Ulrika Flodin

Jag hittade…

… ett piano i skogen. Nä, det var fler pianon. Det var två, tre, fyra, FEM pianon som stod där i skogen. Skogen i fråga tillhörde Dalarna. Det var tätt av gran, med inslag av död stam och lummiga löv. Antar att det kallas blandskog.

I helgen bar min väg upp till Dalarna där min bror med familj bor. När jag packade helgväskan la jag först ned löparskorna. Det gör jag alltid, även om resan inte är ämnad att gå i löpartecknet. Men det är en vanesak. Löparskorna först. Sen löparkläderna. Sen resten.

Nya stråk är alltid kul att utforska så i söndags stack jag och min man Stefan ut i landskapet på en lagom lång distanstur. Varken min syster eller bror levde upp till sin hurtighet och avstod från att hänga med på löpturen. De hade minst sagt slingriga bortförklaringar till varför de inte skulle med. Ja se syskon…

Som uppvuxen på landet, i skogen och i obygden är det lätt att bli naturvan. Men nu när jag har bott i storstan alldeles för länge är det snart att kunskaperna slumrar in och döljs av mossa och sly. Men så fort jag kommer ut i skog och mark väcks de till liv igen. I Dalarna ser naturen dock helt annorlunda ut än hemma i platta Uppland med sina åkermarker. Men det hindrade oss ändå inte från att snoka fram till bygdens elljusspår och därifrån sedan springa rakt in i en sagovärld. Det var mossiga gamla stenar, täta granruskor huller om buller och tung vegetation som förblivit orörd sånär som på elljusspårets framfart. En katt sneglade misstänksamt på oss och arbetshästarna i skogsbrynet fnös. Mitt löpsteg förlängdes lite och jag kortade in på avståndet fram till min man som låg några meter före. Det var en underbar distanstur.

Egentligen borde man åka runt på ”Tour de dist” landet runt och testa all världens löparslingor. Men det är ju det där med tid och pengar. Ett aber utan slut.

Ja just det - pianona. Efter den beundransvärda distansen, svängde vi förbi Sundborn och Carl Larssons gård. Vi tittade där på ett uppstagat äppelträd från 1600-talet, vi hade svårt att artbestämma några blommor, vi funderade över huset ”där borta” och sen hittade vi pianona när vi gick in i skogen. Otippat men vackert.

Stefan jagar bort mössen ur "hemliga lådan" innan han tänker dra lite Chopin för skogstrollen.

Syrrans bleka ben... Undrar vad hon fotar för nåt...

Och undrar vad jag tittar på... Jag är i alla fall nöjd efter distansturen. Den satt fint. Som smör.

1650-tal. Ett träd med anor kan man säga. Ett och annat kart kunde även skådas.

Ja, och så var det roliga timmen igen. Vi fick lov att tvärbromsa och skutta ur bilen för att fota skylten. Paradiset för katter, eller? hi hi hi hi...

Annons