Om bara...

Jag fortsätter slösa radikalt på det underbara vårvintervädret. Det är skandal att inte kunna springa nu. Min hjärna skulle också behöva några ordentliga löppass. Jag tenderar ibland att låta huvudet gå på högvarv när jag springer, och brukar kunna sortera tankarna på bästa möjliga sätt då, och lösa problem. Så hur gör man när man inte kan springa?

Ljumskproblemet, som jag nu misstänker är någon nerv som är i kläm i lårmuskeln, är jäkligare än den varit tidigare, en förkylning som gör att jag känner mig som om jag lever inne i en bubbla med bommull i huvudet irriterar, och lite andra tråkiga moment gnager. Om bara jag kunde få springa lite...

Foto: Privat. Allt på bilden vill springa.

Steget före

När jag åker utomlands, till USA eller London brukar en av de första sakerna jag gör efter att jag landat vara 1) in i närmaste tidningskiosk för att köpa senaste numret av Runners World, 2) lokalisera en Starbucks och köpa en kaffe.

Igår gjorde jag båda, med varierande resultat. Jag gick in i tidningsaffären, letade rätt på april numret av UK-RW - men ångrade mig. Kände mig inte så sugen. Med risk för att vara lite biased - men har inte vi kommit lite längre då det gäller omslaget? Ursäkta; men jag blir faktiskt av-taggad av detta omslag. Tacka vet jag Mark.

Foto: Privat. Klappar svenska RW på axeln och tycker faktiskt att "vi" är föregångare. Eller är det bara jag som inte saknar de slimmade, photo-shoppade framside-brudarna?

För övrigt kan jag meddela att jag är totalt ur form. Undrar hur ur form man kan bli egentligen?

En halv Sara

Igår läste jag hastigt på Saras blog om hennes träningsplan med att köra 100 upprepningar av några övningar, med löpning emellan. Jag hade precis checkat in på hotellet, hade 50 minuter till godo innan jag skulle befinna mig på en middag.

Inspekterade heltäckningsmattan, drog av det mesta av outfiten och satte igång. Övningarna jag bestämde mig för var: Upphopp, utfallssteg, armhävningar (dessa tre snodde jag av Sara), och lade till sneda situps, höftlyft, dips och spänsthopp. Någon löpning emellan blev det inte för min del, utan jag körde övning på övning i ett rullande schema. Upptäckte redan efter två varv med 10 upprepningar per övning per omgång, att övningarna var ganska baklårskrävande. Några 100 reps per övning fick jag inte ihop på mina 30 minutrar, men däremot 40-50 per övning. Shaun skulle ha varit stolt (eller förfasad över mina elefant-hopp). Får man bara en extra motivationskick är det inte så svårt att komma sig för att genomföra. 30 minuter efter avslutat pass kunde jag greppa ett glas med fördrinks-juice; nyduschad och nytränad. Redo för representativt mingel.

Foto: Privat. Utsikten under träningspasset; såhär kan det se ut på ställen där det inte finns snö...

Röhnisch linne + tights

Vi tjejer i marathonnätverket har fått några plagg från Röhnisch, som vi kommer att testa, utvärdera och recensera under ett par veckor framöver. Först ut är ett linne och ett par tre-kvarts tights, och dessa plagg är de som jag faktiskt gillar bäst av de plagg vi testar.

Jag har använt kläderna på några styrkepass, och utvärderingen blir något begränsad då eftersom plaggen ju även är ämnad för löpning, men det är ju inte riktigt väder för kortbyxor nu.

Linnet har en lugn rosa färg, som känns väldigt inne, och tightsen är svarta med rosa detaljer.

Foto: Privat. Gå gärna in på Röhnisch och kolla in bilder på plaggen; blev något begränsade egna bilder eftersom jag för tillfället är ute på vift.

Toppen, Kajsa Coloured Racerback är en standard modell, sitter ungefär som den ska, fungerar som den ska utan större överraskningar. Dock är den något stor trots att jag har storlek small, och S brukar vara min storlek.

