Tack för den här tiden!

Jag har skrivit, inspirerat, upprört och motiverat nog. Tillräckligt att jag inte har mer att säga. Och det som finns kvar att berätta kommer stå i min och Jonas Coltings bok som kommer i slutet av april. Jag har fått den självbekräftelse jag sökte, jag har lagt ut alla snygga bilder på mig själv, jag har skrivit hur mycket jag tränat och hur bra jag tävlat och ni har applåderat och respekterat mig. Det var faktiskt en ganska idé med denna blogg från början - en rejäl motivationshöjare och ryggdunkare när jag behövde det som mest. Det är jag väldigt tacksam för det har tagit mig till nya höjder i mitt liv på flera plan! 

I februari 2007 började jag skriva denna blogg som jag passande döpte till "Den långa vägen till Hawaii". Det var en skildring av min väg mot det stora målet - Ironman World Championships på Hawaii. Vägen var ju onekligen lång och brokig men jag lyckades till sist som de flesta läsarna vet. Bloggen var först en privat blogg som jag skötte vid sidan av mitt arbete på en wordpressplattform men i och med att vi öppnade Runnersworld.se i februari 2010 flyttade jag in min blogg här och på den vägen är det. Bloggen har på Runnersworld.se varit en av de mest besökta under alla dessa år och jag har kunnat nå ut på ett unikt och fint sätt med den. Tack för förtroendet. 

Jag har alltid gillat att skriva och oftast haft en ganska stor lust för det. Jag har gillat att fritt uttrycka mig och tycka och tänka om allt möjligt. På sistone har jag dock känt mig lite bakgrunden av min dåliga magkänsla. Den har troligen skapats av att jag finner mig själv i två olika personer - yrkesman och privatperson. Därför är jag lite paranoid gällande hur jag uttrycker mig och mår bokstavligen dåligt om jag orsakar missförstånd eller upprörda känslor hos läsare / besökare. Då är det dags att lägga av att skriva tycker jag. Vågar jag inte blogga ur ett personligt perspektiv ska jag inte hålla på med det.

En annan sak jag upptäckt med mig själv är att JAG i sammanhanget är ganska ointressant. Jag mår egentligen bäst att berätta någon annans historia. Som dokumentärerna om Ted Ås, Rune och Susanne och Jonas Colting som jag försökte mig på, eller podcast-intervjuerna jag gjort, eller som de enkla reportagen vi gjort om något spännande inom träning och hälsa. Det är ett ganska outforskat område i sport-media-världen. Alla är så upptagna att berätta sin historia på internet att vi glömmer att berätta de som verkligen är värda att tala om. 

När jag kom på idén om att jag skulle sluta blogga gick en varm känsla inom mig. Det släppte en sten från mina axlar och då visste jag att detta är rätt att göra. Bloggande för med sig ett visst ansvar som jag inte klarar att leva med längre. Jag ska satsa mera på verkligheten. In Real Life! Våra fjällöparturer är exempel på riktiga händelser där vi kan sitta runt en eld och prata ut. Där kan ni få 100 % av mig och prata om världsliga ting. Vi kan bolla åsikter fram och tillbaka på gammalmodigt sätt. 

Ni kommer kunna använda sökfunktionen för att rota i arkivet. Själva bloggen plockas bort från flödet så småningom. Jag finns fortfarande på twitter.

Tack för den här tiden, nu ger vi oss ut i verkligheten.

Årets Idrottsprestation

Jag vann inte priset Årets Idrottsprestation på Oskarsgalan i min hemstad Oskarshamn. Galan går av stapeln på lördag.

Om det var för att jag inte betalar Oskarshamns kommunala skatt eller har gjort senaste 13 åren vet jag ej. Eller om det var för att jag inte bott i Oskarshamn på lika många år låter jag vara osagt.

Det enda jag vet är att min prestation i förhållande till ALLA andra nominerades står i en klass för sig. Det är jag ödmjuk när jag säger. Varför?

• Ingen har på 63 år försökt att simma till Blå Jungfrun 15 kilometer ut i Östersjön från fastlandet.
• Ingen från Oskarshamn, vad jag vet, har någonsin kvalat och kört Ironman på Hawaii. Rätta mig om jag har fel!

Jag vet liksom inte vad man ska göra för att vinna priset...

JA, du har rätt - jag är en skitdålig förlorare och hade verkligen velat ha priset. Men som Jesus säger - man blir aldrig profet i sin egen hemstad.

Men jag vill ändå passa på att tacka viktiga personer från Oskarshamn som jag hade planerat i mitt tacktal:

1. Johan Forsmarker
Min klassföreståndare mellan klass 4 och 6 (och idrottsfantast) på Krisitnebergskolan. Han fångade upp mitt idrottsintresse och kom tillrätta med mycket av min minst sagt spretiga person. Jag tänker ofta på Johan Forsmarker och hur viktig del i mitt liv han har spelat. En sådan lärare är värd trippla årslöner men det är en annan diskussion. 

