Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Säsong 2014

7 sep 2014

Nu då jag börjar skriva det här inlägget har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Jag tar en rad i taget och ser vart jag hamnar. Jag har ännu inte diskuterat igenom hela säsongen med mina tränare och jag tänker inte dra några slutsatser innan jag har gjort det. Jag kan bara berätta lite om hur jag själv har upplevt det hela. 

Säsongen slutade med Finnkampen, och själv tycker jag att det känns som att den knappt hann börja före allt var slut. Jag hann ju inte ens börja springa bra. Så på den klassiska frågan "du måste ju ändå vara nöjd med säsongen som helhelt?" så svarar jag ett klassiskt nej. 

För femte året i sträck gjorde jag en "bra med tanke på omständigheterna"-säsong, (Håller på att analysera och göra ett sammandrag av senaste årets träning just nu, bloggar mera om det då jag är klar) och jag börjar bli rätt trött på de förbannade omständigheterna. Efter fyra månader utan löpning och den där titthålsoperationen i januari så är det smått otroligt att säsongen gick som den gick. Visst sa jag att jag vill springa under 9.25 åt många innan säsongen men jag är inte den som avslöjar mina mål allt för lätt och mitt egentliga mål låg på 9.23. Och efter att jag sprungit 9.24 i ett lopp som var taktiskt väldigt dåligt så är jag besviken över att jag aldrig kom under 9.20.

Jag har varit i bra form från maj tills nu. Från början av augusti fram till Finnkampen hade jag dock en svagare period. Den där månaden då temperaturen låg kring 30 grader varje dag tog på krafterna. Att träna och tävla i värme är inget problem, men att leva i värme är jobbigt. Matlusten försvinner och sömntimmarna går att räkna på en hand. Man hade ju kunnat skaffa en fläkt... om de inte varit slutsålda i hela Norden. Nästa år ska jag vara mera förutseende. Under den där perioden hade jag nog lite energibrist, även om jag kämpade väldigt hårt med mat och sömn. 

Men tävlingsmässigt har det väl ändå gått enligt planerna. Det var endast EM-finalen och Diamond League i Zürich som inte gick bra. Endast och endast... Det första ska analyseras en hel del ännu men även det senare nämnda är ett stort frågetecken. Blir hur flåsig som helst direkt jag ska springa där nere. Kan man vara allergisk mot ett land?

Jag har sprungit galet många taktiklopp i sommar och det har gått riktigt bra. Taktik kan jag och spurta kan jag. Jag försökte få in lite flera lopp där jag skulle få springa i grupp i sommar och det gick helt ok ändå, mycket bättre än innan. Och bättre ska det bli. (Älskar att komma på saker som borde förbättras --> utvecklingspotential). Tyvärr blev det för få hårda lopp den här sommaren och därför finns det bara ett lopp som tidsmässigt är ok!

Jag vet egentligen inte vad jag mera kan säga om säsongen. Jag tänkte plocka ut några punkter som varit bra i alla fall:

- 9.24,70 på hinder i ett lopp med dålig taktik efter en säsong med 4mån skadeproblem. Om man ser på det ur den synvinkeln är det bra. Men nästa år ska omständigheterna bort!

- 4.11,05 på 1500m i ett taktiklopp och tredje loppet på fyra dagar. Kändes inte ens snabbt. Häftigt.

- Segern i eliittikisat-serien. Det roliga var att det inte är helt lätt att vinna den serien. Av elittävlingarnas fem deltävlingar så räknas de tre bästa resultaten och sätts in i en poängtabell, så att alla grenar kan tävla mot varandra. Hinder fanns dock bara med på tre av tävlingarna så jag måste lyckas prestera varje gång. Spjutkastarna har fem chanser, och häcklöparna 8 (då både försök och final räknas) och deras lopp löps dessutom alltid i medvind. Så det var skönt att jag lyckades. Men nästa år åker jag ut i världen i stället.

- Segern på 1500m på FM. En galen långspurt på 450m mot Kristiina Mäki. Jag vann till slut och fick en sista varvtid på ca 59.5. Roligt lopp! 

