt ofta att jag fortfarande är 25 för jag tycker att jag är rätt så cool och hänger med i det mesta men det blir ganska uppenbart när jag pratar med eleverna att jag inte är så cool som jag faktiskt tror. Det räcker tyvärr inte med bara skinnpaj och tighta jeans, eleverna tar rätt snabbt ner en på jorden när jag inte fattar vad man har Snapchat till eller vad gäri betyder. Och om jag är ärlig mot mig själv så finns alla tecken där. Jag vaknar gubbatidigt på helgerna och istället för att somna om så går jag upp och kokar kaffe, jag hatar uteställen med för hög musik, somnar i soffan innan Idol har slutar, föredrar P1 framför skramlet på NRJ, jag pratar om 9/11 på mina lektioner och utgår från att eleverna kommer ihåg det när dom i själva verket inte ens var födda då och det mest skrämmande, jag har insett att träning inte bara handlar om att bli bättre utan minst lika mycket om att bli äldre. Men i sinnet är jag i alla fall fortfarande 25 :-)

2.45 är alltså mitt nya långsiktiga mål. Det är högt, skrämmande och i nuläget omöjligt, men ändå inte så orealistiskt att det känns omöjligt. För 4 år sen var 2.49 en omöjlighet men det gick. När man sätter höga mål är det också viktigt att sätta delmål på vägen för att stämma av hur det går, annars finns det en risk att det blir för stort, luddigt och omätbart. Mina delmål på vägen mot 2.45 kommer vara att för varje år kapa en minut tills dess att jag är 40. Nästa år ska jag alltså springa maran på 2.48, 2019 på 2.47, 2020 på 2.46 och slutligen 2021 på 2.45. Det känns lite mer rimligt att tänka så. Förhoppningsvis kan det gå fortare än så men 2021 ska det vara klart och betalt. Och för att nå dit så vet jag mycket väl att jag måste bli snabbare på både milen och halvmaran och höja mitt farttak och det kommer också att bli viktiga delmål men mer om det framöver. Nu är det i alla fall sagt och officiellt. Nu återstår bara det jobbiga. Att göra jobbet.

Idag kom den första snön här i Sundsvall. Deprimerande på alla sätt man kan tänka sig men det är bara att gilla läget. 20km distans blev det på snötäcket i mörkret nu ikväll. Det tar emot å erkänna men faktum är ju att det för löpningen är bättre med snön istället för ishalkan som vi haft den senaste veckan. Det har blivit en del rullband de senaste dagarna när jag fått spunk på halkan. Igår blev det 8x1000m i 3.25-fart med 1min vila och 1% lutning. Det kändes rimligt trots att det är lågsäsong och fartpassen har gått att räkna på en hand den senaste månaden så förhoppningsvis finns det nåt att bygga vidare på. Mina dubbade Asics Fujisetsu sjunger på sista versen så just nu går jag och väntar på ett par nya Icebugs som jag beställde häromdagen för att kunna ta mig an snön och isen utan att behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen i varje kurva. Jag har vart en stor motståndare till Icebug tidigare, vet inte riktigt varför, men jag vägrar köpa Fujisetsu med goretex och eftersom Asics har fasat ut modellen utan så var utbudet inte jättestort. Som tur är finns ju löpbandet. Igår när jag sprang mina åtta tusingar hade jag den här låten på repeat under alla intervaller. Det gjorde det lite lättare att orka. Helst av allt hade jag velat se videon för att få ännu mera energi. Tom Cruise må vara chefernas chef men Kevin Bacon är åtminstone vice chef.

/Hörs

Ladda fler


Följ oss

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken