Dags för hinder! - Sandra Eriksson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Sandra Eriksson


3000m hinder. Tävlar för Finland och har fem EM, fyra VM och två OS i bagaget.

SPONSORER

Jag springer inte för att det är kul, utan för att jag tänker bli bäst.

Dags för hinder!

5 jul 2018
av: Sandra Eriksson

Hej på er! 

Dagens skönaste stund, eftermiddagskaffet, har precis passerat och idag blev det en dokumentär om Lasse Virén som kaffeunderhållning. Mycket sevärd. Finns på Yle Arenan, men kräver finskakunskaper. Tydligen hade jag tillräckligt för att hänga med i en timmes dokumentär. Måste börja öva mera på finskan nu igen. Jag pratar mest finska på somrarna och eftersom det inte blev nån säsong ifjol så blev det inte så mycket finska heller. Jag har ju skriftlig kontakt med friidrottsförbundet på finska året runt, men det är inte riktigt samma sak som att prata. Men det brukar funka ok då jag väl kommer igång. 

Jag blev snabbt frisk efter midsommarveckans halsont. Det blev till slut inte fler än tre vilodagar och under de dagarna var jag ändå så pass pigg att jag kunde vara ute och röra på mig lite i alla fall. Jag blev lite seg i benen efter en vecka utan hårda träningar så det blev lite tight att hinna få kroppen att vakna till liv innan Sollentuna GP. Men vi (jag och coach) gjorde vad vi kunde och två dagar innan kände jag ändå att kroppen svarade då jag tryckte på, så då var det bara att förbereda sig mentalt på persjakt på 800m. 

Jag hade klart sämst personbästa i startfältet. Ganska skönt utgångsläge. Jag hade liksom inget att förlora. Så jag la mig sist i fältet och passerade 400m på 61s (vild gissning, kan ha varit något helt annat också). Redan efter 250m kände jag mjölksyran komma och blev lite skrämd men 50m senare hade den försvunnit eller om det var jag som hade glömt bort den. Efter 600m insåg jag att jag var ganska pigg. Jag var fortfarande sist i fältet och hade långt kvar till täten. Så jag ökade lite men det var som att inget riktigt hände. Efter 720m försökte jag igen och då hittade jag plötsligt ett helt annat tempo och plötsligt insåg jag att jag höll på att komma ikapp en massa löpare. Dock satte jag in min spurt för sent och hann inte riktigt slå så många som jag hade önskat, men två löpare lämnade bakom mig i alla fall. Eftersom jag hade haft så mycket krafter kvar på slutet så misstänkte jag att jag inte hade gjort något speciellt bra tid, så jag blev väldigt överraskad då jag såg att sluttiden blev 2.04,48, pers med över två sekunder (och där med joinade jag mina systrar som båda två har pers på 2.04). Det blev väldigt mycket känslor på en gång, men mest kände jag lättnad. 

Jag insåg också att jag gillar 800m. Det är en ganska lätt sträcka. Och ja, jag vet, det är det inte alls, men låt mig förklara. Jag tror absolut att 800 är en av de värsta sträckorna att springa, för att det gör så ont och det är så jäkla mycket mjölksyra. Men för mig, som inte gjort en enda mjölksyreträning innan loppet och inte riktigt har förmågan att dra på mig en massa mjölksyra och ta ut mig maximalt på en så kort sträcka så är det inte så farligt. Det gör inte så ont (men går förstås inte heller lika snabbt som om jag hade haft "rätt" träning i kroppen). Och för mig som är van vid att springa varv efter varv efter varv så är 800m så himla kort. Man hinner knappt starta och så är det plötsligt bara ett varv kvar, och sista varvet orkar man alltid. Det är inte samma mentala kamp och utmaning som på längre sträckor. Skulle jag vara tränad för 800m skulle jag troligen inte tycka samma sak. Men det är jag inte, så för mig är 800m rätt kul! Men inte så kul att jag vill göra en seriös satsning. Det här med att spy på träningspass var och varannan vecka (#Almgren) känns inte jättelockande ändå, trots att jag nångång skulle vilja göra det också.

Men sen Sollentuna har jag tränat på. Det är drygt två veckor till Finska Mästerskapen och innan det ska jag hinna få in både löpmängd och hinderträning. Jag har fortfarande inte hoppat över en enda vattengrav, eller ens ett vanligt torrhinder (däremot har jag sprungit över några häckar) sedan 2016. Så det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Det är inte idealiskt, men det är bara att göra det bästa möjliga av den tid man har. Och det känns okej ändå. 

