Triathleten.se FTW

Jag var på vippen att skriva ” funktionell styrka” men herregud vilket urholkat begrepp! Vad tycker ni är funktionell styrka? Shoot!

Funktionell styrka för mig är den styrketräning som gör att det jag egentligen ska göra kan utföras bättre och med mindre skador. Alltså- bära en 16 kg tung dotter ibland, lattja med henne, springa flera mil utan att tappa hållningen, orka greja i trädgården på landet och bära övertunga matkassar. Tydligen också att släpa en cykel över klippor i ösregn (även om jag falerade där genom att vurpa men det hade knappast med svaga bukmuskler att göra, snarare ett missförstånd mellan mig och Newton).

Rolig styrketräning är också den som går undan. Smidig träning är den jag kan göra utan att åka till ett gym. Bästa träningen är den jag gör utomhus.

Idag hade jag till min hjälp: Hjältens ben och armar, hemmagjord TRX av ett rep runt ett gummirör, ett järnspett med ojämn viktfördelning.

Jag började med de här satans armhävningarna. Sen gick jag över till att ligga på rygg med grepp om hjältens fotleder. Han kastade mina fötter än framåt än åt sidan- ni vet, man gör den i lumpen och på gympan! Jag är rätt stark i magmusklerna, de raka så jag gör det värre genom att när benen är parallella med marken dutta ihop fötterna två gånger. Men jag fixade två långa sets ändå.

Varvade detta med stående rodd i TRX’n och sen gick jag runt på gräsmattan och ”kastade” spettet från ena sidan till den andra ungefär som jag förberedde ett spjutkast. Avslutade med 2 x 1 min planka med rörelse och sen släpade jag några säckar. Lättare styrka idag, högre antal reps. På torsdag blir det färre reps och tyngre.

Den hemmagjorda TRX’n kostar alltså nästan ingenting att göra och går att sätta upp i vadsomhelst. Här är det lillstugans ena verandapelare som vi sliter i.

Annars har jag varit hos min bästa Helena idag och fikat. Hjälten kom på eftermiddagen och sen syster och hennes kille och deras lilla Kinesiska navelludd till hund- Frasse. Han och Lillan kan få det att låta som det är minst tio personer till här.

Imorgon blir det att äta riktigt bra fram till lunch för sen är det grisiga träningspasset inplanerat till eftermiddagen. Jag vill få till 3 riktigt långa pass innan Axa Fjällmarathon och vill att de ska ligga med 2 veckors mellanrum. Nu blir det 10 dagar till Asfaltsplågan och sen blir det kanske 12 dagar till det längsta och tyngsta passet innan jag åker till Jämtland. Kroppen känns bra förutom att jag är otroligt tight i piriformis och rumpmusklerna så nerven spökar men det fantastiska med att vara ledig är att jag kan ägna mig åt att stretcha och sova mer än vanligt så vaknar laddad varje dag. Njuter.

Semestern är en fantastisk tid att fundera på var det hjul man snurrar i resten av året ska snurra framöver. Börja med en ny fritidsaktivitet? Planera in ett lopp att träna för? Planera en resa? Söka nytt jobb? Allt sånt tycker jag passar så bra att fundera på när man varvar ned. Jag vet hur mitt nästa år ska se ut. Hur jag vill att det ska se ut.Har kastat ut en krok och har några till om jag inte får napp på det.

Kasta ut krokar där man vill ha napp. Faller de orörda utan napp så får man håva in och fundera på om man ska kasta någon annanstans. En del tvekar att kasta. Vågar inte. Inte kan jag. Inte förtjänar jag. Men jo. Just det förtjänar du. Den allra bästa chansen att göra det du allra helst vill. Passa på. Det vakar. Jag lovar.

---

… är att sitta här och pyssla i solnedgången. Idag har jag jobbat med Tjejmararathons ekonomi och sammanställt kostnader och insamlingen.
Men imorgon ska jag läsa en bok istället när jag sitter här. Kanske sitter Hjälten i den andra stolen då. Han är lite bättre på att sitta still med en bok än jag.
Tur att jag har sju veckors semester att öva då!
Tryggt bakom Kilsbergen, omgiven av rullande Värmländsk landsbygd med Stockholm långt bort och naturen nära.
Det mest fantastiska är ofta det enklaste.

