Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Beslutsångestdöden

26 jul 2015

Hej hej! Sorry för dålig uppdatering igen. Sanningen är den att jag har så mycket att blogga om att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skriva. Eller ja, jag har skrivit några inlägg redan, men jag har inte varit tillräckligt nöjd med dem för att vilja publicera dem. Sån är jag! 

Och vet ni, jag kan ännu inte komma på vad jag ska skriva om. Trist va? 

Återkommer!

/Superbloggaren


15km distans.

14 jul 2015

Idag har jag en lätt träningsdag. Bara ett löppass. 15km distans på förmiddagen. Ytterst behagligt.

Passet började bra, med att det kändes segt redan efter 1,5km. Men efter 3km vände det. Det var nämligen broöppning på Skansbron. Köerna vid broöppningarna är alltid väldigt svenska (finska med för den delen), det vill säga att ingen står närmare en annan person än två meter. Och då är det väldigt lätt för mig att springa slalom genom hela kön och ställa mig längst fram. Jag tycker att man får göra så. Jag har ändå troligen mest bråttom av alla. Jag menar Stockholmare är ändå ganska bra på att ta sig fram om de har bråttom. Då bara går de, och det som är i vägen får flytta på sig. 

Dessutom är det kul då bommarna vid broöppningen går upp igen. För den går alltid upp på min sida först så de på andra sidan bron får vänta. Och jag vinner alltid starten, till och med över cyklisterna. Är alltid lika nöjd över det. Först på bron liksom. Som uthållighetslöpare är man ju inte känd för att vara startsnabb så man får njuta av det lilla man får. Och idag hade jag flow.

Efter 5km blev jag omsprungen av en man och min första tanke var "NUU KÖR VI!". Jag råkar ogilla att bli omsprungen på mina distanspass. En sekund senare så tänkte jag att idag kör jag lätt och återhämtande distans. Och lätt och återhämtande distans innehåller inga "nu kör vi". Och jag godkände min egen analys och lät mannen sticka. Kände mig ovanligt vuxen faktiskt. Och det faktum att mannen som sprang om mig var genomsvettig och flåsade rejält gjorde mig lite mera bekväm med situationen. Jag kanske inte var snabbast. Men åtminstone fräschast. Alltid nåt. 

Efter drygt 7km var jag på väg upp till Västerbron och fick syn på en man i neongrön tröja sisådär 50m framför mig. Han hade ett fint steg och min hjärna kopplade direkt på "NUUU KÖR VI!" men ännu en gång kunde jag släppa det och inse att det är ett distanspass och inte en tävling. En minut senare så tänkte jag att jag ju faktiskt är rätt så duktig på backar och att jag nog ändå kommer ikapp honom. Sedan konstaterade jag att hans tempo var rätt bra och att jag inte kommer ikapp uppför utan att öka. Men så kom jag på att jag ju faktiskt är rätt duktig utför också. Jag tar nog det då. Men det var ju förstås den gröna mannen med. Och då konstaterade jag att jag nog kanske egentligen borde springa snabbare, jag håller nog tillbaka bara för att jag har lovat mig själv att inte tävla. Så jag tryckte på lite och tog mig förbi. 

Lite för tidigt kollade jag bakåt sen. Man kollar inte bakåt då man har sprungit förbi någon. Då kan det ju se ut som att man tävlar. Men jag trodde att han hade tagit en annan väg. Det hade han inte. Så det blev pinsamt och jag var tvungen att öka på steget. Det gjorde han med, men han tog sig inte förbi. Tio minuter senare insåg jag att jag kanske inte följt delarna "återhämtande" och "lätt" från mitt träningsprogram så bra som jag hade tänkt. Men jag hörde inga steg bakom mig längre. Han måste ha gett upp. Eller stannat. Eller tagit en annan väg. Och inte för att det var någon tävling eller så men... JAG VANN!

Firade med att slita av mig linnet och springa i sportbh sista biten längs stadsgårdskajen, bara för att provocera. Och för att det var svinigt varmt. Men åtminstone tog jag det lugnt på slutet. 

Jag är en sån jävel då jag springer.

Sandra

Storyn om Kajsa Bergqvist

10 jul 2015

Jag har hållit på med friidrott sedan jag var fem. Och även om jag förstås testade andra grenar så visste vi ganska snabbt att det var uthållighet som var min starka sida. Så redan på min första tävling, då jag var åtta år gammal, så var det 600m som gällde. Det har alltså alltid varit medeldistans/långdistans/hinder. Jag har aldrig känt att jag har velat satsa på någon annan gren.