Tightsen, Kajsa Zip Tights, känns lite mer spännande. De har en passform som passar mig perfekt, och jag gillar den svarta diskreta stilen, med detaljerna i rosa, och de tuffa dragkedjorna bakom knäna. Jag är ändå lite rädd att dessa dragkedjor kan börja skava om man är svettig, och om man springer långt. Tightsen har en vanlig snörning, inte en speciell löpar-tights snörning, och har en liten nyckerficka innanför. Jag saknar helt klart en ficka med dragkedja; det är nästan ett krav för att jag ska kunna använda tightsen på ett löppass.

Verkligt snygga plagg, men mer anpassad till gymträning än till löpning. Jag kommer definitivt att använda dessa flitigt på mina styrkepass.

Te?

Nej, jag extraknäcker inte som flygvärdinna, utan det gäller te och långpass. För några veckor sedan läste jag på Tobias' blog att han hade haft te i vätskebältet under långpasset. Jag blev lite nyfiken på detta; och nu var jag ändå in på te-spåret från föregående inlägg, och dessutom åker jag till London på torsdag; så vad passar bättre te?

Jag har nästan alltid vatten med när jag springer långpass, och någon gång har jag haft sportdryck för att testa hur kroppen och magen gillar det inför ett lopp, eller så har jag stannat och köpt en cola om jag tyckt att energin har börjat ta slut. Oftast är mina långpass ändå så pass korta, att jag klarar mig med vatten.

Det är många som blir sugna på kaffe när dom springer långt, och vid målgången på de långlopp jag sprungit har det ofta serverats kaffe till de kaffe-törstiga löparna. Jag är i vanliga fall en riktig kaffe-tratt, och dricker kaffe så att det räcker till och blir över, men i samband med löpning passar det mig inte. Jag får en viss avsmak för kaffe då, medan cola går bra att dricka.

Efter ett träningspass avnjuter jag gärna en kopp varm choklad; men det hör liksom till efter passet och återhämtningen; precis som Victor förespråkar.

Då återstår te. Vad kan te erbjuda som inte vatten kan? Tycker man om te, kan det fungera som en faktor som gör att man faktiskt kommer sig för att dricka, och vad är väl bättre än att man får njutbar drickapaus? Eller en bra koffeinkick? Har man socker i teet så kan det förstås fungera som energipåfyllnad liksom sportdryck, men på kortare pass behövs det för de flesta inte.

Är det någon som testat te som vätska under långpassen och har några argument varför te skulle vara bra?

Inte ens 7

Förra veckan beklagade jag mig lite över att jag var tråklöpare och tråkbloggare. Då gav mig Daniel tipset att jag skulle vara lite mer typisk bloggare och lägga upp foto på t.ex. lunchen. Nu är jag i princip ännu tråkigare, för jag springer inte ens 7, och då tar jag till Daniels tips. Mina foton blir mellanmålstips.

Idag blev detta eftermiddagsmellanmålet:

Foto: Privat. I vanliga fall är mellanmålet något större, t.ex. ännu en frukt, en latte eller en drick-joghurt men eftersom jag inte skulle springa hem efter jobbet, fick detta vara tillräckligt idag.

Måste också tipsa om en väldigt fyndig grej: Fruktservetter. Jag är en riktig äppelätare, och äter flera äpplen om dagen, och det är också det jag helst väljer om jag sticker mig in på en butik för att köpa något smått att äta i farten. Problemet med att man inte kan tvätta äpplet är nu också löst!

Foto: Privat. I mina ögon värt sin krona.

Och när jag ändå är igång tipsar jag om ett riktigt gott te från Friggs, som får vara ett trevligt pre-middag treat idag.

Foto: Privat. Ett av Friggs många goda teer.

Naprapat och Power Plate

Idag har jag varit på naprapatbesök för min ljumske. Det kan tyckas aningen nervöst att uppsöka hjälp redan efter knappa 2 veckor med känningar, men efter den skada jag drogs med förra året, då jag först gick med skadan i någon vecka, sedan besökte ortoped, och några veckor senare igen en ny ortoped, som skickade mig till naprapat, tyckte jag att jag hade allt att vinna på ett besök. Ingmarie rekommenderade PA på Härnösands Ryggklinik, som finns i anslutning till PowerPlate Center i Stockholm.

Diagnosen som jag fick var att höften var ordentligt snedvriden, antagligen av att jag halkat och blivit sned (kommer inte ihåg att jag halkat och vridit mig vid något speciellt tillfälle, men ändå mycket möjligt att jag gjort det om man tänker på vilket underlag man rört sig senaste månaderna). Ett antal nålar i höftpartiet och rumpan, lite knaxande och inte precis någon spa-behandling, order om löpvila någon dag nu efter behandlingen, men sen ska det bara vara att köra igen, dock lugnt i början.

Nu håller jag tummarna för att jag ska komma undan med detta; jag hade ju redan målat upp skräckscenarion med månaderlånga löpförbud. För er som såg Solsidan i fredags, kan jag meddela att jag hade starka medkänslor för den haltande labradoren; den kanske också borde besöka PA. 

Efter naprapatbesöket fick jag äntligen testa på PowerPlate med Ingmarie. Vi körde ett ganska lugnt program eftersom jag ju precis varit på behandling. Väldigt annorlunda träning än vanlig styrketräning, och jag känner att åtminstone baklåren fått sig en ordentlig omgång. Fler PowerPlate pass tänker jag absolut testa framöver!

Lustigt nog hade Bureborn naprapattid efter mig; roligt när man träffar på blogg-vänner som man tycker att man känner, men ändå inte. Vi hann diskutera det ena och det andra, och jag fick trevligt sällskap till t-banan sen; man tackar!

Trots att ett naprapatbesök kanske i sig inte är världens trevligaste, känns det nu riktigt bra; PA verkade väldigt kunnig (och ordinerade inget längre löpförbud; yey!), och så fick jag ju träffa två hjärtligt spralliga tjejer på köpet :) .

Foto: Privat. Ingmarie förevisar övningar

Foto: Privat. Sofia och Sofie; båda har precis fått ett gäng nålar i rumpan

Poletten har trillat ner

Den glädje som jag idag ser i löpningen, är en känsla som växt fram de senaste åren. Min syn på vad träning är för mig har förändrats ganska radikalt. Från att ha haft en väldigt prestationsinriktad syn, har jag övergått till att se löpning som en väldigt positiv komponent i mitt liv, och en komponent som ger mig energi, och inte är en martyr-sysselsättning. Men detta har också inneburit att jag ibland tränat oförnuftigt.

Min "nya" inställning petar nog den ena och den andra i ögat. Jag förstår att en del andra inte förstår; liksom jag inte alltid förstår andra. Det handlar inte om att ha rätt eller fel inställning. Verkligen inte. Skulle alla ha min inställning skulle det inte finnas någon elit-idrott, och var skulle min idrott vara om inte eliten fanns? Vissa ser maxprestationer som maxglädje, och jag beundrar sådana idrottare.  

Bland dem som inte alltid förstått min nya syn finns mina släktingar. Min pappa har många gånger, lite på skämt dock, påstått att jag borde söka hjälp eftersom jag njuter för mycket när jag tränar och om jag tävlar. Rätt har han antagligen - i det fallet att lyckan av en prestation är större än den lycka jag får av den vardagliga träningen. Brorsan har nog inte heller förstått hur jag prioriterar att träna 500+ timmar i året, bara för att det är roligt.

När jag började blogga för ca 1.5 år sedan, gjorde jag detta ganska anonymt, och ingen av mina släktingar eller icke-träningstokiga vänner visste om att jag bloggade. Maken försökte få mig att avslöja mig eftersom han tyckte att de också borde få läsa och inspireras, men jag ville ha det lite för mig själv. Efter att jag sprungit min 12h ultra i somras, och berättade om loppet för släktingarna, tyckte de förstås att det jag sysslade med var ganska sjukt; en förståelig reaktion av såna som aldrig hört talas om begreppet ultra tidigare. Dom förstod inte att jag kunde se lycka i löpningen på det sätt jag gjorde. Då valde jag att avslöja adressen till min blogg - kanske skulle de då förstå vilken glädje jag såg i det. Och det gick fram.

