Mine?

För någon vecka sedan läste jag på funbeat-forumet om en kille som varit ut på långpass, och när han kom hem igen efter passet och kollade ner på sina fötter, såg han att han hade haft skor från olika skopar på höger- och vänsterfoten. Hur lyckas man med det, tänkte jag. Idag kände jag mig ungefär i samma kategori.

När jag kommer till jobbet på morgonen, lämnar jag ibland mina springskor på en skohylla. Det gjorde jag i morse. När jag skulle springa hem ikväll blev jag lite konfunderad. Jag stod framför skohyllan och kunde inte se mina skor. Knasigt, tänkte jag. Var lade jag egentligen skorna i morse? Mina "vanliga" Asics doijor. Knappast så att någon skulle vara intresserad att nalla ett par halvt utslitna, smutsiga skor som dessutom hade en rosa sula och en svart. Den svarta det ortopediska inlägget som jag harmades lite över att jag tappat. Fick syn på ett par svarta Adidzero Boston. Inte för att jag kom ihåg det, men kanske var det de jag sprang med på morgonen? Såg visst ut som mina knutar på skosnörena, och tänkte att det kanske ändå var mine.

Halvt nyfiket inspekterade jag skoparken när jag kom hem, och mycket riktigt fanns alla mina Asics par där, medan det faktiskt saknades ett par Adizero. Tur var det, för jag hade varit ganska så olycklig om jag skulle ha haft på mitt samvete att jag stulit någon annans löpskor.

Eftersom dethär är september månads första inlägg kan jag konstatera att augusti var en ganska bra träningsmånad. 360 km löpning och en del cykling, och ett PB på maran.

Foto: Privat. Och rätt sköna är de faktiskt. Måste väl vara mina.

Klämmer det sista

Och det första också för den delen. Av sensommaren. Av dagen.

För det mesta handlar löpningen för mig om mycket annat än själva träningen. Visst är passen i sig viktiga, men ibland är det inte så viktigt. Effekten av passen av ringa betydelse. Känslan allt. Idag är det en sådan dag, och dagens två transportpass har varit sådana pass.

När endorfiner inte är det som eftersträvas, dock välkomna, inte ens tankar på att benen som är småstela av träningsvärk från igår ska behöva trycka på eller rulla av sig självt. När inte faktumet att man flåsar eller inte har någon betydelse, när man nästan inte lägger märke till om man springer rätt väg eller baklänges. När man bara är i sina löparskor. Idag var det bara vi. Vi njöt av en morgon som var småkylig och solig. En sen eftermiddag som skvallrade om att det faktiskt nästan är sommar ännu. När man liksom kan klämma det sista utan att ens klämma. 

Ja, och så avslutade jag det hela med 20 burpees. Bara för att.

Foto: Privat. När man tittar upp

Teemppo!

ropade alla i kör på studentfesterna när vi tyckte att snapsglaset stått stilla för länge. "Tempo" upprepade jag gång på gång för mig själv under dagens fartlekspass.

Jag behövde inga hjälpmedel för att komma åt kaffekoppen i morse. Och bra var väl det, för jag undvek även en potentiell huvudvärk. Däremot fick jag ihop ett rätt lyckat styrkepass hemma.

Tänkte för omväxlingsskull också beskriva dagens andra löppass. Förra veckan ignorerade jag tempo fullständigt, kände inte att jag hade lust med det. Idag hade jag däremot extra spring i benen, och bestämde mig för att springa fartlek på hemvägen. Ett traditionellt, strukturerat intervallpass kräver lite mer planering, och ställer krav på vägen man springer, men fartlek tycker jag funkar lite var som.

Joggade först upp, och när jag kom till första motlutet som börjar med några trappavsatser, tickade jag igång benen och första ökningen blev omkring 3 minuter. All motlut. All pleasure. Tänkte Tempo. Joggade på utför, och medan det ännu lutade svagt nerför körde jag igång nästa. Främst plant, lite kringelkrokar, hade lite svårt att få benen att rulla som jag ville, men kändes ändå okej. Ganska bra sätt att få benen att känna på fart. Kort joggvila emellan innan två kortare intervaller. Här hade jag väl ungefär fått nog, och just därför bestämde jag mig för att köra ungefär lika många tempoökningar till. Tempo var det.

Några minuters joggande och sen en 4 minutare. Om jag precis innan hade nog, hade jag här mer än nog. Konstaterade att tempo nog var djävulens gåva till löpningen. Drog ett backdrag och fick upp humöret igen. Ett backdrag till och humöret ännu bättre. Tänkte Tempo. Benen gjorde det de skulle. Sista ökningen gick bra för att jag visste att det var den sista. Och som alltid när man rastat benen med tempo, och i huvudet får kruxa av ett sådant pass - då är man nöjd. Men, jag tror jag passar på detdär med snapsen.

Foto: Privat. Redan här, en minut efter att jag avslutade sista ökningen, hade jag tydligen glömt detdär med djävulen och tempo.

Vätskerygga för kaffet i morrn?

Nu tror jag mig ha kommit på varför det inte fungerar sådär super bra med hemmaträning för mig: Man har ingen att spänna sina muskler för.

Jag har samlat på mig en del träningsutrustning hemma. Med en gymmatta, hantlar, träningsboll och den egna kroppsvikten kommer man ganska långt. Under sommaren har jag inte varit på gymmet en enda gång, men ett par gånger i veckan gör jag styrkeövningar hemma. I torsdags var jag första gången på två-tre månader på gymmet. Ett effektivt pass där jag liksom startade där jag slutade förra gången jag var på gymmet. Torsdagskvällen förgylldes av en huvudvärk som jag kände kom från axlarna, och spänning i musklerna. Träningsvärken har inte varit fullständigt nådig, men det är ändå sånt man kan ta. Huvudvärken hoppar man gärna över. Jag har varit med om samma sak tidigare när jag kört ett tuffare styrkepass, eller om jag gjort många ovana övningar.

Dealade till mig hemmamassage, och fick då frågan "Men varför tog du i så då? Man kanske ska ta det lite lugnt när man inte gymmat på ett tag." Utan att tänka efter svarade jag helt ärligt "Men det var ju så många andra där på gymmet. Klart man måste ta i då." I samma stund stannade jag till av förvåning. Sa jag detdär? Så visste jag inte att jag tänkte. Jag trodde ju att jag inte brydde mig om de andra. Men tydligen vill jag ha någon att spänna musklerna för, eller vad det nu var som gjorde att jag tyckte att jag behövde ta i.

Har såklart varit ute och visat upp mitt löpsteg också i dagarna. Idag ett otroligt skönt distanspass på 100 minuter med kort stopp för att kolla på cyklande triathleter. Det märks att det är höst i luften och lätt att andas.

Och för att det inte ska verka som om jag verkligen behöver folk som ser på när jag ska träna styrka, tänker jag nu träna ett hemmapass med målet att armarna blir spagetti, magmusklerna gör sig påminda om/när jag skrattar i morgon, och jag önskar att jag hade en vätskerygga med slang för kaffet när jag ska sträcka fram handen för att ta tag i kaffekoppen. Give it a try.

Längre från kanten

Under ganska lång tid har jag rört mig rätt nära kanten. Är man nära den är det enkelt att tippa över. Man behöver inte sjunka så djupt ner i diket, men lite svängar ner i plurret är lätt hänt. Äntligen börjar jag (peppar peppar) känna mig ganska torrskodd, ja till och med så att jag närmar mig ryggen på vägen. Det är jag glad för. Det är rätt så läskigt där på kanten.

Tar ett steg tillbaka. Pratar vi om toppidrott handlar det så gott som alltid om att balansera på kanten. Hålla sig på rätt sida om sträcket. Pressa kroppen till det maximala vad den klarar av. Fast det är på en helt annan nivå, tror jag att många av motionärerna/ elitmotionärerna/ träningstokarna ständigt rör sig väldigt nära kanten. Nära för var gränsen går för vad kroppen klarar av. Trots att vi tränar i en helt annan skala än eliten, kan våra kroppar utsättas för samma påfrestning. Vi har inte samma grundträning bakom oss, inte samma möjligheter att återhämta oss efter träningen (har jag lagt märke till nu efter en vecka tillbaka i de vanliga rutinerna), så därför balanserar vi gärna också på dendär samma läskiga kanten.

