Blåsa på tån

Tänk att en liten blåsa på tån kan göra så ont.

Igår när jag drog på mig skorna och pep iväg på distans tyckte jag mig känna av en viss oidentifierad irritation orsakad av… ja, inte vet jag. Strumpkant? Skosöm? Oidentifierat föremål? Hur som helst fortsatte jag att springa, och efter 90sekunder var UFO:t i skon borta, i alla fall känslomässigt.

Distansen i sig var en historia i all dess bedrövlighet. Min plan var 70min härlig distans. Men redan efter 15min kändes benen som segdragna handjagare. Du vet de där gamla hederliga gräsklipparna som är bra för både hälsan, miljön och grannsämjan. Men vart tog den söta lilla distansen vägen? Allt var segt, segt, segt.  Och nu hade jag kommit så långt att det inte lönade sig att vända om heller, så det var bara att borra sig igenom eländet. Bita ihop och övertala sig själv att det här minsann gör pannbenet hårdare än granit.

Hur kan det ändra sig så snabbt? I söndags var benen lätta som fjädrar. Jag flaxade runt som en liten sädesärla och någon trötthet kände jag aldrig av, jag tror jag hade kunnat springa till månen om någon bett mig. Men det var då, igår hade jag inte ens sprungit ned till ICA om jag så hade fått en miljon. Maken till tunga och viljelösa ben får man leta efter.

Väl hemma från avgrundsdistansen, klockan stannade på 55min, snörade jag sedvanligt av mig skorna och aj, aj, aj. Ömt! Tån! Jag stirrade på rodnaden som uppstått på lilltån. Kommer det bli en blåsa eller ett skavsår? Idag har jag facit, det blev något mittemellan. Något oidentifierat.

Jag måste verkligen ta hand om fötterna bättre. En löpares arbetsredskap ska man vara rädd om. Men visst är det lätt att bara pressa ned dem i ett par snygga skor och sen, vips, simsalabim, glömma bort dem? Ett enkelt sätt att skjuta problemen på framtiden med andra ord. Men så en dag säger fötterna ”nä, nu får det räcka!”. Igår fick jag en första varningsflagg, en liten blåsa, eller vad det nu var. Om jag inte börjar måna inom kort, så kommer säkerligen nästa varningsflagg fortare än en oljad blixt. Och hvad månne det då blifva? Ett lejonbett?!

Hualigen.

Nu laddar jag för kvällens utmaning. Intervaller med gänget.  I kväll ska jag springa fort.

Vilovecka, i alla fall på pappret…

Ovana rörelser kan ge träningsvärk även när man anser sig vara tränad och hård nog att klara av både granater och bomber. Lyckligtvis föll inget gammalt metallskrot från himlen, bara träningsvärk som ett brev på posten… Den hårda skolan som Posten drillar sina adepter i, är ingenting för klenhudade. Nä, varendaste sträng man tror sig stämt till noggrannhetens spets, fallerar i en hög av missljud och gnissel.

Tro det eller ej, men jag började jobba halvtid i måndags. Ett långt lullande i egna tankar, tid av långsamhet, tid för alla obefintliga göromål, förbyttes snabbare än vårvädrets vindar till rörelser i ljusets hastighet. Nu är det fredag och jag är fortfarande i chocktillstånd.

”Vaaa… nä… brev… jag delade ut fel post idag till en person… ojdå…”. Nä, jag har inte hängt med i svängarna. Vaderna värker, underarmarna värker, skulderbladen värker. Ja, för att inte tala om låren. De VÄRKER!

Nog blir det här en vilovecka allt, jag har bara småjoggat… ja ok, trappspring varje dag också, i 3.5h. Det här är som sagt den hårda skolan. Egentligen är viloveckan bara skriven på papper, i ett idealiserande epos. För inte har jag vilat, jag har kutat som en skållad råtta mellan hus och knut. Konstigt nog, eller sunt nog ska jag väl säga, så glömmer kroppen bort hur tuffa dagarna var förut. Nu förstår jag inte ens i mina vildaste fantasier hur jag ska kunna kombinera dessa två utmaningar – jobb och träning. När jag sitter och planerar min träning är allt så enkelt. Så är det alltid, på pappret går inget fel, ens egna tankar sätter drömmar på papper som aldrig slår in. För till saken hör, så finns ingen större lögnhals är just pappret. Ja, det ska väl vara Judas då.

