Ann-Sofie Forsmark - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver ( i väldigt liten skala) en enskild firma där jag föreläser, tidigare har löpcoachat främst ultralöpare, kostcoachat samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016 en gång per år. Det är förstås inte full fart på alla bitar samtidigt utan det växlar under året.


Jag har mycket energi och det får jag genom att vara väldigt noga med att göra rätt saker, jobba smart, ha mycket ledig tid tillsammans med min familj och ta hand om sömn och återhämtning.
Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2017: Under 2016 klarade jag mitt (enda!) prestationsmål inom löpningen; att springa 100 miles under 20 timmar. Inför 2017 vill jag springa med fokus på upplevelselopp men sätter inga specifika mål- om inte andan faller på!

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!

Vi kan hjälpa varandra f***a normerna ingen bad om

30 jun 2017

Jag o min bästis. Vi har känt varandra sen vi var ett år. Från 1- 6 år spenderade vi nästan varenda vardag ihop. Sov middag ihop. Det sätter spår. Vi behöver inte imponera på varandra. Båda har två barn. Det är fredag kväll. Båda ska åka bort i flera veckor. Vi har inte setts på länge. Behöver få skoja, berätta. Vet du vad som hände... för någon som inte är en kollega. Inte är på sms. Inte är på Messenger.

Jag är barnfri ikväll och åker till henne. Tar ut Fem myror är fler.. skivan och sätter på min musik. På hög volym. John Butler Trio. I tio minuter mellan Sumpan och Spånga är det bara jag i min bil. Vår Ford med kritor och hårspännen under förarsätet. Men för en stund är jag så fri så fri.

Det skulle blivit tortellini med gräddsås men grädden var slut. Jag har också tom kyl och har med mig morot och avokado. Vi äter blodpudding. Hennes barn tar hälften av mina. Sen kastar 1-åringen ut dem på golvet. Vi börjar prata. Vi kommer av oss. Vi börjar om. Vi gjorde sallad till. Den äter vi. Min bästis torkar blodpudding och byter blöja och vi pratar på.

Det spelar ingen roll vad vi äter. Att vi blir avbrutna. Vi ses. Det är det viktigaste. Jag kör hem och känner mig jätterik.

Ändå hamnar vi ofta där. Att vi backar från att ses bara för att vi inte har det städat. Ordnat. Hemlagat.

Vi backar från det som egentligen är viktigt för att vi inte uppfyller något som vi om vi tänker efter inte bryr oss om. För att vi inte lever upp till krav vi ändå aldrig skulle ställa på någon annan. Skulle tycka var orimligt att belasta någon med. En städad hall. En välkomponerad middag trots en rörig dag.

Jag lyssnade på en podd för ett tag sen med en klok och, som vi definierar det, framgångsrik kvinna. Hon lät så vettig. Men så på frågan om att balansera/integrera föräldraskapet med karriär så slinker det ändå ut.. Ja jag är ju ingen perfekt mamma som bakar och sådär.

Bakar och sådär. Utöver att jobba mer än heltid och vara VD på stort bolag. I vilken värld är det perfekt att utöver det också hinna baka?

Hennes uttalande blir ett axplock ur ett samhällsomfattande sorl från alla de kvinnor som hela tiden ursäktar sig eller jämför sig med en, ursäkta, helt störd jäkla stapelkravsmässig norm som ingen, ingen mår bra av. Ingen kan leva upp till under en längre tid. Ingen tjänar på i långa loppet fast många företag tjänar på det först. Ingen klarar att både jobba heltid, ha massor av tid med barnen, hinna träna massor, ha fint hemma hela tiden, hinna engagera sig som klassförälder, tränare, samordna, bullbaka, skjutsa, putsa, pyssla och f** och hans moster.

Ingen.