Problemet med kanten är att den är förbaskat skör, samtidigt som den är lockande och motiverande. När man känner ett bra flow vill man gärna fortsätta träna på. Det finns inte mycket som slår känslan av när man får kroppen att göra något man inte trodde vara möjligt, när man fixar det ena tuffa eller långa passet efter det andra. Mindre roligt blir det när man börjar slira på branten. Skador, överträning, och allt möjligt annat.

På den kanten balanserar så gott som all elit. Det är så man får ut max av sin potential. Bara man inte tippar över alltså. För att prestera sitt yttersta, vare sig man är motionär som tränar för tävling eller för att det bara är roligt, krävs kantkänningen. Jag tenderar för det mesta att bli lite för ivrig i allt jag gör. Det är lätt att vilja för mycket. Efter vinterns/ vårens slirande i branten med skador på skador och järnbristen lade jag in en tid med lallande. Jag har fortsatt med lite tuffare träning efter det, men ändå mer på vägens rygg än mot diket. På ryggen presterar man inte max, men i alla fall jag gläds så in i tusingen av att vara där just nu, så jag försöker att stanna kvar ett tag. Kanten finns alltid där ifall man vill nosa på den. 

Foto: Privat. Balanserar...

Jag mörkade

Får be om ursäkt. När jag publicerade detta inlägg mörkade jag hur naglarna såg ut på riktigt. Två veckor senare tappade jag en nagel på en tå på högerfoten (sånt som man kan skryta med när man umgås i rätt kretsar). Nu är naglarna på tårna närmast stortån igen något medtagna. Dags att ta fram lacket igen kanske? Och fortsätta mörkandet.

Idag hade jag planer på att springa stege på hemvägen. Fick inspiration till det från Daniel igår. Efter närmare tio timmar på jobb (använder "never waste a good mood" även där), gav jag mig själv steg-ledigt trots allt, och avslutade dagen som jag startat den med ett lugnt pass. Stegen får vänta till en annan dag, medan jag idag bara boostade mig själv med syre i en regntung kväll och med blåprydda fötter.

Foto: Privat. Löpar-design.

Naket, Primal och Colting

Jag har tidigare skrivit en del om Primal Blueprint konceptet. Med det syftar jag på livsstilen och inte enbart på kosten. Jag tilltalas av konceptet, så även den övriga delen av min familj.

För någon vecka sedan skrev Ulrika i sin blog att hon gjort Coltingpannkakorna som är väldigt hypade bland träningsbloggarna. Hon trodde att hon var sist i spacen att göra pannkakorna, men jag fick krypa till kors och erkänna att jag inte heller testat dem, och fick samtidigt tummen ur för att göra ett försök.

Senaste veckorna har det blivit väldigt mycket pannkakor, eller främst våfflor då jag kommit på att det för med sig betydligt mindre stek os. Verkligen supergoda! Jag har även experimenterat med receptet lite.

Grundreceptet är superenkelt (vet inte om detta är Coltings' originalrecept eller om det ser ut på annat sätt, men detta har jag använt): 1 banan, 2 msk jordnötssmör (detta mixas till en smet), 5-6 ägg vispas i. Klart. Jag har ibland bytt ut jordnötssmöret mot kokosflingor, funkar även det, och vill man ha naturella våfflor/ pannkakor kan man utesluta båda. Gott blir det också med kardemumma eller kanel i smeten.

Äter man dessa ska man tydligen se bra ut naken. Och vem vill inte det?

Foto: Privat. Mmmm...

Primal livsstilen sköljer alltså över vårt hushåll. Ibland önskar man nästan att man inte bodde så centralt när ens sällskap klättrar i träd som en apa, gör Grok-hangs, hoppar på stenar i skogen, lyfter trädgrenar. Men... man klagar väl inte när sällskapet vill se bra ut naken.

