Sandra Eriksson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Rubrik 20

28 jul 2017

Det blev inga finska mästerskap för mig i år. Och det kändes helt okej. Benhinnorna krånglade för mycket och jag var för osäker på att hälen skulle klara vattengraven så det var alldeles för riskabelt att testa. Jag hade inte förlåtit mig själv om jag hade varit tvungen att ta löpuppehåll igen. Hade finska mästerskapen i stället gått nån vecka senare så hade jag troligen kunnat köra, men ibland har man inte marginalerna på sin sida. Och det är ju trots allt de internationella mästerskapen jag tränar för. 

Överlag är allt bra. Jag saknar att tävla men är inte riktigt på tävlingshumör ändå. Jag vill tävla då jag känner mig stark och vet att jag kan prestera och jag är inte riktigt där ännu. Däremot går träningen snabbt framåt nu och det är roligt att köra på bana igen. För tillfället är jag uppe och jagar mängd igen. Just nu handlar det om tolvmilsveckor så det är inga stora mängder, men senast jag klarade av en sån löpmängd var april 2016 och innan det sommaren 2015. Så med tanke på det är tolv mil en hel del. Och troligen kommer kroppen att svara bra på det också. Jag tar fortsättningsvis en dag i taget och har inga tävlingsplaner för resten av sommaren. Om det går väldigt bra så kanske jag väljer att springa bana i alla fall men annars håller jag mig till motionslopp som jag kan köra i träningssyfte. 

Jag har tyckt att det skulle bli väldigt jobbigt att missa VM. Just London kändes så perfekt. Och speciellt det faktum att det var kvällskval. Men ärligt talat så vet jag att oavsett vilken tävling man missar så känns just den tävlingen speciell. Så är det ju bara. Det man inte kan få vill man ha. Men nu har jag accepterat att det är som det är. Det känns inte jobbigt att inte tävla, för jag har insett att jag inte vill tävla om jag inte kan göra mig själv rättvisa. Och det hade jag inte kunnat. Det som känns tufft är egentligen bara hela mästerskapssituationen. Jag älskar verkligen mästerskapsveckorna. Känslan av gemenskap är så himla härlig. Att leva med människor som har samma mål och lever liknande liv, och inte tycker att det är konstigt att man prioriterar träning och idrott högre än det mesta, det är speciellt. Och det känns tråkigt att missa. Men det ger ju mera vilja och motivation att jobba vidare.

Finland har i år ett väldigt litet lag. Tyvärr har vi otroligt många skadade idrottare i år, så det känns trist. Men vi har väldigt många på gång nu, speciellt bland de äldre juniorerna. Så förhoppningsvis har vi ett stort EM-lag nästa år. Då hoppas jag också att jag får sällskap av idrottare som Hantta Latvala, Nooralotta Neziri, Oskari Mörö, Wilma Murto och några spjutkastare. Och förstås en massa nya idrottare som Sanna Nygård, Sara Kuivisto och varför inte en lillasyster också. Oavsett så tror jag på finsk friidrotts framtid, även om vi har ett väldigt mycket svagare år än Sverige i år. Sen ska vi kanske inte jämföra med Sverige alldeles för mycket heller, med tanke på att landet har nästan dubbelt flera invånare än Finland. Men jag erkänner att Finnkampen blir tufft i år. Men att slå ur underläge är alltid kul!

Och om någon av er som läser min blogg möjligtvis tillhör den kategorin som gillar att gnälla på hur usla idrottare är och att de som ska delta i mästerskap bara är turister så tycker jag att ni ska tänka om. Få saker gör mig så jäkla förbannad som varje år då finska landslaget presenteras och det rasar in kommentarer om att alla bara är turister. Det är så otroligt vidrigt. ALLA som har kvalat till ett mästerskap förtjänar sin plats. ALLA. Om bara medaljörerna var med så skulle det inte bli några mästerskap och det skulle aldrig bli några överraskningar. Att vara med på mästerskap ger också erfarenhet inför framtiden och ofta behöver man några mästerskap innan man lyckas som bäst, även om det givetvis är individuellt. Men jag blir så förbannat trött på att medaljer är det enda som räknas inom friidrotten. Att vara på ett mästerskap och ge allt och göra sitt allra bästa är att representera sitt land på ett fint sätt. Oavsett vilken placering det räcker till. Att klanka ner på idrottare hjälper aldrig. Tvärtom lägger det mera press och tär på självförtroendet. Och NEJ, det hör inte till att man ska behöva kunna ta skit bara för att man är duktig. Ingen ska behöva stå ut med okända människor som totaldissar ens prestationer utan att ha någon koll. INGEN. Att vara friidrottare i Norden är inte det allra lättaste med tanke på hur lite pengar det finns i sporten. Få idrottare kan leva på sin idrott och få tränare kan vara tränare på heltid. Vi har inte samma förutsättningar som exempelvis i USA, så är det bara. Så folk som gnäller kanske ska sponsra de idrottare de tycker är för dåliga istället så hen har större förutsättningar att prestera bra på nästa mästerskap.

Jag ska fortsätta att träna nu. Jag hade en motivationssvacka ett par veckor efter att jag hade beslutat att stå över VM, men nu är motivationen tillbaka och jag njuter av att få springa mycket igen.

Nästa helg ska två av mina vänner gifta sig och eftersom jag inte har något viktigt mästerskap på gång så ska jag lägga ner tid på att hjälpa dem med förberedelser och unna mig ett glas skumpa på bröllopsdagen. Kanske till och med två, men med tanke på att det är långpass på programmet dan efter och dessutom lillasysters förlovningsfest hemma hos oss, så blir det nog inte vildare än så. Men kul ska jag ha och stanna uppe halva natten om jag känner för det. Man måste ju passa på! Fast med de här träningsveckorna i kroppen blir nog "halva natten" inte speciellt sent. 

Så är läget nu. Och vet ni, kvällarna har blivit mörkare och jag har börjat ana höst i luften. Min favorittid på året är på kommande, och det gör mig så himla glad. 

I höst är det också två år sedan Oscar tog över som tränare, men det är första hösten som jag är skadefri och det blir spännande att se vad som händer när han får coacha mig i riktig löpträning! 

Jag tror det blir bra. Det är jag nästan säker på. 

Sandra


Rubrik 19

10 jul 2017

Väldigt ofta då man följer idrottare i sociala medier så blir det lite tystare om idrottaren i fråga drabbas av skada eller sjukdom. Det är inte direkt något man vill berätta åt hela världen. Men nu vill jag, kanske mest för min egen skull, skriva ner hur det här senaste året egentligen har sett ut. Det blir en lång historia, utan roliga skämt och spännande höjdpunkter, så läs inte om du inte är uttråkad.  

Den tjugoförsta september i fjol valde jag att operera min häl. Då hade den krånglat i drygt ett år och jag hade kunnat springa ungefär 50% av den planerade löpmängden och fick köra resten alternativt. Det gick ok ändå, men en uthållighetslöpare behöver löpning, och med alla krångelår bakom mig så kände jag att jag inte ville fortsätta springa på hälens villkor utan istället åtgärda problemet. Förbundets fysioterapeut och läkare rekommenderade båda att jag skulle operera hälen och efter att ha läst på lite så kändes det som det rätta beslutet.

Operationen gjordes av ortoped Ilkka Räsänen, som har jobbat med finska friidrottsförbundet i många år, och som jag kände att jag litade helt och hållet på. Och operationen gick helt enligt planerna. Hälbenet kapades ner, den inflammerade slemsäcken plockades ur och senan putsades till lite. Dagen efter åkte jag hem med kryckor. Eftersom jag hade haft några veckor på mig att mentalt förbereda mig på löpvila och rehab, så kändes det inte speciellt jobbigt. Motivationen var hög och jag visste att jag skulle ha massor med tid på mig att jobba med mina svagaste sidor, så att jag skulle vara starkare än nånsin då jag började springa igen.

Resten av september var det kryckor som gällde. Jag gick till gymmet en gång men konstaterade rätt snabbt att jag är för svag i överkroppen för att kunna köra pulsträning genom armcykling och repklättringsmaskin. Så det blev två veckor total vila från konditionsträning, men jag var ändå noga med att röra på mig så ofta som möjligt och göra de få rehabövningar jag kunde göra redan då.