Jag längtar verkligen efter att få springa ett hinderlopp igen. Sen mitt första hinderlopp 2003 (#ålderskris) så har jag vetat att det är det här jag vill göra. Det är något speciellt när man har flow i löpningen och får till perfekta hinderpassager. Det är värt allt slit i världen för att få till den känslan. Och nu är det bara 16 dagar kvar tills jag får springa hinder igen. Det blir så himla kul! 

Idag börjar u18 EM och nästa vecka u20 VM. Jag hänger inte med så mycket i de här mästerskapen men kollar i resultaten då och då hur det går för finländarna. Jag tycker att juniormästerskap är jättebra. Det är en grym erfarenhet inför framtiden. Hela grejen med callroom, att springa både kval och final, att springa mot motståndare man inte känner till, att prata engelska, mixed zone, hantera nervositet osv. Att veta hur det går till sen om man kommer till ett "riktigt" mästerskap är en stor trygghet. 

Däremot tycker jag att man ska låta bli att förstora upp ungdomarnas prestationer. Vad idrottarna presterar då de är 16-20 år säger väldigt lite om framtiden. Vissa av idrottarna är rena talanger som knappt har börjat träna ordentligt ännu. Vissa har kanske tränat stenhårt i flera år. Vissa kanske blir sist, men kommer att vara grymma om tio år. Vissa kanske vinner men gör sitt livs bästa prestation i år. Det är omöjligt att veta. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med ord som supertalang och framtidshopp. Jag menar givetvis inte att man ska förminska idrottarnas prestationer, men man kan ju fokusera på att glädjas över hur bra de är nu och inte sväva iväg i framtiden direkt. Gratulera dem för hur bra de är nu utan att lägga press på dem inför framtiden. I slutändan kan vi ändå inte vara någon annanstans än i nuet. 

Jag han göra fyra juniormästerskap. I min åldersklass fanns inte hinder med som gren då jag var 16-17år (#ålderskris2.0) så mitt fösta mästerskap var u20 EM i Hengelo 2007 då jag var 18 år. Jag persade i kvalet och sprang på 10.29 om jag minns rätt men orkade inte riktigt i finalen och kom i mål på 10.36 (samma tid som mitt pers innan mästerskapet). Jag var jättejättebesviken för i den åldern räknade man ju med pers i varje lopp. 

2008 sprang jag JVM u20 i Bydgoszcz. Jag gjorde ett fint magplask (dock inte i vattengraven utan mitt på banan, bara en bit in i loppet) i kvalloppet och rev upp knän, armbågar och mage. Men jag tog mig ändå till final. I finalen persade jag med sex sekunder och sprang på 10.00 (har för mig att OS-kvalgränsen det året var 9.55. Det var för övrigt första (!) gången damhinder var OS-gren (#ålderskris3.0)). Jag var femma i mål med fyra afrikaner framför mig. Alla de sprang kring 9.30 så det var ett ganska spritt fält kan man säga. 

Mina u23 mästerskap blev inte de succéer jag hoppats på. Jag var en klar medaljkandidat både 2009 i Kaunas och 2011 i Ostrava men allting sket sig ganska mycket. I Kaunas blev jag matförgiftad och hade magkramper hela veckan. Vi var så få deltagare så de ställde in kvalet och körde direkt final. Så jag fick vistas en hel vecka i det tokvarma, fuktiga vädret i Litauen. På tävlingsdagen var det stekhett och jag kände redan innan loppet att det inte skulle funka. Jag hade ingen energi. Trots det kom jag i mål som fyra, på en ganska usel tid. Jag bestämde mig för att jag skulle vinna i Ostrava två år senare. Men för att göra en lång historia kort så drog jag på mig en riktigt jävlig förkylning i Ostrava. Jag fattar inte ens varför jag ställde upp. Jag tog mig inte ens till final och sprang över en halv minut från pers. 

Så några juniormedaljer blev det aldrig. Det störde mig då, men inte nu. Jag tog med mig mycket erfarenhet och lärdomar från de mästerskapen och hoppas att jag kan åka med som coach någon gång i framtiden.

Nu känner jag mig dock som en gammal farbror som blivit lite för ivrigt och berättat lite för långa storys om hur det var "på min tid". 

Det är dag att trycka i sig lite mellis, packa spikskorna och förbereda mig för lite 400ingar. Älskar 400ingar! 

Sandra




Följ oss

Loppkalendern

22 sep
Uppsala
22 sep
Umeå
23 sep
Mölndal
28 sep
Lidingö
28 sep
Lidingö
Se alla våra rekommenderade lopp

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken