Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Det var inte julkorten.

29 dec 2014

När jag kom hem till Finland blev jag sjuk. 

Det var inte helt oväntat. Snarare väldigt väntat. För 1) när man har tagit på sig för mycket, planerat för dåligt och stressat mer än man borde och sen slappnar av, då blir det ofta så. Lägg till några hårda träningsveckor på det. Och 2) Då man reser opraktiska tider, kommer hem till en massa människor med knasiga bakterier och får en rubbad dygnsrytm, då blir det också ofta så. Och 3) jag brukar bli sjuk på jul. Det är en egen liten tradition jag har. Inte varje år, men då och då. 

I år bestämde jag mig för att vara smart. Det var inte värre än en vanlig förkylning och lite antydan till feber. Men jag var så himla trött och seg. Så jag bestämde mig för att vila. Fyra dagar totalvila. Jag brukar träna lätt om jag är förkyld och känner mig pigg och inte har halsont. Men i år kan jag vara lugn och ta smarta beslut. Nu är det ingen idé att chansa. Jag har mitt livs bästa träningshöst bakom mig och jag inledde min Finlandsvistelse med två riktigt bra banpass så formen är fin och då vilar jag hellre en dag för mycket än en dag för lite. Tråkigt, ja. Men nödvändigt. 

En annan sak som är tråkigt är We Run Rome. Milloppet jag ska springa i Rom på onsdag. Springa kan jag, förkylningen börjar ge med sig. Men att börja maxa känns inte som ett bra alternativ då jag bara hunnit träna lätt 3 dagar efter förkylningen. För det första så är det hälsan först som gäller. För det andra så är det ingen viktig tävling, inte i jämförelse med vad som komma skall. Och för det tredje skulle jag ändå knappast springa någon supertid efter den här uppladdningen. 

Det roliga med loppet är att det brukar vara riktigt duktiga löpare med och det hade varit kul att springa med ett sånt motstånd. Men eftersom jag har en startplats så springer jag nog ändå. Om det blir distanstempo eller snabbdistanstempo återstår att se. Jag hoppas i alla fall på en trevlig upplevelse och ett bra träningspass. Men tider kring 33min sparar jag tills vidare. 

Efter loppet stannar jag kvar några dagar i Rom med Magnus. Det blir himla häftigt att få turista lite. Jag ser verkligen fram emot det. Och förhoppningsvis får jag till några bra träningspass där emellan. Då jag väl kommer hem från Rom så siktar jag på två riktigt bra träningsveckor hemma i Stockholm innan jag drar till Teneriffa en vecka för att köra lite mera bana i värmen. 

Och vips är det dags för inomhussäsong. Men mer om det en annan gång.

Men taggad är jag. Det finns så mycket motivation i den här människan att det nog räcker till hela Nordens befolkning. Mest taggad är jag på träning. Men gissar att jag nog kommer att se fram emot tävlingarna då det väl närmar sig...

Gott nytt år!

Sandra

Ps. Julkortsfotograferingen avverkade vi på ca 2min så de var nog inte orsaken till förkylningen.


Från mig alla, till er alla...

23 dec 2014

Den här månaden har jag stressat för mycket. Jag har prioriterat fel saker och kämpat lite för hårt med vissa julklappar istället för att ta vara på de sömntimmar jag behöver. Träningen har ändå gått väldigt bra, men det har verkligen känts som att jag har legat på gränsen. Inte idealiskt, men man lär sig av sina misstag. 

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag ändå har hållit mig frisk och hel. 

Julen firas som vanligt hemma i ett väldigt snöigt Finland. Inte heller idealiskt för en löpare. Men med bra skor och varma kläder är allt möjligt. Eller hur man nu brukar säga. 

Jag njuter av att vara hemma och glömma alla stressmoment. Nu är det träning och umgänge med familj och vänner som gäller. Och sen blir det 6 dagar i Rom över nyår. Efter We Run Rome-loppet som vi springer på nyårsafton blir det några dagar turistande. Jag har besökt väldigt, väldigt många länder i mitt liv, men det här blir första gången jag ska turista. Det ser jag fram emot. Och några löppass ska vi nog hinna få till också. 

Och sen ser jag fram emot ett fantastiskt 2015!

Så...

FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA, EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild från trädgården hemma i Finland. Ja, jag fryser. Nej, jag har inte mustasch. Fotograf: morsan.

Storyn om varför det blev just hinder.

14 dec 2014

De vanligaste frågan som de flesta idrottare får stå ut med och svara på gång på gång är "hur känns det?". Jag tycker inte alls att det är någon dum fråga även om journalisterna nu för tiden alltid inleder den med "den här frågan är du säkert trött på att höra men...". Det är en ganska bra fråga, för man kan ju svara olika saker varje gång. Den frågan som jag får allra mest och som jag är mest trött på, även om jag förstår att folk vill veta, är "varför började du med just hinderlöpning". Jag har svarat på den så många gånger att jag helst bara skulle vilja säga "för att det är kul" när jag får frågan. Men här får ni hela storyn, en gång för alla. 

Då jag föddes så var mina ben och armar ungefär lika långa. Så där som det är på bebisar. Jag konstaterade rätt snabbt att mina vuxna medmänniskor inte såg ut så och att jag nog inte var helt normal. Hur skulle jag kunna veta att det var så man skulle se ut som bebis? Jag hade ju inga spädiskompisar. 

Och eftersom mina ben och armar var lika långa så insåg jag att jag var ett djur och struntade i att lära mig att gå på två ben och körde fyrbensgång istället. Med fyrbensgång hade man dubbelt fler muskler att använda i sin framfart och även om det fanns nackdelar, till exempel att det var svårt att styra, så var fördelarna fler. Det var till exempel lättare att ta sig över olika hinder som vardagen hade att bidra med. Lyfte man på ett ben så hade man tre ben kvar i marken. Så himla mycket lättare än att stå på ett ben.

Efter ett par år så konstaterade jag att mina ben var längre än mina armar och att jag inte var ett djur. Det var en besvikelse såklart men jag fick ändå inse faktum och acceptera att jag var en människa trots allt. Men istället var jag deprimerad i ett halvår och umgicks bara med djur och trodde mig kunna kommunicera med dem. Och så lärde jag mig att gå på två ben.

En gång, mitt i min depression, fick vi åka till ett stall från skolan och se på när några duktiga tjejer visade hur hästhoppning gick till, och efteråt fick de som ville rida. Och tror ni att jag ville testa? Nej, det ville jag faktiskt inte. Jag hade glömt bort hästarna direkt vi kom in i manegen. Jag hade upptäckt något nytt och blivit förälskad i det jag såg. Jag hade upptäckt hinder. Riktiga hinder. 

Tidigare hade jag trott att hinder bara var sådant som dök upp i vardagen. Antingen konkreta hinder såsom kuddar i hallen och stolar i korridoren eller mera abstrakta hinder som sjukdomar och 30 minusgrader. Men nu såg jag att hinder var något som fanns på riktigt. Och något som man kunde räkna ut hur man skulle ta sig över på bästa möjliga sätt. Hinder som alltid såg likadana ut och som man kunde förbereda sig på. Inte som vardagshindren som bara kom när som helst och hur som helst. 

Där och då bestämde jag mig för att bli häst. Jag ville också hoppa över riktiga hinder.

Det var inte helt problemfritt. Mina föräldrar suckade fler än två gånger men gav upp och lät mig vara. Men de vägrade att betala för att jag skulle få gå i ridskola om jag inte tänkte sitta på hästarna. Mina skolkompisar var det inga problem med, ni vet, om man vill vara häst behöver man inte oroa sig för vad kompisarna tycker, man har nämligen inga kompisar. Kompiskandidaterna tycker att man är dum i hela huvudet. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag var upptagen med att bygga mig några hinder.

Och jag började hoppa. Jag hoppade och hoppade och om man inte visste bättre skulle man ha trott att jag var simmare. Inte för att jag konstant var genomblöt av alla vattengravar, utan av det faktum att det kräver en hel del överkroppsstyrka att alltid landa på armarna. Jag såg ut som en liten blek version av Hulken. 

Det var som sagt inte helt problemfritt. Jag vägrade att acceptera mina fysiska begränsningar och fortsatte hoppa dagarna i ända trots att det egentligen gjorde svinont i armarna. Men har man kul så glömmer man smärtan. Och blev det jobbigt så flätade jag min man och gnäggade lite tills det kändes bättre. Men en dag blev det svårt. Vänstra handleden gick av på två ställen och som den "dum i hela huvudet"-ungen jag var så fortsatte jag hoppa ändå. Men landade bara på höger hand. Exakt 27 minuter senare gav högra armbågen upp och mina föräldrar körde mig till akuten. Jag ville till veterinären men jag hade tydligen ingen talan. 

Läkarna förbjöd mig att syssla med hinderhoppning i ett par månader framöver och jag blev deprimerad igen. Men jag gav inte upp. Det måste gå att lösa på något vis. Och en dag då jag stod och tuggade hö, eller okej okej, det var inte hö, det var gräslök, någon måtta fick det ju ändå vara, så fick jag en aha-upplevelse. Jag hade hoppat över hinder i flera år. Jag var så bra man bara kunde bli. Det fanns troligen inget annat barn i hela världen som kunde hoppa sådär bra över ett hinder med fyra ben som jag kunde. Men vad tjänade det till? Det var visserligen kul, men ändå inte riktigt lika kul som förr. Och för varje vecka blev det mera och mera knäckande då ridklubbens ordförande gång på gång vägrade att låta mig ställa upp som ryttarfri häst på hopptävlingarna. Det var inte passande sa de. Inte ens på de små tävlingarna. 

Jag behövde något nytt att fokusera på. Jag måste avancera. Och med båda armarna i gips så var nästa steg väldigt enkelt att lista ut. Jag började hoppa över hindren med två ben istället för fyra. Det var svårt, men det var något svårt jag behövde. Fyra ben kunde jag redan. Så jag fortsatte som förr och hoppade dag ut och dag in, men som tvåbening. Jag hade till och med fått några kompisar på skolan som hängde med ibland. Lärarna hade nämligen tvingat några elever att umgås med mig eftersom det var synd om mig då jag var skadad. 

Att springa över hinder med två ben visade sig vara riktigt kul och efter ett par veckor började jag kunna det riktigt bra. Jag ramlade inte längre och kunde ta mig över vattengraven utan att behöva ta ett enda simtag. Så när dagen väl var inne för att ta bort gipsen fick jag en aha-uppelvelse till. Fyrbenslöpning var för enkelt, det var inte kul längre. Vilket betydde att jag inte var en häst. Och framför allt att jag inte ville vara en häst. Jag var en människa. Och det var faktiskt helt ok.

Jag var ändå väldigt förvirrad i min nya identitet. Att vara människa var ovant. Vad gör man om man inte gnäggar liksom? Tack och lov har människor också flätor i sitt hår, det var nog det som fick mig att känna mig lite stabil trots allt. Och hoppandet förstås. För jag fortsatte hoppa som förr. Jag var inte längre Hulken. Jag var mera lik de afrikanska löparna. Och jag började skaffa riktiga kompisar, jag behövde något att göra då jag var för trött för att hoppa och att umgås med kompisar verkade vara det som människor oftast gjorde då de hade tråkigt.

En gång, bara någon månad efter att jag hade blivit människa, och jag satt och hade tråkigt på bussen kom jag över en tidning som jag bläddrade ointresserat igenom. Tills jag såg ordet "hinder" lysa mot mig. Mitt älskade favoritord. Texten handlade om VM i Helsingfors och det första mästerskapsloppet på 3000m hinder någonsin för damer. Jag blev så ivrig att jag inte vet om jag någonsin läste klart texten. Jag hade fått min tredje och min allra största aha-upplevlese. Jag skulle bli människohinderlöpare. Och inte bara det. Jag skulle bli bäst i världen. 

Så att på den vägen är det. Där är storyn om hur jag har kommit så långt som jag har gjort och om hur jag har blivit den jag är. 

Visst är det galet?

Så himla trist att jag hela den långa, fantastiska storyn är ren och skär lögn.

Men ibland är jag rastlös och då får man hitta på osanna historier. I själv verket hatade jag hästar som barn. Nu är jag mest rädd för dem. Hästhoppning och hinderlöpning har ingenting med varandra att göra enligt mig och jag började med hinder för att jag råkade vara bra på det. 

That's it. 

Jag och sambons föräldrars hästar. Jag är rädd för dem också. Hästarna alltså, inte föräldrarna. 

Ha en bra vecka!

Sandra


Vadelmavenepakolainen

7 dec 2014

"För mig är Sverige synonymt med kärlek, svenskheten är en dröm. Svenska medborgare, även de alldagligaste - ja, i synnerhet de alldagligaste - är mina förebilder. Jag är bergsäker på var jag hör hemma. Och den platsen ligger väster om Finland."


Det där var ett utdrag ur Hallonbåtsflyktingen (Vadelmavenepakolainen), skriven av Miika Nousiainen. Jag har bara läst en fjärdedel av boken ännu och jag får så himla dåligt samvete då jag läser den. Jag känner mig skyldig för att jag är rädd att folk ska tro att jag har samma åsikter för att jag läser boken. För folk kunde mycket väl tro det. Att jag är en finsk kvinna som vill vara svensk. Och det är inte riktigt hela sanningen. 

Jag tänker mycket på det här med att vara finsk i Sverige. Eller ja, jag är väl inte ens finsk, mitt modersmål är ju inte finska. Jag är finländsk och finlandssvensk. Men vill folk kalla mig för finne eller finska så är det mer än ok. Hellre det än svenskfinsk som jag så ofta får höra. 

Då jag är hemma i Finland så känner jag att jag måste förklara mig. Jag skäms över att mitt uttal är närmare sverigesvenskan än finlandssvenskan och försöker dölja det så gott jag kan. Det är rätt svårt. Jag skäms över att jag har börja använda ord som inte finns i finlandssvenskan. Jag skäms över att jag inte hänger med i vad som händer i vårt land. Och jag känner mig som en svikare som umgås med svenska friidrottare mera än med finska. Trots att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att springa för något annat land än Finland. 

Då jag är hemma i Sverige så känner jag inte att jag måste förklara mig. Däremot känner jag att jag måste anpassa mig. Jag kämpar på hårt med att prata finlandssvenska men samtidigt är jag så rädd för att bli missförstådd att jag pratar en, för mig, onaturligt överdriven sverigesvenska istället. Vilket betyder att då jag pratar så tänker jag på varje ord jag säger för att uttala det rätt, vilket gör att jag blir förvirrad och blandar ihop ord. Det händer rätt ofta faktiskt, att jag använder helt fel ord i meningar. Helt sjukt. I Sverige känner jag att jag vill passa in, att jag vill bli accepterad och inte vara udda, fastän jag kommer från Finland. Men jag vill ändå inte att någon ska se mig som en svensk. 

Jag skäms över att jag blir berörd av svenska nationalsången, även om Maamme-laulu givetvis är den nationalsång som berör mig mest och som alltid får mig att drömma. 

Jag tänker mycket på framtiden. Jag tänker mycket på var jag vill att mina framtida barn ska växa upp. Jag har haft en bra uppväxt. Jag gillar Finland, jag gillar Svenskfinland och jag gillar Österbotten. Men jag gillar Stockholm också. 

Men att mina barn ska prata sverigesvenska känns inte helt bra. Tänk om de aldrig får lära sig finska... Och om de bor i Sverige, då får de aldrig åka på Stafettkarnevalen. Och tänk om de blir såna där typiska Stureplanshängare som alla ståuppkomiker driver med. Och värst av allt, tänk om de blir riktigt duktiga idrottare, på landslagsnivå. Tänk om de börjar tävla i svenska landslagsdräkten. Tänk om de vinner och den svenska nationalsången spelas då de står på prispallen. Det skulle göra ont i mitt hjärta. 

Missförstå mig inte. Jag gillar Sverige. Jag gillar Sverige väldigt mycket. Jag trivs i Stockholm med min svenska pojkvän och mina svenska kompisar och min svenska tränare och jag vill bo här många år till. Men jag är inte svensk ändå. Och jag vill inte bli. Jag är jag.

Ärligt talat gillar jag inte ens skämten om att "snart så tävlar du nog för svenska friidrottslandslaget, vi kommer att värva dig". Jag tar inte illa upp för jag fattar att det inte är taskigt menat, snarare tvärtom. Jag borde väl bli smickrad. Men att vara finländare är en del av min identitet, en del av mig, och jag har inga planer på att släppa den. Och nu då jag bor här i Sverigelandet så känner jag att jag måste hålla extra hårt i min identitet, så då blir det lite svårare att skratta åt skämten.

I mitten av veckan hörde jag en äldre kvinna på tunnelbanan från Bredäng säga åt några pojkar, på grov finlandssvenska "jag har bott här i Sverige i 50 år men jag känner mig fortfarande som en finländare. Och jag håller alltid på Finland i idrott." Det gjorde min dag.

För det är lite ensamt här ibland. Det är ensamt de få gånger jag tittar på sport och hejar på Finland. Och det är ensamt att se på självständighetsbalen på tv. Det är ensamt vid svenska högtider. Men åtminstone kan jag glatt ta emot alla flygblad från olika partier inför valen med orden "jag lovar att jag skulle rösta på er om jag var svensk medborgare!"

Trots att finska inte är mitt modersmål så värmer det mitt hjärta då jag hör de finska turisterna i Gamla stan. Jag älskar att se Finland-skyltarna då jag springer förbi hamnen. Och det är väldigt få saker som är så behagligt som att höra österbottnisk dialekt på tunnelbanan. Som hälsningar hemifrån. 

Jag tror att många tänker att det är väldigt lätt att flytta till Sverige från Finland. Det är nära och det är samma språk. Men i själva verket tror jag att just det gör det svårare. Att länderna ändå är så pass lika. Det är svårt att inte känna sig som en svikare då man flyttar från sitt fosterland till storebrorslandet som är lite större, lite finare, och lite bättre på typ allt. Två länder som ligger lite för nära och har lite för mycket gemensamt för att det ska vara ok att hoppa över till andra sidan. Det är lite samma känsla som att bli ihop med sin kompis ex. (Ja, jag har testat det, då jag var 16, men den storyn ska vi inte blogga om). Det känns fantastiskt men ändå inte på något vis ok.

Och som traditionen numera säger så måste jag ju blogga om mina naprapater. Mina norska naprapater. Oj vad jag tycker om dem för att de är norrmän. Eller ja, inte för att de är norrmän, utan för att de inte är svenskar. Det är få gånger som det känns så okej att vara ickesvensk i Sverige som då jag är hos någon av dem. Så jäkla skönt. Eller ja, skönt är väl fel ord. Nålar och sånt är rätt oskönt. Men ni fattar. 

Hur som helst. Nu är jag ändå bott här i över två år. Jag är och förblir förvirrad. Jag kämpar vidare med min identitet och letar ett sätt att känna mig helt bekväm. Och jag måste säga att det i varje fall känns bra mycket bättre nu än vad det gjorde det första halvåret! Stockholm känns som mitt hem även om Finland nog alltid kommer att vara det hemmigaste av alla mina hem.

Och varje gång jag är hemhemma i Finland så uppskattar jag allt så himla mycket mera än förr. Nykarleby, kylan, snön, salmiaken, saltgurkan, tuggummit, gröten (nej, mamma, int lödasgröitin, han saknar ja faktiskt int alls. Ja tänkt på elovena hetki denhär gangon ;) ), språket, dialekten, tystheten, sura busschaufförer och människor som är som jag. Eller i alla fall på vissa sätt. Och det är ju fint.

Så jag fortsätter att vara Finländare i Sverige tills jag kommer på något bättre. Och ärligt talat så känns det väldigt osannolikt att jag skulle hitta något som slår det här. 

Ystävällisin terveisin

Sandra

Juleflow

5 dec 2014

Först blev jag glad över att äntligen få börja träna igen efter viloperioden.

Sen blev jag glad över att jag höll mig skadefri första månaden.

Sen blev jag glad över att jag får göra så mycket nytt.

Sen blev jag glad över att vara så ofta i hallen så att mitt liv känns roligare.

Sen blev jag glad över att löpformen har blivit väldigt bra på kort tid.

Sen blev jag glad då jag märkte att jag har blivit mycket starkare.

Och nu är jag glad över att jag faktiskt har gjort typ mitt livs första bra träningshöst.

Men jag har inte varit glad hela tiden. Det har stundvis varit riktigt besvärligt. Även om mina tränare är de bästa som existerar så är det inte alltid så lätt att ha två. Jag som vill planera och ha kontroll kan lätt haka upp mig på små detaljer och om tränarna säger lite olika saker, då blir det svårt. Men nu då jag själv börjar se vilka framsteg jag gör så kan jag också slappna av och känna mig trygg. Jag vågar lita på mina tränare, och det är så himla skönt. 

Jag tror att jag kommer att sakna den här hösten i framtiden. Hösten då det hände så himla mycket. 

Jag har tränat med Oscar sen i våras. Vårt samarbete började vid precis rätt tillfälle. Jag hade min tredje skadevinter bakom mig och det var dags för nånting nytt, det kunde inte fortsätta som förr. Att vårt samarbete skulle bli som det är nu hade jag inte en tanke på, men jag är väldigt tacksam över att det blev som det blev. Jag hade inte riktigt fattat hur mycket det ger bara av att någon kan stå och se på och kommentera vad som är bra och vad som borde förbättras. Det är så jäkla motiverande. Och så känns det som att någon verkligen bryr sig. Den känslan är svårt att uppnå då man bara tränar ensam.

Vi kommer inte alltid överens, jag och Oscar. Det är faktiskt lite krävande att komma överens med mig, jag är rätt besvärlig ibland. Men jag tycker att det får vara lite så. Det känns som att vi vet var vi har varandra. Jag hoppas verkligen att det är lika motiverande för honom som för mig att se hur jag gör framsteg och utvecklas som idrottare. 

Och Guy, världens bästa Guy! En av de får människor jag känner mig bekväm med att prata i telefon med. Kanske för att det är det sättet vi kommunicerar på. Kanske för att det är rätt lätt, för han kan nog prata för oss båda. Efter nio år känner han mig rätt bra. Han vet hur jag funkar som löpare. Och jag kommer aldrig att sluta fascineras av hans sätt att hantera siffror och hans kärlek till tider och kilometrar. Vi är ganska lika där. Jag gillar verkligen hans träningsprogram, för jag vet att han vet vad som krävs. Och jag känner mig verkligen trygg med den löpträning jag gör.

Jag gillar både Guys och Oscars träningsprogram- och filosofier och kombinationen av dem, även om de tänker rätt lika, känns farligt bra!

Jag kunde fortsätta med att skryta på naprapaterna som jag besöker varje vecka och som nog är en himla stor del i att jag faktiskt är skadefri. Men i och med att jag bloggar om mina naprapter konstant så måste jag nog låta bli den här gången så de inte får hybris. Kan bara inflika ett citat som en av dem sa i onsdags "När du kommer hit och säger att du springer 100% smärtfritt, Sandra, då hoppar vi ut genom fönstret". Sen lärde de mig vad stjärtlapp heter på norska. 

Med andra ord så känner jag mig väldigt trygg just nu. Jag har ett helt otroligt team runt omkring mig som hjälper till när det behövs. Och jag är så förbannat tacksam över det att jag egentligen borde skriva om det i varje inlägg. Men ska försöka hålla mig, några veckor i alla fall.

Löpning, Stockholm Tunnel Run

Random bild från Tunnelloppet några meter före målet. Bild från http://andreassandstrom.se/tunnel_run/.

Just nu har jag mest en pirrande känsla* i hela kroppen. Det känns som att jag börjar min idrottskarriär först nu. Som att de 10 senaste åren har varit en period då jag samlat erfarenhet. Nu känns det som att jag är idrottare på riktigt. Och jag älskar det.

I Sverige gillar man att prata om känslor och jag har en känsla som säger att det här kan bli riktigt bra.

Sandra

*pirret kan bero på att det snart är julafton också.

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

19 aug
Uppsala
22 aug
Stockholm
23 aug
Stockholm
24 aug
Örebro
26 aug
Brottby
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!