Mars excluded

Jag har bestämt att mars inte räknas. Pilutta er som tränar flitigt; det räknas ändå inte.

Från första januari till sista februari betade jag av 950 för det mesta njutbara kilometrar. Sen gick det åt skogen på många sätt. Under senaste veckorna har jag fått ganska många antydningar till att det är just mängden löpning som är orsaken till att jag nu sitter i skogen. Jag hävdar bångstyrigt att det inte är så. Snedvridningen i höften må jag ha fått då jag sprang, men jag kan också ha fått den när som helst annars när jag halkat till. Förkylningen är jag ganska säker på att jag plockat upp på t-banan (ja, jag är bitter för att jag måste åka t-bana) eller på flyget förra veckan, och en tredje krämpa, som jag tar upp nångång senare, är inte träningens fel. Maken tröstade mig precis genom att säga "men tänk var många förkylningar och krämpor du sluppit senaste åren just för att du sprungit. Han vet hur han får extra poäng såhär efter många år tillsammans.

Måste ändå säga att jag haft väldigt tur att krämporna kom just nu, för mars räknas ju ändå inte, typ. Dessutom fick jag njuta av alla dagar med -20, den eviga snöyran och modden. Slå det med marsvädret!

Rihanna har inte något att göra med att mars exkluderas, men det måste ju bara vara en av de bästa låtarna på länge.

Forts. på lopp och deff

Senaste två dagarna har jag kört någon slags oplanerad deff. På grund av min förkylning tappade jag i söndags allt som har med smaksinnet att göra. Ingen doft och ingen smak. Fy fasiken vad trist. Igår på lunchen kunde jag inte tänka några andra tankar än "tänk om det här smakar riktigt illa; tänk om det är gammalt"; jag skulle inte i ätandets stund märkt någonting. Med tanke på återhämtningen från förkylningen, och kurrandet i magen, har jag ändå ätit, men inte mer än nödvändigt. I morse kom smak och doftsinne smygande tillbaka. Tack för det! Tänk att man är så beroende av dessa sinnen, och att man känner att livet är trist för att man inte känner kaffedoften på morgonen. Två dagars deff räckte bra; så har man ju det avklarat också.

Igår skrev jag ett inlägg gällande lopp som jag planerar att springa detta år. Nu är jag nyfiken på Er: Vad har ni inplanerat? Eller lägger ni in lopp vartefter? Frossa i lopp eller inte bry sig speciellt om tävlingar?

Och så är jag också lite nyfiken på om någon varit på ultrakväll på Runner's Store ikväll? Karin och jag hade tankar på att komma dit och snörvla och hosta bland alla löpare, men kom fram till att vi kanske förblir mer populära om vi avstår :).

Drömmar om lopp

Efter mitt besök i London, fortsatte jag en sväng till Finland för att hälsa på "hemma". Denna gång blev det inget löppass tillsammans med mamma och pappa som senast jag var där; däremot har vi planerat in lite tokigheter tillsammans. Jag är tokig - och de hänger med, alltså är de också tokiga. Mitt i sommaren ska vi förhoppningsvis göra detta tillsammans, något jag ser mycket fram emot. Men nix, jag berättar inte vad; men det handlar om ultralöpning.

Trots att jag försöker ta löpningen som den kommer, är jag en riktig kontrollfreak med att planera det mesta annat. För att jag ska kunna planera det andra; semester, resor osv. känner jag nu att jag behöver planera sommarens lopp i alla fall på ett ungefär.

Det blir inte så många lopp för min del, men jag har några som jag gärna springer; och igen är jag hemlighetsmakare och berättar inte vilka (SM undantaget). Förutom Stockholm marathon, blir det antagligen ytterligare ett marathon, och tre ultralopp; troligen 2 st. 5-milare och då det skumma evenemanget jag skrev om tidigare. Trollhättan 12h som jag tidigare nästan lagt in i kalendern som självklart, kommer jag förmodligen att avstå i alla fall.

Fem lopp lätt utspridda känns ganska lagom, och har förhoppningsvis inte för stor inverkan på vår/ sommar/ höstlöpningen; ja, det låter kanske fel i en tävlingslöpares öron, men för min del handlar det faktiskt om att maximera glädjen av och tiden för den vardagliga löpningen, och få in något lopp som motivationskick, och som omväxling och upplevelse.

Nu gäller det bara att hoppas på att man har någon form att komma med också när det närmar sig lopp. Jag är inte bara ur form; jag saknar den helt och hållet. Tur att man kan drömma om lopp under tiden!

Foto: Privat. Sugen på att nåla fast en nummerlapp?

Om bara...

Jag fortsätter slösa radikalt på det underbara vårvintervädret. Det är skandal att inte kunna springa nu. Min hjärna skulle också behöva några ordentliga löppass. Jag tenderar ibland att låta huvudet gå på högvarv när jag springer, och brukar kunna sortera tankarna på bästa möjliga sätt då, och lösa problem. Så hur gör man när man inte kan springa?

Ljumskproblemet, som jag nu misstänker är någon nerv som är i kläm i lårmuskeln, är jäkligare än den varit tidigare, en förkylning som gör att jag känner mig som om jag lever inne i en bubbla med bommull i huvudet irriterar, och lite andra tråkiga moment gnager. Om bara jag kunde få springa lite...

Foto: Privat. Allt på bilden vill springa.

Steget före

När jag åker utomlands, till USA eller London brukar en av de första sakerna jag gör efter att jag landat vara 1) in i närmaste tidningskiosk för att köpa senaste numret av Runners World, 2) lokalisera en Starbucks och köpa en kaffe.

Igår gjorde jag båda, med varierande resultat. Jag gick in i tidningsaffären, letade rätt på april numret av UK-RW - men ångrade mig. Kände mig inte så sugen. Med risk för att vara lite biased - men har inte vi kommit lite längre då det gäller omslaget? Ursäkta; men jag blir faktiskt av-taggad av detta omslag. Tacka vet jag Mark.

Foto: Privat. Klappar svenska RW på axeln och tycker faktiskt att "vi" är föregångare. Eller är det bara jag som inte saknar de slimmade, photo-shoppade framside-brudarna?

För övrigt kan jag meddela att jag är totalt ur form. Undrar hur ur form man kan bli egentligen?

En halv Sara

Igår läste jag hastigt på Saras blog om hennes träningsplan med att köra 100 upprepningar av några övningar, med löpning emellan. Jag hade precis checkat in på hotellet, hade 50 minuter till godo innan jag skulle befinna mig på en middag.

Inspekterade heltäckningsmattan, drog av det mesta av outfiten och satte igång. Övningarna jag bestämde mig för var: Upphopp, utfallssteg, armhävningar (dessa tre snodde jag av Sara), och lade till sneda situps, höftlyft, dips och spänsthopp. Någon löpning emellan blev det inte för min del, utan jag körde övning på övning i ett rullande schema. Upptäckte redan efter två varv med 10 upprepningar per övning per omgång, att övningarna var ganska baklårskrävande. Några 100 reps per övning fick jag inte ihop på mina 30 minutrar, men däremot 40-50 per övning. Shaun skulle ha varit stolt (eller förfasad över mina elefant-hopp). Får man bara en extra motivationskick är det inte så svårt att komma sig för att genomföra. 30 minuter efter avslutat pass kunde jag greppa ett glas med fördrinks-juice; nyduschad och nytränad. Redo för representativt mingel.

Foto: Privat. Utsikten under träningspasset; såhär kan det se ut på ställen där det inte finns snö...

Röhnisch linne + tights

Vi tjejer i marathonnätverket har fått några plagg från Röhnisch, som vi kommer att testa, utvärdera och recensera under ett par veckor framöver. Först ut är ett linne och ett par tre-kvarts tights, och dessa plagg är de som jag faktiskt gillar bäst av de plagg vi testar.

Jag har använt kläderna på några styrkepass, och utvärderingen blir något begränsad då eftersom plaggen ju även är ämnad för löpning, men det är ju inte riktigt väder för kortbyxor nu.

Linnet har en lugn rosa färg, som känns väldigt inne, och tightsen är svarta med rosa detaljer.

Foto: Privat. Gå gärna in på Röhnisch och kolla in bilder på plaggen; blev något begränsade egna bilder eftersom jag för tillfället är ute på vift.

Toppen, Kajsa Coloured Racerback är en standard modell, sitter ungefär som den ska, fungerar som den ska utan större överraskningar. Dock är den något stor trots att jag har storlek small, och S brukar vara min storlek.

Tightsen, Kajsa Zip Tights, känns lite mer spännande. De har en passform som passar mig perfekt, och jag gillar den svarta diskreta stilen, med detaljerna i rosa, och de tuffa dragkedjorna bakom knäna. Jag är ändå lite rädd att dessa dragkedjor kan börja skava om man är svettig, och om man springer långt. Tightsen har en vanlig snörning, inte en speciell löpar-tights snörning, och har en liten nyckerficka innanför. Jag saknar helt klart en ficka med dragkedja; det är nästan ett krav för att jag ska kunna använda tightsen på ett löppass.

Verkligt snygga plagg, men mer anpassad till gymträning än till löpning. Jag kommer definitivt att använda dessa flitigt på mina styrkepass.

Te?

Nej, jag extraknäcker inte som flygvärdinna, utan det gäller te och långpass. För några veckor sedan läste jag på Tobias' blog att han hade haft te i vätskebältet under långpasset. Jag blev lite nyfiken på detta; och nu var jag ändå in på te-spåret från föregående inlägg, och dessutom åker jag till London på torsdag; så vad passar bättre te?

