Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Lidingöloppet 2013 kilometer för kilometer.

29 sep 2013

Här kommer mitt utlovade blogginlägg. Det var kanske lite antiklimax att skriva då jag inte ens vann (tur att jag inte tränat kransbärning i onödan). Dessutom tänkte jag så himla tråkigt under gårdagens lopp. Bara en massa löpning. Men här är tankarna ändå. Kanske lite omkastade, men det kanske ni förlåter mig för.

INFÖR:

1 månad innan: wohoo, bara en månad kvar till Lidingöloppet, blir så jäkla kul! Orkar inte vänta!

2 veckor innan: hmm, jag är verkligen inte tränad för långlopp. Det kommer att bli jävligt rakt igenom. Det kommer inte att bli ett dugg roligt. Bara tungt.

Kvällen innan: jag ska alltså springa i morgon?! Jaha. Okej. Förberedd? Knappast. Men jag bara kör. Inget värre än så. Hoppas det blir en krans igen. Blir säkert trevligt.

Morgonen innan: Jeeeee, om några timmar är det över. Så underbart.

En timme innan start: Hmm. Jag borde ha varit framme vid Lidingövallen för minst en timme sedan. Vi har flera km kvar. Jag sitter fast i en bilkö. Jag kommer aldrig, aldrig att hinna i tid till starten. Inte alls bra.

En halvtimme innan start: Jag hann! Trött. Sliten. Stressad. Går på högvarv. Mår halvtaskig. Skiter i uppvärmningen. Måste lugna ner kroppen om det ska bli till något. Hej hej allihop, kul att ses.

UNDER:

Starten: Nuuuu kör vi! Hmm. Går det alltid så här långsamt i början? Det brukar ju vara lätt att ta sig fram. Vad är det här? Varför är det minst 10 tjejer före mig? Måste. Öka. Nu.

29km kvar: Så där ja, att springa förbi alla på utsidan var smart. Är jag i ledning nu? Det måste jag väl vara? Säkrast att öka lite till.

28km kvar: Men hallå! Publiken! Ni ska ju ropa "heja första tjejen". Är jag inte först? Jag springer ju skitsnabbt! Fasiken. Måste öka.

27km kvar: Ska jag vara trött nu? Efter 3km. Känns ologiskt. Nåja, jag har väl inte kommit in i loppet ännu. Det känns nog lugnare snart.

26km kvar: Sådär ja, dagens första "heja första tjejen" - check! Nu är det lugnt. Men jäklar ändå, så här trött ska man inte vara i det här skedet av loppet. Meen det är lugnt, de kommande 20km är ändå bara en lätt transportsträcka fram till Abborrbacken. Inga problem. Heh.

25km kvar: Dags att kolla första mellantid. Får absolut inte vara under 19min. 18.37. Inte ok. Inte alls ok. Måste dra ner på tempot. Och käka lite glukos.

24km kvar: Den här smärtan i ryggen kan inte vara ok. Jag får bryta snart. Det här gör för ont. Utförsbackarna är för branta. Måste ha en pulka.

23km kvar: Ta ett djupt andetag nu Sandra för snart börjar de skrika. Okej, nu börjas det. Paniiiiik. Hjälp, lugna ner er. Jag är snäll. Slå inte, bit inte, skrik inte.

22km kvar: Tack för stödet publiken. Minns puls ligger ännu över 250. Men jag förstår att ni menade väl. Det uppskattar jag. Puss puss på er.

21km kvar: Vätska. Wohoo. Och finska flaggor. Och folk jag känner. Jee.

20km kvar: Mellantid nummer två. Absolut inte under 38min, då är det kört. 37.51. Det är väl inte under 38? Väl? Nejnej, oh så bra. Skit också. Måste ta det lugnare. Dags för mera glukos.

19km kvar: Inga backar. Oh så skönt. Fast så ska jag inte tycka. Jag ska säga då jag kom i mål att backarna gick bra men längden på sträckan var lite too much. Men nu kommer det ju att bli tvärtom. Jag är sjukt konstig.

18km kvar: Moahaha, här höll jag på att dö ifjol och ville bryta. Det här går ju skitlätt, vad dålig jag var ifjol. Det här är ju totally ingenting. Håller jag på att tappa strumpan förresten?

17km kvar: Vänta nu, är det lätt för att jag springer skitsakta? Hur sakta springer jag? Killarna håller ju samma tempo som mig? Kanske ska öka lite till ändå. Det går ju ändå jäkligt lätt.

16km kvar: Ett. Två. Pang! En vägg. Vad hände? På två sekunder gick jag från pigg till död. Glukos. Nu.

15km kvar: 57 minuter. Skönt, kan slöa andra halvan och ändå få en bra tid! Nu känns det bra och jäkligt kontrollerat. Det här tar jag lätt. Strumpan sitter väl kvar? Orkar inte kolla.

14km kvar: Ska det vara så här lätt? Borde jag springa snabbare? Fast det här tempot är rätt skönt. De andra är säkert jäääääättelångt efter. Ingen kan vara så dum att de öppnar under 38min första milen. Man väggar bara av sånt.

13km kvar: Här var det backar, tjoho tjoho. Hade för mig att det bara var en jobbig backe här. Inte tolv. Tungt? Hmm. Lite! Värt det? Oh ja, kransen kransen kransen. Här kommer jag.

12km kvar: Dags att ställa in hjärnan på lite Grönstabacke. Den kommer att gå bra. Och sen är det bara att orka 5km och sen typ 5km till. Det blir så bra så bra. Varför är backarna så lätta? Jag måste börja ångesta snart, annars är något fel. Jag är verkligen inte i form för såna här lopp. Förstår du det, kroppen?

11km kvar: Vad händer? Lidingöloppet ska ju vara två timmar plåga. Det här går för lätt. Jag startade för ca 5min sen och har redan sprungit 19km. Så jäkla galet.

10km kvar: hej hej publiken och Grönstabacken. Låter som att jag leder klart. Trevligt trevligt. Ska bara ta mig upp så kan jag vila sen.

9km kvar: jee vätska. Usch. Äckligt. Grejar inte sportdryck. Usch usch. Nu kör jag lätt så jag är pigg på slutet.

8km kvar: Yes, en ny gps-kille. Jag älskar gps-killar. De är så himla roliga. Alltså liksom bara för att de finns. Fast fjolårskillen var bättre, han var mera som en betjänt. Eller assistent. Nåja. Häftigt att få ha en egen gps-kille i alla fall.

7km kvar: Sju fjuttiga kilometrar. Som ett superkort distanspass. Ska det verkligen vara så här lätt? Borde jag öka? NEJ Sandra, inte förivra dig som ifjol. Eller nångång. Vatten. Jee, jee. Hur sjutton dricker man vatten? Skit också, jag glömde ju att köra muggträning tidigare i veckan. Vatten över hela mig, men fortfarande törstig.

6km kvar: nu närmar jag mig död.. abborbacken! Hoppas jag klarar det. Glukosladda nu och börja fokusera. Men vad sjutton? Finns det alltid en sån här jobbig förbacke innan abborbacken? Så jäkla taskigt.

5km kvar: I DID IT! Jag sprang hela branta partiet. Helt otroligt. Jag är bäst. Nu är det bara en ynka backe kvar. Jag gör det igen. Så jäkla underbart.

4km kvar: alltså jag springer ju faktiskt med nya skor. Borde det inte göra mera ont nånstans? Hallå? Vad är det här. Kroppen, du ska inte hålla för sånt här!

3km kvar: Va? Vad säger du, mannen? En tjej bakom mig? Kan inte stämma! Skit också, det är ju sant. Varför kom jag på att jag skulle ta det lugnare där tidigare? Ta det lugnt i en tävling!? Så jäkla klantigt. Jag orkar inte börja tävla nu. Okej, nu kör jag. Öka öka. Oj så lätt det går. Varifrån kom de här krafterna?