Och det kanske blir på jobbet det brister. Men det kanske skulle vara helt ok att ha ett jobb som kanske var lite tjorvigt ibland, sådär som det är anno 2017 där allt är digitalt och agilt och i förändringsprocess. Det kanske skulle gå om man inte lade på det som Åsa Beckman så klokt i DN (12/5- 2017) kallar för lågintensiva vardagsbelastningen. Ibland tror jag dock den är högintensiv och det är vi själva som ökar på intensiteten.

Hos oss själva.

Genom det till varandra.

Högintensivt högpresterande de 16 timmar (eller färre) vi har utanför vårt arbete. Minsta kunskap om hur hjärna och kropp funkar förstår att det inte går. Men vi försöker. Vi känner oss så otillräckliga annars.

I samma krönika hänvisar Åsa till siffror som säger att vi först 2164 kommer få en jämn fördelning av hemarbetet. (Några av oss är redan där, och då får våra män ända höra att de är så duktiga som hjälper till hemma!).

Vi kan inte vänta till 2164.

Vi kan inte göra något åt vad som står i alla magasin. Alla löpsedlar. Åt vad som beskrivs som trendigt just nu. Åt att det blir grusigt. Åt att vi inte hinner handla.

Men vi kan göra allt åt hur vi pratar med oss själva. Och vad vi säger till varandra. Vad vi ursäktar. Hur vi svarar på en ursäkt.

Vi kan välja att berätta att den grusiga hallen och halvfabrikatet vi bjuder på beror på prioriteringar. Vi har gjort annat än att putsa och feja för att få besök som förhoppningsvis vill träffa oss och inte doften av vårt skurmedel.

Vi kan be kompisen ses på en promenad någonstans istället för på det fina sk**nödiga innestället där man inte hör vad man säger och man inte orkar vara efter en dag med ljud och skärmar.

Vi kan drämma ned en hög med köpefrallor och köpesfärskost mitt i knytiskalaset på skolan och deklarera högt och tydligt att man klippte tre avsnitt på raken av favoritserien igår istället för att baka.

Vi kan reagera när någon ursäktar sitt "stök".

Vi kan välja vad vi berömmer. Både face to face men även i sociala medier. Ett minutiöst städat hem och ständigt hemlagat, nytränat, nypiffat och nybakat betyder att man valt bort något annat. Kanske samvaro. Kanske återhämtning.

Vi kan hjälpas åt att göra det viktigaste. Vi kan säga F*** O** till normer ingen vill ha, ingen bad om, ingen mår bra av.

Vi kan hjälpas åt. Vi kanske till och med kan rädda varandra.

bild från lookhuman.com- grymma t-shirts!

Vi kan ses över en tallrik blodpudding i ett stökigt kök och det kan vara den bästa stunden på hela veckan.

Proud and honored guesthost at Endurance Planet podcast

29 jun 2017

I remember doing a google search on the topic of fat oxidation for endurance athletes and found an episode on nutrition at Endurance Planet. I started following the podcast and soon found that the best company for my long runs was to listen to Lucho and Tawnee on the fortnightly episodes of ask the coaches.

This was five years ago and they have become my online audible friends! I also contacted Lucho to ask him to coach me when I decided to focus on 100 miles after my second 100-mile race. I did however fall pregnant just about that time and the coaching ended but I kept emailing him regularly with updates and they also gave a shout out to my little girl on the show when she was born.

I often play the game of trying to guess what Lucho's answer will be to questions during the show and over the years have come to both adopt and understand his reasoning.

And with nearly 18 years of coaching both endurance and nutrition I felt comfortable in volontering myself as a guest host- Actually when Tawnee said she was having a break I stopped mid-jog and emailed them straight away and said I'd love to be on!

Endurance Planet is possible the worlds best podcast on the topic of ultrarunning and triathlon so it is such an honor to have been on it. Than you for listening and good luck with your adventures! I hope to chat with you again some day!

