Sandra Eriksson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Rubrik 7

16 jan 2017

Jag har alltid tänkt att jag har mycket tur. I alla fall i min idrott. Jag har trots en jäkla massa skadeproblem lyckats vara så pass hel att jag har kunnat tävla varje utomhussäsong de senaste 20 åren. Jag har också kommit snabbt i form efter skadeperioder. Jag har kvalat till samtliga utomhusmästerskap sedan 2009. Flera gånger då det var sista dagen att kvala och flera gånger med bara en halv sekund. Jag fattar ju att det inte är tur. Det är väl snarare bra gener (det är väl iofs tur?) och bra träning det har handlat om. Men jag har känt att jag har tur ändå. Efter sju år med småskador här och var känner jag mest att jag har otur. Men det är ju förstås inte otur det heller. Det finns ju en orsak till de flesta problem. Men för varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att jag är fylld av otur. Kanske inte inom idrotten, men helt säkert inom spel. Jag är ett levande bevis på tur i kärlek, otur i spel. 

Jag är tävlingsmänniska (no shit) och därför borde jag inte spela spel. Alla spel som mest bara handlar om tur, eller spel som kräver lite tur över huvudtaget är jag körd i. Jag förlorar alltid. Även om jag leder så överlägset att det inte ska gå att förlora. Spel som bara kräver skicklighet förlorar jag väldigt ofta också. Men det är inte otur. Eller ja, jag kanske har lite otur då jag tänker ibland. Jag blir förbannad då jag har otur också. Det är därför jag och Magnus aldrig spelar tv-spel. Jag har otur i Mario Kart. Jag kan ha varvat samtliga medspelare och den sista femtedelen av sista varvet får jag fem jäkla blåa skal på mig och blir sist. Det händer hela tiden. Ungefär. Jo. Så att... Tack för att ni lyssnade på mina jobbiga problem. 

Jag har klaustrofobi. Inte den vanliga sorten. Bara i små rum utan fönster. Men inte annars. Men alltså mina fötter. Jag vet inte om fotklaustrofobi existerar, men jag har självdiagnostiserat mig med det. Jag har aldrig på mig skor inomhus. Då jag är på möte med något eller sitter och fikar eller vad som helst, då tar jag av mig skorna och drar på mig ett par stickade sockor och lägger upp fötterna på stolen/bänken. Jag går aldrig i strumpor hemma. Jag byter alltid till lösa, sköna stickade sockor. Jag går inte barfota speciellt ofta för jag hatar att få smutsiga fötter. Det är obehagligt. Jag kan inte cykla med cykelskor. Får rysningar bara av att tänka på det. Samma sak att sova med strumpor. Sjukt obehagligt. 

Då jag vaknade efter min operation i höstas hade jag min fot inne i nån stövelaktig grej som kylde och pressade mot foten. Mår illa av att tänka på det ännu idag. Jag hade så starka obehagskänslor av att ha foten instängd. Höjdpunkten på uppvaket var då jag sa att jag måste gå på toa, för då måste jag ta av stöveljäkeln. Jag ville mer än allt annat att min fot skulle läka bra och jag visste att den där stöveln var bra. Men jag klarade inte av att ha på den. Det gick inte. Bandaget jag hade på mig kommande veckor täckte bara halva foten, så att tårna var fria. Annars hade jag inte överlevt. Är inte det fotklaustrofobi så vet jag inte. Någon som känner igen sig, eller har ja heilt feil i hovo?

Jag blir sjukt provocerad av pluskonton på Aftonbladet. Jag blir visserligen provocerad av hela tidningen och att de publicerar så brutalt mycket onödigt som hela världen inte behöver veta. Men det som provocerar mig mest är rubriker som "det här kan vara ett tecken på den farliga sjukdomen" eller "så här skyddar du dig mot terror". Artiklar som troligen är värdelösa och inte innehåller något vettigt alls. Men som utger sig för att vara livsviktiga. Om det nu är sådär förbannat viktigt, borde man inte vilja att alla människor skulle få veta det så fort som möjligt då? Nä, då måste man ha ett aftonbladet plus-konto. Annars dör man.

Jag tränar mer eller mindre alla mina pass inomhus nuförtiden. Vet ni hur mycket jag saknar syre. Luften på gymmet är hemsk och jag får alltid ont i huvudet efter ett lite längre pass. Men åtminstone uppskattar jag kallt vinterväder mera än någonsin tidigare. Det känns så rent! Inget är så dåligt att det inte finns något bra med det.

Jag vill flytta. Men jag vill inte flytta. Och jag vet inte vart jag vill. Har ingen lust att lämna Sjöstan. Det är så fint, lugnt och trevligt här. Och nära till stan. Och mindre än en kilometer till Access Rehab (mailade igår och sa att jag inte får ordning på min tejp, och kunde gå dit i morse och få tejphjälp, trots att jag inte hade bokat tid). Så tacksam över den hjälpen. Och så glad över att det är så nära. Känns otänkbart att lämna just nu. 

Samtidigt har vi det lite väl trångt. Vi vill ha flera rum. Ett arbetsrum åt Magnus. Mera yta för hemmaträning åt mig. Och så drömmer jag om ett pysselrum fullt med hyllor där jag kan ha mitt material. Ett rum där man kan måla utan att oroa sig för lukter och att det ska skvätta färg på den vita mattan. Jag behöver det. Nu. 

Men jag vill också ha nära till stan. Men inte för nära. Och jag vill kunna ha bil, men klara mig utan. Jag vill inte vara beroende av tunnelbanan. Hatar tunnelbanan pga tobaksstank och sjuka människor. Och syrebrist. 

Sen vill jag ju bo på ett bra ställe i framtiden då det ska bli familj också. Vill inte att barnen ska växa upp i stan. Men inte heller på landet. Vill att de ska gå i Sverigefinska skolan om de växer upp i Sverige. Men vill också att de ska få gå i skola i Finland som jag litar mer på. Jag vill ju helst att de ska ha en exakt likadan uppväxt som mig, trots att jag fattar att det inte funkar så och jag vill inte flytta tillbaka till Nykarleby. Jag har verkligen ingen aning om var jag vill vara. Vart mitt framtida hem ska finnas. Och jag antar att det klarnar med tiden. Men just nu känns det så himla svårt. Å andra sidan kan jag ändå bara fantisera just nu. För oavsett vad vi hittar så är jag för känslig för förändringar och för otaggad på att lämna Sjöstan just nu. Men det kanske är vanligt att man inte riktigt vet vad man vill före man plötsligt hittar rätt.

Jag är i övrigt en typisk, vill äta upp alla kakor men samtidigt ha alla kvar-människa.

Om tretton dagar ska jag och Magnus gå och kolla på Nour El Refais föreställning "En komisk depression". Jag ser sååå mycket fram emot det. Nour är fantastisk.  

I övrigt har jag inte så mycket att säga idag. Det blev ju redan en roman. Mina fingrar var bara rastlösa. 

Nu ska jag fortsätta fika. Mitt fik behöver ny personal omgående. Bara så ni vet.

Hejdå.

Sandra


Rubrik 6

10 jan 2017

Wohoo. Jag lever igen. Efter superförkylning + jul i Finland + ny förkylning. Mitt immunförsvar är lätt min sämsta egenskap. Ska börja läsa på och testa på cirka allt som är bra för immunförsvaret. Hur som helst så var jag inte så trött under sjuktiden, så jag fick saker gjorda här hemma och kunde mentalt ladda upp för en riktigt tuff träningsperiod. För det är så det kommer att bli nu. Med tanke på hur få löpsteg jag kunde ta i höstas så finns det inget utrymme för slarv eller misstag nu. Alla små detaljer blir viktigare än någonsin. Och om det inte uppstår några nya problem så tror jag helt ärligt att jag kan vara hur bra som helst i sommar. Men det kommer inte gratis. Det kommer att bli ett jäkla jobb. Eller ja, det är. För det har redan börjat. Livet kommer att vara ett träningsläger fram tills säsongen börjar. Och lägerlivet är det bästa livet.

Jag vill ha nya gardiner. Nu har vi mörkgråa. De hänger bakom vår mörkgråa soffa. Too much greyness. Jag vill ha lila gardiner. Hur svårt kan det va, tänkte jag och började googla. Jättesvårt, faktiskt. Lila gardiner finns inte. I alla fall inte fina. Följande kräver jag av mina gardiner: 1) De ska vara mörkt blålila. Alltså lila, men mot det blåa hållet. Absolut inte ens lite mot vinrött och absolut inte ljuslila. 2) De ska vara tjocka. Inte genomskinliga så att de ser färglösa ut. 3) De ska inte vara i sammet eller något annat obehagligt material. Bara helt vanliga mörklila (mot blåhållet) gardiner. Hur jäkla svårt kan det vara?!? Meddela mig genast om ni ser såna gardiner/tyger någonstans. För jag hittar inte. (Och jag har letat på alla textil- och tygsidor som existerar i det här landet). Och ja, de ska kosta normalt. Eller billigt. 1000kr/m är inte normalt. 

Jag har varit väldigt lugn senaste tiden. Eller ja, en ganska lång tid börjar det bli nu. Mitt tålamod är ovanligt bra. Men så råkar det vara så att vi har en extreeeemt långsam hiss i vårt hus. Jag hatar den. Varje gång jag trycker på hissknappen så känner jag hur irritationen tar över min kropp. Det känns som att hissen kommer från våning 138. Och det finns bara 6 våningar i vårt hus. Ni ba: men ta trapporna. Jag ba: vi bor på våning fyra. Hur mycket vardagsmotion tror ni att jag behöver?

Jag har kollat på Skam. Det har troligen ni också. Jag älskar Skam. Jag älskar det norska språket (fryseposer är mitt favvoord, men det kommer inte från Skam utan från en förpackning fryspåsar). Jag älskar hur snyggt och kreativt serien är gjord. Jag älskar att skådisarna är så sjukt duktiga. Jag älskar att de tar upp bra saker på ett bra sätt. Och jag älskar också att de spårar ur fullkomligt däremellan. Mina favoriter är Vilde (hon är bara.. bäst!), Eskild, Sana, Isak, Chris, Eva, William (ja, jag vill hooka med dig), Noora och Jonas. Och skolhälsovårdaren givetvis. Så cirka alla. Utom Even pga att jag inte gillade hans frisyr. Fast Noora vet jag inte riktigt heller. Hon tänker så länge innan hon pratar. Mitt tålamod får det kämpigt då jag väntar på att hennes tystnader ska ta slut.

Jag gillar inte ordet supertalang. Enligt media så är man supertalang om man är ung och gör en bra idrottsprestation. Enligt mig är man supertalang om man har tränat ca noll och presterar ca hundra. Många av de så kallade supertalangerna har ju troligen börjat träna mycket tidigare eller tränat mycket mera än sina motståndare. Det är ofta så i juniorklasserna. Det är visserligen en talang att tåla mycket träning också, men det känns inte som att det är det medierna menar. Och jag tänker inte på något vis förminska någons prestationer. Men kan man bara inte låta det vara en jättebra prestation och ge idrottaren den beröm hen givetvis förtjänar och sen peppa hen till ännu bättre prestationer. Istället för att höja prestationen till skyarna och lägga mer press? Eller tycker ni att jag tänker helt fel? Skulle man själv vilja bli kallad supertalang som ung idrottare? Kanske? Kanske inte? Jag vet inte.

Jag drömmer märkligt igen. Varje morgon kan jag räkna upp fem nya sjukt random drömmar. Jag är lite trött på att drömma nu. Borde kanske börja skriva drömdagbok. Natten till igår drömde jag att jag körde höghöjdsträning med min naprapat i en brant backe här i Sjöstan. Han sa att jag måste chilla och skaffa flickvän om jag ska ha en chans att ta mig till VM. Att va? Kan man inte bara stänga av hjärnan på natten?

Jag är avis på skidåkarna. Det finns så himla mycket pengar i den sporten. Åtminstone jämfört med friidrott. Jag vill också ha pengar. Måste bli bättre på att springa eller lära mig skida. Tror mer på alternativ ett. 

Har för tillfället inplanerat tre träningsläger i vår. I februari, mars/april och april/maj. Det ena lägret är springtimelängret med Runners World i Portugal. Kommer att bli galet kul! 

Nu är jag hungrig. Vill ha ärtsoppa men sambon har gjort den härliga maträtten rester. Mums. 

Idag har jag lärt mig: Den här är så himla svår. Jag har helt säkert lärt mig något, men jag vet inte vad. Eller ja, jag läste lite om hur glykemiskt index funkar idag. Alltid nåt.

Dagens person(er): Micke Soto. Min mest trogna bloggläsare. Vänlig, omtänksam och rolig typ. Dessutom är vi felihälkompisar. Ni kan följa honom på exempelvis instagram: @mickesotoksd

Idag är jag tacksam över: Att jag har lärt mig att bita ihop och göra det bästa möjliga av det mesta. Jag har säkert skrivit det hur många gånger som helst, men jag är verkligen tacksam över att jag faktiskt har lärt mig att vara här och nu och sluta stressa. Det är underbart.

Sandra

Rubrik 5

31 dec 2016

Jag har inga nyårslöften. Jag har mål och förhoppningar. 

År 2017 vill jag:

- fortsätta att kunna vara närvarande i stunden och inte stressa så mycket

- vara frisk och hel

- bli ännu bättre på mina rutiner för att underlätta förhoppningen på raden ovanför

- få till ett riktigt bra lopp på lag-EM i Vasa. Mitt första landslagsuppdrag på seniornivå var just Europacupen i Vasa 2007. Det blir så häftigt att återvända dit. 

- få till ett bra lopp och kunna göra mig själv rättvisa på VM. Att återvända till London blir också otroligt häftigt

- se nya ställen i världen

- fortsätta att upptäcka fina saker i allt runtomkring

- bli bättre på att rita och måla

- umgås mera med vänner och familj

- bli bättre på att ta itu med saker de gånger det verkligen tar emot

- lära mig en massa nya saker

- skratta mycket

- lära känna nya människor

- bli bättre på att visa att jag bryr mig

- våga saker jag inte har vågat förut

- läsa mera böcker

- bli bättre på att laga mat

- bli bättre på att vara smart och inte köra för mycket på vilja

- utvecklas som idrottare på alla sätt och vis så att jag kan prestera bättre än tidigare

- bli bättre på finska

- anstränga mig mera med mitt utseende (man känner ju sig så mycket piggare och gladare om man ser lite fräschare ut mellan träningarna)

- göra något bra för andra människor

- starta ett projekt

Jag tror det kommer att bli svårt att lyckas med allt. Men ju mer, desto bättre! 

Ikväll firar jag med trerätters här hemma tillsammans med Magnus och så lite fyrverkerier på det! 

GOTT NYTT ÅR! 

Sandra

Rubrik 4

29 dec 2016

Det är för jävligt va?! Först kommer jag från ingenstans och klämmer ur mig blogginlägg efter blogginlägg och då jag äntligen börjar få lite flow så tvärdör min bloggmotivation. Men nu är jag tillbaka. Och min header är mycket finare. Tyckte jag såg lite sådär ut på den förra bilden men på den här är jag ovanligt snygg. De måste ha använt många filter.

Jag åkte iväg till Madeira i slutet av november. Det var amazing. Så jäkla fin ö. Dock jäkligt svårt att hitta några bra ställen att springa på så jag höll till på idrottsplanen. Det räckte till gott och väl. Det var ju trots allt på Madeira som jag tog mina första löpsteg utomhus sedan operationen. Det var också fantastiskt. Eller ärligt talat var det jobbigt och obekvämt. Jag kände mig otränad, tung och allmänt dålig. Men det är ju underbart på sitt sätt. Eller nåt. Maten på Madeira var sjukt god. Vitlöksbrödet och köttspetten var to die for. Vårt rum var sjukt vackert med ett stort rundat fönster mot havet och solnedgången. Det kompenserade för den ofräscha heltäckingsmattan och myrinvasionen i mina träningskläder (och att min hårspray tog slut då jag måste döda myrjävlarna). Jag skrev ett långt och bra inlägg om lägret på flyget på väg hem. Men jag publicerade det inte, för jag kände inte för det. Av nån märklig anledning. 

Sen kom jag hem till mörker, kyla, julstress och hostande, snorande människor och drog på mig en evighetsförkylning. Det var trist. Jag ville ju springa. Men jag fick sitta hemma och rita istället. Och skriva. Jag skrev ett blogginlägg om att doping inte är så svartvitt som man vill tro och om hur uselt 2016 var. Jag publicerade inte dem heller pga av jag var rädd för onödigt tjafs i kommentarsfältet om dopingen och för att 2016-inlägget var så deppigt. 

Jag har ritat så himla mycket. Både på lägret och efter. Min lilla kalejdoskopbok är klar och alla jag känner måste se den. Typ. Fast man måste använda en metallicrosa ficklampa för att kunna se den på rätt sätt. Dessutom fick jag två presentkort till Panduro i julklapp. Nu kan jag köpa mera tuschpennor. Och akrylfärg. Och hobbyfärg. Och annan färg. Och taveldukar. Och papper. Och andra pysselgrejer. Jag älskar pysselbutiker. Och pysselsaker. Och att pyssla. 

Jag fick många andra fina julklappar också och blev rörd av allting. Främst för att jag fick julklappar från två personer som jag inte hade räknat med att skulle ge julklappar åt mig. Så himla fint! (Sigrid och Jimppa, ni vet att det är er jag menar! Ni är bäst!) Jag fick också en balansdyna som är perfekt att hela hälar och stärka fötter och vrister med. Och så fick jag utökat min muminmuggssamling och min iittala-kivilyktesamling. Jag har blivit så himla finsk sen jag flyttade till Sverige. Men jag är skeptisk till att jag skulle ha varit så snäll att jag förtjänar alla julklapparna. 

Julen överlag var fantastisk. Jag har varit hemhemma i Finland tre ynka dagar sedan förra julen, så jag hade lite umgänge att ta igen. Hann både luncha på stan, julklappshandla, ha den traditionella glöggkvällen med vännerna, hälsa på Moffa, äta julmat, baka fyra pepparkaksapelsinchokladcheesecakes, umgås med släkten, träffa en söt hund, köra bil, lyssna på ted och kaj medan jag cyklade i garaget, rota i mina gamla saker, sova i min supersköna säng i mitt barndomsrum med pappa snarkande så väggarna skallrade i rummet bredvid. Och framför allt har jag spelat spel. Alias (världens bästa spel (för att jag är bäst i världen på det)), Uno, Pinguspel, Plockepinn, Pidro (världens bästa kortspel), Färg och form-spel och så lite charader på det. 

