Ulrika Flodin

Veckorna springer

Det tar sig sa pyromanen. Jo, det ser ut att bli en bra träningsvecka.

Mån. Distans
Tis. Banintervaller 10x200m 2min vila (tiderna låg mellan 34-35sek, sista på 33sek)
Ons. Distans
Tors. Styrka
Fre. Planerad distans
Lör. Planerad intervall.
Sön. Planerad distans.

Jamen gapa inte käkarna ur led nu. Det är astronomiska ljusår från någon blodig träning. Distansen sträcker sig inte längre än 30-40min. Styrkan är jolmig och intervaller går inte så värst fort att åskådarna riskerar få hatten avblåst. Ingen har än så länge, i min vetskap, blivit förkyld av vinddraget. Än...
Men jag är nöjd. Löpsteget känns lättare och jag är starkare. Tiderna på intervallerna i tisdags gick faktiskt långt mycket bättre än vad jag kunde drömma om, så jo, det tar sig. Sakta men säkert.

Sen är det ju det där med tiden. Vem är det som sitter och vevar upp tiden så fort? Veckorna springer ju iväg som skenande hästar. Inte ens Sleipner skulle hinna ikapp med sina åtta ben.
Våren har börjat smygspira i varje soluppvärmt hörn och jag tog faktiskt av mig mössan för första gången igår. Tanken slog mig där jag gick i den för årstiden milda temperaturen ”Men huuuuuur ska jag hinna komma iform? Baaaaaaaaah!”. Det är nästintill hårresande svårt.

Men då är det bra att kunna koppla ur kontakten till idrotten och behålla distansen till hela karusellen. Jag brukar bege mig ut bland folk som inte ens för fem öre bryr sig om sekunder och hundradelar. Så idag snurrade jag och lille Malte iväg på babyrytmik på dansmuseet. Där mötte vi ett gäng söta småskruttar som också ville ”rytmika” sig. Och kan du tänka dig… det blev ett härligt virrvarr av gråt, tappade strumpor, amning, skrik och sång, och mitt i allt ihop stod den stackars ledaren ståndsaktigt med blå gitarr och ignorerade kalabaliken, sjöng tonsäkert och klinkade troget på som inget hänt. Imponerande. Inte någon gång under tiden vi var där kom ämnet idrott, träning eller svett på tapeten. Det kallar jag distans.

Sådant här ger vind i seglet och det får mig att stanna upp. Jag har blivit mer närvarande i det jag gör sen jag blev mamma. Det går inte att stressa, och tänk… allt blir så mycket bättre då. Så det gör faktiskt inget att veckorna springer iväg. Jag hinner ändå.

I morgon bär det av i ottan på distans. Tisdagens banintervaller sitter fortfarande som gjutjärn i vader och lår, men tänk så säg vad härligt det kan vara med lite träningsvärk.

Snart så är de här...