2. Lennart Jonsson
Min ekonomi- och marknadsföringslärare under min gymnasietid på Oscarsgymnasiet. Han fick mig förstå och tycka det var kul med marknadsföring. Utan han hade jag aldrig jobbat med det jag gör idag eller startat och drivit företag på det vis jag gör idag. Han tände entreprenörsgnistan i mig och jag är evigt tacksam för det. Som han brukade säga när vi bad om hjälp: - Äh, det blir vad det blir. 

Johan och Lennart var två fantastiska människor från Oskarshamn som hjälpte mig att bli den person jag är idag. Utan dem hade jag aldrig ens varit nominerad till något pris. Tack Johan och Lennart ni förtjänar all heder och respekt för det ni gör varje dag och människorna ni hjälper till framgång.  

 

Landet Egypten

Jag har skrivit dagbok mer eller mindre sedan jag var runt 14 år. På senare år har det blivit mycket skitbloggande. På senare tid har jag skrivit mycket som jag inte vågar eller kan publicera. Jag klarar inte konflikten, kommentarerna eller påhoppen. jag ägnar mig istället åt arbete och gratis- och åsiktsskrivandet har överfått till lättsamt bokskrivande eller privat dagbok. Även min träningsdagbok har blivit ett arkiv för mig. Här hittade jag en text om Egypten jag skrev efter vi varit där. ----- Egypten är ett underutvecklat land i förhållande till oss i Europa. Turismen är troligen den största livnäringen här men i mitt tycke gör de inte mycket för att behålla den. Man kan inte som solturismland bara leva på många soltimmar och bra dykvatten. den moderna turisten är mer kräsen än så inbillar jag mig. Intrycken som sitter kvar hos mig är skräpet, den konstanta känslan av att folk vill lura dig och den påtagliga språkbarriären. Intryck som kommer få mig att aldrig mer återvända hit. Det kan vara spännande ibland att göra ett nedslag i en annan kultur men då måste det vara en helt annan kultur, inte ett land som försöker med västerländsk turism och flyger dem 30 år tillbaka i tiden utan att ens bry sig. Städa upp, släpp fram kvinnorna i serviceyrkena, låt kamelerna äta mat istället för wellpapp (det är sant) och låt inte beduinerna ligga och sova vid vägkanten (mest för att vi tror de är döda). Vidare tror jag det skulle vara bra att släppa på det fåniga alkoholförbudet som råder på restauranger. På tal om det- maten är bra, så länge du går ut på bra ställe och äter nygrillat eller nyfångat. Frukost vet dom inte vad det är och alla butiker är extremt dåliga på frukt och grönt. Dock förstår jag varför Swimtrek valt att resa hit. Vattnet är fantastiskt men med tanke på landet blir allt lite haltande ändå. Kommunikationsmissar (språkbarriär), halvtaskig mat, dåligt hotell, äventyrliga transporter, och halvtaskig logistikplanering gör tyvärr inte denna Egyptenresa värd pengarna. Däremot är deras koncept väldigt bra och i ett bättre land funkar den säkert jättebra. Jonas påstår det då han varit i Monte Negro tillsammans med dem. Vi är ett glatt gäng med på resan utan särskillt höga krav. Förutom boendet. Men smaken är som baken, våra brittiska vänner tycker deras hotell är helt okej... Jonas hoppade av Swimtrekprogrammet ganska tidigt, han började kalla det Snorkeltrek och tyckte det gick för mycket tid för transporter med mera. Han vill ju simma! För oss vanliga duger nog 3-6 km per dag bra, vill man simma mer ska man inte åka med här. Inte heller om man inte vill spendera dagarna ute på äventyr. För det är trots allt ett äventyr, kanske lite för enkelt för min smak men ändå en resa jag kommer komma ihåg resten av livet.


** Bloggat från telefonen **

Att skriva bok

Både jag och Jonas är väldigt glada och nöjda med boken hittills. Vi har mycket jobb kvar framför oss men efter 48 timmar i Borås börjar det likna något. Vi är fyra stycken i teamet som jobbar med boken och dessutom två fotografer så ni förstår att det är ett omfattande projekt. Men jag älskar den kreativa process att se den växa fram.

Jag kanske är optimist men jag tror ganska mycket på denna produkt och framförallt vad den kan bidra med över nästa tio års tid för triathlonsporten i Sverige.

** Bloggat från telefonen **

Jag älskar Funäsdalen!

Dubbla skejtpass på fjället idag. Där jag för några år sedan sprang solo mot Helags. Älskar detta område.





** Bloggat från telefonen **