Sandra Eriksson | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Sandra Eriksson

Rubrik 3

Jag har inte bloggat på en vecka. Under den veckan har jag tänkt cirka femtontusen gånger att "det här borde jag blogga om". Men jag har varit för lat för att ta till tangentbordet. Eller lat och lat. Jag har lagt ner min tid på viktigare saker. Typ som att träna och äta och sova. 

Nåmen hur som helst. STORA nyheter. Idag har jag, Sandra Elisabetsky Eriksson, sprungit sitt första löppass efter 66 dagars uppehåll. Det var totally amazing. Men vi tar det från början. Och nej de tre sista bokstäverna i mitt mellannamn ska inte vara där på riktigt, men visst såg det coolt ut?

Förra fredagen var jag alltså hos Mattias och vi gjorde den veckoliga (veckliga?) rörlighetsmätningen. Veckan innan hade jag haft 14cm. Målet var 15. Och min känsla var sisådär. Jag hade varit sliten och känt mig halvsjuk några dagar och dragit ner på träningen lite och inte gjort tillräckligt med rörlighetsövningar. Jag blev besviken men inte förvånad då måttbandet visade 13cm. Fick hur som helst provjogga i korridoren på Access Rehab. Det var svinläskigt men jäkligt kul då jag insåg att det inte gjorde ont. Bara hem och fortsätta med rörlighetsträningen då.

Så nu har jag skärpt mig med rörlighet och tränat på med alternativ träning som vanligt. Varannan dag har jag joggat några tiotals meter och gjort olika små hopp och liknande. Igår var jag på återkontroll till sjukgymnasten och ortopeden i Helsingfors och de tyckte att allt såg bra ut och gav mig tillåtelse att börja springa. 

Och idag var det dags för alter g. Mitt första löppass sen operationen. Och mitt första löppass ever på anti gravity-löpband. Det var spännande och hur kul som helst. Det är liksom inte varje dag man testar en ny sorts löpning utan det är ofta den samma löpningen man gör. Men alter g var annorlunda. Jag sprang en kvart med 70% av min kroppsvikt och foten var lika nöjd som jag. 

Jag har varit uppe i varv hela dan. Kom hem och bestämde mig för att möblera om. Nåja, byta plats på luftrenaren och lampan. Men ändå. Det är sånt som man bara tänker att man borde göra men aldrig gör. Väl? 

På lördag ska jag springa igen, förutsatt att hälen inte gör ont imorgon. Och på onsdag tror jag att jag ska börja springa lite smått utomhus. Men inte här i kalla Stockholm. Det känns onödigt då man kan springa på Madeira. Så jag sticker till Madeira med träningsgruppen en vecka. För att varför inte. 

Jag brukar aldrig skriva om vad jag lyssnar på för musik. Jag har fått lära mig från början att jag har dålig musiksmak. Men det tar sin tid att hitta rätt om man har tvingats lyssna på dansband hela sin barndom. Mitt favoritalbum just nu är Oh Laura - The mess we left behind. Det är såndär skön musik att ha i öronen då man åker kollektivtrafik och vill hålla sig lugn.

Jag ritar mycket. Min bok blir amazing. Nu har jag också köpt en rosa ficklampa som ska göra boken ännu mera amazing.

Jag har inte ätit ärtsoppa på över en vecka. Men det står två burkar i köket. Finska. Förstås. 

Jag kan inte bestämma om jag ska ha någon julkalender i år. Chokladkalendrar med halväcklg tysk choklad ger mig julkänsla, men om jag ändå är utomlands första veckan och måste öppna sju luckor på en gång så blir det ju helt fel. Och man kan ju faktiskt inte ta med sig kalendern till Madeira. Det skulle bara vara pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag i alla fall se på SVTs julkalender utomlands. 

Nåja. Jag har uppenbarligen glömt bort att superroligt och jättesmart jag skulle skriva om. Men jag är rolig och smart. Egentligen. Eller egeklien som jag har fått lära mig att det heter på riktig svenska... På tal om svenska så har jag fått lära mig att rattkälke (som det heter i finland) heter snowracer på svenska. Svenska är världens mest ologiska språk. Förutom Finlandssvenskan. Den är lite mera... svensk! 

Nåja. Avsluta skulle jag ju. 

Hejdå. 

Sandra

PS.

Dagens människa: Mia på Access Rehab. Hon hade lämnat godis åt mig på bordet i alter g-rummet idag. Hur himla gullit är inte det!?

Idag har jag lärt mig: Hur en alter g fungerar. Att socialförsäkringsnummer är samma sak som personnummer.

Idag är jag tacksam över: Att jag kunde springa och sluta då jag var klar och inte för att jag fick ont eller något. Helt jäkla fantastiskt. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-11-24 23:04


Annons

Rubrik 2

Vintern kom och gick. Den var fin så länge den varade men jag tänker inte påstå att jag inte känner glädje då jag ser hur snön diskret minskar för varje dag. Trots att jag fryser om mina blöta tår. 

För några dagar sedan var jag hos frisören. Det gick ut på att frisören klagade konstant på mitt hår i 20minuter (slitet, ojämnt, dålig färg osv) för att avsluta med att förklara att mitt hår nog ramlar av huvudet snart. Sen klippte han det skitsnett. Jag sa åt honom att jag tränar mycket och att det måste gå att sätta upp i en tofs. Fem sekunder senare hade jag en lugg. En sned dessutom. Så jag gick därifrån, ful och med ett sänkt självförtroende. Och en alltför kort lugg som inte kommer att gå att få in i en tofs det kommande halvåret. Troligen tar det ännu längre.

Så nu har jag en ful lugg som är i vägen hela tiden. Med fyra kilo hårspray och en jäkla krånglande kan jag fixa så att den hålls från ansiktet en stund i alla fall. Men jag var jävligt förbannad då jag gick därifrån. Dessutom fick han mig att köpa en hårinpackning. Då jag kom hem såg jag att burken hade bäst före datum i mars. I år. Jag vet vilken frisör jag inte ska gå till nästa gång. Tacka veit ja Miiti i Nykaabi!

Så jag får ta tillbaka mitt löfte om att inte frysa. För då jag väl fått undan lugghelvetet så tänker jag inte tillåta någon mössa i världen att förstöra det. 

Jag var på Hot Yoga igår. I efterhand sa de att rummet är lite varmare än på de andra gymmen. Dessutom hade jag den mest krävande läraren och ett av de svåraste passen. Enlgit de andra alltså. Hade jag vetat det innan så hade jag valt ett annat pass. Men det var kul ändå. En timme i 40 graders värme. Min snittpuls låg på 138 och max på 174. På yoga!! Och då räknade jag in avslappningen på slutet också (hade dock pulsen över 130 då jag låg på ryggen och andades). Är rätt säker på att jag persade i svettning. 

Idag kommer Magnus hem efter ett par dagar i London. Det tycker jag att är trevligt. Är dock nöjd med att jag har vågat sova själv med släckta lampor utan att bli mörkrädd. Alltid något. 

Jag håller ju på att göra en bok. Tror jag sa det innan. En kalejdoskopbok. Den blir - fint beskrivet med svenskarnas favoritord - magisk. Den är väldigt levande och går inte att visa upp på bild. Den måste upplevas. Jag älskar den.

Dagens människa: ägarna på favvofiket. Suttit här och fikat (nåja, mest ritat) i fyra timmar nu och nyss fick jag en extra kakbit. Och deras hund sitter bredvid mig och är brutalt söt. 

Idag har jag lärt mig: att då man har kört fem tuffa träningsdagar och är uppe i varv och bara vill köra mer, då är det dags för en lugnare dag. Så jäkla svårt att köra lättare dagar då man har flow, men så jäkla viktigt.

Idag är jag tacksam över: att Magnus köpte färgglada tuschpennor och papper åt mig en jul för några år sen. Innan dess trodde jag att svartvitt var min grej. Det var det iofs kanske. Men inte nu längre.


Sandra

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-11-17 20:15


Rubrik 1

Jag har nyss ätit ris och kyckling. Med gräddfilssås. Inte ärtsoppa. Ville bara säga det. 

Jag fick sms från naprapat-Mattias imorse. Han var sjuk och kunde inte träffas idag. Min första reaktion var "skit också, jag som skulle börja springa alter g den här veckan". Sen sov jag en stund till, för att jag hade tid eftersom mitt naprapatbesök hade blivit avbokat. Då jag vaknade var jag inte besviken längre. Jag tänkte att det var bra att Mattias inte jobbar om han är sjuk så att han smittar ner typ mig. Jag tänkte också att jag kan leva med att vi träffas först på fredag. Det är rätt länge till augusti då jag ska vara i superform. Tror inte att fyra dagar hit eller dit spelar så stor roll. Jag tränar ju hur mycket som helst även om jag inte springer. Hoppas på positiva besked på fredag i alla fall.

På lördag ska jag dra mitt livs första hinderpass åt några unga tjejer. Jag har tidigare bara dragit löppass åt motionärer, och visst är det roligt att se hur bra de kämpar på och hur duktiga de är, men jag har aldrig riktigt känt att det är min grej. Den erfarenhet och kunskap jag har gör mera nytta för unga lovande idrottare än för duktiga motionärer. Så jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot det. 

Jag har en plan för kommande månad. Fixa klart alla julklappar i tid så att jag slipper stressa. Jag vet inte varför jag ens har en sån plan, för jag kommer ändå aldrig att lyckas. Men jag kände mig i alla fall duktig då jag gjorde upp planen. 

Jag har en annan plan också för kommande halvår, nämligen att inte frysa. Uppskattningsvis 100% av gångerna man fryser så är det ju för att man har för lite kläder. Det är väldigt sällan så kallt att mera kläder inte hjäler. Så i vinter prioriteras tjocka mössor före fina frisyrer, halsdukar upp över näsan istället för perfekt make up, långkalsonger och vindbyxor istället för tighta jeans som framhäver mina ben och lager på lager istället för tunna lösa tröjor. Som att jag nån gång skulle bry mig om hår, make up, jeans och fina tröjor ändå. Jag är lite mer slarvig tofs, eventuellt mascara, jeans en gång var tredje månad och "dendär OS-hoodien är ju skön"-typen. 

På tal om kläder. Det är ju det bästa med att vara idrottare på heltid. Min jobboutfit består av tights, mjukisar, funktonskläder, sportbh, löpskor och halvsvettiga linnen. Så sjukt bekvämt. Nackdelen är ju att jag numera tycker att allt annat är obekvämt. Skor med klackar, tajta jeans, skjortor, kläder som inte är stretchiga, bher. Allt är obekvämt. Dessutom känns det som om jag är klädd i balklänning om jag drar på mig jeans en gång. Jag måste nog ringa stilakuten snart. Å andra sidan trivs jag ju rätt bra i de kläder jag har. Och dessutom finns det ju boyfriend-jeans.

Igår frostade vi av frysen. Jag vet inte om jag nånsin frostat av en frys förr. Bara hjälpt till lite eller så. Det var fruktansvärt kul och tillfredsställande. Och dessutom fick jag användning för min fina röda hårfön som är väldigt oanvänd. Och den lilla blommiga hammaren.

Jag håller på att göra en bok. Det är bara bilder i den. Det är ett kalejdoskop i bokformat. Om man bläddrar i den så är den lite halvtråkig, men om man håller upp den mot en lampa blir den levande. Jag är mycket nöjd med de första fyra sidorna. 

Mina vader är märkliga. De känns lite som en vakuumförpackad grisytterfile, fast varm. Eller som då man bakar pepparkakor, ni vet, man trycker ner formarna, petar bort degen runt omkring, lyfter pepparkakorna på plåten och knådar och kavlar ut restdegen och gör samma sak om och om igen. Mina vader känns som den sista mjuka, varma och slattriga degbiten som inte ens duger att göra pepparkakor av. De känns också lite som små kattungar, fast från nakenkatter då, eller någon extremt korthårig variant. En plastpåse med varmvatten är heller ingen dålig liknelse. De känns dock inte som ett par vader som sprungit och hoppat i spikskor ett par gånger om dan. Troligen för att de inte har det. Och ja, mina vader känns gosiga och så, men jag vill ha stela, spänstiga vader. Det kommer jag visserligen att ta tillbaka då jag väl börjar springa och får träningsvärk från helvetet. Jag har rätt känsliga vader. 

Dagens människa: Pappa. För att det var farsdag igår och för att han är världens bästa pappa förstås. Har en känsla av att mitt korta tålamod kommer från pappa. Fast hans tålamod är nog längre än mitt. Men det kan ju vara en biverkning av att ha skaffat fem barn inom åtta år också. Svårt att säga. Men jag tycker om pappa hur som helst!

Idag har jag lärt mig: Shit, jag måste börja kvällsblogga. Vad sjutton har jag lärt mig idag? Ja, nu vet jag! Jag har lärt mig att om två kvinnor skaffar barn och ena föder barnet så måste den andra partnern på något vis adoptera barnet för att få bli juridisk förälder till barnet. Krångligt.

Idag är jag tacksam över: att jag har ett jobb där jag kan ta sovmorgon om jag behöver.


Sandra


Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-11-14 15:12


Vårkänslor

Jag vet inte vad det är med dendär jäkla ärtsoppan. Jag äter den varje gång jag bloggar. Det måste vara mitt undermedvetna som automatiskt kopplar ihop ärtsoppa och blogg. Så varje gång jag känner doften av ärtor på burk så får jag en grym blogginspiration. Så måste det vara.

Det är jobbigt att skriva idag. Mitt långfinger är lite igenplåstrat. Skulle bjuda en av mina bästa vänner på middag igår (inte ärtsoppa utan räkrisotto (som jag för övrigt alltid gör då jag har besök (vilket inte är så ofta))). Jag blev hur som helst så ivrig att jag blandade på lök och mitt finger. Därav plåstret. Det är dock litet och jag kan använda fingret, men det känns konstigt. Känner mig lite som en hund med skor. Om ni ha tråkigt idag så kan ni youtuba animals with shoes. Eller nåt åt det hållet. Då förstår ni hur jag känner mig i fingret. (Och jag är alldeles för gammal för att säga "jag har ont här" och visa långfingret och tycka att jag är rolig).

Idag är det vår. Förra helgen var det höst. I veckan var det vinter. Månne det blir sommar inkommande vecka då? Hoppas det.

Jag lider inte av snön. Onsdagen var bäst. Det var alltså i onsdags som snön hällde ner över Stockholm och det blev kaos. Och inte det vanliga Stockholmskaoset utan kaos på riktigt. Det lär inte ha kommit sådär mycket snö i Stockholm på 111 år läste jag någonstans. Vet inte om det stämmer. Men det låter ju bra i alla fall. Och onsdagen var rolig. Allt blev så tyst och lugt och fluffigt. Man kunde gå på bilvägarna eftersom alla bilar var insnöade eller inköade. Jag led verkligen med dem som satt hela dagen i bilkö, men jag njöt av snön. Ska det vara så ska det vara. 

I måndags då vi mätte rörligheten i hälen var jag uppe i 14cm. Det känns som att det var igår jag mätte första gången och knappt klarade ynka fem. Jag ska över 15 före jag är springduglig. Chansen är rätt stor att jag är uppe i 15 på måndag. Det betyder att jag är redo för alter g. Det känns väldigt mycket jätteamazing. Just nu får jag bland annat köra 15 små jämfotahopp varje dag. Det är underbart. Och jag har börjat köra häckgång. I övrigt tränar jag på så mycket jag kan och går på lite rörlighets/yogapass på gymmet däremellan. 

Imorgon har det gått åtta veckor sedan mitt senaste löpsteg. Det är det längsta löpuppehållet sedan jag lärde mig att gå. Jag lärde mig visserligen att gå rätt sent, men det är ändå rätt många år sedan nu. Jag har visserligen haft längre skadeperioder men jag har alltid kunnat provspringa lite då. Nu har jag inte tagit ett enda jäkla löpsteg. Det känns trist. Men samtidigt är jag glad över hur bra jag har klarat det mentalt. Men jag säger ju inte att jag inte drömmer om löpning varenda jäkla natt nu för tiden. Men drömlöpning är bättre än ingen löpning. 

Jag fikar mycket. För att det är mysigt. Fika är bra. Man får fika fast man är idrottare. Jag lovar att man inte blir sämre av det. 

Jag tänker inte skriva om presidentvalet. Dels för att jag skäms över att jag inte har mer kunskap om vad som sker i världen och dels för att det känns som att det mesta redan är skrivet. Men 2016 har ju inte varit något superår direkt.

Jag har aldrig varit någon poddmänniska. Jag gillar inte att lyssna på poddar, det är inte min grej helt enkelt. Men sen började jag lyssna på Ted och Kaj. Och den är ganska sjuk. Och rolig. Och klok. Och väldigt väldigt märklig. Den rekommenderas. Men kanske främst till finlandssvenskar eller österbottningar eller folk som vet vem Ted och Kaj är. Men andra får också lyssna. Den finns lite överallt. 

Vi har blivit med luftrenare. Den kostade en förmögenhet så jag hoppas att den funkar. Åtminstone kan jag tända ljus med lite mindre dåligt samvete. Ljus lär förorena luften rätt mycket. 

Igår var som sagt en av mina bästa vänner och hälsade på. Vi gick i dagis och högstadiet tillsammans och umgicks väldigt mycket i tonåren. Sen flyttade vi till olika städer och nu olika länder. Det var så mysigt att ses igen. Jag har inte ett jättesocialt liv här eftersom alla mina vänner bor kvar i Finland, men desto mera uppskattar jag de gånger vi träffas och umgås. Vi åt räkrisotto, pratade och youtubade Parlamentetklipp. Nour och André är favoriterna. 

Dagens person: Ellen. Eller Elpz/Elpzygirl som jag kallar henne. Det var hon som var hit igår. Hon är bäst. 

Idag har jag lärt mig: att när någon skickar mig en svart sol i en kommentar så har de egentligen skickat en gul sol. Men på vägen från iphone till Samsung har den blivit svart. I början då jag bytte telefon så gillade jag inte att det var andra emojis men nu tycker jag att det är underhållande. (Nej jag har inte den där telefonen som exploderar, jag har dendär telefonen vi fick på OS (omöjligt att säga "telefonen jag fick på OS" utan att låta skrytig)). Jag hoppas att jag har lärt mig något mera värdefullt innan dagen är slut.

Idag är jag tacksam över: mitt fantastiska team (Oscar/Mattias/Göran) som har hjälpt mig att ta mig igenom de senaste två månaderna utan att bli galen. 

Sandra

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2016-11-12 13:34


Hungro.

Tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Uppenbarligen har jag läsare. De bästa dessutom. 

Jag skrev ett nytt inlägg i torsdags men var för lat för att klicka på publicera så jag sparade det istället och publicerar det nu. Efter att jag har ändrat cirka hälften. 

Jag fixade min tand. Typ. Ett större problem än själva tanden var att lyckas boka en tid till tandläkaren. Femtielva mail och telefonsamtal senare lyckades jag ändå. Jag pratade med tandsköterskan och fick en tid tpå fredag och hon skulle skriva upp min telefonnummer (min finska telefonnummer var tydligen orsaken till att hon inte hade kunnat ringa mig). Så jag läste upp min nummer och diskussionen som följde lät ungefär såhär:

- Är det alltså bara EN femma i ditt nummer? (mycket anklagande ton)

- Ja, en femma. (Jag hade alltså mailat henne min korrekta nummer och hon hade slagit in den fel och det verkade hon tycka att var mitt fel)

- Men alltså har du ingen RIKTIG nummer? (Mycket nervärderande ton)

- Eh nej? Jag har bara ett finskt nummer...

- Så bara den här... knasiga? Ursäkta mig nu men...

På riktigt!?! Har tanten aldrig varit utanför Sverige? Har hon aldrig hört talas om riktnummer? Tycker hon seriöst att nummer som inte är svenska är oriktiga? Jag hade aldrig trott att jag skulle bli provocerad av någons åsikt om min telefonnummer, men vad fan är det där för service?! Och det värsta är att det inte är första gången någon frågar om jag har någon "riktig" nummer. Jag har faktiskt funderat på att skaffa ett svenskt abonnemang för att slippa krångel men just nu tycker jag så synd om mitt telefonnummer att jag inte har samvete att byta ut den.

Nåja. Gick till tandläkaren. Mådde illa av nervositet i väntrummet men distraherade mig med att ge receptionisten (telefonnummersrasisten) arga blickar. Jag fick träffa en supertrevlig tandläkare och min rädsla försvann direkt. Hade hoppats att de skulle dra ut tandjäkeln men de sa att den växer rakt och spolade den rent istället. Lätt veckans antiklimax. Då jag kom hem fick jag ont i andra visdomstanden.

Träningen går bra. Jag kör mera och mera crosstrainer och cykelintervaller (kör på en såndär cykel som har ett liknande styre som på en crosstrainer, armarna rör sig alltså i takt med benen. Mindre mjölksyra i låren och lättare att få upp pulsen). Så kör jag en del stakmaskin också. Har inte blivit så mycket bassäng på senaste tiden. Smidigare med gymmet. 

Då jag kör cykelintervaller så kollar jag på gymmets tv-apparater för att distrahera mig från plågan. De bästa intervallpassen har jag kört till Antikrundan, Påvens högmässa i Malmö och Idol utan ljud. Dåliga träningsprogram är Vem vet mest (utan ljud (man kan läsa frågorna men kan inte höra svaren)) och Malou efter tio.

Förre veckan deltog jag för första gången på flera i en klass på gymmet. Bodybalance. Det var mest rörlighet och lite balans och pyttelite styrka. Det var lugnt och harmoniskt och tävlingsmänniskan i mig njöt. Jag var lätt rörligast och starkast i salen. Enligt egen uppskattning. Ja, jag saknar att tävla.

Jag har tänkt mycket på VM de senaste dagarna. Jag ser verkligen fram emot det och jag är glad att jag känner så. Ingen stress över att jag inte springer ännu, jag litar helt och hållet på min kropp. Tävlingarna kommer att bli grymma. Att återvända till den fina stadion i London, fem år efter OS, blir häftigt. Publiken kommer att vara grym och vi har både försök och final på kvällen. Jag älskar kvällslopp. Speciellt om det är lite mörkt så man får springa i strålkastarljus. Det är det bästa. Mörkt, strålkastare, svalt, duggregn, mondo och fullsatta läktare. Det slår allt. 

Jag insåg igår att det är dags att börja planera julklappar. Jag har noll idéer och jag orkar inte måla tavlor åt folk. Dessutom ska allt jag köper släpas hem till Finland sen också. Jul är en osmidig högtid. Men lite mysig ändå. Jag hoppas på en grön jul.

Snön ja. Det blev ju vinter helt plötsligt. Och jag gnäller faktiskt inte. Inte ett dugg. Jag är nästan nöjd. Jag hatar snön för att det är värdelöst att träna i snö och det är värdelöst att skrapa vindrutor. Men eftersom jag inte har någon bil här och inte får springa just nu så spelar det faktiskt ingen roll. Hoppas att barnen och skidåkarna njuter i alla fall. För om några veckor då jag springer igen. Då ska all snö vara borta, det tänker jag se till.

Naprapat-Mattias ställde mig en fråga senast jag var där. "Om du skulle ha bråttom till bussen nu, tror du att du skulle kunna springa". Ja, sa jag. Det skulle kanske kännas men jag skulle kunna springa. Den känslan gjorde mig glad. Mattias sa att det var ett mycket bra tecken.

Jag har inte ätit ärtsoppa på flera dagar. Tror det är dags idag faktiskt. Bloggmotivation och ärtsoppa hör liksom ihop. 

Dagens person: Heikki! En finsk man i 90årsåldern som jag faktiskt aldrig har träffat. Men han mailar mig då och då under somrarna då jag har tävlingssäsong. Han är väldigt snäll och skriver så många uppmuntrande ord och dessutom har han mycket intressant att berätta. Han är inget superfan av sociala medier så jag kan inte be er följa honom. Men han gör mig hur som helst väldigt glad. 

Idag har jag lärt mig (uppd): 1) livsmedelsverket tycker inte att man ska äta krossade linfrön. 2) Lucia har rött band runt midjan för att hon blev ihjälstucken av ett svärd och 3) man kan simma i en avkylningsbassäng för använda kärnbränslestavar utan risk för att dö, så länge man undviker att röra stavarna.

Idag är jag tacksam över (uppdt): Att jag för första gången på femton år kan tycka att det är lite mysigt med snö.

Sandra

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-11-07 11:55



< Nyare inläggÄldre inlägg >
Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser