Livet- lättare att tackla i löparskor - Ann-Sofie Forsmark | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver ( i väldigt liten skala) en enskild firma där jag föreläser, tidigare har löpcoachat främst ultralöpare, kostcoachat samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016 en gång per år. Det är förstås inte full fart på alla bitar samtidigt utan det växlar under året.


Jag har mycket energi och det får jag genom att vara väldigt noga med att göra rätt saker, jobba smart, ha mycket ledig tid tillsammans med min familj och ta hand om sömn och återhämtning.
Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2017: Under 2016 klarade jag mitt (enda!) prestationsmål inom löpningen; att springa 100 miles under 20 timmar. Inför 2017 vill jag springa med fokus på upplevelselopp men sätter inga specifika mål- om inte andan faller på!

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!

Livet- lättare att tackla i löparskor

6 sep 2016
av: Ann-Sofie Forsmark

Liten svacka. Lite för mycket. Lämna och hämta flera dagar denna vecka. SVINMYCKET att göra på jobbet. Jakten på minuter, känslan av att vara inklämd och klockan går.

Lunch ute på terrasen? Nej tack, hinner inte. Lunch får ta max 15 minuter för att jag ska hinna jobba 6,5 timmar och sen få komplettera på kvällen ändå för att få ihop det denna vecka.Tick tack tick tack.

Inte vilja hämta för sent, senast 15.30 för att hinna till skolan liten stund innan 16.00 så vi kan ta 15.59-bussen och hinna gå och handla blöjor och ändå vara hemma innan

17 då jag måste börja med maten så det inte blir för sent och de blir för hungriga. Maten som jag började förbereda klockan 06.30 imorse då jag redan varit uppe i 30 minuter eftersom lillan vaknar då. Varje dag. Tur vi är morgonpigga och går upp innan sju även om vi har barnvakt.

En två-åring som har ALLA åsikter i hela världen. Jag som har världens "lättaste" 7-åring som aldrig haft ett utbrott i hela sitt liv känner mig som en rookiemamma. Hur gör man med en person som "vill inte" titt som tätt och vrålar när hon inte får som hon vill? Mina öron! Samtidigt för det allra mesta bara är så lätt att ha och göra med. Glad och positiv och kramig.

Imorse gick jag med stora tjejen till skolan och jag hade inte träningskläder på mig eftersom jag skulle hålla en workshop direkt på morgonen. Jag hade fina byxor, linne, kavaj och fina handväskan. Kroppen fattade ju inte det. Den är van att träna på morgonen och började svettas bara vi började gå. Försökte gå lugnt och fascinerades över vad folk hade på sig: vantar, jackor.. som att det var vinter! Jag hade gärna haft shorts och linne!

Sen blev det således tunnelbana och det var trångt och bara obekvämt.

Jag har för ovanlighetens skull sovit lite för lite. Lillan vaknar och har åsikter även på natten. Typ i sömnen men vi vaknar. Så jag är inte mina vanliga 200 %.

Jobbet var dock fantastiskt. Jobbar med en grym chefsgrupp som verkligen passar som ledare. Som bryr sig. Som är engagerade.

Jag slet på med min att-göra-lista, mailar till mig själv det jag inte hinner. Har en lång lista att göra ikväll och längtar så till att slippa släcka de bränder jag måste släcka just nu och faktiskt ha datorfria kvällar utan jobb. Men just nu "måste-vill" jag. Har deadlines. Har sen luft i kalendern.

Klockan 14.40 måste jag byta om. Jag tar på mig mina träningskläder, mina löparskor och mitt FlipBelt runt midjan. Däri får jag plats med två telefoner och nycklarna hem.

Så tassar jag iväg och jag är så seg. Men att tassa från jobbet till dagis, lämna dagen bakom mig gör att pulsen går ned fast den går upp. Olika puls.

Framme vid dagis 15.30 och får en jättestor kram av en liten tjej. Eftersom jag lämnat jobbkläderna på jobbet är det bara att ned på knä i sandlådan- gör inget!

I med lillan i  vagnen, vill inte sitta i vagnen, vill gå. Bli buren. Upp för backen, ned för backen, leta på skolgården. In på bussen. Hindra att vagnen välter och barn river bussen. In på affären, försöka komma ihåg vad vi ska ha, låta dem köra varsin vagn utan att trasha butiken eller krocka med andra.

Lasta kassar och blöjor på vagnen, baxa hem alltihop och båda två.

Laga mat, avstyra utbrott, mata, prata, svara på frågor " är inte kannibal en sorts fest på gatan mamma?" Sanera köket. Kramas och pussas.

Klockan 20.00 sover båda och vi pustar ut.

Ibland känner jag mig som en helt värdelös mamma. Ibland som en supermamma. Det är lättare i träningskläder. Man måste vara snäll mot sig själv. Man gör sitt bästa. Tiden känns aldrig tillräcklig ändå. Det gäller att fylla den som finns med rätt saker. Och rätt människor.

De här två alltså...Lillspark och Skrotmos




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiotvå med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-09-08 12:49   Ann-Sofie Forsmark

Ulrika- tack eller hur? :) Fredrik- ja verkligen..det borde vi:)

 

2016-09-08 07:44   Fredrik

Hög igenkänning! Men, som någon sa, "vi kommer skratta åt det om 10 år, så vi kan lika gärna skratta nu" :).

 

2016-09-07 19:36   Ulrika

Oj vilken bra sammanfattning av hur man känner sig som arbetande småbarnsförälder :)

 


Följ oss

Loppkalendern

26 jul
Öland
29 jul
Falkenberg
29 jul
Åre
29 jul
Åre
30 jul
Åre
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!