For my Swedish readers- det här är så stort för mig! Det har varit helt galet att få feedback  från lyssnare både i Australien och USA. Lucho är en av mina förebilder och att få sitta och prata med honom och bolla frågor från lyssnare och skoja- jag har aldrig skrattat så mycket under en poddinspelning, glädjen hörs!

Lyssna gärna här eller i Itunes. Om du har frågor om ultralöpning får du gärna joina min Sustainable Ultra Training grupp på Facebook!

Ren glädje leriga skor- Soulrunning på Storulvån ( och en hälsning till Gustavs kompis)

26 jun 2017

Som alltid är det svårt att sammanfatta en riktigt härlig upplevelse i ETT blogginlägg som ni ska orka läsa. Men jag ska göra mitt bästa.

Jag var medbjuden till Storulvån av Svenska Turistföreningen och Christine Hägglund för att vara hjälpledare till henne på löpturer och sen föreläsa och leda SOMA-pass. Har längtat upp i flera år! Familjen fick följa med så hela gänget satte oss i bilen tidig torsdag morgon från Värmland med kläder för både ösregn och snö- väderrapporten såg ganska spännande ut!

Soulrunning på Storulvån arrangeras av Svenska Turistföreningen och har funnits i flera år. Med helpension på mysiga Storulvåns Fjällstation med enormt trevlig personal och fjällekis för barnen passar upplägget alla! Med på resan var både de som reste ensamma, par, familjer och en mamma själv med sin son. Alla riktigt sköna lirare och med olika spännande erfarenheter och alla delade glädjen i att vara ute på fjället.

Varje dag fanns det tre grupper att välja på vilket gjorde att alla kan hänga med efter förmåga. Med Christine är det stort fokus på det viktigaste: säkerhet och att ha kul och njuta. Hon är enormt erfaren och de tänkte verkligen igenom upplägget bra och proffsigt.

Dessutom fanns utrustning att testa i form av olika sorters trailrunningskor, kompass med mer.

Vi missade första turen på torsdagkvällen då vi körde upp i lugn mak. Solen sken och det kändes som sommar- om än med mycket snö! Det kanske var det varma välkomnandet också!

Go frukost med nybakt bröd och utsikt över fjällen. Extremt god mat överhuvudtaget.

På midsommarafton tog vi en tur runt Getryggen i mellangruppen. Klafsigt och obanat och alldeles underbart. Vi var borta runt tre timmar och åt sen lunch och sen kunde man bada bastu eller bara slänga sig i en fotölj med en bok. Den här dagen var också den traditionsenliga enorma midsommartårtan serverad till alla gäster.

Middagen var riktigt god- nog den godaste buffé jag ätit med mycket lokala råvaror. Vi sov riktigt gott hela familjen- våningssäng är alltid poppis hos barnen!

Lördagen bjöd på riktigt fjällväder - blåst och kallt men det är ju bara att klä sig. Yllesockar är ett tips såna här dagar.

Christine och Magnus från Östersund och jag och gruppen sprang en sväng till Ulvåtjärn och sen Snasahögarnas vindskydd och ner i dalen till vägen där vi fick skjuts tillbaka (om man ville). En annan grupp joggade till ett kafe i Handöl och åt våfflor- bra grej det med!

Vi kröp ihop i vindskyddet och medhavd matsäck smakade riktigt gott med trevligt sällskap. Alla var så positiva och stämningen var supertrevlig.

Söndagen avslutades med en lång tur, en kort sväng eller topptur på Getryggen- den var jag med på. Det var en riktig feel- good runda. Lite flås mycket utsikt och härlig utförslöpning. Jag sprang alltid sist som "svans" och den här dagen fick jag ett sånt där moment när jag bara stod och tog in hela panoraman med Sylarna i horisonten och alla fjäll runtomkring. Så mäktigt!

