Jojje Borssén

Challenge Copenhagen: 9.09.53

FOTO: Djamir Pjanic

Ja, vad säger man?

Det är ofattbart. Jag har svårt att suga in resultatet. 9.09.53. Känn på den.

Simning: 1.04.58
T1: 3.40
Cykel: 4.51.42
T2: 1.53
Löpning: 3.07.43
Löpning: 3.07.43!
Löpning: 3.07.43!!!!!!!

Den korta historien:

Regnet duggade tätt över Köpenhamn på morgonen. Ett varv på en lång simbana ute vid Amager Strand. Sim och T1 var på samma ställe. T2 var på ett ställe och mål på ett tredje. Det fanns utrymme för förvirring.
Simmade stabilt, kände direkt efter simningen att detta skulle bli en bra dag. Duggregnet avtog två timmar in i tävlingen.

En fantastisk cykelbana längs med kusten norr om Köpenhamn. Öresund låg helt spegelblankt och endast en lätt bris var närvarande. Det var perfekta förhållanden. +25 grader. Efter 12 mil på cykeln började jag tänka på målgången. Jag visualiserade att jag gick imål på cirka 9.25 och var jätteglad. Jag kände redan då att jag skulle fixa utsatta målet på 9.28. Jag började sjunga på Soulsister "Way to your heart" högt då jag hade lämnat de flesta klungor och age-groupers bakom mig. Det var ensamt och det gick snabbt. Och lätt. Jag mådde fruktansvärt bra när jag klev av cykeln. Då hade jag hållt igen lite för att spara mig till löpningen.

Ut på löpningen gick jag bara på puls. Mellan 146-153 hela tiden. Det var det som kändes bäst just då. Därför kunde jag hålla mina splittar så jämt. Tog också ett helt nytt grepp då jag bytte om till löparlinne på löpningen. Då kände jag mig som en löpare, inte triathlet. Det var viktigt för mig. Och som jag sprang! Har faktiskt aldrig sprungit en snabbare marathon av de cirka 15 jag gjort i mitt liv!

Jag är en sådan där jobbig typ som skriker och vrålar när jag går imål. Igår fällde jag också tårar. Therese mötte mig vid målgången och eftersom endast ett 30 tal gått imål var det ganska tomt där. Jag slutade 24 totalt i tävlingen. Jag hade varit på 13 plats i proffsklassen (av 17 som gick imål).


FOTO: Petter Gisslen

Den långa historien:

Målet som jag satte upp på 9.28 var helt rimligt för den form jag trodde jag hade. Ändå var jag lite rädd för en sådan "aggresiv tid". I bästa fall skulle jag göra 9.25 tänkte jag men det var i min vildaste dröm. Då var jag snabb, då kunde jag kategorisera mig själv till de snabba. Jag vågade inte tänka större än så med tanke på att man skulle bli besviken om man inte lyckades. Jag baserade min målsättning på antalet tränade timmar, inte kvalité i träningen.

Simningen var som den alltid är på sådana här race. Ett jävla helvete. Man har ingen koll på någonting. Ett varv på en lång bana, när vi kom upp så känns det alltid som en räddning. Det var en ganska stabil insats men tanke på att jag inte jobbade häcken av mig för den tiden. När jag checkade in cykeln dagen innan race tyckte jag att bakväxeln krånglade. Jag höll på att ställa in allt in i sista sekund för att få till det bra i hällregnet. Till slut blev det okej och jag checkade in cykeln och liftade hem med en kvinna. Ändå var det inte perfekt.

När jag nu efter simningen tog min hoj och dundrade iväg på den plaskvåta banan genom Köpenhamns centrum var allt helt perfekt. Varje växel satt som en spik i hålet. Jag älskade min Ridley Dean och den älskade mig. Cykeln är så himla viktig på sådana här tävlingar. Sitter man inte bra på sin hoj kan man lika gärna hälsa hem. Ska du cykla på 4.35-4.50 så gäller det att du känner cyklen.
På grund av det blöta underlaget var det många som punkterade och i en by vi åkte igenom var det ganska grov kullersten som fick allt möjligt att flyga all världens väg. Jag tappade här en patron och slang. Jag lär mig aldrig att tejpa fast saker. Har hittills inte gjort ett race utan att tappa något. Kontrollerat pressade jag 227 watt i snitt under 18 mil med ganska exakt snittfart på 37 km/h. Jag var pigg på cykeln och fick hålla igen för att inte i onödan riskera något inför löpningen.

Jag hade en idé om att byta om till löparlinne för att känna mig mer som en löpare. Och det kanske hjälpte. Tillsammans med en utomordentligt fin löpbana, där åskådarna ibland stog i fyrdubbla led, blev löpningen en fröjd! Jag var väldigt jämn på alla splittar, endast några sekunder skiljde kilometertiderna.

Vrålade och grät när jag gick imål. Fattade knappt att det var sant. Det var stort att göra den fina tiden. Det var ännu större att springa så bra med tanke på att jag alltid känt mig som en bättre löpare än de 3.32 som jag som bäst gjort på IM-maraton tidigare.

Varför är jag så snabb nu?
Jag sa att jag efter Barcelona ifjol skulle ta ett "viloår" från att kvala till Hawaii. Och det har jag gjort. Nästa år i Frankfurt är det stora målet. Detta var mest för att hålla Ironman-formen jag gjorde denna tävling. Frankfurt 2011 har resulterat i att jag fokuserat om lite. Mera barfotalöpning, mera "stenåldersträning", mer "feelgood" med Smilla och Therese samt väldigt mycket fler hårda och korta pass. Tittar man lite på mina senaste IM-starter, när jag varit fit på riktigt, så är det alltid något som "hindrat mig" från att göra supertider:

IM Wisconsin 08: Cykelbana 1800 höjdmeter. Ventilproblem, körde sista sex milen med typ 1 kg i framhjulet
IM Wisconsin 09: Cykelbana 1800 höjdmeter. Punktering på framhjulet, körde sista 5 km med totalt tomt.
Barcelona 09: Bara tre veckor efter IM-Wisconsin. Lite sliten givetvis tror jag.

Igår stämde allt. Allt du kan tänka dig. Jag gjorde inget alls fel varken innan, under eller efter loppet. Bara det är en bragd i sådana här sammanhang! Och med väderförhållandena som rådde har jag svårt att se hur jag någonsin kan få till ett sådant perfekt lopp igen.


FOTO: Djamir Pjanic

Om tävlingen
Challenge Köpenhamn borde alla svenskar testa på. Det är en lite lättare bana än Kalmar i snälla förhållanden. Cykeln är mycket svängigare vilket gör att det är svårt att hålla lika hög fart som i Kalmar men ändå är det ganska platt. Cirka 600 höjdmeter. Kalmar har cirka 800 tror jag. Löpningen är enormt häftig. Du passerar många turiststråk längs banan och hela tiden är det mycket folk som hejjar. Vi snackar kanske 100 000 åskådare. Det är triathlon mitt i en huvudstad! Det är väldigt unikt. Vill du köra snabbt så ska du köra Köpenhamn. Mycket fin tävling och riktigt bra arrangerat.

Vill tacka min blivande fru (ja, vi passade på att förlova oss på fredagen!) Therese för att hon hängde med och hejade. Det är en inte helt oviktig detalj i sammanhanget.

Annons