Olika åsikter och olika syn får man ju alltid ha, och då det gäller min bror har jag trott att vår inställning alltid skulle vara olika. Han fokuserar mer på prestation, jag fokuserar på upplevelse.

Just nu sliter han i Vasaloppsspåret. När vi konverserade i veckan började han svamla något om att njuta, softa, uppleva stämningen, och det är första gången jag hört något liknande från honom. Men jag tror inte att han bara kommer att softa och uppleva stämningen; det gör man inte så lätt om man har planer på att komma i mål på under 5 timmar. I alla fall förstår vi varann, och respekterar varandras inställning. Det känns som om poletten trillat ner. Se nu för tusan till att fixa sub-5!

Foto: Privat. Västerbron 2009 (om nu poletten faktiskt är nere). All pleasure.

Tack Linda

I morse skrev Linda en i välmening, halv-arg kommentar till gårdagens inlägg. Ändå stod jag vid dörren kl 9, redo för ett löppass i solen. Ett kort pass hade jag tänkt mig, max en mil. Lindas kommentar om löpares tjurighet gnagade och eftersom jag är vän med Linda på funbeat visste jag att hon minsann skulle se om jag ändå kutat idag, och hon vet också att jag är världs-usel på dethär att vila.

Jag lyssnade på vilo-rådet, blev snusförnuftig, och stannade Garmin på 2 km, och gick in till butiken och köpte glass i stället. Nu ska jag sätta mig bekvämt med läsplattan, och fördjupa mig i Primal Blueprint; undrar när jag kommer till avsnittet där supereffekterna av glass förklaras. Nån måtta på redigheten får det väl vara.

Foto. Privat. Tack Linda - Även om jag är en riktig tjurskalle som inte har begreppet löparfri i ordförrådet, så vilar jag idag.

Snackas lopp och så lite kohandel

I höstas efter sista loppet kände jag ett visst vemod. Trots att jag egentligen inte gillar att springa lopp; visst, det ger en motivationskick, det är roligt, men allt omkring med förberedelser och återhämtning (=vila) gillar jag inte, så tyckte jag att det var trist att säsongen var över. En del har säkert deltagit i lopp under vintern också, med eller utan skidor, men för min egen del har det varit paus.

Nu plötsligt börjar lopp-temperaturen stiga. Det börjar snackas Premiärmilar, TEC och Skövde. Skövde 6h nästa helg skulle egentligen ha varit mitt första lopp för i år, men då andra saker kom emellan får jag suga på premiär-karamellen ett tag till. Med den irriterande känsla jag har i ljumsken nu skulle jag ändå inte ha vågat springa, men jag saknar ändå ett klassiskt 6h lopp i mitt löpar-CV, något som måste åtgärdas snart. Hur som helst, ifall jag skulle ha varit anmäld till Skövde, skulle jag säkert ha tyckt att det var det mest idiotiska jag kommit på för den helgen, men efteråt brukar det ju kännas bra.

När en del börjar förbereda sig för årets första lopp, förbereder andra sig för att komma igång med löpträningen efter vinteruppehåll. Toppa formen, komma igång, eller fortsätta nöta? Det sista låter lockande i mina öron. 

Själv landade jag precis i soffan efter att ha hållit på med avancerad kohandel men mig själv på hemvägen. Spring tre lyktstolp-mellanrum, gå ett, spring två, spring två till, gå ett osv. Känningen i ljumsken gör det väldigt tungt att springa. Trots att jag försöker slappna av och ha ett så naturligt löpsteg som möjligt, känner jag ändå att jag springer annorlunda och är då rädd att belasta andra delar för mycket, t.ex. höften blir väldigt trött. Helgen blir ko-lugn på löparfronten.

Foto: Privat. Ko-handlerskan jag träffade på hemvägen.