- Finnkampen 3000m hinder. Hade noll förväntningar på loppet då det gick av stapeln endast två dagar efter DL i Zürich där kroppen inte riktigt levererat. Men sen gick det så bra det kunde. Aldrig nånsin har ett lopp gått så där lätt. Och att få springa inför hemmapubliken är så otroligt mäktigt. Speciellt alla barn, som tidigare under dagen tävlat i seuracupen, som satt i kurvan och ropade, bidrog till en häftig stämning. Det loppet var en njutning. (Och ja, publiken under söndagens spurt på 1500m var ännu mera galet, men känslan är inte den samma då man själv inte vinner). Tack för det!

- Stödet. Jag har sagt det förr och säger det igen, det stöd jag fick efter EM hade jag aldrig ens kunnat drömma om. Det var så otroligt fint att så många hörde av sig med uppmuntrande ord. Jag är så otroligt tacksam över det! Ni är fantastiska människor, kom ihåg det!

- Erfarenheten. Erfarenhet av att springa större tävlingar, att springa i grupp, att vara en av de bästa. Jag har blivit bättre på att hantera media. Och så har jag haft min första säsong med en riktig manager, och mina första säsong med nya tränaren. Det har varit väldigt mycket nytt i sommar. Folk kallar mig erfaren som har sprungit sju mästerskap. Men mina somrar har alltid sett likadana ut, jag har stått på stället allt för länge. I år har det börjat hända saker, och jag har lärt mig mera än någonsin förr. Och det kommer jag att ta med mig till nästa år. 

Den här säsongen har varit lite som en startpunkt för mig. Jag hade visserligen önskat mig en bättre start, men någonstans ska man börja. Och jag älskar det faktum att det finns så mycket som kan bli bättre.

Men nu är det viloperiod som gäller. Både kroppen och knoppen behöver en välförtjänt paus! Återkommer med lite träningsanalys i något skede.

Sandra

Sandra


Årets viktigaste blogginlägg.

2 sep 2014

Här kommer årets viktigaste blogginlägg. Det inlägg jag sett mest framemot att skriva. Det inlägg som jag i själva verket började skriva för ett par veckor sedan bara för att jag inte kunde låta bli. Det inlägg som gör mig så glad, för att det får mig att inse vilket fint team jag har, vilka underbara människor jag har runt omkring mig och vilket fantastiskt stöd jag får.

Jag kommer också att gå igenom och analysera min säsong, som nu officiellt är avslutad. Det behöver jag dock lite mera tid till så det kommer i ett senare skede. Men det här inlägget vill jag inte vänta med längre.

I det här inlägget har jag valt ut ”några” personer jag särskilt vill tacka. Tacka för att de finns och för att de ställer upp för mig. Det må vara jag som springer, men utan dessa personer så skulle det helt enkelt inte gå.

Först vill jag tacka Magnus. Jag brukar lägga honom sist på listan efter orden ”sist men inte minst”. Men det kan faktiskt hända att han är minst, trots att naprapaten och coachen inte heller kommer upp i några skyskrapehöjder. Hur som helst, säkrast att lägga honom först. Tack till Magnus, min sambo, mitt träningssällskap, min kärlek, min bästa vän, min tv-spelsrival, min psykolog, mitt allt. Magnus som står ut med mitt korta tålamod och mitt livsfarliga humör som jag knappt kan hantera själv. Magnus som står ut med att jag reser fram och tillbaka hela somrarna och har resväskor och träningskläder spridda över hela lägenheten. Magnus som tycker att det är ok att jag är som jag är, trots att jag själv inte alltid gör det. Såna människor finns det inte många av. Så jag behåller honom. Tack Magnus för att du finns!

Tack till Guy, som efter 8,5 års samarbete fortfarande bara blir en bättre och bättre tränare. Vi har lärt känna varandra väldigt bra och även de gånger jag är skeptisk till vad jag egentligen håller på med så har jag lärt mig att lita på Guy. Han vet hur jag fungerar och han vet hur jag ska göra för att springa snabbt. Och även om vi har bott i olika land i snart två år så funkar det utmärkt. Tur att telefonen är uppfunnen, för Guys kunskaper vill jag ta del av så länge jag kan. Då jag själv inte vet vad jag riktigt håller på med, då vet åtminstone Guy. Tack Guy, för att du lägger ner så mycket tid på mig och oss, trots att vi kan vara lite besvärliga ibland.

 Tack till Oscar, som utan att tveka sa att han gärna ställer upp då jag försiktigt frågade om han kunde hjälpa mig med lite styrketräning i vintras. Jag hade inte trott då att vårt samarbete skulle bli så som det blev, men jag är mycket tacksam över hur det utvecklades. Jag förstod inte innan hur viktigt det är att faktiskt ha någon med sig på de hårdare passen som har lite koll på vad jag gör. Jag förstod inte heller hur mycket enklare allt blir om man får dela sina tankar med någon som vet hur det är. Tack Oscar för allt nytt du redan har hunnit lära mig och för allt nytt jag gissar att du kommer att tvinga mig att lära mig!

Tack till Björn Sverre (och förlåt för att jag är för lat för att ta reda på hur jag skriver ett norskt ö), som vecka efter vecka sticker nålar i mina ben samtidigt som jag gnäller och pratar löpning. Tack Sverrisen (ja, förlåt igen, men jag kallar folk roliga saker i smyg) för att du tagit dig tid att hjälpa mig med mina hopplösa ben, och för att du skickat mig vidare till andra då du själv inte kunnat hjälpa. Tack för att du hjälpte mig med mitt knä i vintras, trots att hela situationen kändes väldigt hopplös. Och tack för att du är rolig så det känns ok att gå de 700m till Access Rehab för att få nålar instuckna i benen varje vecka. Tack också för att du alltid är jättesen, så det inte märks att jag också är försenad! Och tack för att du har en lat hund, så det åtminstone finns en hund här i världen som jag inte är rädd för.

Tusen tack också till de andra på Access Rehab, speciellt till Sara och Martin. Förutom att ni vet vad ni håller på med så är ni också fantastiskt härliga människor. Access Rehab är nog en stor orsak till att det har gått så bra i sommar!

Stort tack till Stina Funke och Daniel WessfeldtJrssm som hjälpt mig med alla tävlingar, även om jag har valt de allra märkligaste. Tack för att ni fixar det jag vill ha fixat, även om jag ibland får så galet dåligt samvete över att ens fråga saker. Tack för det, nästa år ska jag inte vara så krånglig!

Tack till Björn Waldebäck, som fixade en snabb tid (trotsatt jag är finländare med finskt personnummer) och gjorde en titthålsoperation i mitt knä i slutet av januari. Jag är ännu osäker på vad du gjorde men jag minns att det kändes rätt hopplöst då du sa att ni inte kunde hitta något fel men att ni putsade lite, och att det kanske kunde hjälpa men risken var lika stor att det inte skulle hjälpa.  Det hjälpte. Och mina knän springer hur fint som helst. Tusen miljoner tack för det!

Tack till Glenn, världens roligaste massör som jag besöker så ofta jag hinner då jag är hemma i Finland. Tack till Thomas Nylund som har försökt bli klok på mina fötter och ben. Tack också till alla andra som var inblandade i projekt ”Gör Sandras knä löpbart igen” i vintras. Vi klarade det till slut!

Tack till Nike och Johnny för att jag får de bästa, snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste och mest bekväma kläderna. Det gör träningarna och tävlingarna så mycket roligare!

Tack till Christoph Treier som alltid kommer med goda råd då jag börjar panikera över onödiga saker.

Tack till Andelsbanken i Nykarleby för att ni fortsätter att stöda mig och mina systrar, år efter år!

Tack till min fina familj som alltid finns där för mig och som alltid låter mig vara bara Sandra. Tack till mina föräldrar för att ni alltid låtit mig göra det jag vill, även om jag har tagit en jäkla massa dåliga beslut genom åren. Tack också för att ni aldrig någonsin tvingat mig att idrotta (även om media jättegärna skulle vilja ha sådana rubriker). Istället är det jag som har tvingat er att skjutsa mig överallt. Och det har ni gjort. Tack för det också! Tack till mina systrar, som är ett så fantastiskt stöd och som bryr sig så mycket, trots att de båda två har haft en hel del motgångar. Jag är så glad över att ni båda är tillbaka på banan igen och nästa år tror jag att kommer att bli riktigt bra. Jag gillar inte att sova i extrasängen och jag kan bli vansinnigt irriterad på er båda, men jäklar vad jag tycker om er, och jäklar vad mycket kul vi har haft! Tack även till mina bröder, för att ni är de finaste bröder någon kan ha! Det värsta med att bo i Sverige är att jag saknar er så himla mycket. Och givetvis, tack till släkten som är så intresserade och som alltid hänger med och alltid är först med att skicka grattismeddelanden! Jag har tänkt mycket på mommo i sommar. Innan EM-finalen så blev jag väldigt ledsen då jag insåg att om jag vinner, så kommer mommo inte att få se det. Jag vann inte, men jag saknar dig mommo, så himla mycket.

Tack till mina vänner. Tack till Sektyn, för att jag får vara mig själv med er. För att ni suckar över spikskosnack och diskussioner om kilometertider. Det är så skönt att bara få flippa ur ibland och ha helt urspårade diskussioner om fåniga saker och skratta ihjäl sig åt dåliga insideskämt. Jag är så himla glad över att jag har er!

Tack till Ellen och Nadja som jag träffar alldeles, alldeles för sällan. Men då jag väl träffar er så är allting ändå som förr. Ni är världens bästa och jag saknarer så galet mycket även om jag är alldeles för dålig på att höra av mig!

Tack till träningskompisarna i Guys gäng,. Vi ses inte ofta, men alla träningar är roligare då ni är på planen samtidigt! Tack även till hela Oscars gäng, även om jag fortfarande är så blyg och mesig att jag knappt vågar hälsa på er. Men det är en trygghet att ha er där på planen ändå. I höst ska jag nog träna lite med er, jag är livrädd för det, men jag tror att det kanske kan bli kul ändå. Ni verkar vara supersköna typer allihop!

Tack till Patrik för alla distanspass. Ditt sällskap är värt mycket! 

Tack till Nykarleby, för även om jag har bytt förening så kommer jag ändå alltid att vara Nykaabibo! Tack till min nya förening IK Falken som har tagit emot oss med öppna armar. Tack till ÖID, tack till SFI, tack till SUL och tack till olympiakomittén. Utan er skulle min satsning inte vara möjlig.

Tack till Mikaela Ingberg, för att du delar med dig av din kunskap, för jäklar vad mycket kunskap du har. Du om någon vet hur det är att vara elitidrottare och jag uppskattar verkligen all hjälp jag har fått av dig! 

Och sist, men så långt ifrån minst det kan bli; ett STORT tack till alla människor där ute som hejar på mig, på plats eller framför tv:n. Tack till alla som skickar grattismeddelanden på facebook, twitter, mailen, sms eller per post. Tack till alla som gläds med mig när det har gått bra och tack till alla som skickat uppmuntrande ord till mig då det inte har gått så bra och jag har behövt de snälla orden som mest. Är fortfarande nästan chockad över vilket stöd jag fick efter EM. Tack till alla som bara finns där och tror på mig. Ert stöd betyder massor! Tack!

Nu tackar jag för säsong 2014 och med er alla fantastiska människor bakom mig så ser jag verkligen framemot att snart börja träna på ordentligt igen. Det finns mycket som kan bli bättre. Nästa år, 2015, kommer vi att ha riktigt roligt!

Tack!

Sandra 



Följ oss

Loppkalendern

01 apr
Stockholm
08 apr
Kalmar
14 apr
Brösarp
15 apr
Brösarp
22 apr
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!