Men just nu, för att lösa denna matematiska klurighet, skulle jag behöva en superminiräknare, ett snille, en blyertspenna, mer tid, mer sömn, en bättre kalender, nytvättade träningskläder, en större vattenflaska.

Sen. Sen är jag klar för det mesta. Då ska jag ta svenskt rekord, ta mig till OS, vinna 17miljoner och köpa mig ett slott. I alla fall på pappret.

Kungsholmen runt 10km

(Än så länge ligger lugnet över Kungsholmen)

(På väg mot tävlingen. Skönt att bo nära)

Jag borde kunna springa sub 38”, tänkte jag igår. En stunds funderingar på tider hit och dit, lite räkenskap på fingrarna tio. ”Om jag sprang terräng SM, 8km, på 29.40, så betyder ju det att jag måste hålla de två sista kilometrarna på 8.20… eller snarare 8.19 för att hålla schemat sub 38”. Teoretiskt sett borde jag fixa det. Jag satte upp 37.45 i huvudet.

Men någon annanstans i huvudet pågick en annan resa, den handlade inte om att ”bara” springa på 37.45, nä resan bar högre upp i tidsskalan. Kanske var det just den tankeresan också som gjorde att jag la ribban högre. Tävlingsdjävulen har både stjälpt och burit mig genom åren, men idag var jag helt bombsäker på att det skulle gå den väg jag ville.

Första kilometrarna gick lite trevande, jag lät framförvarande löpare glida iväg och jag försökte istället hitta ett jämnt tempo. Men tempot ville annat och efter halva loppet passerade jag löpare efter löpare. Tempot skruvades upp och jag började känna kontakt med både tvåan och trean. Och med 1.5km kvar var det inte så mycket att spara på, det vara bara att kruta på och rulla med i nedförslöpan.  OCH, hade jag börjat lite tidigare med tempoökningen hade jag nog fått en placering bättre, men för tusan, trea på tiden 36.01. Jag är mer än supernöjd. Nu är jag 1.39 efter mitt eget personliga rekord på 10km. Adrenalinet ger mig horn i pannan. Jag ska ta det där perset. Så är det bara.

Stefan tog däremot ett snyggt pers på 38.20. Vi njöt en stund av det bjärta vimlet av löpare, skejtare, hundägare och publik innan vi gick hem. Ett bedrövligt dåligt skejtpunkband som för full hals skränade ut sina miserabla stämmor dånade över målområdet. Vi knatade Västerbron hem. Depåstopp på Långholmen där vi slukade varsin glass, sen sista metrarna hem till middagsbordet. Nu lider lördagen mot kvällning och det kommer sanna mina ord bli en kväll i det energisnåla tecknet. Imorgon blir det nämligen långpass.

(åååå nej, världens längsta kö till bajamajorna. Bara att ha tålamod med andra ord)


(Nöjd efter 36.01)


(Sådan här ville jag ha, men det fick jag inte)


(Stefan nöjd med sina 38.20, här mutar han Lillskrutt med banan)

Snor

Japp, där satt det… snoret alltså. Igår när jag kom hem från träningen rann det floder av snor, ögonen var grusiga och jag nös stup i ett. Tillståndet kallas pollenallergi. Jag tror faktiskt att det var orsaken till mitt fantastiska tidsras också på intervallerna. Första 1036m-intervallen gick på 3.40, nästa på 3.41, nästa 3.41 och sen 3.47! Jag blåste bort som ett gult höstlöv. Inte den minsta chans att orka hänga med framförvarande ryggtavlor. Nä, de seglade iväg i fjärran, kvar var jag och stampade på samma ställe. Resterande intervaller lyckades jag hålla på 3.46, 3.45 och den sista, i en sista kraftansträngning, lyckades jag, men fråga mig inte hur, men den landade på 3.40. Det var värst vad många kommatecken det blev i den meningen. Visst var det Strindberg som strösslade hejvilt med kommana? Danskarna är väl också bra på att ”komma ned allt i dess väg”. Ja ja, snoret rann i alla fall, med eller utan kommatecken.