I oktober tog jag bort stygnen och började genast med vattenlöpning och lite simning. Och så småningom fick jag börja cykla lugnt med hälarna på pedalerna. Och sen blev det snabbare och fötterna normalt. Mot slutet av månaden gick jag utan kryckor. Motivationen var fortfarande hög.

I november fick jag äntligen ställa mig på crosstrainern, vilket gick väldigt bra, och var mentalt väldigt mycket lättare än cykel och vattenlöpning. Hälen mådde bättre och blev rörligare varje dag, det var bara lite nervsmärta som störde på nätterna, men i övrigt gick det ok. Jag hade inga problem med motivationen utan var noga med mina rehabövningar. Jag hade några dagar vila på grund av förkylning men i övrigt gick november fint. I slutet av månaden började jag springa lite på Alter Gn på Access Rehab med låg belastning och jag kände mig lycklig. Jag hade hoppats på att springa innan årsskiftet så att springa i november kändes helt fantastiskt.

December månad inleddes på Madeira där jag var på träningsläger med hoppargänget. Jag sprang mina första löpsteg utomhus och njöt massor. Trots att jag körde väldigt lite och alltid med en löpfri dag emellan så sa hälen ifrån redan efter tre pass och jag fick återgå till alternativ träning. Met hade trots allt bara gått drygt två månader sedan operationen. Efter Madeiralägret blev jag förkyld igen och fick vila nästan en hel vecka. Jag hann knappt bli frisk innan jag vid månadsskiftet drog på mig ännu en förkylning och fick vila ytterligare fyra dagar. Halvtaskig start på året. Och en liten motivationsdipp var svår att undvika.

Januari var en usel månad. Jag sprang knappt något alls utan höll mig till alternativ träning. Jag var en sväng till Finland och tog lite olika tester och fick nya rehabövningar. Efter Finlandsresan blev jag rejält sjuk. Först en ordentlig magsjuka följt av en förkylning. Avslutade januari med tio vilodagar. Jag tränar aldrig då jag är sjuk, inte ens vid förkylning.

Februari var sedan en mycket bättre månad. Vi åkte till Playitas för att få lite miljöombyte och värme och jag började springa utomhus igen. Det gick mer eller mindre problemfritt och jag njöt till hundra procent. Dock körde jag bara lite och varannan dag, men miljöombytet gjorde ändå gott och alternativträningen kändes lite mera givande i ett annat gym än det vanliga där hemma. I slutet av månaden sprang jag några väldigt bra och hårdare pass på Alter Gn. Jag började äntligen känna att det gick åt rätt håll och trodde att jag skulle få en grymt bra säsong.

Så blev det mars och allt ändrades igen. Trots att jag hade trappat upp försiktigt så sa hälen ifrån en dag och ville inte springa alls mera, inte ens med låg belastning på Alter G. Det var rätt jobbigt, men jag visste också att det är vanligt att det krånglar till och från ett bra tag efter en sån där operation. Men jag hade ju förstås hoppats att det inte skulle drabba mig. Motivationen sjönk ganska mycket då jag fick återgå till enbart alternativ träning. Därför valde jag att träna lite mindre och lite lättare för att inte plåga mig själv för mycket mentalt. Hälsan först, alltid! Dessutom tror jag inte att det är bra att köra för mycket alternativ träning om man inte kan varva det med löpning. Jag brukar i varje fall bli väldigt seg av det mesta. I slutet av månaden blev jag förkyld igen och hamnade att vila några dagar till, innan jag åkte iväg till Portugal som ledare på RWs läger. Där struntade jag i nästan all konditionsträning och hängde med på lägerpassen på cykel istället och körde så mycket styrka och yoga jag bara hann, vilket blev en hel del.

I april var tanken att vi skulle åka USA på läger men det valde jag att avboka då jag inte kunde springa, och då jag hade den bästa hjälpen här hemma i Sverige. Istället inledde jag månaden med några sjukdagar till. I övrigt tog jag det ganska lugnt med träningen och lagom till påsk blev jag magsjuk igen och fick vila nästan vecka till. Efter det gick jag till läkaren och fick en ordentlig antibiotikakur för att få bort allt skit ur kroppen (vilket hjälpte, har inte varit sjuk sedan dess!). Sen åkte jag till Andorra för att vila hjärnan lite.

Maj månad inleddes i Andorra och jag började äntligen springa utomhus igen. Och den här gången verkade det faktiskt funka. Då jag sedan kom hem så kunde jag fortsätta öka träningen och det gick bättre och bättre. Plötsligt sprang jag både hela distanspass och riktiga intervallpass. Hälen mådde fint för det mesta men jag varierade lite med cykel och rullskridskor, för att inte trappa upp löpmängden för snabbt. Motivationen kom tillbaka och jag gjorde verkligen mitt bästa av varje dag. Jag klarade av att inte bli för ivrig i träningen utan var noga med att trappa upp i lagom takt och att ha en bra balans mellan träning, vila och mat, och ha bra rutiner. Jag började drömma om VM igen. Men fokus var ändå på att komma tillbaka till normal träning. Mina viktigaste säsonger kommer senare.

I juni fick jag kämpa en del med vaderna som tog stryk av spikskor och asfalt men det gick väldigt mycket bättre än väntat att öka på träningen ändå. Formen blev snabbt bättre och jag förvånade mig själv flera gånger. Jag visste att det krävdes något alldeles extra för att ta sig till VM men jag ville utmana mig själv. Och med VM i tankarna och väldigt begränsat med tid var det lätt att motivera sig. I mitten av månaden sprang jag min första tävling, ett landsvägslopp i Västerås som gick lite sämre än jag hade hoppats (men ändå helt okej) och jag insåg att vägen till VM trots allt är ganska lång. Efter det loppet gick det sämre ett tag och jag märkte att det var gräspollensäsong igen. Det hade jag nästan glömt bort. Jag fick svårt att andas på vanliga promenader och jag stod över ett par planerade tävlingar då jag kände att det inte funkade alls med andningen. Men jag fick snabbt hjälp och nya allergimediciner och det funkade helt okej igen. Vid det laget hade jag istället fått otroligt mycket problem med benhinnorna som inte alls var så förtjusta i mycket löpning. VM var plötsligt väldigt långt borta igen.

Jag började juli med att sova och sova och sova. Gräspollensäsongen pikade (?) och jag var konstant trött och somnade lite här och var. Jag valde att springa ett 5000m lopp i vanliga löpskor på bana, men hade ingen motivation alls och det kändes som att jag inte fick ut något av det så jag klev av och körde lite intervaller istället. Jag insåg också att det var dags att släppa VM-drömmen. Jag ville inte åka dit om jag inte kunde prestera. Jag har sprungit fyra VM, jag behöver inte åka dit för att få erfarenhet. Jag borde åka dit och jaga topplaceringar, och det kan jag tyvärr inte göra i år.

En av orsakerna till att jag ville köra VM var att jag vet att om jag inte är med så är risken stor att jag får minimalt med ekonomiskt stöd kommande år, och att vara idrottare på heltid är tillräckligt svårt ändå. Men jag insåg också att jag inte kan försöka tävla bara för att få ekonomiskt stöd om jag ändå inte är i form att tävla. Jag får försöka lösa det på annat sätt.

Det svåraste med att släppa VM var att just London hade varit så himla speciellt. För första gången på ett mästerskap skulle vi ha haft kvalet på kvällen, vilket skulle ha passat mig så mycket bättre än de eviga morgonkvalen. Dessutom är London troligen lite svalare än exempelvis Peking och det är knappt någon tidsskillnad och ingen märklig mat. Lägg till att läktarna troligen är fullsatta i London. Det är tanken på det som har gjort att jag har orkat kämpa de här åtta månderna utan löpning. Jag har verkligen längtat över den där speciella känslan då man känner sig oslagbar och stark. Men jag fick till slut inse att varken kvällskval eller stor publik kan få mig att njuta av en tävling om jag vet att jag inte är i den form jag borde vara. Så hur svårt det än var att acceptera så fick jag till slut bara inse faktum, gråta några tårar och blicka lite längre framåt. 

Jag är ändå tacksam över att jag har utvecklats så mycket som idrottare att jag kan ta ett sådant beslut och känna att jag har gjort rätt. Jag är väldigt ledsen, men jag är också lättad över att äntligen kunna släppa VM.

Att springa Stafett-FM i helgen var underbart. Det var så kul att dra på sig spikskorna och springa igen. Och det var så kul att träffa alla idrottare och umgås med laget och vara en del av den härliga finska friidrottsgemenskapen. Men loppet i sig var inte så kul. Att springa utan självförtroende då man är osäker och vet att man inte är i form och kan göra sig själv rättvisa, det är inte roligt. Men det var värt det den här gången, helt klart!

Men det senaste året har med andra ord inte varit lätt. Det har varit rejält utmanande. Men liksom med alla motgångar så har jag fått ut väldigt mycket av det också. Jag har lärt mig nya saker, jag har blivit mentalt starkare, rehaben har gjort mig fysiskt starkare, jag har lärt känna mig själv bättre och det finns ju ingen gång som man inser så tydligt hur mycket man älskar sin idrott som just under skadeperioderna. Så man lär sig verkligen att kämpa och hitta sin inre vilja. 

Vad jag ska göra nu vet jag inte riktigt. Jag ska börja med att ta några riktigt lätta dagar nu och se hur kroppen reagerar då jag har vilat lite. Jag har ingen aning om när jag tävlar nästa gång. Det kan vara om några dagar, om några veckor eller om några månader. Jag tar bara en dag i taget. Jag vill gärna tävla mycket, men jag vill inte tävla om jag inte är bra och tycker att det är kul, för då tar det mera än det ger. Det är inte ens speciellt kul att springa och vinna om man inte känner att man presterar bra.

Så nej, jag vet inte om jag springer FM och jag vet i så fall inte vilken gren. Jag vet inte alls vilka tider jag kan förvänta mig att prestera eller om min häl klarar av ett helt hinderlopp. Jag har ingen aning. Jag kommer helt enkelt bara att känna efter hur det känns och var kroppen är redo för, utan att stressa fram nånting.

Jag längtar mycket till hösten och drömmer om en hyfsat hel och frisk träningssäsong. Jag har idrottat många år men fortfarande inte varit i närheten av den träningsmängd en uthållighetslöpare behöver. Och jag är en sån som blir bra av mängdträning. Och med en hel häl har jag också möjlighet att träna hinder året runt och utvecklas även tekniskt. Hälen började ju krångla precis innan jag bytte tränare till Oscar, så det blir intressant att se vad vårt samarbete kan leda till nu då jag äntligen är hel igen och faktiskt kan träna som en löpare. Och jag är så himla nyfiken på hur bra jag kan bli då jag får alla pusselbitar på plats, och är övertygad om att mina bästa säsonger fortfarande är framför mig!

Tack för allt stöd det senaste året, vi jobbar vidare!

 

Sandra

Rubrik 18

21 jun 2017

Hej på er! 

Sorry att min blogg är tomheten själv, men den är för tillfället en aning bortprioriterad. Jag springer mer och snabbare för varje vecka och det går verkligen snabbt framåt. Att tävla i spikskor är inte längre speciellt långt borta. Men jag tar en dag i taget och gör det bästa jag kan av varje minut. Det går bra, men det kräver fokus. Jag behöver minst dubbelt mera tid än jag har, så det mesta som inte är idrott prioriteras bort. 

Återkommer då det har lugnat ner sig lite, men tills vidare är jag upptagen med att göra allt jag kan för att bli bäst. 

Sandra

Rubrik 17

29 maj 2017

Sommar! Så jäkla skönt med värme. Frihetskänslan då man kan gå ut utan att ta på sig fyra lager extra kläder. Jag njuter så mycket jag kan för man vet aldrig när det kommer snö igen! 

Jag springer mer eller mindre varje dag. Jag kör vanliga distanspass utan problem och jag kör intervaller utan större problem än lite hög puls. Jag har också sprungit på bana igen. Vaderna blev inte glada, men det blev jag. Nu längtar jag verkligen efter att tävla igen, men måste fortsätta hålla huvudet kallt och vara smart istället för ivrig. 

Mellan löpningen kör jag fortsättningsvis alternativ träning. Ibland på cykel, men oftast rullskridskor/inlines. Helt klart den bästa formen av alternativ träning, även om det är lite omständligt. 

För det första kan vi ju reda ut begreppet rullskridskor. Då jag pratar om rullskridskor tror alla svenskar att jag pratar om skor som har hjulen bredvid varandra i två par. Men det gör jag inte, jag pratar om det som på svenska tydligen heter inlines (det allra värsta med sverigesvenskan är helt klart då jag blir utskrattad för att jag använder det korrekta svenska ordet istället för engelska). Hur som helst. Rullskridskor är ett samlingsnamn för samtliga skor med hjul under sig, inklusive inlines. Så jag kommer att fortsätta säga rullskridskor men jag skriver inlines nu för att det är lättare att skriva och jag är lat. Och ni som nu började fundera på ordet Rollerblades; det är ett varumärke. Mina rullskridskor är inte Rollerblades. 

Hur som helst. Som jag sa innan. Inlines är lite komplicerat. Men det är mest i början. Och det är helt klart värt allt krångel. Nackdelen med att bo här i Norden är att man bara kan köra inlines på sommaren (på vintern för snöigt, på våren för grusigt (innan de sopat vägarna) och på hösten för mycket våta hala löv). Å andra sidan är det på sommaren inlines verkligen behövs. Att köra alternativ träning på gymmet (cykel/crosstrainer) eller i bassäng på vintern kan ju vara skönt ibland då det är svinigt väder ute. Men då det börjar bli sol och sommarväder så känns det ju så himla deppigt att stå och trampa på gymmet då man kan flyga fram längs vägarna istället. Då är det himla tur att inlines finns. 

Jag kan direkt säga att jag inte är något proffs eller så. Jag anser mig vara hyfsat duktig på vanliga skridskor (tack pappa för hockeygenerna) och tycker att inlines är ungefär likadant. Det kräver kanske lite mera av balansen. Jag fick mina första inlines på min tolvårsdag. Tror att de kostade 200 mark (kändes bara häftigt att skriva mark, samtidigt som jag känner mig supergammal). Tror ändå inte att jag använde dem så ofta. Det var först tio år senare då jag kom på att det kunde funka som alternativ träning som jag började köra lite mera.

I samband med att jag började köra inlines som träning så insåg jag ganska snabbt att man måste kunna bromsa. Det kunde jag inte. Nu kan jag. Kör inte inlines innan du kan bromsa! Eller kör inte inlines över huvudtaget innan du känner dig trygg med dem. Och kör inte utan hjälm. Nu vet jag hur lång bromssträcka jag behöver i olika tempon. Nu vet jag att man inte kan susa ner i maxtempo ner för en backe om det är en kurva direkt efteråt om jag inte vet hur underlaget ser ut där. Nu vet jag att småsten är förrädiskt. Det räcker med en sten som hamnar fel och man tappar balansen. Nu vet jag att hundar ofta reagerar på inlines och att deras ägare sällan är beredda och att det är värt att sakta in bredvid hundar om man inte vill göra magplask på asfalten. Nu vet jag att det är värt att alltid ha en liten ryggsäck med vanliga skor med sig. Och ett busskort. Nu känner jag mig trygg med mina hjulskor. Och då är det så jäkla roligt! 

Fördelen med inlines är ju att man kan köra utomhus och att man tar sig framåt (till skillnad från crosstrainer). Dessutom går det snabbt. Jag gillar också frihetskänslan och känslan av att det bara är mina fötter som tar mig framåt, precis som i löpningen, fast med åtta hjul. Det är lätt att få upp pulsen, det går bra att köra intervaller, det är kul att åka ner för backar och på bra asfalt. Det är bra träning för hela kroppen (rumpan framför allt men också hela bålen och benen), det kräver en del balans och mycket fokus. Samtidigt så är rörelsen väldigt annorlunda jämfört med löpning, så jag tror heller inte att man ska köra tio pass inlines i veckan. Det är som med allt annat, lagom är bäst! 

Så jag vill egentligen bara rekommendera alla skadade löpare att investera i ett par inlines. Hitta en fin cykelväg med bra asfalt och inte för mycket korsningar eller hundar, och kör! Det är så jäkla roligt! Och så känner man sig snabb (brukar komma ner mot 1,40min/km utför, mycket kul)!

Och nu ska jag ta mina rullskridskor och ta en sväng på Ältavägen (mycket inlinesvänlig väg) innan eftermiddagens banpass! 

Ha en fin vecka människor!

Sandra

Rubrik 16

20 maj 2017

Det är knappt så jag vågar skriva det här inlägget. Nästan varje gång jag skriver om hur bra det går så går nånting åt helvete redan nästa dag. Så jag har blivit galet nojig. Samtidigt fattar jag att ett blogginlägg inte borde påverka mina ben jättemycket, så idag är jag modig och skriver ändå. 

Det här har varit en så himla bra vecka. På ungefär alla sätt.

Vädret har varit fint (och igår var det plötsligt högsommar, även om det bara vara en dag, men nuförtiden ska man ju vara tacksam för all sommar man får). Jag har persat i fikning. Jag fikat med mig själv och en bok, jag har fikat med Magnus, jag har fikat med coach Oscar och jag har fikat med min nya vän Sigrid. Svenskare än så här blir jag inte så ni behöver inte börja tjata om att tävla i svenska landslaget eller skaffa svensk medborgarskap för det har jag inga planer på. Dessutom är det ju Finland-Sverige-match i hockeyn idag så vi får se vad det gör med vår relation den här gången och om jag är tvungen att flytta hem till Finland igen efter det. Man ska aldrig ta något för givet ;)

Och jag springer igen. 

Åtta månader efter operationen så springer jag äntligen utomhus utan problem. Det har varit en jäkla massa motgångar men jag vågar äntligen tro på att det värsta är över. Nu kan jag springa distanspass utan paus (dock har jag inte sprungit så långt ännu) och intervaller i rätt så bra tempo. Pulsen är hög och det är flåsigt, men benen känns väldigt starka och det är så skönt att känna att allt skitjobb jag har gjort i vinter faktiskt har gett resultat. Och för första gången på länge så tror jag faktiskt att jag kommer att tävla i sommar och jag tror att det kan gå riktigt bra. 

Men jag kommer fortfarande att fortsätta att ta en dag i taget och att inte ta något för givet. Det får bli som det blir. Oavsett hur mycket vilja jag har så tänker jag inte tillåta mig att försöka stressa mig i form. Vad som helst kan hända och det viktigaste är ändå att komma tillbaka till full träning igen. Men den här veckans träning lovar gott. Jag har överraskat mig själv på varje intervallpass och jag känner stor skillnad för varje dag jag springer, det blir lite lättare hela tiden. Och kroppen, som alltid brukar krångla då jag börjar springa igen efter skadeuppehåll, funkar fint. Jag har inte ont någonstans. Hälen ömmar lite ännu men den blir bättre och bättre för varje dag, och tuffa löppass tycks den till och med må bättre av. Så just nu känns det underbart. 

Jag har förstås en bit kvar till spikskoträning och ännu lite längre kvar till hinder. Och det måste jag ju klara innan jag börjar tävla. Så i juni springer jag knappast några tävlingar men sen är allting öppet. Och jag tänker fortsätta hoppas. 

Av någon anledning så har jag aldrig missat en tävlingssäsong. Jag har trots skador alltid lyckats komma i form så att jag åtminstone har kunnat springa några lopp, inklusive mästerskapen, varje sommar. Och hur knäppt det än låter så tror jag på att min kropp fattar när det är dags att skärpa sig. Att den förstår att den har utmanat mig tillräckligt och att jag har lärt mig massor och att det är dags att låta mig njuta lite nu. Och njuta gör jag. Det är helt underbart att springa igen. 

Och det är ju det här som är det underbara med skador. Att komma tillbaka. Att kunna uppskatta löpningen på ett vis som man inte gör om man tar varje löpsteg för givet. 

Skador är inte kul, men det är faktiskt inte så jäkla värdelöst heller.

Och jag tänker fortsätta att njuta av livet! 

Sandra

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

19 aug
Uppsala
22 aug
Stockholm
23 aug
Stockholm
24 aug
Örebro
26 aug
Brottby
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!