2km kvar: Men hallåå! Varifrån kom de där krafterna? Jag har inte det där tempot längre. Helsike. Hon kanske väggar. Hur sjutton man nu sen väggar med sådär lätta steg. Jaha jaha. Hejdå kransen. Hejdå hela jäkla tävlingen. Nåja, kan lika bra jogga i mål. Varför ens plåga mig längre. Oj, hej Karins backe. Du är ju lätt. Eller så inte. Tänker. Inte. Gå.

1km kvar: Pigg igen. Var är tjejen? Orkar inte jaga. Borde få ett diplom för att jag inte gick ett enda steg. Så duktig jag är, ja-adå. Snart blir det väl utför. Orkar inte springa i mål. Årets antiklimax.

500m kvar: men sluta heja och hålla på. Jag var dålig. Låt mig va. Ja ja, jag vet att ni är snälla men ser ni inte att jag surar.

I mål: Hoppsan. Trött i benen. Så konstigt. Intervjuer. Givetvis! Alltså jag? Vad jag heter? Jo jo, jag heter! Jag är bara besviken. Inget annat. Bara besviken. Ont? Nej nej, bara överallt.

EFTER:

I själva verket känns det ok. Mina mål att vinna och att springa snabbare än i fjol men med mindre ansträngning är ju väldigt trevliga. Men jag är mycket medveten om att jag inte är tränad för det här. Med en halv träningssäsong + en bansäsong i benen + endast ett långpass sedan maj + att jag mitt i viloperioden. Det ska inte gå. Jag var inte i skick för detta. Men jag hoppades att det skulle räcka ändå. Att jag skulle ha lite grundkondition lagrad ända från 2009 och kunna kombinera det med en bra backteknik. Jag kan vinna på att det är för lite motstånd, men med motstånd går det inte. Jag sprang ca 50 s snabbare än ifjol, med mindre ansträning och det är ju bra. Men då målet var seger så kan jag inte vara nöjd.

Men jag är tillbaka nästa år. Med en hel träningsäsong i kroppen går det troligen bättre, men de riktigt bra tiderna kommer först om många år då jag slutat min bankarriär och verkligen kan träna inför såna här lopp.

Så jag vill avsluta med att säga grattis till Therese, bra jobbat och smart sprunget! Och grattis Annelie till tredje platsen och ett ordentligt pers på sträckan i år igen. Jag trodde damklassen skulle ha ett "mellanår" i år men istället var det riktigt hög klass och många tjejer sprang under 2.15. Riktigt kul! Grattis också till Patrik som gjorde ett imponerande pers och sprang i mål på en sjunde placering i herrklasssen.

Ett stort tack till publiken och ert fantastiska, men lite läskiga skrikande och fina stöd, ett tack till Magnus för langningen, till Charlotte för uppmuntran och stöd, till GPS-killen för att du fanns, till hela Lidingöloppet för ett, som vanligt, otroligt lyckat arrangemang. Och sist men inte minst, ett stort tack till världens bästa Jessica Lindén, för att jag hann i tid till starten, för all hjälp, för maten, intervjuerna, tröjan och ditt leende, trots att jag inte vann. Det värmer.

Nya tag nästa år!

Sandra


Inför Lidingöloppet.

24 sep 2013

Det negativa: jag har tränat för att springa snabbt på bana. 3km. Med hinder. På lördag ska jag springa 30km i terräng. Kämpa kroppen. 

Min bansäsong slutade efter Finnkampen och samtidigt började min viloperiod. För min del innebär det att jag kapar bort mera än hälften av min träningsmängd och kör bara fem pass per vecka. 

Trots att jag är mitt i min viloperiod så har jag ändå hunnit förbereda mig lite inför loppet. Här är en lista på förberedelser. Don't try this at home. 