Förutom löpningen så fanns det flera andra aktiviteter att göra och dessutom föreläsningar (Christine pratade om motivation och jag föreläste om att springa 100 miles med hälsan i behåll). Jag höll också ett SOMA-movespass, man kunde testa klättervägg, musik-quiz, tipspromenad och så under säsongen guidade turer. Alla möjligheter, men också att gå undan och bara chilla.

Barnen älskade det, vi älskade det och det var så härligt att kunna hänga med härliga människor men även gå undan för sig själv. Fjällen gör gott.

Tack STF Storulvån, Christine och alla jag fick träffa och hänga med. Flera bilder finns på min Instagram men några lägger jag här. Den nedan är alltså en hälsning till Gustavs kollega- här är Gustav som är ute och springer på fjället- bildbevis!

Att DNFa på ett schysst sätt

20 jun 2017

Nej det gick ju inte vägen i lördags på Ecotrail Stockholm. Det visste jag redan innan eftersom jag hade en buffert med ursäkter som jag inte lyckades skaka av mig innan start. Då kommer de ju krypandes och tar till slut över hela sinnet och det blir svårt att fortsätta.

Sen september förra året har jag bara sprungit längre än 4 mil två gånger. Tror jag. Jag loggar inte min träning och har inget program och har ingen koll. Jag har mest joggat och fikat känns det som och det märks både på form och hur kläderna sitter. Inget konstigt med det.

Helgen två veckor innan var jag på Workout Åre och jobbade, helgen innan loppet arrangerade jag Tjejmarathon.Jättekul men inte direkt vilsamma helger.  Jag har mycket på jobbet i juni och det går före att springa långt. Jag var trött. Trött och sömnig och ofokuserad. Tyckte det var varmt och fick nästan panik ett tag. Sprang och tänkte på andra saker och när jag blev grinfärdig över en lång sekvens teknisk stig och längtade efter asfalt- ja då fattade jag att det här skulle nog inte gå så bra. Däremot kände jag mig "stark i magen" och jag fick faktiskt ihop 5 mil vilket är distansrekord sen exakt 9 månader- supernöjd med det och kroppen känns riktigt ok efter två nätters bra sömn och vila. Därtill kände jag mig stark i backarna- har sprungit mycket kuperat senaste tiden. Man blir bra på det man tränar på....

Banan var otroligt fin och arrangemanget toppen! Jättekul med många internationella löpare och att få träffa några vars namn jag känner och följer min Sustainable Ultra Trainingsida som jag hoppas du också vill följa där jag delar tips och tankar runt att springa långt! Tusen tack Nordic Trail

Att bryta med stil

Att DNFa känns som ett misslyckande- klart det är, syftet med att starta ett lopp är ju att gå i mål. Jag tycker ocskå, och detta är mina personliga reflektioner att man har ett visst ansvar inför lopparrangören och gentemot andra löpare hur man gör när man vet att man kanske inte kommer gå i mål. Sen tänker jag att om man spänt bågen på ett lopp man rest långt för och tränat länge för så klart man ska försöka och inte hitta en till ursäkt i att "jag vill inte orsaka merarbete". Nu tänker jag ett lopp man kanske inte egentligen bryr sig så jättemycket om. Jag tänker såhär:

1) Om loppet är fullt och folk väntar på platser- då kan man ju altruistiskt och juste överlåta sin plats till någon som verkligen vill springa

2) Om mitt brytande av loppet orsakar lopparrangören merarbete så ska jag också fundera. Om jag måste ta hjälp med transport till start eller mål kanske jag ska fundera lite hur mycket extrajobb det blir. Det är ju olika beroende på lopp förstås.

3) Hur jag pratar med andra medlöpare runt att jag bryter- om de står och väger mellan att bryta och inte så ska jag försöka vara den som peppar dem att fortsätta. Säga att de ser starka ut osv.

I lördags visste jag att det fanns platser kvar och jag visste att om jag bryter så bryter jag nära Sumpan så jag bara joggar hem och jag hade inga grejer transporterade till målet. Däremot kanske jag var lite väl öppen med att jag skulle bryta när jag pratade med några jag sprang med- men försökte peppa dem att fortsätta.

Sammanfattningsvis så får man förstå att hjärnan den undviker jobbiga saker om den kan så man behöver ofta jobba med mentala strategier för att möta de svackor som garanterat kommer!

Banan gick upp på Väsjöbacken, Granholmstoppen (bilden) och sen Hagatippen. Totalt runt 1150 höjdmeter.

Standardoutfit: Skor från Inov-8, gaiters från DirtyGirls, strumpor från Falke och gamla målarshorts från HM

Loppångest

16 jun 2017

Så onödigt. Att ha ångest över frivilliga saker är så korkat. I en värld där det kan hända så mycket sheit är det verkligen så onödigt och det bästa man kan göra är att ta sig ur den känslan så fort det går.

Men ofta är ångesten ibland nervositet som slagit fel. Nervös- det är ok. Men ångest är onödigt. Löpning ska vara roligt för det mesta.

Jag är anmäld till Ecotrail Stockholm imorgon. 80 km. Det går att byta till 45 km men för mig känns det bara som luften går ur då. Jag är så förhållandevis otränad att 45 kilometer mest kommer bli ett långsamt hasande medan 80 km iallafall kan bli en mental fajt utan dess like med en kropp som är några trivselkilon större än opti för mig, för få långpass och därtill mina 14 dagar innan inte går av för hackor- jag är helt slut men glad och frisk!

Men jag har inte tränat för det här. Och 8 mil terräng snyter man inte ur näsan. Min bästa coach, min man, har sagt det hela veckan- "du har inte tränat för det här". Det är mannen som följt alla mina ultralopp så han vet. Men vi beslöt, ja vi tillsammans, att jag startar imorgon. Det är bäst för alla att jag gör det, humöret annars- pas bien.

Har inte tid att riktigt tänka efter, tänker att det bara är ett lopp där jag inte har ett tidsmål, det är inte så mycket att tänka på egentligen förutom att se till att hitta till starten och ha med rätt grejer; Känns det inte kul, spring inte! Men det känns superkul. Och jag har ju några mil på mig att arbeta upp ett pannben inför de sista 4 milen som kommer göra fruktansvärt ont och vara fruktansvärt jobbiga. Men tacksamheten över att kunna dra iväg en morgon och springa i skogen en hel dag- den är stor! Stor!

Några tips när ångest tar över nervositet:

1) Bryt ned det du ska göra. Vad behöver du göra nu? Hur ska du göra i starten? Första biten? Vad ska du ha med dig? Att förbereda sig och känna sig trygg med prylar, bansträckning, markeringar, logistik osv- det är en viktig del. Att ha den rätta låten redo på spellistan om du använder musik- superviktigt! FÖr mig har musiken varit en av de avgörande delarna på mina långa ultror.

2) Visualisera det som kommer bli tufft och det som du vill uppleva. Vad ska du tänka på när det blir tufft? Hur ska du ta dig igenom det? Vad är det du längtar efter att uppleva? Hur ser du till att du får den upplevelsen? Den är helst inte kopplad till tid utan kanske till att gå över mållinjen och tagit ut dig allt du kan- då har du gjort ditt bästa!

3) Perspektiv. Det är frivilligt. Det är en ynnest att stå där på startlinjen och kunna med fri vilja utmana sig fysiskt. Då har man det riktigt bra. Vi är inte många i världen som har den chansen och möjligheten. Vårda det med tacksamhet. Låt pirret i magen fara runt, försök känna glädjen i att kunna vara där du är och dela upplevelsen med dig själv och alla andra.

Lycka till!

Arvika Triathlon 2012

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

26 jul
Öland
29 jul
Falkenberg
29 jul
Åre
29 jul
Åre
30 jul
Åre
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!