Foto: Privat. Out and play! (Fast helst inte naken).

Älska syften

Rationalitet tar ganska ofta över hand för mig. Likaså syften. Jag tycker om att göra saker med ett rationellt syfte. Semestern tjänade sitt syfte. Efter fyra veckors ledighet känner jag mig supertaggad för jobb; ja, jag har lite lättare att tagga upp mig för sådana saker än för att springa max. Att springa är ju ett nöje, och då gör jag som jag vill, men har jag ett rationellt syfte med löppasset känner jag mig extra nöjd.

Som att springa till jobbet. Perfekt för att vakna till, för att tagga till och för att komma från punkt a till punkt b. För att sedan njuta av sena eftermiddagens sol, organisera hjärnan, och ta sig från punkt b via punkt c till punkt a. Och i morgon gör jag likadant, fast då hoppar jag kanske över punkt c. Kommer nog inte att tröttna.

Foto: Privat. Löpning med syfte...

Halvtidsproffs

Fortsatte min proffsdag igår med ytterligare pass. Jag följer förra årets tradition med en häftigare träningsdag sista semesterdagen (detta gjorde jag förra året). En cykelrunda, som egentligen inte räknas som träning, utan mer som övningskörning, och pulsmätaren som jag tog på bara av nyfikenhetsskäl visade en medelpuls på 107 under timmen jag var ute. Gissar att jag hade högre medelpuls när jag pumpade däcken på cykeln innan jag gav mig ut. Man ska ju tydligen göra det, men jag har inte riktigt fått in rätta knixen och ligger över pumpen med hela min kroppstyngd. I övrigt fokuserar jag mest på att få snurret i benen när jag cyklar; att hålla upp kadensen helt enkelt, eller ja, inte så enkelt för mina Baribie-segben.

En ytterligare joggingrunda på kvällen fick avsluta dagen. Det passet var inte speciellt lyckat måste jag erkänna. Benen var pigga men jag hade ätit allt för nära på vilket gjorde att det inte var allt för behagligt att springa. Efter en sådan träningsdag känner jag att det ska bli rätt skönt att sätta sig ner på jobbet på måndag. Det var ju liksom lite meningen med gårdagens träningsdag. Nästa gång jag tänker träna 4+ timmar får bli i slutet av nästa semester om ett år.

Till skillnad från proffsen, som antagligen skulle ha tävling idag, eller köra ungefär lika mycket träning idag som igår, tar jag det lugnt idag. Fikade med vännen Milla halva förmiddagen, promenerade runt lite på Långholmen och lyssnar nu på regnet som smattrar utanför samtidigt som vi kör Mad Man marathon. Kan man måntro vara halvtidsproffs?

Proffslevernet

Börjar vara över. För i princip skulle man ju kunna leva lite som proffs på semestern. Planera allt kring träningen för att optimera resultatet. Nja, inte riktigt min stil (och kanske inte fullständigt i linje med min talang heller), och som proffs kan man inte riktigt ge sig ut bara för att lalla runt. Mera fokusering, tuffa pass, och diverse förpliktelser.

Dock uppskattar jag verkligen när man kan träna när man är på topp, och inte behöver spara det krutet till annat. Att sova ut, äta frukost i lugn och ro, känna hur springet i benen kommer smygande, för att sen i lugn och ro klä på sig och sticka ut. Precis vad jag gjorde idag. Ett långpass på fredag förmiddag tyckte jag passade bra efter gårdagens löpvila; racern fick å andra sidan rulla en sväng. Först en sväng i reservatet och sen något mera urban omgivning. Märker att jag blir lite otålig när jag springer i terräng och det går allt för långsamt, men försöker slå bort sådana tankar och inte tänka på km-tider. Terränglöpning biter verkligt bra i benen.

Efter ett 2.5 timmes pass tänkte jag nu fixa bra återhämtningsmat, stretcha... ja ni vet, sånt som man gör som proffs.

Foto: Privat. Återhämtning när den är som bäst.