När det brister och blir helt på en gång - Ann-Sofie Forsmark | Runner's World

Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver ( i väldigt liten skala) en enskild firma där jag föreläser, tidigare har löpcoachat främst ultralöpare, kostcoachat samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016 en gång per år. Det är förstås inte full fart på alla bitar samtidigt utan det växlar under året.


Jag har mycket energi och det får jag genom att vara väldigt noga med att göra rätt saker, jobba smart, ha mycket ledig tid tillsammans med min familj och ta hand om sömn och återhämtning.
Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2017: Under 2016 klarade jag mitt (enda!) prestationsmål inom löpningen; att springa 100 miles under 20 timmar. Inför 2017 vill jag springa med fokus på upplevelselopp men sätter inga specifika mål- om inte andan faller på!

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!

När det brister och blir helt på en gång

2 aug 2017
av: Ann-Sofie Forsmark

Vilken dag. Vilken DAG! Eventuellt är det här helt omöjligt att förmedla men jag vill berätta vad som kan hända under en löptur. Nåja, en fjälltur. Lite springa, mycket gå.

Jag är i mitt älskade Ottsjö. Fick hipp som haver loss fyra dagar och tog min trotjänare fjällryggan Skarja (med stålram o packsäck)  och åkte nattåg upp, bor ensam, är mest ensam och jobbar och planerar hösten och reflekterar omvartannat. Vill träffa alla men vill också vara ensam och inte prata med någon. Bara titta på fjällen, vara i dem, vara i rörelse ute ensam och fundera och reflektera.

Sen jag kom hit första gången 1999 med min pappa har jag haft kik på en topp som heter Saanta. Den har liksom etsat sig fast hos mig och jag tittar efter den jämt, det är det första jag söker efter när man rullar över kammen från Undersåker och ser den vackra fjällvärlden breda ut sig. Den påminner om pappa, den är min totem, om man så säger.

Den finns också återgiven på min logga- det var liksom självklart.

Men jag har aldrig varit uppe. Det har inte passat med barnen och förut var jag för feg för sånt där men nu, nu skulle det ju gå. Den ligger precis vid Lunndörrsstugorna och dit kan man ta sig från Vålådalen 12 kilometer. Sen måste det ju gå att bara knata upp, tänkte jag.

Jag satte klockan på 06.00 för att palla att äta tidig frukost (inte min grej) och sen ha tid att lifta ut till Vålådalen eftersom jag inte har bilen med. Det gick geswint med liftningen och strax efter klockan 08.00 tassade jag iväg i morgonsol från Vålådalen. Visste inte riktigt hur krävande det skulle bli så gick mest ut till Lunndörrstugan utan att pressa på.

Där fanns världens trevligaste stugvärd, Leif,, som visade hur man kunde ta sig upp på Saanta. VI var på 800 möh, Saanta ligger på 1100 meter. Jag har otroligt svårt att ta in verbala vägbeskrivningar men trodde jag förstått ungefär. Uppåt skulle jag ju helt klart.

Jag tassade iväg och var lite osäker på att hitta. Det var liksom bara jag där och allteftersom jag kom högre o högre så bredde fjällen ut sig. Mindes turer jag tagit tidigare bort mot Stendalen och Anaris. Tänkte på pappa. Tänkte på livet. På att det faktiskt skulle gå vägen idag, jag var på väg upp. Det var så vackert, fjällen var så mäktiga, allt är så bra...

det ba brast. Det blev så starkt. Naturen i den vackra solen och att bara vara där alldeles ensam och känna sig så tillfreds.Jag bölade som ett barn och om ni försökt göra det och anstränga er fysiskt samtidigt så vet ni att det är föga förenligt. Snoret rann och ögonen var dimmiga och det blev så knasigt så jag började garva istället och tänkte hur blir det inte när jag väl kommer till toppen?

Det gjorde jag dock i godan ro, hade lugnat ned mig lite och jag bara stod däruppe och tog in allt. Mäktigt! Riktigt riktigt mäktigt! Tittar ned till höger och..

En tjärn formad som ett hjärta med turkost vatten. Magiskt! Här går ingen led, bara renar. Ett tecken tycker jag- serendipitet.

Helt plötsligt börjar åskan mullra bortifrån Åre. Ser en blixt. Ser inte om det rör sig åt mitt håll men tänker det vore obra att vara häruppe då så börjar tassa ned. Sjunger för mig själv och kommer fram till Lunndörren igen och hälsar på Leif och vill köpa kaffe. Det går bra och jag går in i den lilla butiken. Köper pulver och går för att koka kaffe. Bara en gäst på plats, detta är runt lunch. Döm om min förvåning när det är en gammal kollega från PwC! Vi bara stirrar på varandra och garvar. Tar en fika tillsammans och jag äter mina hummusmackor, oliver och dricker världens godaste kaffe.

Tassar vidare, nu tillbaka till Vallbo via "lappstigen". Tänker att vädret varit så bra.

Då börjar det hagla. Det ba smattrar och regnar om vartannat och världen blir sådär i en bubbla som det blir då. Jag tassar på och det känns som det bara är jag därute.

Det är en fantastiskt fin stig över trädgräns och genom fjällbjörkskog. Njuter av busvädret och att vara inne i min lilla bubbla för mig själv.

Kommer ned i fjällskogen på stigen vid Grönvallen där det känns hur lätt som helst att springa. Har 28 kilometer i benen och det är tredje dagen i rad min numer fjällovana kropp springer fjällterräng. Den gillar det. Min barbiehöft är glad och jag är smärtfri. Långsam som en ardenner men tar inte slut.

Det känns som jag sprang in i fjällen lite trasig och virrig och kommer ut alldeles hel fast kroppen egentligen är lite tvärsom. Alla sinnen är skarpa, när jag tassar på de breda spängerna på Vargtjärnsflätet känner jag doften av myr och hjortron. Tankarna är klara, jag vet vad jag vill, vart jag ska.

Jag vänder mg om och låter blicken glida över fjällfonden igen en sista gång. Tack fjällen för att ni finns, tar emot, utmanar men ger, finns kvar år efter år, troget men inget att ta för givet.

Idag brast det först, men nu är allt helt igen.




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotre med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-08-03 23:27   Katta Bucketlife

Min fina, fina vän. Blir helt tårögd av den här texten. Vilken otrolig dag, är så himla glad att du fick dina dagar i Ottsjö. Och att du fick hänga solo med pappsen en stund - det är de bästa stunderna, när man blir sådär nära någon som är så långt borta. <3

 

2017-08-03 19:17   Ann-Sofie Forsmark

Tack Malin- klart du ska!!!!

 

2017-08-02 23:36   Malin

Åh! Wow. Jodu du kunde nog beskriva det där ganska så bra du! Låter som en helt magisk dag. Jag vill också till fjällen och tassa! Tack för inspiration!

 


Följ oss

Loppkalendern

21 okt
Södertälje
21 okt
Växjö
22 okt
Skövde
29 okt
Frankfurt
29 okt
Frankfurt
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!


Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.