1. Backar. I mitten av augusti sprang jag sista milen ute på Lidingö, i lätt tempo, för att minnas hur den såg ut. Jag, Sandra "backälskaren" Eriksson blev förskräckt. Jag lugnade ner mig fyra veckor senare då jag insåg att backar faktiskt är lättare om man springer snabbt.

Backar under kontroll - Check!

2. Nya skor. Jo, jag vet, att springa i nya skor ifjol var ingen höjdare. Men jag hade faktiskt sprungit ett 16km terränglopp med dem helgen innan, nästan helt utan problem. I efterhand tror jag inte att skorna var det enda problemet, om jag bara hade förstått hur lätt jag borde ha tränat veckan efter så hade det kanske inte blivit något problem. För det var faktiskt först fyra-fem dagar efteråt som vristen gav upp. 

Jag köpte ett par nya skor förra veckan. Jag tyckte väldigt bra om dem men kände att de hade betydligt mindre dämpning än jag är van vid och igår bestämde jag mig för att inte ta risken att springa Lidingöloppet med dem. Så jag köpte nya skor. 

Idag ska jag springa första passet med mina nya skor. Totalt får jag ihop 3 pass med dem. MEN det är exakt samma sko som jag sprungit med det senaste halvåret så jag vet att foten klarar av den. Ville inte använda mitt gamla par eftersom a) sulan är sliten och greppar uselt b) det är stora hål på stortårna och grus i skorna är förrädiskt. Men om de nya skorna av någon anledning skulle kännas dåliga nu innan så tejpar jag de gamla och kör i dem. Oroa er inte.

Löpskor under kontroll - Check!

3. Långpass. Förra veckan sprang jag 25km lätt distans. Det tog drygt 1h och 58min. Det var helvetiskt och mina ben grät. Det var mitt längsta pass sedan Lidingöloppet ifjol. Och mitt första pass över 2 mil sedan... maj? Början av juni? Nåt sånt. Kör inte långpass under bansäsongen. Och att ge sig in på ett Lidingölopp utan långpass kan ju låta idiotiskt. Men jag hade inga fler långpass ifjol eller året innan heller så det blir nog bra ändå. Grundkonditionen är inte så illa.

Konditionen under kontroll - Check!

4. Nagellack. Ifjol efter Lidingöloppet så fanns det en rubrik publicerad någonstans som lät såhär "Sandras naglar helgens snackis". Och visst var naglarna fina ifjol. Finska flaggor, olika nyanser av rosa och en massa info om mitt lopp. Hur överträffar man det? För det måste ju överträffas. Har funderat i flera månader men har bara planerat 5 naglar ännu. Men om jag målar resten rosa så kanske det duger?

Naglar under kontroll - Check!

5. Kransbärning. I fjol tränade jag stenhårt på kransbärning och visst gav det resultat. Mitt livs första segerkrans var svintung och axlarna har inte återhämtat sig helt ännu. I år har jag inte tränat på kransbärning vilket kan tyckas ganska klantigt av mig. Men jag fick faktiskt en liten krans i Norrköping tidigare i sommar så jag tror att jag har den rätta bärningstaktiken på plats. Man vill ju inte vara kransövertränad heller. Dessutom storhandlade jag på Ica i söndags och träningsvärken i axlarna dan efter (hade trots allt burit kassarna 200m) tyder på att mina axelmuskler hade växt rejält.

Axelstyrka under kontroll - Check!

6. Näring. I fjol sa jag att jag skulle vinna loppet och la en massa press på mig själv. Jag blev så nervös att jag inte kunde äta. Jag var hungrig vid starten. Jag är inte heller van vid att dricka under lopp och började dricka för sent. Utan dendär glukostabletten hade nog sista milen tagit en kvart längre. 

I år har jag också sagt att jag ska vinna men det är för att jag måste. Man vill ju aldrig ha en sämre placering än året innan. Så i år orkar jag inte vara nervös. Jag kommer att käka bra innan och under makaronkampen (även känt som pastapartyt) på Grönsta kvällen innan. Dessutom har jag övat på att dricka och käka under ett par pass de senaste veckorna och kommer att ha langning längs banan och en ficka full av glukostabletter. Perfekt.

