Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Terapitavlan

7 nov 2015

Jag får ibland frågan om jag har någon hobby. Om jag gör någonting speciellt då jag inte springer. Typ något som är kul. Bara för att göra något annat liksom. Jag svarar nästan alltid nej. Vet faktiskt inte riktigt varför. 

För ibland letar jag fram mina pennor. 

Jag har ritat många teckningar i A4-storlek. Jag började för typ fem år sedan tror jag. Och då var det bara svartvitt som gällde. Tyckte att det blev bäst effekt så. Jag brukade alltid sitta och rita under mästerskapsveckorna, för att få tiden att gå.

Men för ett par år sen fick jag pennor i färg av Magnus till jul. Först var jag lite skeptisk. Färg var ju inte min grej. Alltså jag älskar verkligen färger, men att rita med dem?! Nåja, jag gav det en chans och så var jag fast. 

Men jag har en längre tid varit sugen på att göra något större. En riktig tavla. Något som räknas. Och för en månad sen kände jag att det var dags. Så jag gick och köpte mig en canvastavla. 90x90cm. 

Vad jag inte anade var att jag skulle få ta mig igenom projektet som en idrottare. Det började direkt, då jag inte hade någon linjal som var tillräckligt lång. Man tager vad man haver.

Början var svårast. Jag hade ingen plan. Jag bara mätte, ritade, funderade och suddade. Kämpade mot mitt tålamod. Hade ingen lust alls att leka med blyertspennor. Ville börja på, på riktigt. Och helst på en gång.

Direkt jag fick börja använda tuschpennan kom första lyckoruset. Eller så blev jag bara hög av tuschlukten, svårt att avgöra. Men äntligen började det hända grejer.

Mitten var viktigast, för den syns bäst. Men jag ville också fylla ut talvan ända ut i kanterna. Inte bara låta kanterna vara slarviga kanter. Utan motivet skulle täcka hela tavlan. Går att dra många idrottsliknelser där om man vill.

I det här skedet ångestade jag lite. Tyckte att de föra stora runda cirklarna var skitfula. Tyckte att mitten var kass. Hoppades på bättre tider.

Jobbade vidare och blev lite mera nöjd igen. Efter det här åkte jag hem till Finland tio dagar. Tror att jag kollade på den här bilden minst 30 gånger de tio dagarna. Funderade på hur jag skulle gå vidare. Låg och tänkte på mönster på kvällarna. Längtade nästan lika mycket efter tavlan som jag längtade efter Magnus. 

Kom tillbaka och gick loss med tuschpennan. Fortfarande den samma som jag använt från början. Insåg att tavlan mest såg grå ut. Hoppades att färgen skulle reda ut det sen. 

Fick äntligen börja måla. Med svart. Men ändå. Bättre än inget. Och det gråa, otydliga började få lite liv igen. 

Och jag må ha varit ivrig och taggad inför färgläggandet. Men att måla de fyra stora cirklarna likadant var inte det minsta roligt. Och pennorna ville inte fungera. Jag var irriterad och trodde att jag hade förstört hela tavlan. 

Och det var dags att bli idrottare igen. Ibland är det tråkigt och enformigt. Ibland är det obekvämt. Ibland slutar hjälpmedlen och redskapen att fungera. Men man kämpar på ändå. Kommer på nya lösningar. För man vet att det kommer att vara värt det. Och man ser så himla mycket fram emot att få se resultatet av allt jobb. Oavsett om jobbet sker med tuschpennor eller med löparskor.

Cirklarna blev klara och jag kom, efter en lång debatt med mig själv, fram till att stjärnan skulle vara guldfärgad.

Målade och målade och målade. Halvlåg över tavlan. Kletade färg överallt. Hade hela regnbågen på mina armar. Gick till gymmet och utan att tvätta av mig (eftersom jag inte hade insett att jag var lite väl färgglad på armarna). Folk trodde väl att jag hade blivit misshandlad eller något. Det hade jag inte.

Och plötsligt var den klar. Jag var inte helt nöjd. Tyckte inte att färgerna kom till sin rätta (vilket de absolut inte gör på denna bleka bild).

Men efter ett tag började jag bli van. Blev förälskad i den igen. Kunde inte sluta måla fastän den var klar. Fyllde i mera färg. Drog nya streck. Förbättrade konturer. Ritade en ram. Och så blev den klar.

Nu blir den inte mera klar. Det finns inget mera att göra. Jag tänker inte tillåta mig att förbättra flera detaljer. Det är klart nu. Och jag är nöjd och stolt. Det blev inte som jag ville. Inte riktigt. Men det blev inte dåligt heller. 

Jag har lagt ner 20 dagar och säkert 50 timmar på den. Det är mycket för att vara jag. Jag vill ju att allt ska bli klart på en gång. Därför är jag extra stolt. 

Tavlan heter Kaos, men jag kallar den för Terapitavlan. Dels för att det var ganska mycket terapi att bara sitta och rita. Och dels för att det är minst lika mycket terapi att bara sitta och titta på den. 

Den betyder mycket för mig den här tavlan. Det är nästan löjligt hur mycket jag tycker om den. Dels för att jag gjorde den under en av de sämre perioderna av mitt liv, och det hjälpte mig att bli på bättre humör. Dels för att jag överträffade mig själv. Och dels för att ja, jag vet inte, jag tycker om den helt enkelt. 

Tavlan blev en julklapp. En tidig julklapp, för mitt tålamod ville ge den på en gång. Det enda jag krävde av mottagaren var att 1) han måste hänga den på en vägg och 2) om han dör före mig så vill jag ärva den. Inga små krav där inte. 

Men jo. 

Vem fasiken klickade egentligen in sig på min blogg för att läsa en tråkig roman om en galen tavla? 

Sorry. 

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

01 apr
Stockholm
08 apr
Kalmar
14 apr
Brösarp
15 apr
Brösarp
22 apr
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!