Te?

Nej, jag extraknäcker inte som flygvärdinna, utan det gäller te och långpass. För några veckor sedan läste jag på Tobias' blog att han hade haft te i vätskebältet under långpasset. Jag blev lite nyfiken på detta; och nu var jag ändå in på te-spåret från föregående inlägg, och dessutom åker jag till London på torsdag; så vad passar bättre te?

Jag har nästan alltid vatten med när jag springer långpass, och någon gång har jag haft sportdryck för att testa hur kroppen och magen gillar det inför ett lopp, eller så har jag stannat och köpt en cola om jag tyckt att energin har börjat ta slut. Oftast är mina långpass ändå så pass korta, att jag klarar mig med vatten.

Det är många som blir sugna på kaffe när dom springer långt, och vid målgången på de långlopp jag sprungit har det ofta serverats kaffe till de kaffe-törstiga löparna. Jag är i vanliga fall en riktig kaffe-tratt, och dricker kaffe så att det räcker till och blir över, men i samband med löpning passar det mig inte. Jag får en viss avsmak för kaffe då, medan cola går bra att dricka.

Efter ett träningspass avnjuter jag gärna en kopp varm choklad; men det hör liksom till efter passet och återhämtningen; precis som Victor förespråkar.

Då återstår te. Vad kan te erbjuda som inte vatten kan? Tycker man om te, kan det fungera som en faktor som gör att man faktiskt kommer sig för att dricka, och vad är väl bättre än att man får njutbar drickapaus? Eller en bra koffeinkick? Har man socker i teet så kan det förstås fungera som energipåfyllnad liksom sportdryck, men på kortare pass behövs det för de flesta inte.

Är det någon som testat te som vätska under långpassen och har några argument varför te skulle vara bra?

Inte ens 7

Förra veckan beklagade jag mig lite över att jag var tråklöpare och tråkbloggare. Då gav mig Daniel tipset att jag skulle vara lite mer typisk bloggare och lägga upp foto på t.ex. lunchen. Nu är jag i princip ännu tråkigare, för jag springer inte ens 7, och då tar jag till Daniels tips. Mina foton blir mellanmålstips.

Idag blev detta eftermiddagsmellanmålet:

Foto: Privat. I vanliga fall är mellanmålet något större, t.ex. ännu en frukt, en latte eller en drick-joghurt men eftersom jag inte skulle springa hem efter jobbet, fick detta vara tillräckligt idag.

Måste också tipsa om en väldigt fyndig grej: Fruktservetter. Jag är en riktig äppelätare, och äter flera äpplen om dagen, och det är också det jag helst väljer om jag sticker mig in på en butik för att köpa något smått att äta i farten. Problemet med att man inte kan tvätta äpplet är nu också löst!

Foto: Privat. I mina ögon värt sin krona.

Och när jag ändå är igång tipsar jag om ett riktigt gott te från Friggs, som får vara ett trevligt pre-middag treat idag.

Foto: Privat. Ett av Friggs många goda teer.

Naprapat och Power Plate

Idag har jag varit på naprapatbesök för min ljumske. Det kan tyckas aningen nervöst att uppsöka hjälp redan efter knappa 2 veckor med känningar, men efter den skada jag drogs med förra året, då jag först gick med skadan i någon vecka, sedan besökte ortoped, och några veckor senare igen en ny ortoped, som skickade mig till naprapat, tyckte jag att jag hade allt att vinna på ett besök. Ingmarie rekommenderade PA på Härnösands Ryggklinik, som finns i anslutning till PowerPlate Center i Stockholm.

Diagnosen som jag fick var att höften var ordentligt snedvriden, antagligen av att jag halkat och blivit sned (kommer inte ihåg att jag halkat och vridit mig vid något speciellt tillfälle, men ändå mycket möjligt att jag gjort det om man tänker på vilket underlag man rört sig senaste månaderna). Ett antal nålar i höftpartiet och rumpan, lite knaxande och inte precis någon spa-behandling, order om löpvila någon dag nu efter behandlingen, men sen ska det bara vara att köra igen, dock lugnt i början.

Nu håller jag tummarna för att jag ska komma undan med detta; jag hade ju redan målat upp skräckscenarion med månaderlånga löpförbud. För er som såg Solsidan i fredags, kan jag meddela att jag hade starka medkänslor för den haltande labradoren; den kanske också borde besöka PA. 

Efter naprapatbesöket fick jag äntligen testa på PowerPlate med Ingmarie. Vi körde ett ganska lugnt program eftersom jag ju precis varit på behandling. Väldigt annorlunda träning än vanlig styrketräning, och jag känner att åtminstone baklåren fått sig en ordentlig omgång. Fler PowerPlate pass tänker jag absolut testa framöver!

Lustigt nog hade Bureborn naprapattid efter mig; roligt när man träffar på blogg-vänner som man tycker att man känner, men ändå inte. Vi hann diskutera det ena och det andra, och jag fick trevligt sällskap till t-banan sen; man tackar!

Trots att ett naprapatbesök kanske i sig inte är världens trevligaste, känns det nu riktigt bra; PA verkade väldigt kunnig (och ordinerade inget längre löpförbud; yey!), och så fick jag ju träffa två hjärtligt spralliga tjejer på köpet :) .

Foto: Privat. Ingmarie förevisar övningar

Foto: Privat. Sofia och Sofie; båda har precis fått ett gäng nålar i rumpan

Poletten har trillat ner

Den glädje som jag idag ser i löpningen, är en känsla som växt fram de senaste åren. Min syn på vad träning är för mig har förändrats ganska radikalt. Från att ha haft en väldigt prestationsinriktad syn, har jag övergått till att se löpning som en väldigt positiv komponent i mitt liv, och en komponent som ger mig energi, och inte är en martyr-sysselsättning. Men detta har också inneburit att jag ibland tränat oförnuftigt.

Min "nya" inställning petar nog den ena och den andra i ögat. Jag förstår att en del andra inte förstår; liksom jag inte alltid förstår andra. Det handlar inte om att ha rätt eller fel inställning. Verkligen inte. Skulle alla ha min inställning skulle det inte finnas någon elit-idrott, och var skulle min idrott vara om inte eliten fanns? Vissa ser maxprestationer som maxglädje, och jag beundrar sådana idrottare.  

Bland dem som inte alltid förstått min nya syn finns mina släktingar. Min pappa har många gånger, lite på skämt dock, påstått att jag borde söka hjälp eftersom jag njuter för mycket när jag tränar och om jag tävlar. Rätt har han antagligen - i det fallet att lyckan av en prestation är större än den lycka jag får av den vardagliga träningen. Brorsan har nog inte heller förstått hur jag prioriterar att träna 500+ timmar i året, bara för att det är roligt.

När jag började blogga för ca 1.5 år sedan, gjorde jag detta ganska anonymt, och ingen av mina släktingar eller icke-träningstokiga vänner visste om att jag bloggade. Maken försökte få mig att avslöja mig eftersom han tyckte att de också borde få läsa och inspireras, men jag ville ha det lite för mig själv. Efter att jag sprungit min 12h ultra i somras, och berättade om loppet för släktingarna, tyckte de förstås att det jag sysslade med var ganska sjukt; en förståelig reaktion av såna som aldrig hört talas om begreppet ultra tidigare. Dom förstod inte att jag kunde se lycka i löpningen på det sätt jag gjorde. Då valde jag att avslöja adressen till min blogg - kanske skulle de då förstå vilken glädje jag såg i det. Och det gick fram.

Olika åsikter och olika syn får man ju alltid ha, och då det gäller min bror har jag trott att vår inställning alltid skulle vara olika. Han fokuserar mer på prestation, jag fokuserar på upplevelse.

Just nu sliter han i Vasaloppsspåret. När vi konverserade i veckan började han svamla något om att njuta, softa, uppleva stämningen, och det är första gången jag hört något liknande från honom. Men jag tror inte att han bara kommer att softa och uppleva stämningen; det gör man inte så lätt om man har planer på att komma i mål på under 5 timmar. I alla fall förstår vi varann, och respekterar varandras inställning. Det känns som om poletten trillat ner. Se nu för tusan till att fixa sub-5!

Foto: Privat. Västerbron 2009 (om nu poletten faktiskt är nere). All pleasure.

Tack Linda

I morse skrev Linda en i välmening, halv-arg kommentar till gårdagens inlägg. Ändå stod jag vid dörren kl 9, redo för ett löppass i solen. Ett kort pass hade jag tänkt mig, max en mil. Lindas kommentar om löpares tjurighet gnagade och eftersom jag är vän med Linda på funbeat visste jag att hon minsann skulle se om jag ändå kutat idag, och hon vet också att jag är världs-usel på dethär att vila.

