Om att vara ständigt övervakad. Om rädslan att bli oskyldigt bestraffad. Om dopingtest.
Jag hade aldrig hört talas om doping innan jag var 11 år. Elva år var jag samma år som skid-VM ordnades i Lahtis år 2001. Då förstår ni. Jag hann idrotta i sex år, lyckligt omedveten om att doping existerade. Lahtisskandalen stör mig ännu idag. Inte för att jag varken då eller nu är speciellt insatt i skidsporten, utan för att människor som inte kommer från Finland skämtar om det och då och då säger åt mig att ”i Finland vet ni ju hur man gör för att prestera bättre…” osv. Det är skämt, och jag är en människa som tycker att man får skämta om det mesta. Men just doping är nog ett väldigt känsligt ämne för mig.
Jag blev dopingtestad för första gången för fem år sedan. Jag blev slumpmässigt utvald till ett blodprov i samband med EM u23 i Kaunas 2009. Det var spännande och jag kände mig lite cool som faktiskt hade blivit dopingtestad.
Annat var det ett år senare då jag blev kallad till mitt första dopingtest i form av ett urinprov efter att ha vunnit terräng-FM. Det var vidrigt. Min absolut värsta dopingtestupplevelse. Jag drack litervis med vatten och höll mig så länge att jag trodde jag skulle spricka. Sen gick jag på toa, med en mugg i ena handen och med en kvinna som stod och stirrade rakt ner mellan mina ben medan jag försökte kissa. Det kom inte en droppe. Inte en endaste droppe. Det gjorde ont och jag kunde inte göra någonting. Jag var inte van vid toapublik och kunde omöjligt slappna av. Efter tre försök kunde jag slutligen fylla den förbannade burken, men eftersom jag druckit så mycket vatten innan så var innehållet i burken – just det – bara vatten. Så ja, de sa att jag måste göra ett nytt test. Tre test senare gick det äntligen igenom. Jag var slut i hela min kropp och yr i huvudet av all vätska. Men jag hade överlevt mitt första dopingtest. Och jag såg inte fram emot att göra det igen.
De kommande testen som gjordes i samband med tävlingar då och då var inga höjdare. Det var jobbigt varje gång (men ändå aldrig lika svårt som första gången). Därför blev jag inte jätteglad då jag fick ett brev på posten där det stod att jag hade blivit vald till ADT:s testingpool. Då man är med i testingpoolen så måste man uppdatera tre månader i förväg i en kalender var man kommer att befinna sig varje natt. Man måste också uppdatera när man har tävlingar och om man har regelbundna aktiviteter. Eftersom man givetvis inte kan veta över tre månader på förhand var man kommer att befinna sig kan man uppdatera efterhand. Man måste också uppdatera med säkerhet vara man kommer att befinna sig under 60min varje dygn. Det här måste vi göra för att de ska ha möjlighet att kunna komma och testa oss när som helst, utan att förvarna. Det här systemet är väldigt smidigt för de som åker runt och gör testerna och det är väldigt bra att de jobbar så hårt mot dopingen. Men samtidigt erkänner jag att det inte alltid är trevligt att känna sig så bevakad. Men livet är ju ändå inte alltid trevligt. Och nej, man får givetvis inte gå ur gruppen.
Nu har jag blivit dopingtestad så otroligt många gånger att det går på ren rutin. Men det är inte alltid det går smidigt till. En gång dök de upp då jag var på en kompis sommarstuga och dit försvann den trevliga kvällen med vännerna. Ett par gånger har jag nyss varit på toa och de har suttit kring mitt köksbord i evigheter medan jag har försökt svara så gott jag kan på deras frågor med min usla finska medan jag försökt tvinga mig själv att bli kissnödig. En gång glömde testpersonen sina grejer hemma och vi fick åka tunnelbana med en urinburk i handen genom hela stan för att fixa det. Någon gång har de ringt mig klockan 6 på morgonen och sagt att jag ska komma och öppna dörren åt dem då jag i själva verket befann mig utomlands (den gången blev jag nog rätt arg. Det kändes så onödigt med att jag uppdaterar noggrannt var jag befinner mig om de inte bryr sig om att kolla upp det), och senast förra veckan lyckades de pricka in två test inom fyra dagar, vilket var lite onödigt.
