Sanna Bryngelsson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sanna Bryngelsson


Träningsläger i Chamonix i bilder

12 aug 2017

I sommar så har jag bara haft två veckors semester. En vecka spenderades med att planera inför vårt bröllop i september och en vecka spenderades i Chamonix för att träna inför CCC första september.

Det är ganska skönt att få vara på plats, testa utrustning och känna på lederna. Det är väldigt mycket obligatorisk utrustning vilket är förståligt när man ska ge sig ut i bergen. Vädret kan slå om väldigt snabbt i bergen och då kan man behöva regnkläder och en extra tröja. Jag hade också tänkt att springa med stavar, något som jag inte gjort tidigare. Under de fem dagarna som vi var i Chamonix hann vi med 11 mil och 8500 höjdmeter. Till hjälp för att hitta bra leder hade vi boken ”Trail Running Chamonix and the Mont Blanc region”.

Första dagen i Chamonix anlände vi till byn först klockan 17 och vi hann då endast med en snabb löprunda i form av en vertikal kilometer upp till Plan Praz. Det var en väldigt varm kväll.

Dag två hikade vi med vänner från Chamonix till Les Houches längs med tour du Mont Blanc och sprang sedan tillbaka till Chamonix.

Dag tre bestämde vi oss för att springa en del av CCC/UTMB banan, den sista delen från Tête aux Vents via La Flégère till Chamonix, en del av CCC som vi med stor sannolikhet kommer att springa i mörker. Sträckan var otroligt vacker och det är kul att ha sett den i dagsljus. Stigen var omväxlande med några tekniska partier, lättlöpta stigar och stenhögar. Det känns som om det kan bli utmanande i mörker efter ganska många timmar löpning.

Dag fyra bestämde vi oss för att hika upp till en glaciär vid Les Bossons. Det var en väldigit brant stigning och på vägen ner när vi sprang stukade jag foten i en kurva på serpentinstigen. Jag hörde ett knak och jag såg CCC segla förbi. Det kändes hemskt och gjorde riktigt ont. Jag har både brutit ankel och dragit av en sena i samma fot och detta kändes ungefär på liknande sätt. Jag bet ihop och promenerade ner för resterande delen av serpentinvägen och den resterande milen hem. Jag var väldigt glad för mina stavar. Väl hemma kylde jag ned ankeln och lindade den. När det sedan var dags för att gå till Chamonix centrum för att äta middag så haltade jag riktigt ordentligt. Jag var arg, ledsen och besviken för att jag kanske inte skulle kunna springa CCC och jag såg en lång tid av smärtsam rehab framför mig. Jag sov med foten i högläge för att minska svullnaden och till min förvåning när jag vaknade morgonen efter kändes det mycket bättre. Det gjorde så klart ont men jag kunde gå nästan utan att halta. Eftersom att det kändes mycket bättre så bestämde vi oss för att hika stigningen upp till Tête aux Vents dag fem som planerat, vilket även är den sista stigningen på CCC/UTMB.

Det var en väldigt fin stigning på runt 700 höjdmeter men jag kunde inte låta bli att tänka på att den nog skulle vara mycket jobbigare med lite mer än 80 kilometer och 5000 höjdmeter i benen.

Det var en väldigt lärorik vecka. Alla löpturer gjordes med en välpackad väska för att vänja kroppen vid den extra belastningen som den obligatoriska utrustningen kommer att medföra och mina stavar använde jag i alla uppförsbackar och stigningar. Det som oroar mig mest just nu är två saker, rädslan för att stuka foten riktigt illa under loppet och åska. Jag inser att jag måste hålla fokus hela tiden för att inte råka stuka foten igen och jag är verkligen livrädd för åska. I veckan fick alla loppdeltagare ett mail från tävlingsledningen innehållande bland annat råd för hur man ska agera vid dåligt väder och det fick mig inte att känna mig bättre till mods.

Midsommarlöpning

23 jun 2017

Glad midsommar!

Jag började dagen med löpning i 8 kilometer tillsammans med min blivande man ute i Roslagen. Skön start på morgonen! Det är så skönt att få lämna stressen i stan och åka ut till landet. Det är härligt att ta vara på morgonen när man är ledig och ge sig ut på en liten runda. Bara du och vägen.

Nu håller vi på att klä midsommarstången och snart blir det jordgubbar. Blir det någon löpning för er i helgen?

Race report - Stockholm maraton

18 jun 2017

Jag hör ljudet att ett bankande hjärta. Folk runt omkring mig ser glada men förväntansfulla och nervösa ut. Det ligger en spänning i luften. Hjärtat börjar slå snabbare och speakern börjar att räkna ner till starten av Stockholm maraton. Jag ser ASICS slogan som står skriven över startfållan “det är målet som räknas” och jag tänker att vi runt 17.000 löpare som står startklara har på ett sätt samma mål, att springa ett maraton. Det är ganska mäktigt för det är ju målet som räknas oavsett om det bara är att ta sig runt, kriga för ett PB eller att ta SM-medalj. I mål har alla, oavsett hur snabbt man har sprungit tillryggalagt 42.195 meter. Starten går och vi är iväg.

Mitt mål var att slå min tid från 2015 nämligen 3 timmar och 26 minuter och jag hade bestämt mig för att hänga på farthållare för 3 timmar och 15 minuter. Jag var väldigt osäker vid starten på om jag skulle fixa det då jag hade vart ordentligt förkyld och nästa inte sprungit någonting de två sista veckorna inför loppet. Jag hängde på farthållarna men tyckte att vi låg lite väl snabbt i början men i mitt stilla sinne så tänkte jag att det var nog bara för att komma ut ur den första gruppen av löpare. Men när vi passerar 5 kilometer på 22 minuter och ca 40 sekunder snabbare än beräknat började jag förstå att jag skulle få svårt att hålla det tempot i fyra mil men skam den som ger sig, det är väl bara att springa tänkte jag. När vi passerar 10 kilometer på 45 minuter blankt så börjar min kropp att säga ifrån. Därefter blev det en mental kamp för att ta mig i mål. Kroppen blev otroligt seg och jag fick verkligen kämpa för att hålla 5:00 tempo. Ingenting hjälpte, inte ens gel. Det gick ändå hyfsat till 21 kilometer som jag passerade på 1 timme och 40 minuter, nästan två minuter snabbare än på Göteborgsvarvet två veckor tidigare. Vid Strandvägen stod min sambos syster och hennes lilla dotter och hejade vilket gav lite energi. Jag visste att de skulle stå där så jag försökte se stark och snygg ut där jag sprang även om det började kännas tungt. Jag sprang på längs Kungsträdgården, ut mot slottet och de nya backarna på Söder. Jag måste säga att jag alla dagar i veckan föredrar den gamla bansträckningen via Söder Mälarstrand jämfört med årets sträckning upp på Hornsgatan. På varv två kunde man få en gel på Lundagatan, jag hade precis tagit en gel vi det tillfället och hade ytterligare en I mitt flipbelt och var inte så där jättesugen på en gel till just då så det fick vara. Jag tänkte “hell-no” och sprang vidare mot Västerbron. Innan Västerbron var det fullt galej och en person stod med en supermarioskyllt som man skulle slå på för att samla kraft inför bron. Det är ganska konstigt men jag tycker absolut att detta är en av de bättre delarna på banan. Uppför bron hade ASICS gjort en runway och på krönet satt en skyllt som sa “Don’t Run – Fly”. I det skedet hade jag mer än gärna gjort det men min kropp samarbetade inte riktigt med mig och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet och mitt taffliga försök till att “flyga” i nedförsbacken ned mot Rålambshovsparken. Det var en konstig känsla för jag hade inte ont någonstans men det var som att springa i en dröm – hur mycket jag än tog i så kom jag inte snabbare framåt än i 5:05 tempo. Ganska långsamt för mig i en nedförsbacke. Jag tog mig förbi Stadshuset och upp på Torsgatan mot Odengatan. Det var en lättnad att se 40 kilometerskylten när jag svängde av Odengatan in på Karlavägen. När det var en kilometer kvar stod min moster och kusin och hejade. Jag försökte få till ett tappert leende men det var svårt då mitt fokus låg på att bara ta mig i mål. Den glädjen jag kände i kroppen när jag svängde upp på Sturegatan och såg stadion är obeskrivlig. Jag tar in människorna som hejar och njuter faktiskt lite av att bara vara där och då. Jag inser att jag kommer att klara mitt femte maraton och jag kommer att få en ganska skaplig tid även om den var ganska långt ifrån mitt mål. Jag tar mig in på stadion och sätter av en sista, troligtvis ganska långsam spurt in mot mål. Jag tar mig över mållinjen på 3 timmar och 38 minuter. Efter förutsättningarna och hur tungt det kändes att springa är jag nöjd med tiden. Det blev 32 kilometer pannben och det som inte dödar det härdar. Väl i mål fick jag en medalj och en flaska vatten och begav mig mot Östermalms IP för att möta upp min sambo och hämta min väska. Jag unnar mig att ta en massage, något som har varit min målbild under den senare delen av loppet. På vägen hem går jag och min sambo längs med bansträckningen på Odengatan och hejar på krigarna som ännu inte har tagit sig i mål. Jag är stolt över att kunna säga att jag tillhör det som tog mig runt Stockholm Maraton 2017, I slutändan är det ändå målet som räknas. Tack För ett riktigt bra arrangerat lopp!

