Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Inför inomhussäsongen

28 jan 2015

Träningsveckan på Teneriffa gick bra. Inte riktigt så bra som jag ville, jag kände att sjukveckorna vid årsskiftet hade gjort sitt. Men samtidigt gick det ändå bättre än väntat, jag ville bara att det skulle gå ännu bättre. Men det vill man ju alltid. Jag känner ändå att formen är på stigande hela tiden så det är skönt. 

Tävlingssäsongen närmar sig med stormsteg och det känns som att den kommer väldigt snabbt på, men det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Jag har väldigt lite inomhuserfarenhet. Det är tre år sen jag senast har tävlat inomhus. Och jag har aldrig tävlat utanför Finland. I Finland har vi mest en massa överlånga banor och inte så mycket motstånd, så den här säsongen kommer att ge mig en massa nya erfarenheter.

Om exakt en vecka, på onsdag springer jag mitt första lopp, 3000m på Botnia Games i Vasa. Botniahallens banor är bra, riktigt hårda, 400m mondobanor. De är snabba och framkallar stela vader. Men det kan man ta. Min plan är att EM-kvala direkt. Kvalgränsen är 9.15 om man springer på kortbana, men på långbana är den 9.10. Det är ingen hård tid men jag vet inte om jag är i sånt skick nu. Det återstår att se. Annars lägger jag bara in en extra tävling nån vecka senare. Jag är inte direkt i dåligt skick och får jag nån extra träningsvecka så ska det inte vara något problem. Som det ser ut nu blir det ett sololopp i Vasa, åtminstone lär jag att få dra hela själv, och om nån hänger på eller inte lär jag ju märka. Hur som helst är coach Guy på plats och ropar varvtider så det ska nog bli bra!

Den nittonde februari springer jag 1500m på XL-galan. Mitt första utomlandsinomhustävling. Fast ja, jag bor ju i Sverige så det känns kanske inte så utländskt. Jag bor bara 2-3km från Globen också så det blir verkligen som hemmaplan. Men ändå. Jag vet inte mer om motståndet än att Meraf springer. Och hennes pers är 10s snabbare än mitt. Så i den tävlingen behöver jag nog inte fundera så mycket på att sticka upp och dra. Jag ser fram emot ett bra lopp och en ny och viktig erfarenhet inför EM. Jag har finska rekordet på 4.13 i tankarna. Det är hårt att gå under 4.13 i februari och dessutom på kortbana, åtminstone för mig, men det är inte omöjligt.

Sen är det bara EM kvar. 3000m, kortbana, många löpare osv. Det blir verkligen något helt nytt för mig och därför har jag inte så höga mål. Givetvis skulle jag vara besviken om jag inte tog mig till final men sen kan vad som helst hända. På EM spelar tiderna ingen roll så jag skiter egentligen i finska rekordet på 3000m. Händer det så är det en bonus. Det är placeringarna som är det viktigaste och det känns verkligen som att vad som helst kan hända i ett sånt lopp. Räknar också med att formen hinner stiga ganska mycket de kommande veckorna. 

Lite så går mina tankar. Inomhussäsongen är inte viktig. Den är mest ett avbrott i träningen och ett bra tillfälle att samla på sig mer erfarenhet. För erfarenhet kan man inte få för mycket av. Dessutom ser jag framemot att tävla nästa vecka utan att vara i toppskick. För en gångs skull så kräver jag inte så mycket av mig själv. Men det blir verkligen kul att springa på hemmaplan igen. Börjar vara ett tag sen sist. Sen har jag ju visserligen typ 10 hemmaplaner så det är ju lite hur man ser på saken.

Ser fram emot att tävla hur som helst!

Sandra


Det svåraste

21 jan 2015

Jag har funderat på det här länge. Och det finns en sak som jag tycker att är riktigt svårt med att vara elitidrottare (ogillar verkligen att kalla mig själv elitidrottare. Idrottare kanske räcker. Eller heltidsidrottare. Eller något sånt. Hur som helst, ni fattar!)

Största delen av mitt liv går ju ut på att träna och leva på ett sånt sätt att jag kan bli så bra som möjligt. Och även om ingen annan kan leva och träna åt mig så skulle jag knappast klara det helt själv heller. Och det finns så otroligt många människor, allt från tränare, naprapater, fysioterapeuter, massörer, läkare, dietister, och idrottspsykologer till helt vanliga, fantastiska bekanta människor som gör så mycket för mig. Som offrar så mycket av sin egen tid för att jag ska få ut det bästa ur min träning och det jag gör. Så att jag ska lyckas nå mina mål. Som är beredd att göra saker som jag egentligen kan göra själv, för att göra det lättare för mig. Behöver jag hjälp med något så får jag oftast den hjälpen, och lite till. 

Att vara "elitidrottare" är så himla mycket jag. Allt handlar om mig och vad jag presterar på banan. Det är bara jag, jag och jag hela tiden. De som hjälper mig syns inte i resultatlistorna. Och jag har svårt att inte känna att det är orättvist. 

Jag vet inte hur man visar tillräckligt mycket tacksamhet. För ett tack låter inte lika mycket värt då man har sagt det hundratals gånger. Och jag är så tacksam så jag inte vet vad jag ska ta mig till ibland. 

Jag försöker vara snäll (lyckas dock inte alltid), jag försöker säga tack och berätta hur mycket jag uppskattar den hjälp jag får. Men ändå känner jag att jag inte kan ge tillräckligt mycket tillbaka. 

Det är svårt. Men det jag ville säga är att jag är tacksam. Jag är så in i helsike tacksam över att jag har just de människor som jag har runtomkring mig. 

Tack!

Ni är bäst! 

Sandra

Huvudvärk.

18 jan 2015

Senast jag bloggade var jag förkyld och på väg till Rom. Nu sitter jag på ett flyg till Teneriffa och är rätt frisk.

Men de senaste veckorna har inte riktigt gått som planerat. Jag skulle ju springa loppet i Rom. Inte maxa, bara köra ett distanspass eller kanske ett snabbdistanspass om jag var pigg. Kvällen innan loppet sprang jag ett distanspass mitt inne i centrum av Rom tillsammans med ca 20 löpare från olika delar av Europa. Inte det bästa löppass jag har gjort, men jäkligt skoj var det. Om man bortser från kylan. Men åtminstone blev jag taggad på att tävla. Dagen efter vaknade jag upp med halsont och dit for det loppet. Halsont = vila. Att damerna vann på 34.40 störde mig lite, men istället för att vinna själv fick jag vara med och fira Uhrboms seger, Magnus pers och de andra svenskarnas lyckade prestationer. Och åtminstone skulle jag ju få se fyrverkerier i Rom. Trodde jag. Nyårsafton spenderades i en iskall hipsterfiskrestaurang utan fönster och med alldeles för hög musik. Och en massa klantande med maten som inte ens var god. Tur att man hade högkvalitativt sällskap i alla fall.

Efter ett par vilodagar (bestående av några mils promenader i Rom) började jag springa igen. Kroppen kändes bra, men huvudet lite sämre. Jag hade huvudvärk nästan konstant. Jag vaknade med huvudvärk, jag somnade med huvudvärk, och jag sprang med huvudvärk. Jag la in fler vilodagar eftersom huvudvärken gjorde mig trött och seg, trots att benen var pigga. Efter en vecka eller två gick jag till läkaren som sa att jag skulle ta en Alvedon om det blev för jobbigt (inte värt att betala 200kr för den informationen ändå).

Och sen gjorde jag det som jag givetvis borde ha gjort från början. Jag gick till Access Rehab och världens bästa naprapat. Det var en av de mest smärtsamma behandlingar jag har varit på och då han började prata om biverkningar som tunnelseende och tinnitus blev jag nästan lite rädd. Men det fixade sig. Och dagen efter mådde jag betydligt bättre. Så troligen var det ”bara” vanlig spänningshuvudvärk jag hade dragits med. Kombinationen av ett väldigt stressigt december, en Romresa och en förkylning som tvingade mig till vila blev väl för mycket.

Jag har fortfarande huvudvärk lite för ofta, men inte lika länge och inte lika intensivt som de senaste veckorna. Och jag har en riktigt lyckad träningsvecka bakom mig. Det känns inte alls som att jag har tappat speciellt mycket av den fina formen jag hade i december trots flera lätta veckor. Och motivationen är på topp trots att vädret har varit besvärligt de senaste veckorna. Halt och snöigt underlag är inte det bästa men med dubbar överlever man ett tag i alla fall. Det värsta är då det snöar. Snöflingor må vara fina, men det gör jävligt ont att få dem i ögonen i motvind. Och att springa och kisa ett helt pass blir man lite lätt störd av.

Men nu sitter jag på flyget till Teneriffa. Alla säger att man inte kan springa där. Men att komma till värme och bar mark känns så himla skönt att jag skulle vara nöjd även om jag bara hade en 200m bana att springa runt. Och lite bättre än så lär det ändå vara. Och jag hinner ändå bara träna 6 dagar där, så några större problem tror jag inte det ska bli. Att det är ett bra gäng, inklusive coach och naprapat jag åker med gör ju det hela ännu lite bättre.

Ser fram emot att springa i spikskor och shorts och nöta lite tartan så jag blir redo för den kommande säsongen. Har bestämt mig för att springa inomhus i vinter, men det blir inte mycket.

Botnia Games 3000m.

XL-Galan 1500m.

EM 3000m.

Så ser planerna ut. Jag har inga direkta mål uppsatta ännu, men jag är mycket väl medveten om att finska inomhusrekorden (på kortbana) på 3000m och 1500m är 8.56 och 4.13.

Men först träna, sen får jag ta itu med det där!

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

30 sep
Umeå
30 sep
Stockholm
01 okt
Stockholm
01 okt
Odense
01 okt
Mölndal
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!