Jag har nästan alltid vatten med när jag springer långpass, och någon gång har jag haft sportdryck för att testa hur kroppen och magen gillar det inför ett lopp, eller så har jag stannat och köpt en cola om jag tyckt att energin har börjat ta slut. Oftast är mina långpass ändå så pass korta, att jag klarar mig med vatten.

Det är många som blir sugna på kaffe när dom springer långt, och vid målgången på de långlopp jag sprungit har det ofta serverats kaffe till de kaffe-törstiga löparna. Jag är i vanliga fall en riktig kaffe-tratt, och dricker kaffe så att det räcker till och blir över, men i samband med löpning passar det mig inte. Jag får en viss avsmak för kaffe då, medan cola går bra att dricka.

Efter ett träningspass avnjuter jag gärna en kopp varm choklad; men det hör liksom till efter passet och återhämtningen; precis som Victor förespråkar.

Då återstår te. Vad kan te erbjuda som inte vatten kan? Tycker man om te, kan det fungera som en faktor som gör att man faktiskt kommer sig för att dricka, och vad är väl bättre än att man får njutbar drickapaus? Eller en bra koffeinkick? Har man socker i teet så kan det förstås fungera som energipåfyllnad liksom sportdryck, men på kortare pass behövs det för de flesta inte.

Är det någon som testat te som vätska under långpassen och har några argument varför te skulle vara bra?

Inte ens 7

Förra veckan beklagade jag mig lite över att jag var tråklöpare och tråkbloggare. Då gav mig Daniel tipset att jag skulle vara lite mer typisk bloggare och lägga upp foto på t.ex. lunchen. Nu är jag i princip ännu tråkigare, för jag springer inte ens 7, och då tar jag till Daniels tips. Mina foton blir mellanmålstips.

Idag blev detta eftermiddagsmellanmålet:

Foto: Privat. I vanliga fall är mellanmålet något större, t.ex. ännu en frukt, en latte eller en drick-joghurt men eftersom jag inte skulle springa hem efter jobbet, fick detta vara tillräckligt idag.

Måste också tipsa om en väldigt fyndig grej: Fruktservetter. Jag är en riktig äppelätare, och äter flera äpplen om dagen, och det är också det jag helst väljer om jag sticker mig in på en butik för att köpa något smått att äta i farten. Problemet med att man inte kan tvätta äpplet är nu också löst!

Foto: Privat. I mina ögon värt sin krona.

Och när jag ändå är igång tipsar jag om ett riktigt gott te från Friggs, som får vara ett trevligt pre-middag treat idag.

Foto: Privat. Ett av Friggs många goda teer.

Naprapat och Power Plate

Idag har jag varit på naprapatbesök för min ljumske. Det kan tyckas aningen nervöst att uppsöka hjälp redan efter knappa 2 veckor med känningar, men efter den skada jag drogs med förra året, då jag först gick med skadan i någon vecka, sedan besökte ortoped, och några veckor senare igen en ny ortoped, som skickade mig till naprapat, tyckte jag att jag hade allt att vinna på ett besök. Ingmarie rekommenderade PA på Härnösands Ryggklinik, som finns i anslutning till PowerPlate Center i Stockholm.

Diagnosen som jag fick var att höften var ordentligt snedvriden, antagligen av att jag halkat och blivit sned (kommer inte ihåg att jag halkat och vridit mig vid något speciellt tillfälle, men ändå mycket möjligt att jag gjort det om man tänker på vilket underlag man rört sig senaste månaderna). Ett antal nålar i höftpartiet och rumpan, lite knaxande och inte precis någon spa-behandling, order om löpvila någon dag nu efter behandlingen, men sen ska det bara vara att köra igen, dock lugnt i början.

Nu håller jag tummarna för att jag ska komma undan med detta; jag hade ju redan målat upp skräckscenarion med månaderlånga löpförbud. För er som såg Solsidan i fredags, kan jag meddela att jag hade starka medkänslor för den haltande labradoren; den kanske också borde besöka PA. 

Efter naprapatbesöket fick jag äntligen testa på PowerPlate med Ingmarie. Vi körde ett ganska lugnt program eftersom jag ju precis varit på behandling. Väldigt annorlunda träning än vanlig styrketräning, och jag känner att åtminstone baklåren fått sig en ordentlig omgång. Fler PowerPlate pass tänker jag absolut testa framöver!

Lustigt nog hade Bureborn naprapattid efter mig; roligt när man träffar på blogg-vänner som man tycker att man känner, men ändå inte. Vi hann diskutera det ena och det andra, och jag fick trevligt sällskap till t-banan sen; man tackar!

Trots att ett naprapatbesök kanske i sig inte är världens trevligaste, känns det nu riktigt bra; PA verkade väldigt kunnig (och ordinerade inget längre löpförbud; yey!), och så fick jag ju träffa två hjärtligt spralliga tjejer på köpet :) .

Foto: Privat. Ingmarie förevisar övningar

Foto: Privat. Sofia och Sofie; båda har precis fått ett gäng nålar i rumpan