Energin under kontroll - Check!

7. Terränglöpning. Springa mycket i backar, säger dom. Jaha, säger jag. Att börja köra en massa terräng de två veckorna innan tävlingen känns inte som en superbra idé. Man vill ju helst vara fräsch då man springer också. Men jag sprang ju faktiskt ett terränglopp som gick galet bra i maj. Och ett bra backigt landsvägslopp i augusti. Plus tre pass ute på Lidingö. Plus några pass i Nackareservatet. Plus ett par promenader upp på Hammarbybacken. Plus att jag brukar vara bra i backar i normala fall. Så ja.. jag har tydligen kört lite backar ändå. 

Backar totally under kontroll - Check!

8. Hälsa. Ifjol sprang jag inte alls de fyra månaderna efter LL. Året innan tog det bara två månader innan jag var i löpskick. Nästa år har jag ett EM där jag har tänkt göra en jäkligt bra resultat. Resultat som kräver en hel träningssäsong. Med andra ord, känner jag smärta under loppet som antingen a) beror på annat än trötthet b) blir värre och värre under loppet c) gör att jag inte kan springa normalt så bryter jag. Viljan får inte som den vill då. Jag bryter. Så jo, hej hej mina konkurrenter, om ni sparkar mig i knät eller så, så har ni ännu lättare att vinna!

Hälsoreglerna under kontroll - Check!

9. Motstånd. Ingen Ulrika Flodin (kom igen Ulrika, du är bra på att plåga mig, du hinner anmäla dig ännu!). Ingen Johanna Bäcklund (fjolårstvåan, var håller hon hus?). Ingen Johanna Bohlin, Lena Gavelin, Anna Rahm eller Malin Ewerlöf-Krepp heller för den delen. Var är ni? Jag säger inte att startfältet i år är dåligt, absolut inte. Där finns fjolårstrean och -fyran, Annelie Johansson och Evelin Talts. De kan göra vad som helst. Och någon kan alltid komma och överraska. Man vet aldrig. Men jag tror att min taktik ska räcka ganska långt.

Motstånd under kontroll - Check!

10. Taktik. Jag må vara en ärlig människa. Men så dum är jag faktiskt inte att jag skriver ut min taktik på bloggen några dagar innan loppet. Men jag har en taktik. En plan som känns riktigt bra. En plan som ska ta mig till seger och en tid snabbare än i fjol. Om allt går vägen vill säga. Den delen av min plan som jag kan avslöja är att jag har tänkt springa snabbare än i fjol men med mindre ansträngning. Låter otroligt behagligt.

Taktik under kontroll - Check!

11. Bloggen. I fjol skrev jag ett omtyckt blogginlägg efter loppet då jag berättade hur det kändes, kilometer för kilometer. I år kommer jag givetvis att göra likadant. Men i år blir det knappast lika roligt. Ska skriva små kort med roliga ämnen på som jag ska ta fram och tänka på under loppet och blogga om sen. Fast nu ljög jag nog. Men ändå. Det blir nog en bra blogg i år också. (fjolårets inlägg är inlägg nr 2 i denna blogg (tror jag) ifall ni är nyfikna. 

Tankarna under kontroll - Check!

12. Äventyr. Lidingöloppet förknippas med äventyr för mig. Traditionen brukar se ut som så att jag är reseledare och packar ner Ville, Jimmy och Sandra (en annan Sandra) (hälften av dem brukar vara sjuka och dnf:a) åker tåg fem timmar, åker båt över natten många timmar, kommer till stora stygga Stockholm okristiligt tidigt, somnar i receptionen på hostellet på fridhemsplan. Shoppar hela fredan och avslutar med löpning och pastaparty. Osv osv osv. I år bor jag plötsligt i Stockholm. Hur äventyrligt är det? Mina kompisar kommer inte ens hit i år. Vet inte ens om jag kan springa utan att åka båt innan. 