Jag vet att jag gnäller ibland. Jag suckar för att jag blir väckt tidigt på morgonen och jag blir irriterad för att jag ibland måste slopa mina planer och avvara 1-3h av min dag på ett jäkla urinprov. Jag tycker att det är trist att jag inte får heja på mina kompisar på friidrottsplanen eftersom jag själv sitter instängd i ett rum och väntar på att bli kissnödig. Och jag gnäller för att jag måste uppdatera mitt liv åt okända människor varje dag. Det är dumt av mig, jag vet, för det är faktiskt inte så ansträngande. Och jag är väldigt tacksam att de gör det jobb de gör för den rena idrotten.
Det som jag egentligen ogillar med hela systemet är bestraffningen. I fall jag glömmer att uppdatera var jag är så får jag en varning. Ifall jag uppdaterat fel och jag inte har varit på plats då de kommit för att testa mig så får jag en varning. Och får jag tre varningar inom 18 månader så kan jag bli avstängd för doping 1-2år. Jag förstår tanken, med ett sånt där system är det väldigt svårt att fuska, men jag tycker inte att konceptet är helt lyckat. Jag har råkat glömma, och jag har klickat fel på den krångliga sidan som vägrar att samarbeta oavsett vilken webbläsare jag använder. Alla gör misstag, och jag är livrädd för att få en varning. Att bli avstängd utan att ha fuskat skulle vara en mardröm.
Samtidigt som jag är tacksam över att vi har ett bra antidopingarbete här i landet så känns det också bittert över hur dåligt det sköts i andra länder. Vissa blir aldrig testade, vissa får förvarningar innan sina tester och vissa ”råkar” missa sina tester utan att bli bestraffade. Därför känns det trist att kunna åka fast för att man i misstag råkat glömma eller skriva fel tre gånger på 18 månader (en gång per halvår, det är bara mänskligt!), medan andra nästan helt fritt fram bara kan dopa sig. Och då spelar det ingen roll om man misstänker någon för att ha fuskat. Har de inte åkt fast i ett test så är de oskyldiga. Men givetvis jobbas det på hela tiden och görs allt fler tester. Så det är helt klart på väg åt rätt håll.
Igår fick jag en lapp på posten där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Jag hade hoppats på lite tävlingskläder från Nike, men istället var det en tjock präm om antidopinginformation, alla regler samt en ”inbjudan” till att fortsätta vara med i testingpoolen ett år till. Inte lika kul, men vad fasiken, det är ju ändå inte varje dag jag får paket på posten. Ett nytt pannband fick jag också. Skitsamma att jag redan har fyra likadana, det kanske blir kallt i vinter!
Jag tycker att antidopingkomittén i Finland jobbar bra, även om jag tycker att det ibland belastar idrottaren för mycket. Det finns saker som kunde göras bättre och smidigare, men det är jag säker på att kommer att ändras också, ifall någon kommer på en bättre lösning. Men jag önskar också att det fanns ett likadant antidopingarbete i resten av världen. Att det skulle vara lika för oss alla. Jag känner mig hellre överbevakad och vet att det är samma sak för alla världens idrottare, än att aldrig bli testad och veta att ingen annan blir det heller.
Här kan ni läsa om hur ett dopingtest går till: http://www.antidoping.fi/documents/13727/14539/Instruktioner+f%C3%B6r+urinprov
Efter dopingtestet är det som hos tandläkaren då man var barn. Man får en liten sak efteråt. Har tiotals ADT-reflexer, svettband, pannband, kortlekar, nyckelband, guldskosnören, tröjor, usb-minnen, pennor, kort, böcker, vattenflaskor osv. Börjar snart vara på Guinness rekord-standard!
Så nu vet ni det.
Jag vill avsluta med att säga en viktig sak. Alla är inte dopade! De bästa idrottarna är inte alla dopade. Jag är inte dopad, och jag kommer aldrig någonsin att överväga ett sådant alternativ. Jag, liksom många andra, kommer att kämpa hårt för att nå toppen, utan att använda mig av förbjudna metoder.
Jag stöder ren idrott!
Målgång på förra veckans vårstafett. Foto: Johan Bäck
Sandra
På http://www.antidoping.fi/web/sv kan ni läsa mera om hur antidopingarbetet fungerar i Finland. Där finns information om testingpoolen, dopingtester och mycket mer.
