Jojje Borssén

Om träning, coach och program

Det var länge sedan jag skrev något vettigt om min egen träning på den här bloggen. Alla andra bloggare gör det så himla bra så jag låter ofta bli. Men nu tänkte jag skulle passa på när jag fick ett tillfälle över.

Har sedan slutet av september 2011 kört med coach Clas Björling. Det har varit fyra väldigt givande månader. Fokus har varken varit långt och länge eller kort och hårt. Fokus har varit kontinuitet, 6-10 timmar per vecka med fokus på bygga upp kroppen för längre dagar. Träningen hittills har varit ungefär varit fördelad veckovis på 1-2 styrkepass, 2 cykelpass, 1-2 brickpass och 2 simpass.

Jag har varit hel och frisk. Jag har tränat utan uppehåll sedan början av september. Det betyder mycket för mig och givetvis också mycket inför säsongen. Trots att trycket på jobbet har varit enormt under hösten (och fortfarande är) har jag på ett bra sätt lyckats balansera negativ stress med positiv dito. Det har stundtals varit väldigt jobbigt men efter fyra månader så känner jag ändå att jag utvecklats mycket mentalt och höjt min lägsta nivå avsevärt. Framförallt när det kommer till skippade pass (som jag idag inte håller på med), simning (tro det eller ej - men jag simmar två gånger i veckan) och cykelträningen (har cyklat sedan början oktober).

Styrketräningen som Clas tog in i träningen var ny för mig. Jag gillar det och märker vad det gör med mig. Ett kilo mer på kroppen att släpa omkring på men också mer tryck och krut i benen när det väl behövs, bättre tryck i bassängen samt att jag faktiskt ser mer fit ut. Rekommenderar alla ett allmänt styrkepass varje vecka för att köra igenom hela kroppen och avsluta med en rejäl stänkare av bålträning. Det gör grejen. Kan göra underverk. Vad vet jag…

Vad jag lärt mig av att ha ett program är att jag alltid har en tung sten på mina axlar. Men å andra sidan är det jag som lagt stenen där. Någonstans har jag sagt till mig själv att jag vill bli bättre på triathlon. Därav. Men ibland blir det svårt att leva med ett fast schema som liksom (för min egen skull) inte går att rubba.

Ibland kan jag få megaångest av att bara titta på kommande två veckor av träning. Inte för att varje individuellt pass är särskillt jobbigt, jag gillar ju att träna, men mest för att jag ska passa in det i min i övrigt ganska pressade vardag. Det blir liksom lite "overload" på saker att tänka på. Men tricket jag lärt mig med program av detta slag är att jag måste vara bättre på att checka ut totalt. Har insett att på den här nivån och dit jag vill håller det helt enkelt inte att skippa eller flytta fram pass.

Och vad är då målet med denna hets?
Ju närmre målet man kommer dessto mer inser man att vägen är målet. Jag gillar den här tillvaron när livet snurrar snabbt. Jag gillar alla olika tillstånd jag upplever av att träna hårt och mycket. Jag gillar att utvecklas och uppleva att jag blir starkare och klarar mer och mer.

Men målet är givetvis att kvala till Hawaii 22 juli i Bolton, England. Går inte det så kanske jag kör Kalmar. Sedan får det vara nog med IM-kval. Då får jag nog se det här projektet, som pågått sedan augusti 2005, som ett misslyckat sådant. Fast egentligen är det skit samma.

Att skaffa en coach har för mig varit ett bra sätt att flytta gränserna lite. Tänja på dem och framförallt få en struktur och plan. Jag är känslomänniska som hellre följer mitt hjärta än bara göra det jag måste för att bli bra. Att följa mitt hjärta kommer jag ingenstans med i det här fallet. Det får jag göra i nästa fas i livet. Då finns det mera spelrum för hopp och lek i träningen.

Tävlingarna kommer allt närmre och då är det dags att börja skörda lite personliga resultat för att se att man kommit framåt. Det är det enda riktningen möjlig att röra sig åt. FRAMÅT!

Foto: Luca Mara. Vintercykling i Vitabergsparken i tisdags. Läs mer om cykeln i nästa nummer av Cykeltidningen Kadens.

Annons