Jag lyssnade på vilo-rådet, blev snusförnuftig, och stannade Garmin på 2 km, och gick in till butiken och köpte glass i stället. Nu ska jag sätta mig bekvämt med läsplattan, och fördjupa mig i Primal Blueprint; undrar när jag kommer till avsnittet där supereffekterna av glass förklaras. Nån måtta på redigheten får det väl vara.

Foto. Privat. Tack Linda - Även om jag är en riktig tjurskalle som inte har begreppet löparfri i ordförrådet, så vilar jag idag.

Snackas lopp och så lite kohandel

I höstas efter sista loppet kände jag ett visst vemod. Trots att jag egentligen inte gillar att springa lopp; visst, det ger en motivationskick, det är roligt, men allt omkring med förberedelser och återhämtning (=vila) gillar jag inte, så tyckte jag att det var trist att säsongen var över. En del har säkert deltagit i lopp under vintern också, med eller utan skidor, men för min egen del har det varit paus.

Nu plötsligt börjar lopp-temperaturen stiga. Det börjar snackas Premiärmilar, TEC och Skövde. Skövde 6h nästa helg skulle egentligen ha varit mitt första lopp för i år, men då andra saker kom emellan får jag suga på premiär-karamellen ett tag till. Med den irriterande känsla jag har i ljumsken nu skulle jag ändå inte ha vågat springa, men jag saknar ändå ett klassiskt 6h lopp i mitt löpar-CV, något som måste åtgärdas snart. Hur som helst, ifall jag skulle ha varit anmäld till Skövde, skulle jag säkert ha tyckt att det var det mest idiotiska jag kommit på för den helgen, men efteråt brukar det ju kännas bra.

När en del börjar förbereda sig för årets första lopp, förbereder andra sig för att komma igång med löpträningen efter vinteruppehåll. Toppa formen, komma igång, eller fortsätta nöta? Det sista låter lockande i mina öron. 

Själv landade jag precis i soffan efter att ha hållit på med avancerad kohandel men mig själv på hemvägen. Spring tre lyktstolp-mellanrum, gå ett, spring två, spring två till, gå ett osv. Känningen i ljumsken gör det väldigt tungt att springa. Trots att jag försöker slappna av och ha ett så naturligt löpsteg som möjligt, känner jag ändå att jag springer annorlunda och är då rädd att belasta andra delar för mycket, t.ex. höften blir väldigt trött. Helgen blir ko-lugn på löparfronten.

Foto: Privat. Ko-handlerskan jag träffade på hemvägen.

Adidas mot Varvet

I tisdags var jag på frukostmöte med ett gäng löpare, och kom-igång löpare till Adidas. Vi i marathonnätverket hade blivit inbjudna via Petra, trots att eventet inte var direkt riktat till oss. Jag kunde bara vara med en liten stund eftersom jag hade andra förpliktelser som kallade, men hann ändå få höra introduktionen, och se förevisning om Adidas löparskor.

Eventet var egentligen riktat till en grupp med Göteborgsvarvet i sikte. Adidas har samlat ihop ett gäng i 20-25-års ålder som vill ha hjälp med peppning, motivation och hjälp med träningen, för att sedan åka till Göteborgsvarvet tillsammans. Det kommer under vårens gång att ordnas några tillfällen för gruppen, med samlingar och träningspass och förberedelser inför halv-maran. Trots att detta inte är riktat till mig (jag är ju liksom redan igång, gillar att träna ensam, och ska inte springa Varvet; hihi - fel fel fel); tyckte jag att det var riktigt inspirerande att vara med på mötet.

Och är det inte en bra idé!? Att hjälpa gänget att förbereda sig inför sitt, i de flesta av fallen, första lopp! Det är ett stort steg att ta, och genom stödet som individerna kan få från gruppen, och coacherna som Adidas har, blir det inte så dramatiskt, utan som en rolig och festlig grej.

Tummen upp för Adidas som gör en sådan satsning!

Är det någon som vet om något annat märke, företag eller organisation som har något liknande, eller någon som tom. varit med i en liknande grupp? Med den löparboom som nu är på gång tycker man ju att det borde finnas möjligheter till liknande saker också på mindre orter.

(Psst! Ni vet väl att ni nu kan kommentera utan att vara registrerade på sajten. Jag har för vana att svara på alla kommentarer, oftast en dag i efterskott dock.)

Tog tag i träningskragen

Det kan faktiskt bli roligare; speciellt då man får en massa peppande kommentarer från er - tack! (Och lilla mamma - jag är nog glad i alla fall :) ). Kom på lite trevliga träningsrelaterade saker. Jag tar fokus på grejer; prylar, kläder. Sådant piggar alltid upp.

Först och främst: Pilatesbollen har fått ett namn efter fem år i min ägo. Den heter Rysken. Rysken själv var den som började göra en Snork när han transporttränade. Rysken och Snorkkis har väldigt olika träningsfilosofier. När jag tränar på bollen ska jag ta i lite mera; Rysken är ingen soft-boll.

Sedan: Rosa. Nalle Puh säger att man inte kan vara ledsen om man har en ballong. Rosa har väl ungefär samma effekt. Jag har rosa Röhnisch-strumpor som matchar med rosa, otroligt sköna underpants (sorry, dem får ni inte se mig bära på foto - riktigt så roligt ska vi inte ha); det tackar jag Röhnisch och Milla för (Milla har fixat så att vi marathon-skönheter fått dessa rosa mjukisar.) 

Dessutom har brorsan uppgett att han är i ytterst god form inför helgens Vasalopp.

Foto: Privat.

Springer bara 7

Idag känner jag mig som en riktig tråklöpare och tråkbloggare. Ena ljumsken är tråkig, ena lilltån är tråkig; Snorkkis är en tråk-snork.

Jag har inga 5-mils pass i shorts att rapportera, inte några 8-milare en vardag, inte några löpbandsintervaller, svängiga aerobics-pass, mjölksyrespäckade spinningpass eller själs-balanserande och återhämtande yogapass.

Hur kul är det att skriva om två transportlöpningspass på dryga 7 km vardera, i spottstyver fart för att få igång cirkulationen i musklerna och ordentlig genomblödning, för att förhoppningsvis få icke-klagande ljumske snart; tån har jag slutat smöra för redan en tid tillbaka. Inga planer på varken trösklar, burpees eller långpass, ingen löparresa inbokad.

Nej, det blir faktiskt inte roligare än såhär. Inte idag i alla fall.

Foto: Privat. En halv-tråkig vinkning från mig till Er.

Asics GT-2150

Senaste veckorna har jag sprungit de flesta av mina pass med Asics GT-2150 som jag fick för utvärdering från Asics. För två år sedan hade jag ett par GT-2130, alltså en föregångare till dessa, som jag var mycket nöjd med. Mina förväntningar på skon var att den skulle ligga någonstans mitt emellan Kayanon och DS-Trainern som jag i huvudsak tränat med det senaste året.

Enligt beskrivning, är Asics GT-2150 modellen en stabil sko med bra komfort, och uppföljaren i GT-2000 serien som passar såväl kortare distanser, som riktigt långa. Modellen ger ett visst pronationsstöd. Jämfört med förra året är årets modell 10 gram lättare.

Foto: Privat. Asics GT-2150

Mina initiala förväntningar om att den skulle vara en mix av Kayanon och Trainern stämmer ganska långt. Den är inte lika smidig som Trainern, men inte fullt lika massiv som Kayanon. När man lägger ner fötterna i skorna känns det verkligen att det är en riktig komfort sko, och en sko som har dämpning för att tugga ordentligt med mil. Jag är rätt så plattfotad, och ett pronationsstöd som denna modell har passar mig (jag pronerar dock inte så mycket att jag behöver speciella inlägg i skorna enligt naprapaten).

Skulle jag bara köpa ett par springskor per år, eller vartannat år, skulle denna modell vara en stark kandidat. Då jag hade mina 2130, var det enda löparskorna jag sprang med, och med dem gjorde jag allt från att tugga ordentligt med km, springa intervaller, springa millopp, ett 3 km terräng race, och ett halvmarathon, och tyckte att de fungerade bra i alla lägen. Modellen känns också mycket slitstark, och jag tror att denna har en betydligt längre livslängd än min favoritsko DS-Trainern.

När man ska köpa nya springskor och inte är så erfaren, är det att rekommendera att ta hjälp av personalen på butiken, som kan hjälpa till med en analys av löpsteget, kan ge rekommendationer, och ge råd huruvida du behöver en pronationssko eller inte. Jag har alltid köpt mina skor på Runner's Store, och fått mycket professionell hjälp där, men även på LöpLabbet, och övriga sportaffärer, t.ex. Stadium kan man få bra hjälp.