Äventyr inte alls under kontroll - Check! (kan dock hända att jag och kroppen är piggare utan äventyrande innan loppet)

13. Kärlek. I fjol träffade jag en kille mitt under Lidingöloppet. Han stod och hejade. Sen fick jag en kram då jag kom i mål. Jag hade aldrig sett honom förr (bara varit irriterad på honom på twitter). På kvällen träffades vi och nu för tiden bor vi i samma lägenhet. Det var liksom en trevlig bonus på fjolårsloppet. Vad månne det blir för bonus i år? Jag kan ju inte träffa flera killar. Nåväl, han jag har kanske kan ge mig en kram efter målgång igen. Helt klart bättre än inget. 

Hajskylten jag skrattade ihjäl mig åt den första tröttna, fnittriga och roliga kvällen.

Bonus under kontroll - Check!

14. Planering. Jag brukar göra kompendium på tio sidor innan Lidingöloppet (ja, på riktigt) med alla möjliga listor om allt man måste tänka på. I år behöver jag inte tänka lika mycket men ikväll ska jag skriva listor och jag ser väldigt mycket fram emot det.

Planering lätt under kontroll - Check!

15. Feelis. Ordet feelis finns ju inte sverigespråket så det är lite jobbigt. Men ni vet vad feeling betyder antar jag. På finlandssvenska pratar vi mycket om feelis (uttalas fiiilis). Ni fattar? "Jag har bra feelis inför helgen" (jag har en bra känsla inför helgen). Och det har jag. Bra feelis. Allt runt omkring loppet är så trevligt. Människorna, mässan, makaronerna mpubliken, mnaturen, målgången mosv. Ursäkta min bokstavshumor.

Mfeelisen under kontroll - Check!

Det räcker så här va!?

Så hur känns det då?

Vi låter kläderna till tjejen med tidernas sämsta humor svara på den frågan:

Det märkliga är att jag faktiskt känner mig helt lugn. 

Sandra

Ps. Det positiva: uppladdningen är åtminstone bättre än ifjol.

TACK!

10 sep 2013

Det är så många människor jag vill tacka. Så många som hjälpt mig igenom det senaste året. Så många att det kräver ett eget inlägg! 

Mitt första tack går till Guy Storbacka, världens bästa tränare. Det är inte alltid så lätt för en tränare då adepten är sjuk eller skadad och han inte riktigt kan hjälpa till. Det är inte helt lätt för en tränare heller då adepten flyttar utomlands och han inte kan se hur träningarna ser ut. Men vi har haft telefonkontakt hela tiden och han har varit med under tävlingsäsongen. Vårt samarbete funkar utmärkt och Guy vet verkligen hur jag fungerar som idrottare samtidigt som han också kan se mig som människa! Vi har nu samarbetat i 8½ år och jag ser ingen anledning till att ändra på saken.

Nästa stora tack går till Magnus och till familjen. Till Magnus, min underbara sambo, som står ut med mig varje dag (eller så kanske han låtsas, hur som helst så gör han det bra). Som orkar med mina humörsväningar och mitt deppande under tiden jag var skadad. Som tycker om mig för att jag är den människa jag är och inte för att jag springer snabbt. Men det tycker han också om. Åtminstone så länge han vet att han är snabbare än mig på sprintsträckorna.

Samma sak är det med familjen. De står kanske inte alltid ut med mig, men de försöker åtminstone. De hejar och de vill alltid mitt bästa, men de skulle tycka lika mycket om mig även om jag bestämde mig för att sluta springa. Tack till mamma och pappa för att ni är mamma och pappa. Tack till Heidi och Zenitha som orkar heja och bry sig trots att de själva dragits med skadeproblem under en längre tid nu. Tack till Tony för alla grattiskramar och tack till Conny för att du är världens bästa lillebror. Och tack till släkten som alltid hänger med i vad jag gör och som bryr sig, även om de kanske inte annars alltid är så idrottsintresserade. 

Tack till Tom Andtbacka, som står ut med mina telefonsamtal då jag har problem. Som alltid är villig att hjälpa till. Tack till Christoph Treier som alltid kommer med smarta ord då den mentala biten hamnar i en svacka.

Tack till Ellen, min fina fina vän, som alltid gör mig så glad. Tack till sektynmänniskorna för att ni är bäst. Och förlåt för att vi bara pratar spikskor och kilometerhastigheter hela tiden. Tack till alla andra vänner och bekanta som tagit sig tid att slänga över ett fint meddelande då och då, det värmer! Tack till Patrik som hjälpt mig med saker jag inte fattat i Sverige, och som har varit ett fantastiskt löpsällskap och visat nya vägar!

Tack till massören Glenn. Att besöka Glenn är bäst, både för att massage är guds gåva till mänskligheten men också för att Glenns humor är fantastisk. Det är inte alltid man ligger och skrattar på massagebänken. Tack till Björn Sverre på access rehab. Jag hatar verkligen de där nålarna men vem vet, utan dem hade jag kanske haft foten i oskick ännu. Tack till Sirpa på Running Sweden som har hälpt mig att hitta mina inre magmuskler och som inte skrattat åt mig trots att jag säkert är den fysiskt svagaste idrottare hon nångång samarbetat med. Tack till landslagsläkaren Timo Kuusisto som hjäpt mig med alla sjukdomsproblem, smidigare än så blir det inte. Tack också till övriga läkare som hjälpt mig, lite här och var i Norden. 

Tack till sponsorerna; Andelsbanken och Polar. Ni gör allting lite enklare!

Tack till IFN, ÖID, SFI, SUL och OK för allt stöd, ni gör min satsning möjlig. 

Tack till alla ni människor som tar er tid och hör av er, både då det går bra och då det inte går så bra. Tack till er som suttit i publiken och hejat i sommar. Och tack till er som hejat framför tv:n också. 

Många har sagt "nämen du får säkert så många meddelanden att jag inte vet om jag ska våga skriva längre, jag börjar känna mig jobbig". Ni är inte jobbiga. Det spelar ingen roll om jag får fem eller femhundra meddelanden, varje litet ord gör mig glad. Tack för att ni bryr er och förhoppningsvis kan jag ge er lite glädje också.

Med så här många fantastiska människor runt omkring sig är allt möjligt. 

STORT TACK TILL ER ALLIHOPA! 

Och förstås tack till Runners för att jag får skriva mina konstiga tankar här.

Sandra

Och tack till benen och hela kroppen, som står ut med mig och min hjärna. 

Äntligen.

10 sep 2013

För det första, tusen tack för era gratulationer efter helgens lopp. Det värmer!

För det andra, helgens lopp. Ganska enkelt att beskriva. Mentalt jobbigt men väldigt kontrollerat. Det är alltid mentalt jobbigt då någon ligger i rygg men löpningen var väldigt bekväm och kontrollerad. Kunde till och med spara mig inför slutspurten och kände att det ännu hade funnits mera att ge vid behov. Men det finska rekordet som jag jagat i fyra år är nu äntligen mitt. Fantastiska Johanna Lehtinen som hade det förra rekordet var väldigt glad över det också. Rekord är till för att slås! Och även om inte ens söndagens lopp var ett perfekt lopp så var det ändå ett bra sätt att avsluta säsongen på. Kan jag springa 9.38 en skitsäsong så blir det kul att se vad jag kan göra om jag får vara hel och frisk den kommande träningssäsongen.

Jag satt just och funderade över säsongen och funderade på vad jag har gjort för bra i sommar och hittade ändå en hel del godbitar (som för övrigt är ett obehagligt ord):

- Terräng-FM, 6km, i Vanda i maj vann jag med ca 1min i ett väldigt lätt lopp, formen var på topp.

- 3000m i Norge i ösregn, kyla och storm i slutet av maj kändes jäkligt bra och det blev nytt utomhuspers på 9.04 (innepers: 8.59)

Sen gick hela juni uselt p.g.a. mycoplasman eller vad det nu sen var. 

- 1500m i slutet av juni på 4.16 var ändå pb med 1s och första 1500-loppet på flera år. Med tanke på mitt löpskick då och att jag sprang sista 700m helt ensam så var det helt godkänt.

- 3000m i mitten av juli på 9.03. Loppet kändes inte så bra och jag åt ännu mediciner som gjorde att kroppen inte kändes helt hundra.

- 3000m hinder på FM i slutet av juli blev en kontrollerad seger och första gången sedan loppen i maj kändes kroppen riktigt bra. Jag var pigg i benen och sparade på krafterna i mitten av loppet. Pb på 9.43.

- 5000m i början av augusti på 16.01. Tiden är inget jag är nöjd med då jag siktade på att springa under 15.40 men med noll motstånd och extrem värme så var det godkänt. Jag sprang mest för att ta mig i mål.

- 3000m hinder i sutet av augusti på 9.40. Hade två hårda pass + naprapatbesök + hård massage + hemresa från Sverige + mormors begravning under de 6 dagarna innan loppet och det blev bara för mycket. Kroppen var helt död och jag kan inte förstå hur jag kunde springa på 9.40. 

- 3000m hinder nu på Finnkampen. Bra form, pigga ben och kontrollerat lopp. 9.38.

Så jag har fått ihop 7 personbästan i sommar, dock inte en enda tid jag är nöjd med (även om jag givetvis är glad över att äntligen inneha finska rekordet och över några segrar) Men någonstans måste man nog börja. Och ja, jag har sagt det tusen gånger men säger det igen, med tanke på hur träningssäsongen 2012-2013 såg ut så är det fullkomligt galet att jag har kunnat springa som jag har gjort. 

Jag är verkligen redo att ändra saker i mitt idrottsliv nu. Blir väldigt motiverad av att tänka på vilka tider som är realistiska att springa på inkommande säsong om allt går vägen. 

Det senaste idrottsåret, från september 2012 fram tills nu, har varit det absolut tyngsta hittills i min karriär, såväl mentalt som fysiskt. Mellan alla skadeproblem och sjukdagar så har jag ändå byggt upp en mental styrka och en större vilja än jag någonsin haft förr. Det är värt att kämpa sig igenom varenda liten motgång, varenda jobbigt träningspass. Det är värt alla skitkommentarer och det är värt alla misslyckanden, man lär sig av sina misstag. Det är värt alla prioriteringar och det är värt att lämna bort ett normalt liv för idrotten. För det ger så otroligt mycket, på alla sätt och vis. Och den senaste säsongen har gett mig mera än någonsin. Det är svårt att säga exakt vad jag tar med mig från det senaste året, men jag har fått så många aha-upplevelser, blivit en så mycket smartare och starkare idrottare och blivit så otroligt många erfarenheter rikare. För att inte tala om alla fantastiska människor man träffat och lärt känna!

Nu är det dags för viloperiod, och det erkänner jag, att det är otroligt svårt att vila. Jag känner mig obekväm med det då jag är så motiverad att börja träna hårt igen. Men samtidigt behövs vilan. För kroppen och för huvudet. Efter Lidingöloppet 28 september är det dags att stänga träningsdagboken för 2013 och öppna en ny (och ja, jag kommer till och med att byta format på kommande års träningsdagbok (efter mååånga år med likadana små häften). Allt är nytt). 

Den 1 Oktober 2013 börjar den spännande, lärorika, jobbiga och fantastiska träningssäsongen inför säsong 2014. Och det är mycket möjligt att jag då äntligen, efter fyra halvdåliga säsonger, verkligen får till det! 

Jag vill avsluta med att säga tack. Men det ska få ett helt eget inlägg!

Sandra



Följ oss

Loppkalendern

29 maj
Göteborg
29 maj
Kalmar
29 maj
Uppsala
30 maj
Gävle
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!