Hur svårt kan det vara..

24 maj 2017

.. att dricka ur en pappmugg? Jag har ett stort problem inför Stockholm Maraton nästa vecka – jag kan verkligen inte springa och dricka ur en pappmugg samtidigt. Jag har provat många olika sätt som att vika muggen så att den bildar en pip som man kan dricka ur och att försöka slänga i mig drycken i farten. Ändå får jag inte riktigt till det. Hur gör man? Har ni några tipps?

Räknar jag lite på det så inser jag att jag tappar otroligt mycket tid under ett maraton. Låt säga att det är 17 vätskestationer och att jag stannar till 15 sekunder på varje station vilket blir 15 * 17 = 255 sekunder vilket är 4 minuter och 15 sekunder. Det är ganska mycket tid och jag funderar på om det är värt att ha ett vätskebälte istället. Att något så enkelt kan orsaka problem. 

Race report – Göteborgsvarvet

22 maj 2017

En riktigt härlig folkfest men också varmt, skräcken för en löpare som jag som inte alls trivs i varmt väder. Ett tag såg det ut som om det skulle bli runt 26 grader varmt under lördagens Göteborgsvarv men ju närmare vi kom starten desto svalare såg det ut att bli. Det var riktigt varmt när jag vaknade i Göteborg på lördagsmorgonen hos min syster och hennes man som jag passade på att hälsa på. Efter en fin frukost mötte jag upp min sambo och tog spårvagnen in till expon för att hämta ut min nummerlapp. Vilken stor expo, där fanns verkligen allt och lite till men med mitt tunnelseende med fokus på det annalkande loppet så gick vi bara snabbt igenom den. Om man har möjlighet att gå på expon någon dag innan loppet så är den absolut värt ett besök som innefattar mer än att bara hämta ut nummerlappen. Efter att vi hade hämtat ut min nummerlapp ställde vi oss i den långa kön till bussen som skulle ta oss till startområdet. Med över 60.000 startande löpare flöt logistiken på överraskande smidigt - proffsig arrangerat!

Väl vid startområdet lämnade vi in våra väskor och värmde upp inför starten. Jag blir alltid lite nervös men också väldigt förväntansfull. Temperaturen kändes något varm men behaglig och jag kände mig redo för att springa.

Vår grupp hade starttid 13:34. Första sträckan i Slottsskogen flöt på riktigt bra. Min familj stod och hejdade någon kilometer in i loppet och vem blir inte lycklig över det?! Jag försökte att hålla 4:30 tempo vilket kändes väldigt bra. Väl ute ur Slottsskogen fortsatte loppet upp för Älvsborgsbron. Mitt på bron flög en massa flygplan i fina formationer över oss löpare, riktigt häftigt. Det viste jag inte då men det visade sig att de flög över Göteborg i samband med att den startgrupp där Försvaret hade 750 personer som startade. Efter Älvsborgsbron väntade ett platt men trixigt Hisingen. Det var härlig stämning och massa band/orkestrar som spelade. Det hade vart väldigt lättlöpt om det inte hade vart för alla löpare som jag korsade konstant emellan. Det var lite synd att regeln att hålla till höger i spåret inte riktigt fungerade och det tog ganska mycket energi. Sedan kom bro nummer två tillbaka mot Avenyn som var ganska mycket längre än vad jag hade räknat med. Jag måste nog ändå säga att den var bra mycket brantare än Västerbron på Stockholm Marathon. Jag sprang på och rätt som det var så var jag på Avenyn. Det var fullt med folk och härlig stämning men det var också trångt på banan. Efter Götaplatsen så lättade det något, bara drygt 3 kilometer kvar. Jag började bli lite trött och småspurtandet mellan löpare började ta ut sin rätt. I allén längst Vasagatan stod min familj och hejade igen vilket gav mig lite mer energi men jag tappade en del tid de sista kilometrarna. Plötsligt var jag inne på Slottsskogsvallen och korsade mållinjen. Klockan stannade på 1:41. Jag är nöjd med tiden givet att jag bestämde mig för att springa i onsdags.

Göteborgsvarvet var en riktig folkfest, mycket folk längs hela banan och många olika liveband och andra artister. Det hände någonting nästan hela tiden vilket var väldigt roligt. Om man vill försöka springa på en bra tid så underlättar det att seeda sig till en snabb startgrupp Om man inte seedar sig är det ändå ett väldigt roligt och välarrangerat lopp att springa men det kan vara bra att ha med sig att det kan bli lite trångt på banan. De ca 4000 arrangörerna gjorde ett riktigt bra jobb.

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

19 aug
Uppsala
22 aug
Stockholm
23 aug
Stockholm
24 aug
Örebro
26 aug
Brottby
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!