Michael Nyqvist, 1960–2017 | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black
Livsstil / Löparprofilen

Michael Nyqvist, 1960–2017

21 jul 2017

Idag begravs Michael Nyqvist, skådespelare, och löpare. Här pratar han löpning, och konsten att springa in en text i huvudet med RW:s Kenneth Gysing i en intervju från 2005.

44, skådespelare.

Jag var dålig på allt. Judo, aikido, volleyboll, fotboll. Började träna löpning redan som tonåring, för att bli bättre på det jag var dålig på. Har sysslat med yoga också. Fast det är väl ingen sport?

Sprang mest efter skolan. Terränglöpning. Kom på att man blev pigg av löpning också. Man orkade plugga bättre.

Har tävlat en gång. I skolan. Kom tvåa i ett terränglopp på 2,5 kilometer. Anders Blomqvist, han som vann Vasaloppet, vann den gången också. Han var hysteriskt snabb. Men, som sagt, tvåa var jag. I och för sig var vi kanske bara tre i loppet. Löpningen har alltid funnits där. Springer ungefär fyra gånger i veckan. Brukar bli åtta kilometer åt gången. Hinner sällan ut till Hellas (fritidsområde utanför Stockholm), där jag trivs bäst. Blir mest på Söder och runt Årstaviken. När jag är ute på landet kan jag toppa ibland och gå upp till en och en halv, två mil.

Springer aldrig på tid. Springer oftast med texter i skallen. Repeterar under löpningen. Lär mig andningen i texten. Har texterna lagrade på mp3-spelare, och så har jag diktafon. Kör med alla knep.

Teaterpjäs jag springer bäst till? Skulle vara Den inbillade sjuke, då. Ha ha.

Prövade lite fartlekar i somras, som jag läst om i Runners World. Det var skitkul. Men det går inte när man repeterar. Då skulle jag springa ifrån texten.

Ja, jag prenumererar på Runners World. Smygköpte den ett par år. Du vet, "ett paket tuggummi och så tidningen där borta, tack". Man rullade ihop den, smög hem och läste. Men nu har jag kommit ut ur garderoben. Nu vågar jag säga: jag är löpare. Det är enormt skönt att läsa om de där galningarna som springer dag och natt. Då känner jag att det här kan jag hålla på med ohämmat.

Det är ju rätt ensamt när jag är ute och textlöper. När jag läser Runners tänker jag att det finns kompisar där ute. Kul att läsa om alla olika träningsprogram, hur man lägger upp det. Den inspirerar.

Löpningen är central för mig. Det är något ursprungligt över löpning, ren stenåldersglädje, tror jag. Varje gång jag är ute får jag den där känslan, vad glad jag är att jag är frisk.

Hade tänkt springa maran ett år. Det började med att vi var tre killar, Figge Norling (skådespelare), Hasse Lindqvist (Blossom Taintons man) och jag. Hasse har sprungit massor av maror, han har inspirerat mig mycket. Han pratade så mycket om maraton, så jag tänkte, vad f-n, nu ska jag göra det. Men jag tänkte att om jag lubbar kommer folk stå där och glo. Då kom Figge på att vi skulle springa i Odense. Där kunde man få vara helt anonym. Bättre spy i Odense än på Odengatan, tyckte jag. Men sedan så, det var under en av de sista föreställningarna av pjäsen Terrorism på Dramaten, jag spelade en idiotisk och otroligt närsynt brandchef som satt på golvet med korslagda ben i en yogaställning, då kommer nittofem kilo Torkel Pettersson (i en annan roll) och råkar sätta sig på ena knät. När jag skulle gå av scenen, kändes det som om underbenet satt löst. Trodde det var menisken, gick och röntgade, men det var ledbandet. Ungefär samtidigt upptäckte Figge att det inte gick något maratonlopp i Odense. Så det blev inget.

Kunde inte springa med det där knät. Började gå stavgång, som jag förstår är jättenyttigt. Men jag kände mig bara jättedum. Tänkte jag borde ha bettskena och hjälm också. Alla dessa kommentarer: - Jaharu, var har du skidorna då?, - Nä, jag kan inte stava till skidor, försökte man. Men man kände sig ändå jävligt löjlig. Till slut kunde jag i alla fall springa igen.

Nu bryr jag mig inte om lopp. Det är inre löpning för mig. Det är allt från att springa ifrån fettångest till att komma tillbaka i skallen. Återupplivning.

Reser mycket. Har spelat in film i Norge, Naboer. Och i Danmark. Och en finsk film, i Ystad. Jag och Maria Lundqvist spelar svenska föräldrar till ett finskt krigsbarn. Den bästa av mödrar, heter den. Har blivit Finlands bidrag till Oscarsnominering.

Har alltid joggingskorna med mig när jag reser. Det är nyttigt, men läskigt också. Jag springer ofta bort mig de första dagarna på ett nytt ställe. Det gjorde jag i Ystad också. När jag gick fram och frågade folk sa dom:
- Men det är ju du som gjorde Såsom i himmelen! -Ja, jag vet, sa jag, men ursäkta, var faen är jag någonstans.

Löpning är bra för mitt psyke. Jag brukar lubba några timmar innan jag ska in på scenen. Kroppen är mitt instrument. Och man vill ju polera lutan också. Men när man kommer upp i min ålder spelar det ingen roll vad man gör, man ser ju likadan ut ändå. Så nu handlar det mer om att hålla ihop kroppen, byta ledningar, se till att allting funkar.

Introbild: Fotograf Thron Ullberg/ Norstedts förlag
Bild i text: Pressens Bild




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextioett med siffror i fältet här

Kommentarer


2017-07-13 11:45   Anna Foghammar

Så trevlig läsning!

 


Följ oss

Loppkalendern

31 dec
Göteborg
31 dec
Kalmar
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken