Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Tårar.

18 aug 2014

Halvsjutiden i morse gick jag runt på flygplatsen i Zürich, tom i huvudet efter gårdagens besvikelse, trött efter bara 3h sömn och lite strul med flygbussarna. Plötsligt fick jag ögonkontakt med en kvinna och jag såg på henne att det var meningen att jag skulle gå fram till henne. Hon kramade om mig, och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var så äkta. Innan hon ens hade sagt ett ord så kände jag verkligen att hon led med mig. Och nej, jag har ingen aning om vem hon var.

Jag kommer inte att analysera gårdagens lopp. För jag kan inte. Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag hade ett enda mål, och det var att vinna. Jag ville inte ha medalj, jag ville ha guld. Och det borde jag ha kunnat ta. Jag misslyckades totalt. Annat kan man inte säga. Det var ett stort misslyckande och en gigantisk besvikelse. Mina tränare blev ledsna, min familj blev ledsen, och hela finska folket hade helt enkelt bara väntat sig så himla mycket mera än det där. Och så ska det vara. Folk skulle förvänta sig medalj, eller till och med guld, för det var realistiskt. Men så blev det inte. Och den största besvikelsen upplevde jag ändå själv. 

Det känns fortfarande rätt tomt. 

Det var inte lätt att gå igenom mixed zon igår. Media är inte alltid schysta. Jag kan erkänna att något av det första jag tänkte på då jag kom i mål är hur många negativa kommentarer jag kommer att få. Att folk kommer att dränka mig i kommentarer om dålig teknik, svagt huvud, värdelös taktik, dåligt språk, ful frisyr osv. Jag stannade och grät flera gånger på vägen genom mixed zone, men jag kom mig igenom utan större problem.

Jag har inte läst en text som skrivits efteråt och jag tänker inte göra det heller. Men jag är ändå tacksam över hur media mötte mig igår. Väldigt många var väldigt schysta och tackade för att jag ens ställde upp på intervjuerna. Det hör till att ställa upp på intervjuer efter mästerskap tycker jag, oavsett hur det har gått. 

Det är sällan någon hör av sig då man inte har lyckats. Min telefon brukar vara död och de sociala medierna brukar innehålla någon enstaka kommentar. Och det är helt ok. Vad säger man åt någon som har misslyckats? Om man lyckats vill man ju gärna höra att man har varit bra, även om man vet det. Men då man misslyckats vill man definitivt inte höra att man är dålig, och kanske ännu mindre höra att man är bra, då det inte ens är sant. 

Jag blev nog väldigt förvånad då jag tog i min telefon efter loppet igår. Inte ett enda "grattis till nionde platsen!" (vilket inte är så mycket att gratta åt i den här situationen), utan en hel del uppmuntrande meddelanden fyllda med medlidande. Tårarna rann nog i en timme efter att jag sett de meddelandena. Tack!

Jag fasade för att logga in på twitter och facebook på kvällen. Jag ville inte höra vad jag hade gjort fel. Men förr eller senare skulle jag ändå logga in så lika bra att få det överstökat. Sociala medier må vara sociala medier, och allt som skrivs och gillas kanske inte är äkta, men om en bråkdel av de kommentarer jag fick igår kommer från personer som verkligen menar det de skrev, då är jag en lyckligt lottad människa. Jag hade aldrig, aldrig kunnat förvänta mig något liknande. Flera hundra kommentarer om att komma igen och att min tid kommer. Jag blev nog lite chockad. Och började gråta igen. Förstås. Det är så jäkla fint att så många bryr sig. 

Det här senaste dygnet har jag fått flera "riktiga" kramar än jag har fått det senaste året. Idrottare, tränare och okända finska supporters har kommit fram och bara kramat mig. Kan hända att jag började gråta ett par av gångerna... Men jag har behövt det så jäkla mycket.

Jag minns då jag vann mitt första FM-guld i juniorklassen, 2005 i Huittinen. Varje dag i en månads tid fick jag nya gratulationer. Och jag var fascinerad över hur många som brydde sig. 

Men det är väldigt mycket lättare att vara glad med någon än att vara ledsen med någon. 

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå. Jag vet knappt vad jag försöker skriva. Jepp, sitter och gråter samtidigt (sov 3h i natt så det kanske också bidrar till min känslighet). Men det vill jag att ni ska förstå, att varje liten kommentar eller uppmuntrande ord som jag har fått efter mitt lopp har gått rakt in i hjärtat.

Det är så otroligt fint, att så många människor, varav endast ett fåtal är människor jag känner eller vet vem är, tar sig tid att skriva åt mig, även om de antar att de bara är en i mängden. Men ni är inte en i mängden. Ni är fantastiska människor allihopa, som har tagit er tid att försöka få en annan människa att le igen. Och ni har lyckats. 

Och vet ni vad. Ni har rätt också. Efter vinterns problem skulle det här inte vara min säsong, det har redan gått över förväntan. Min tid har inte ännu kommit, men den närmar sig med stormsteg, och då jag väl får allt att fungera, då får resten av världen se upp. Och sen då jag väl lyckas, då kommer ni som har stött mig hela vägen att vara en stor del av det!

Och den här säsongen är dessutom inte slut ännu.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor i mitt liv, men jag är väldigt tacksam. Jag hoppas att jag kommer att kunna glädja er med många lyckade lopp framöver!

Man vinner eller så lär man sig något. What doesn't kill you makes you stronger osv osv osv.

TUSEN TACK och KÄRLEK TILL ER!

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

19 aug
Uppsala
22 aug
Stockholm
23 aug
Stockholm
24 aug
Örebro
26 aug
Brottby
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!