Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Rubrik 9

6 feb 2017

Hej!

Jag känner mig lite som jesusen. Lite smått uppstånden från de döda. Den här vintern har varit emot mig på alla sätt och vis. Min första förkylning kom direkt jag kom igång med löpningen, efter träningslägret på Madeira. Tydligen blev resan och omställning till mörker och julstress too much. Jag var sjuk en vecka. Fick till bra träning över julen men bara några dagar efter startade nästa enveckasförkylning. Jag har varit extra noga med balansen mellan träning, vila, mat och sömn senaste tiden, bara för att inte bli sjuk. Jag försöker undvika tunnelbanan så långt det går och tvättar händerna ofta. Och shottar ingefära. Men det hjälper inte. För ett par veckor sedan var jag i Finland och träffade olympiakomittén och gjorde en massa tester och dan efter blev jag magsjuk. Det var den märkligaste magsjukan jag någonsin haft och den ena natten då jag bara fick ihop 1h sömn på toagolvet (inga kräkningar dock) var något av det värsta jag upplevt. Då magen blev bättre fick jag feber. Då febern gick över var jag trött två dagar och sen drog jag på mig en dunderförkylning. I går kände jag mig pigg för första gången på över två veckor. Däremellan har jag känt av hälsporresymptom (de är under kontroll nu) och överbelastat handleden. Så jag har inte flyt, det har jag faktiskt inte. 

Men i nåt skede har jag slutat bry mig och gör istället vad jag kan av varje dag. Jag känner mig konstigt nog inte stressad, men det har varit så galet tråkigt att vara sjuk. Men jag litar på min kropp och jag är fortfarande helt inställd på att springa snabbt i sommar. Inte halvsnabbt, det intresserar mig inte. Och jag vet vad den här kroppen är kapabel till om den får lite lite flow.

Jag blir alltid knäpp i huvudet då jag funderar på var jag vill bo i framtiden. Men senaste tiden har jag känt mer och mer att jag vill tillbaka till Finland. Jag tror att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma här, trots att jag trivs väldigt bra. Så länge jag idrottar själv lär jag troligen bo här, för jag vill verkligen inte lämna mitt team och de människor jag har runtomkring mig. Men sen vill jag ju så gärna att mina framtida barn ska få växa upp i Finland. Kanske Helsingfors. Får se vart man hamnar och vart jag lyckas övertala Magnus att följa med.

Jag har efter fyra år vant mig vid svenska matbutiker. Så pass mycket att jag saknar vissa saker då jag är hemma till och med. Men det finns fortfarande många finska ätbara saker jag saknar här. Typ smaksatt filbunke, och vanlig filbunke (ja, den finns, men i väldigt få butiker), salmiak, finskt godis överlag, och finsk glass, och pikapuuro, och delikatessgurka i lösvikt, och tuggummi, och pasha och en massa annat. Men man kan ju inte få allt. Och allt det där smakar ju såå mycket godare då man är hemhemma sen också. 

Jag har tänkt mycket på sociala medier senaste tiden. Jag tror inte att sociala medier är bra för friidrottare (och många andra människor) av flera anledningar. 1) Sociala medier är fulla av bilder på magrutor och sallader. En friidrottare ska inte äta och träna som en fitnessidrottare. En friidrottare ska inte träna för att få magrutor, utan för att prestera. Och det blir ju sååå jäkla lätt att man jämför sig med bilder man ser. Jag har svårt med det själv och är såå tacksam över att jag inte växte upp med instagram. 2) Friidrottare är inte de rikaste idrottarna direkt. Det är inte speciellt lätt att hitta sponsorer, åtminstone inte som förbättrar ens ekonomi. Så synlighet är bra. Vilket betyder att likes och followers är bra. Vilket man får mest av om man gör på ett visst sätt, har dedär magrutorna och gärna visar upp sin kropp och sina muskler och perfekta träningsfoton. Och det tycker jag faktiskt att man får göra om man vill. Men det är tråkigt att känna att man borde göra så för att få uppmärksamhet. Och att behöva bry sig om vad andra tycker och tänker. Och att känna att man måste berätta allt man gör åt alla. Det känns så ytligt. 

Jag är ju själv rätt aktiv i sociala medier, för att jag ibland tycker att det är riktigt kul. Men ibland tar det ju mer än det ger, utan att man kanske fattar det själv. Jag har blivit påverkad av vad andra äter, hur andra ser ut, hur andra tränar, vad andra skriver. Allt det har fått mig att tvivla på mig själv, gång på gång. Och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om det. Så jag fortsätter vara mig själv med halvsuddiga bilder och en blek mage, för annars är det inte kul längre. Och jag försöker vara en sådan förebild som jag själv hade velat ha. Jag vet inte om jag lyckas, men jag försöker!

Inomhussäsongen har ju börjat. Och det tycker jag att är rätt kul. Det är inte speciellt jobbigt att inte få tävla, för ärligt talat är jag inte så förtjust i inomhuslöpning. Ett skönt avbrott i grundträningen förstås, men det har aldrig varit något jag satsat på. Har tackat nej till ett par mästerskap till och med för att jag inte haft någon lust att tävla i mars. Men i år är det kul med säsong. För mitt friidrottsliv har innehållit så lite "riktig" friidrott (löparbanor) senaste månaderna att det är skitkul att få kolla på tävlingar igen. Sen fascineras jag över hur stor inomhussäsongen är i Sverige. Att folk är i bra inomhus och verkligen vill tävla mycket. Det känns väldigt ovant då många i Finland väljer att inte tävla alls eller kör typ två tävlingar bara utan att toppa formen desto mer. Det intressanta är ju att friidrotten är väldigt mycket större i Finland än vad friidrotten är i Sverige, men då det kommer till inomhussäsongen skulle jag säga att det är tvärtom. Andra nordiska länder verkar inte heller vara så brydda. Varför är månne inomhusfriidrott så stort i Sverige? Tradition? Många hallar? I Finland har vi ju så många överlånga banor att våra resultat inte blir godkända som kvalgränser och liknande ändå. Men desto roligare att springa på. Ser hur som helst framemot Nordenkampen i helgen...

... såvida jag kan se den. För på torsdag åker jag till Playitas. Ser  väldigt mycket fram emot sol, värme, sandaler, mat som jag inte behöver göra själv, miljöombyte, utomhuslöpning och allmänt lugn. Och att umgås med Magnus utan att vi båda två har tusen andra saker att fokusera på 24/7. Det behöver denhär själen nu. 

Nu ska jag forsätta kolla på Sveriges mästerkock. Älskar matlagningstävlingar, så kul att se på. 

Men att... hejdå!

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

22 jul
Öland
26 jul
Öland
29 jul
Falkenberg
29 jul
Åre
29 jul
Åre
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!