---

Nej det blev inga 30 km idag. Det blev knappt något alls om jag lyssnat på kroppen. Jag som brukar lägga mig vid 22.00 har börjat skjuta på självnattandet och igår somnade jag gott och väl efter midnatt. Det var en dokumentär om ett av mina absoluta favoritband- Pearl Jam. Så legitimt. Den sockerchock jag hade som gjorde att jag vaknade med en svullen känsla var också legitim. Det var en riktigt mysig tjejmiddag igår med bokbyteri och goda tacos.

Jag hade räknat med moln och 16 grader. Men solen gassade. Och jag är så dålig på att springa i värme. Så dålig. Jag styrde mina sega ben och mitt sockerpuffiga anlete mot Ulriksdal och vidare mot Sollentuna. Lyssnade på John Guidettis sommarprat. Han är tuff, modig och kan nog inte stava till Jante. Härlig lyssning!

Tanke var alltså 10 x 3 km med lite gång emellan. Sikta på 5:40 fart. Men jag orkade inte tänka. Orkade inte. Jag orkade bara springa i det tempo som benen hade lust med just då. Och när jag tittar på passet på min fantastiska Garmin 310 så spretar kilometerntiderna rejält: Från 5:22-6:30. Resultatet blev till slut 20 överjobbiga kilometer i 5:50 fart. Fy fabian så trött jag var.

Lillan har sovit hos mormor och jag tvättar och packar ihop lägenheten och snart åker vi till Värmland. Det ska bli helt fantastiskt. Syster och pojkvän kommer imorgon – och hjälten! Som tar med Räcern. Och han är en perfekt farthållare så jag har planer på att klippa de där 30 km + passet på tisdag kväll. Efter bad, efter värmetoppen på dagen.

Blir det över 20 grader på Jubileumsmaran så kommer jag jogga. Huvudet kokar fortfarande. Och jag har inte ens premiärbadat i år! Det är skam! Men imorgon så!

Ha en fin söndag

---

När Lillans pappa kom för att hänga med henne passade jag på att testa min räcer ordentligt. Jag har alltså införskaffat en helt fantastisk Merida Road Lite 904.
Men knappt cyklat på den. Cyklat fler mil på andras mtb’s än på den.
Nåväl. Tanken var att reka Jubileumsmarathonbanan. Jag tittade nämligen på informationen i startbeviset och altitudprofilen indikerade att loppet måste gå någon annanstans än platta Fjollträsk, någon backig stans. Det stod också skrivet att loppet var kuperat och jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och kolla vad det här handlade om. Asfalt är vidrigt. Kuperad asfalt är överdjävligt.
Jag hittade först inte de här blöjbyxorna så tänkte sätta sadelskydd på och ta vanliga shorts men fann på dem som tur var. Har inga flaskhållare och jag skulle nog ramla av om jag böjde mig ned under ramen så stannar och dricker ur flaska jag har i ryggsäcken. Lila GoCoco sockar till det och cykelmodepolisen hade haft att göra om de varit ute på samma sträcka.
Det var de inte, såg ingen annan cyklist.

Jag trampade iväg mot Sollentuna via Bergshamra och det är sjukt vad det går fort när man väl hittar en bra asfalterad sträcka att ösa på.
Sen låg jag nästan på rull i en mil tyckte jag. Nedför nedför nedför.. Jubileumsmaran går ut till Norrviken och tillbaka samma sträcka. När jag vände ute i ett bostadsområde med fina hus till skillnad från de arkitekturella vanskapelser jag sett längs vägen så var det föga förvånande uppför uppför uppför tillbaka.
Hej och hå.
Växlarna hackar så dagens andra utmaning bestod i att besöka min kombattant på cykelaffären. De som följt bloggen vet att min okunskap vad gäller cykling, men övertygelse om att jag vet vad jag ska ha har lett till intressanta möten bland cyklarna.
Idag gick det först jättebra när han fick syn på min fina cykel. Men sekunden senare såg han mina strumpor. ”Vad har du på dig?”
Jag fick dock fantastisk hjälp med att dra åt växlarna, pumpa och sätta dit en flaskhållare. Om man bara orkar trampa runt med några gram mer än den lättaste varianten kan man få en för 50 kr ca.
Noterar att jag blir väldigt hungrig av att cykla. Och inte bränner det så mycket kalorier heller så det är tur att jag inte kommer bli cyklist på heltid. Då skulle både jag och cykel rulla fram.

Men angående den här förbaskade maran jag anmält mig till då så kommer det ju bli helt galet med 21 km nästan nedför och sen 21 uppför. Lite lätt överdrivet.
Tanken var att imorgon åka till Värmland och sen springa 10 x 3 km därute och vara snäll mot benen på grusväg.
Nu tror jag att jag måste ut dit igen till Sollentuna och använda de där backarna för att se hur det känns. Backar i fjällen är ju roligt. Man kommer upp, får se fina vyer. Här: man trampar upp och ser.. Ett runt vattentorn och massa betong? Inte värt surmjölken i låren if you ask me.
Men jag tänder på utmaningar.

Just nu sitter jag på en stentrappa i ett dött Spånga Torg och har det gött med en kaffe och kanelbulle. Det känns helt wild & crazy. Jag ska på middag hos min bästis och ”gamla gänget” och fick en timme över. Det här är ett gäng som inte bryr sig det minsta om löpning eller Tjejmaran eller sånt galenskap. Det är rätt befriande, det är ingen ide att ens försöka förklara. Helt ok.
En egen kväll. Helt egen. Ett eget liv. Ett helt eget. Man får tar det bästa för det landar skit i det ändå. ”Sin egen lyckas smed”. Det uttrycket har snurrat i mitt huvud denna vecka för jag har vissa i min omgivning som lever med uppfattningen att livet händer dem.
Livet händer. Men vi styr hurdet händer. Jag väljer in det goda när jag kan. Jag äter det godaste ur kanelbullen först.

---

Mia Skäringer skriver i sin bok ” Avig Maria” om att få barn att ”jag pallar inte att älska så här mycket”. Japp. Typ så. Typ så är det att få barn.

Jag tycker jag har fötterna på jorden, en stark tornedalsk ådra som inte hålls med känslor, inte fysisk kontakt och tårar? Nej sluta sjåpa dig nu. Men allt det där kan en liten tjej på strax under metern lång rasera med en blick.

Idag fyller mitt allt, om jag måste välja, 3 år. Tre magiska år och nej tiden går inte så fort. Den går som den går. Det är när vi är frånvarande från nuet vi missar hur de växer, blir större. Tar för sig. Tar plats. Ser. Hör. Frågar.

Jag känner att jag varit där. Jag har inte missat något. Hon är tre år nu och jag minns så mycket av hur två streck på fyra ( ja jag trodde inte riktigt det var sant) graviditetsstest blev den här fantastiska lilla tjejen.

Jag blir lite stolligt lycklig när jag tänker på att jag ska vara där tills hon är typ 70 år och jag är 100. Jag kan. precis som jag tror de flesta, speciellt mammor, kan vittna om inte låta bli att ha tvångstankar över att något skulle hända henne. Alla andra barn som far illa som jag hör om- de blir mina då, de blir hon och den smärtan i hjärtat- den fanns inte innan. Finns inte i någon annan dimension.

Jag tänker när jag gör sånt som inte ingår i mammanormen, när jag lämnar bort henne till någon i familjen för att jaga endorfiner att hon kommer inte att göra som jag säger. Hon kommer att göra som jag gör. Så jag fortsätter göra det som jag vill berätta om sen för att fylla hennes minneshus när hon är större. Mamma och du bodde i en liten lägenhet och hade en skruttig men säker bil för jag vägrade jobba heltid- jag ville ha mer tid och inte jobba för att betala för ett flådigt boende och aldrig hinna träffa dig.

Tack lilla du för att du kom till mitt liv. För att du blev som ett nav och ett ankare i mitt friflyt. För att du alltid visar vad som är viktigast. För att jag får lära mig så mycket. Får svara på ”varför” flera gånger varje dag och faktiskt fundera på varför vissa saker är på ett visst sätt och ibland revidera. Tack tack tack min lilla tigerfis fast jag inte får säga det, du är ju en stor prinsessatiger.

;

---