På glöggkvällen lekte vi en lek eller spelade ett spel eller hur man nu säger. Alla skulle skriva ner ord och så delar man upp sig i två lag och turas om att på 30s förklara så många ord som möjligt åt de andra i sitt lag. Då man har kommit igenom alla ord så börjar omgång två då man genom charader ska få de andra i laget att gissa vilket ord man beskriver. Men man använder samma ord som i omgången innan så det är lite lättare. I omgång tre använder man fortsättningsvis samma ord men man får bara beskriva dem med läten och i omgång fyra får man bara beskriva orden med ansiktsuttryck. Mina största utmaningar var att låta som ett pussel och att se ut som ett könshår i ansiktet. Observera att samtliga i gänget drack alkoholfri glögg. Det var en bra kväll. Det finns inga foton från den kvällen. Ännu ett tecken på att det var en bra kväll.

Jag hann också kolla på mitt OS-kvallopp som de spelat in därhemma. Det var såå jäkla skönt att se det för jag har letat efter ett klipp från det loppet så himla länge utan resultat. Och det var en så himla stor lättnad att se att kroppen verkligen inte funkade, precis som jag mindes. Att se att problemet var fysiskt och inte mentalt. Jag minns ju det precis så också, men det kändes ändå bra att se att det syntes så tydligt att något inte stämde i kroppen. Nu har jag analyserat klart. Nu kan jag äntligen släppa det och gå vidare. 

Jag flög direktflyg mellan Stockholm och Vasa då jag var hemma över jul (coach sa åt mig i september att jag måste boka flyg, annars hade jag nog fått ta båt+tåg-vägen. Tack och lov för att jag slapp det). Vasaflyget är alltid spännande för man träffar alltid nån bekant. Den här gången träffade jag en tjej som jag tävlade mot för typ tio år sedan. Jag hade precis börjat lära känna henne lite då hon slutade och jag minns att jag tyckte att det var trist. Vi har inte träffats sedan hon slutade trots att vi har tänkt göra det flera gånger. Så himla kul att se henne. Sånt kan man vara lycklig en hel dag över.

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Lite trött och seg efter en intensiv julhelg, men glad ändå. Jag tycker att det är skönt att det här skitåret snart är över och har bestämt att inte göra något särskilt på nyårsafton, för jag har inte lust att bli besviken flera gånger i år. Så vi firar lugnt och skönt för oss själva här hemma. Jag tror att det blir bra. 

Det var ett litet sammandrag från Sandralivet just nu! 

Idag har jag lärt mig: Att vanlig hobbyfärg inte fäster så bra på metall. Och en massa annat om hur språksituationen i Finland ser ut just nu. Den ser inte så bra ut. 

Dagens person: Mina föräldrar. För att de är bäst. Och för att de alltid har låtit oss ta våra egna beslut och hjälpt oss så mycket det har kunnat med allt. Att ha oss fem som barn kan inte vara lätt, men de klarar det utmärkt. Det är jag evigt tacksam för. 

Idag är jag tacksam över: All kärlek jag har i mitt liv. Och all vänskap. Den här julen blev det av någon anledning extra tydligt. Det är jag också evigt tacksam för.

Sandra

Rubrik 3

24 nov 2016

Jag har inte bloggat på en vecka. Under den veckan har jag tänkt cirka femtontusen gånger att "det här borde jag blogga om". Men jag har varit för lat för att ta till tangentbordet. Eller lat och lat. Jag har lagt ner min tid på viktigare saker. Typ som att träna och äta och sova. 

Nåmen hur som helst. STORA nyheter. Idag har jag, Sandra Elisabetsky Eriksson, sprungit sitt första löppass efter 66 dagars uppehåll. Det var totally amazing. Men vi tar det från början. Och nej de tre sista bokstäverna i mitt mellannamn ska inte vara där på riktigt, men visst såg det coolt ut?

Förra fredagen var jag alltså hos Mattias och vi gjorde den veckoliga (veckliga?) rörlighetsmätningen. Veckan innan hade jag haft 14cm. Målet var 15. Och min känsla var sisådär. Jag hade varit sliten och känt mig halvsjuk några dagar och dragit ner på träningen lite och inte gjort tillräckligt med rörlighetsövningar. Jag blev besviken men inte förvånad då måttbandet visade 13cm. Fick hur som helst provjogga i korridoren på Access Rehab. Det var svinläskigt men jäkligt kul då jag insåg att det inte gjorde ont. Bara hem och fortsätta med rörlighetsträningen då.

Så nu har jag skärpt mig med rörlighet och tränat på med alternativ träning som vanligt. Varannan dag har jag joggat några tiotals meter och gjort olika små hopp och liknande. Igår var jag på återkontroll till sjukgymnasten och ortopeden i Helsingfors och de tyckte att allt såg bra ut och gav mig tillåtelse att börja springa. 

Och idag var det dags för alter g. Mitt första löppass sen operationen. Och mitt första löppass ever på anti gravity-löpband. Det var spännande och hur kul som helst. Det är liksom inte varje dag man testar en ny sorts löpning utan det är ofta den samma löpningen man gör. Men alter g var annorlunda. Jag sprang en kvart med 70% av min kroppsvikt och foten var lika nöjd som jag. 

Jag har varit uppe i varv hela dan. Kom hem och bestämde mig för att möblera om. Nåja, byta plats på luftrenaren och lampan. Men ändå. Det är sånt som man bara tänker att man borde göra men aldrig gör. Väl? 

På lördag ska jag springa igen, förutsatt att hälen inte gör ont imorgon. Och på onsdag tror jag att jag ska börja springa lite smått utomhus. Men inte här i kalla Stockholm. Det känns onödigt då man kan springa på Madeira. Så jag sticker till Madeira med träningsgruppen en vecka. För att varför inte. 

Jag brukar aldrig skriva om vad jag lyssnar på för musik. Jag har fått lära mig från början att jag har dålig musiksmak. Men det tar sin tid att hitta rätt om man har tvingats lyssna på dansband hela sin barndom. Mitt favoritalbum just nu är Oh Laura - The mess we left behind. Det är såndär skön musik att ha i öronen då man åker kollektivtrafik och vill hålla sig lugn.

Jag ritar mycket. Min bok blir amazing. Nu har jag också köpt en rosa ficklampa som ska göra boken ännu mera amazing.

Jag har inte ätit ärtsoppa på över en vecka. Men det står två burkar i köket. Finska. Förstås. 

Jag kan inte bestämma om jag ska ha någon julkalender i år. Chokladkalendrar med halväcklg tysk choklad ger mig julkänsla, men om jag ändå är utomlands första veckan och måste öppna sju luckor på en gång så blir det ju helt fel. Och man kan ju faktiskt inte ta med sig kalendern till Madeira. Det skulle bara vara pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag i alla fall se på SVTs julkalender utomlands. 

Nåja. Jag har uppenbarligen glömt bort att superroligt och jättesmart jag skulle skriva om. Men jag är rolig och smart. Egentligen. Eller egeklien som jag har fått lära mig att det heter på riktig svenska... På tal om svenska så har jag fått lära mig att rattkälke (som det heter i finland) heter snowracer på svenska. Svenska är världens mest ologiska språk. Förutom Finlandssvenskan. Den är lite mera... svensk! 

Nåja. Avsluta skulle jag ju. 

Hejdå. 

Sandra

PS.

Dagens människa: Mia på Access Rehab. Hon hade lämnat godis åt mig på bordet i alter g-rummet idag. Hur himla gullit är inte det!?

Idag har jag lärt mig: Hur en alter g fungerar. Att socialförsäkringsnummer är samma sak som personnummer.

Idag är jag tacksam över: Att jag kunde springa och sluta då jag var klar och inte för att jag fick ont eller något. Helt jäkla fantastiskt. 

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

18 feb
Stockholm
22 apr
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!