Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Varför är hon aldrig nöjd?

8 mar 2015

Med tanke på att det var mitt åttonde mästerskap igår så kände jag mig väldigt orutinerad i mixed zone. Jag lät känslorna ta över och pratade ner mig själv väldigt mycket. Jag har slutat läsa vad som skrivs i tidningarna men jag gissar att det står rubriker om att jag inte tog i och att jag inte vågade springa osv. Det är inte ens sant. Väldigt dumt av mig att prata så som jag gjorde igår. När jag dessutom gör intervjuerna på finska så blir det ofta också så svårt att jag bara säger de ord jag kan. Tyvärr.

Jag var nervös innan loppet igår. Inte som jag brukar de gånger jag är nervös. Inte så att jag kände någon press på mig angående placeringar. Utan för att jag hade bestämt mig för att våga springa skiten ur sig själv. Jag menar inte att jag brukar slöa annars, men jag tycker att jag har svårt att få ur mig det sista. Men igår skulle jag lyckas med det, och det betyder att det skulle bli riktigt jäkla plågsamt (intalade jag mig själv) och skrämde kanske upp mig själv lite för mycket. Jag var lite för zombie-aktig hela dan tills det var dags för mig och Sverre att gå till arenan och jag fick chansen att prata av mig och lugna ner mig. Eftersom finska laget var så litet så hade vi ingen uthållighetstränare med oss och då Oscar inte kunde komma den här gången så tog istället den omtalade naprapaten över som min coach. 

Det var annorlunda men bra. Jag hade inte orkat vara själv igår. Han puschade mig rätt hårt vid uppvärmningen och jag insåg att jag faktiskt ska springa för medalj. Jag var rätt säker på att jag skulle kunna slå alla med ett varv kvar om jag var med, men det var ju fjorton varv som skulle avklaras innan det också. Men jag fattade att jag var en av dem som kunde slåss om medaljerna.

Kroppen kändes bra vid uppvärmningen och jag visste att jag skulle kunna springa snabbt trots att jag hade ett försökslopp i benen. Det loppet hade ändå gått väldigt kontrollerat och jag hade en känsla av att det hade gett mera än det hade tagit. Så det fanns bara ett alternativ inför gårdagens lopp. Våga köra på.

Och loppet gick bra. Starten var helt ok, och sen handlade det bara om att positionera sig rätt. Jag var fokuserad och lyckades ta de platser jag ville ha utan större problem. Jag hakade fast vid tätgruppen och vägrade släppa. Löpningen kändes bra förutom ett styvt baklår som krånglat lite till och från i vintern men jag ignorerade det, löpningen flöt ändå på. Med sex varv kvar stack holländskan upp och drog upp ett jäkla tempo och jag trodde ändå att jag var med. Jag gav inte på något vis upp. Men den där förbannade luckan kommer så lätt. Man märker inte ens av det. Och då den väl kommer, då är det svårt att jaga i kapp. 

Med några varv kvar började jag bli trött, men jag visste att jag hade krafter för en spurt. Jag hade full fokus framåt och visste att de andra var riktigt trötta, och jag väntade att deras krafter skulle ta slut. Med två varv kvar insåg jag att guldet var för långt borta, men att medaljchans fortfarande fanns om tjejerna framför började tappa. Och de må ha varit trötta, men de var inte långsamma och jag kom inte i kapp. Jag visste att det fanns en liten liten växel till att klämma ur sig vid upploppet, men inte en växel som kunde ta ikapp 1,5 sekunder. Så jag kom imål som femma på tiden 8.54,06. Glad över att jag var så trött att jag var tvungen att lägga mig ner.

Att som hinderlöpare bli EM-femma på 3000m slätt är inte dåligt. Det tog många timmar för mig att förstå det. Jag tror inte ens jag fattade att det var ett EM. Att springa snabbare inomhus än jag någonsin sprungit ute var inte heller så dåligt. Att slå ett 24 år gammalt finskt rekord kändes också väldigt bra. Och dessutom var det min bästa mästerskapsplacering hittills. Så... varför är hon inte nöjd?

Jag sprang för medalj igår. Det var det som gällde. Tider var obetydliga och placeringar sämre än topp tre spelade ingen roll i mitt huvud innan loppet. Jag skulle göra allt jag kunde för att ta den där medaljen. Och det gjorde jag. Men det räckte inte. Jag gjorde mycket bra i mitt lopp, men jag klarade inte mitt mål. Och därför var jag inte nöjd.

Det tar inte många minuter från att man har kommit i mål tills man börjar tänka att "jag kunde ha börjat spurta lite tidigare", "jag borde ha kunnat springa snabbare i det där skedet", "jag var inte så trött då jag kom i mål". Det är fascinernade hur man kan förtränga mjölksyra och trötthet. I dag tycker jag till exempel att det hade varit lätt att ta medalj igår. Jag hade bara behövt springa sista två varven snabbare. Det är omöjligt att komma ihåg hur trött man var. Därför är jag väl också så självkritisk. För att jag glömmer hur hårt jag har jobbat.

Efter loppet var jag nervös att Sverre skulle vara besviken på mig och tycka att jag hade fegat. Överlag så skämdes jag nästan över mig själv för att jag inte hade tagit en medalj. Han var inte besviken. Han sa att han var imponerad. Ingen var besviken på mig. Det fanns fyra andra löpare som var bättre än mig. Jag var inte bland de tre bästa igår. Hade loppet sett annorlunda ut så kanske, men det gjorde det inte, så det saknar betydelse. Det var en ovanligt snabb EM-final, på gott och ont. 

Jag fegade inte igår. Jag blev inte för bekväm. Jag gav aldrig upp. Om jag har sagt något sånt så är det inte sant. Jag var bra igår.

Men jag ville ha den där medaljen så himla himla mycket. Och det är jag glad över. Man måste vilja.

Idag flög jag hem till Stockholm med väldigt många viktiga och bra erfarenheter i bagaget (så många att jag med nöd och näppe kom under SAS tillåtna 23kg på väskan, höhö (sorry för det där, är sjukt trött i huvudet idag)). Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna och jag är väldigt motiverad till att köra i gång med grundträning igen och sikta mot sommaren. Det är de kommande månaderna som är de viktigaste. Och utgångsläget är riktigt bra!

TUSEN TACK till alla er som varit med mig de senaste dagarna. Och tack till alla som lyckönskat, hejat och gratulerat! Ni gör mig så glad!

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

01 apr
Stockholm
08 apr
Kalmar
14 apr
Brösarp
15 apr
Brösarp
22 apr
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!