Under mina drygt 20 år som friidrottare har jag inte haft speciellt många förebilder eller idoler. Jag har helt enkelt inte varit så intresserad av friidrott förutom mina egna tävlingar. Jag kollade aldrig på friidrott på tv förr eller så. Det är först de senaste åren jag har börjat tycka att andra grenar också är intressanta Men en idol har jag haft i många, många år. Och det är fullkomligt ologiskt. Min enda friidrottsidol är Kajsa Bergqvist. 

 Och storyn om varför det blev så är inte heller den mest normala.

Jag satt i bilen med familjen. Jag var kanske i åttaårsåldern. Vi var på väg till någon tävling. Jag hade en gul t-shirt och mitt blonda (naturligt blonda på den tiden) hår uppsatt i en hästsvans. Och som pricken over i:et så hade jag mina nya gula solbrillor. I något skede av bilfärden vände sig mamma om och tittade på mig och sa: “Du ser ju ut som Kajsa Bergqvist”. Och jag kände mig stolt, trots att jag inte hade en blekaste aning om vem Kajsa var.

Men att ta reda på vem Kajsa var, var ju inte jättesvårt. Hon var ju inte direkt okänd. Och hon blev min idol på en gång. Egentligen inte av någon annan anledning än att mamma hade tyckt att jag liknade henne. Men efter det ville jag gärna kolla på friidrott då hon hoppade (även om jag troligen missade de flesta tävlingarna ändå). Jag hängde sällan med i själva tävlingen och brydde mig inte om de andra. Men Kajsa ville jag se. Det gick till och med så långt så att jag faktiskt alltid höll på Sverige I alla höjdtävlingar då Kajsa var med. Och som ung, idrottande finländare är det inte så bara att hålla på Sverige.

Jag klippte ut alla tidningsurklipp jag hittade av henne och la upp dem på väggen. Tror faktiskt de är kvar där ännu, hemhemma i mitt gamla sovrum i Finland. Jag råkade se hoppet som aldrig blev något hopp, då hon drog av sin hälsena och trots att det var obehagligt att se så gillade jag bilden då Yannick bar ut henne från arenan. Jag vet inte varför, men de såg så snälla ut båda två. Nu vet jag att de är det också. Och jag blev väldigt imponerad ett år senare då hon kom tillbaka, starkare än någonsin.

Då vi hade maskeraddag i lågstadiet klädde jag ut mig till Kajsa. Och då internet började existera även i min värld hittade jag snabbt hennes hemsida och kollade in den då och då. En dag tog jag mod till mig och skrev ett brev. På hemsidan fans en adress dit man kunde skicka ett kuvert om man ville ha en autograf. Men jag skrev ett långt, och förmodligen ganska fånigt brev åt henne. Sedan glömde jag bort det och då jag någon månad senare fick hennes autograf på posten, och dessutom ett hel text på baksidan av kortet så blev jag vädigt, väldigt glad. Nästan lika glad som då hon tog VM-guld i Helsingfors.

Idag är det lite annorlunda. Kajsa hoppar inte längre och jag blir inte lika starstruck då jag ser henne. Trodde jag. Fram tills igår I Lausanne.

På kvällen efter tävlingarna stod jag i hotellets lilla hiss tillsammans med Jonas Karlsson, hans fru och Kajsa. Vi småpratade lite om mitt nagellack I hissen och det visade sig att jag och Kajsa skulle av på samma våning. Och då kunde jag inte hålla mig längre. Så jag drog den här storyn som jag nyss skrivit, åt henne. Ungefär. Fast femtonsekundersversionen. Lägg till att jag gråtit några timmar efter mitt lopp, att jag hade energibrist och huvudvärk och inte tänkte helt klart. Så jag lät troligen supernervös och sluddrade. Så nu har jag lite lätt panik. Nu tror jag att Kajsa tror att jag är en stalker och att jag avgudar henne. Det gör jag inte. Men jag tycker fortfarande att hon är en fantastisk idrottskvinna och en väldigt trevlig människa.

Och hon verkade bli glad. Och gav mig en godnattkram. Det lever jag länge på. 

Sandra

Ps. Jag duschade sen innan jag gick och la mig. Jag blev inte sådär “holymoly Kajsa Bergqvist har rört mig, nu ska jag aldrig mera tvätta mig”. Så att ni vet. Jag är ingen störig stalker. Bara ett helt normalt fan. 



Följ oss

Loppkalendern

22 jul
Öland
26 jul
Öland
29 jul
Falkenberg
29 jul
Åre
29 jul
Åre
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!