Men ack så vacker våren är ändå så säg. Jag har hittat mitt lilla smultronställe ute på Långholmen. Jag trodde jag hade sonderat av varendaste lilla hörn där med tanke på hur mycket jag har sprungit där. Men nej, nej. Denna lilla bänk, i skuggan av rönn och… asp tror jag… har helt gått mig förbi. Träden börjar lumma till sig och jag såg nötskrikor som flaxade runt, staren sprätte bland löven, fågelserenaden var magnifik, jag läste, Malte sov. En stund av paus och eftertänksamhet. Fast det här har jag gjort till tradition, ett dagligt inslag. Välmående mitt i all pollen.

Hade det varit för några år sedan, då satsningen på löpningen var på liv och död, ja då hatade jag våren. Den satte alltid käppar i hjulen för mig. Nu… jag rycker på axlarna… jag bryr mig inte lika mycket längre. Kanske för att jag inte kan träna lika mycket som förut, kanske för att ”lilleskrutt” betyder så mycket mer än sketna sekunder hit eller dig.

För några år sedan hade jag skrivit in gårdagens pass som det värsta i mannaminne. Men nu tycker jag att det var ett bra pass, jag var nöjd och sprang hem med ett leende.

Nu laddar jag sista batterierna inför helgens Kungsholmen runt, 10km. Jag har hört att de hotar med busväder. Kanske passar det mig som handen i hansken. Då regnar all pollen bort. Det kan bli till min fördel… Vi får se. Nu var även tanken att jag skulle sätta in lite bilder men så la telefonen av, där bilderna är, och nu... nä jag orkar inte ta upp kampen. Bilderna kommer en annan dag.

1:a maj

Solen lyser från en klarblå himmel. Jag vaknade i ottan och efter en snabb frukost begav jag mig iväg på distans. Nordanvinden lurade på Västerbron och Stockholm låg märkvärt öde. Endast några få bilar puttrade i sakta mak fram. Ingen brådska. En och annan löpare såg jag också till. Smedsuddsbadet och Rålambshovsparken såg ut som slagfält efter nattens festande. Eller nä förresten, det var faktiskt skräp hela vägen runt på min distanstur. Parkförvaltningen har att göra så att säga. Fiskmåsarna gnuggade händerna åt alla kvarlämnade godsaker.

Vädret tror jag lurade varendaste själ som orkat ut. Solen värmde men vinden kylde. Svetten rann i pannan men om jag stannade skulle jag börja frysa omgående. Ena stunden tyckte jag att jag hade klätt på mig för mycket, andra gången undrade jag varför jag tog pannband och inte mössa. Men det är ju så med våren, man vet aldrig var man har den. Så därför blir ofta klädvalen helt förvirrade så här års. Hur man än vänder och vrider på det, så klär man sig fel. Den ena jag mötte var påpälsad till tänderna, den andra sprang i korta tights och linne. En löpare kom i magkort linne medan nästa svettades i täckväst.

Själv låter jag alltid devisen ”svettas in våren, frysa in hösten” styra mina klädval. Visst kan det stundom kännas lite tungt att kuta runt i underställströja när andra ligger i bikini och solar en tidig vårdag. Men varför dra på sig en dumdristig förkylning?

Det blev i alla fall en distanstur på 65min. Det blev en repa runt kvarteret också för att klockan skulle slå om till 65min. Man kan ju inte stanna på 57min, 63.24min eller hualigen 49.59min. Undrar varför man är så korkad. Blir jag en bättre löpare om jag springer 65.00min än om jag springer 64.30min? Kanske. Det blir ju faktiskt 3.30min extra/vecka om jag skulle köra 7 pass/vecka och alla på 65.00min. En snabbdistanskilometer extra alltså.

Men det är bara siffror.

Nu ska jag fundera på om det är någonting jag ska demonstrera för eller mot innan eftermiddagens styrkepass pockar på min uppmärksamhet. Hej så länge.

Jag önskar mig fler sådana här ställen. Japp där har jag det, det ska jag demonstrera för.