Ann-Sofie Forsmark - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver ( i väldigt liten skala) en enskild firma där jag föreläser, tidigare har löpcoachat främst ultralöpare, kostcoachat samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016 en gång per år. Det är förstås inte full fart på alla bitar samtidigt utan det växlar under året.


Jag har mycket energi och det får jag genom att vara väldigt noga med att göra rätt saker, jobba smart, ha mycket ledig tid tillsammans med min familj och ta hand om sömn och återhämtning.
Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2017: Under 2016 klarade jag mitt (enda!) prestationsmål inom löpningen; att springa 100 miles under 20 timmar. Inför 2017 vill jag springa med fokus på upplevelselopp men sätter inga specifika mål- om inte andan faller på!

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!

Flerdagarslöpning

30 jun 2015

Jajemen! Obotliga optimisten. Om 17 dagar ska jag ta mig an en riktigt lång tur på tre dagar. Rygg, fötter, skalle och nerver ska samarbeta. Det kommer vara jättemysigt, väldigt ensamt, tufft och kommer gå jättebra.  Målbilder målbilder målbilder.

Det är mycket logistik inblandat. Och underbara människor. Min bästman till exempel som blir ensam pappa tre dagar. Ida på fina  Uskavi.

Idag var jag hos Mats på Rehabkliniken som också har en sån där magisk bänk som David har. Det var väl inga större fel på mig tyckte han heller, det sa knak i ryggen. KNAK. Och så var det lite tight här och var men det skulle väl gå bra att springa långt i skogen tyckte Mats. Han hittade allt knas och ordinerade, surprise, som David att jag inte skulle "stissa" så mycket. Noted. Ska inte stissa alls nu på flera veckor.

Har suttit med mitt excelark idag och inne på Bergslagsledens hemsida för att se var det går att ordna med mat och vatten.

Logstiken är rolig. Hur lite kan man bära med sig? Vad finns längs vägen? Hur gör jag med middag och frukost?

Är det någon som vill dela med sig av en flerdagarslöpning ni gjort? Värsta missen? Bästa tipset?

#Måndagspeppen Ultrainspiration

29 jun 2015

Visste ni att snittåldern för att börja med ultra är typ 36 år? Nu kanske många av dem har sprungit kortare distanser innan men ändå. Jag är alltså en baby i sammanhanget.

Jag inspireras av andras prestationer. Mina adepter är en stor inspirationskälla. Ultravänner.

Idag inspireras jag av Gunhild Swanson som blev den äldsta kvinnan att klara gruveligt jobbiga Western States 100. 70 år gammal. Jag har 34 år dit. Här går hon i mål.

Epic.

Att lyckas misslyckas - Min första DNF

28 jun 2015

Varför ska man skriva om det här? Jo men det kanske kan vara lärorikt på något sätt. Att lyssna på kroppen. Att tvingas lyssna på kroppen mitt ute i en skog, i lera, när man inte lyssnat tidigare. Typ så.

Jag skulle alltså springa ultradistansen på Stockholm Trail igår. 46 kilometer. För CrossNature /Stark Ute som jag är instruktör i.

Det har varit lite mycket på senaste tiden. Det är ju alltid lite mycket men jag är ganska bra på att parera och hantera men det närmar sig semester och två stora saker jag oroat mig för föll på plats. Sen var det en annan sak som jag var väldigt orolig för i bara några timmar men jag kände hu kroppen gasade igång på alla stressfronter. Jag har inga marginaler där. Det bara låser sig och jag har insett att jag måste ta hjälp med det här. Inget är fel, det har bara hänt lite för mycket läskiga saker. Det är mänskligt att reagera så.

Lite mycket. Ändå ganska lugnt- jobbar halvtid, har massa tid med barnen, sover bra, äter bra, känner mig galet stark i kroppen, sprang 50 km terräng för två veckor sen och kände det knappt. Men ändå en sån där känsla av att inte tagga till. Inte se fram emot som vanligt.  Jaja tänkte jag. Snart semester, bara två barnkalas, lite jobb, springa det där loppet och så ska jag ta det lugnt sen.

Men på fredag kväll kände jag ändå att jag kanske inte borde springa. Inget specifikt. Bara att kroppen inte var med. Min rygg hade trasslat lite under veckan men inget specifikt som sagt.

Hade inte läst på om loppet ordentligt men tänkte att "46 km terräng blir ju ett fint långpass".

Sov uruselt på grund av tandande bebis. Var trött och seg men åt ordentligt på morgonen och tänkte att jag reder ut vart jag ska och allt annat på tunnelbanan.

Kom fram till Globenområdet i god tid. Sekretariat och allt var inne på Quality Hotel- otroligt fräscht. Vi var ju inte så många, träffade min ultrakompis Torbjörn och Anette Jonsson som kom tvåa- STARKT! Grattis! Jag frågade i sekretariatet hur många höjdmeter det var. "1200 cirka". Whatd¤/¤& ? Ok Hammarbybacken men vad var det andra för något?  Var det inte typ någon slinga i Nackareservatet? Hur illa kunde det vara? Upptrampade motionsspår mest? Nej?

Kollade ordentligt- ah! Stig. Mycket stig. Ja men det älskar jag, det blir toppen. Och några backar. OK. Messade hem att det nog skulle ta lite tid det här. "Lite som Axa Fjällmarathon" sa jag.

Frågade om energi längs vägen, vilket inte framgick på hemsidan så bra. Det var bullar, choklad, saltgurka, cola, vatten och sportdryck. Fick funka. Hade inte så mkt med mig men en tom flaska jag tänkte att jag fyller på. Jag kan gå ganska "lågt" långsamt och långsamt var ju planen.

Knatade iväg till start och fick en kram av Elin och pratade med lite löparfolk jag kände. Det blev alltmer uppenbart att det här var ett betydligt mer brutalt lopp än jag kunnat föreställa mig. Blev liksom lite fnissig- hur sämst får man vara på att förbereda sig egentligen? Ingen energi med, ingen koll, inte koll på vädret (som blev soligt och varmt- det värsta jag vet). Tänkte att jag får springa på rutin och ta det lugnt.

Starten gick och vi tassade iväg och upp på Hammarbybacken och det kändes inte alls. Utför och sen in i det som kom att vara "helvetesslingan". Rätt ut i skogen ba pang. Smal stig. Teknisk stig med mycket stenar och rötter. Tre varv på en brutal milslinga med lerbad, spång under vatten, gyttja, bergshällar, stenig stig, rakt-ut-i-riset-löpning och allt däremellan. Det var max 1 km av slingan där man kunde rulla på utan att passa steget. Helt galet, såg flera som bröt.

Hade ju ingen klocka och det tog ett tag innan jag insåg att skyltarna "räknade ned" så man förstod hur långt det var kvar. Frågade vid vätskekontrollerna vad klockan var och räknade ut att jag sprang fruktansvärt långsamt. Var 10e km fanns det energi, var tredje fanns det sportdryck och vatten och underbara funktionärer. Eloge för det! Men torra bullar, banan och choklad fick jag inte ned. Fick ned sportdryck och hade en påse salt med som jag tog. Det var varmt. Det var fint men mentalt fruktansvärt tungt att veta att man hade tre varv och aldrig kunde vila. På ett ställe klättrade vi uppför en bergsknalle. Man passerade vatten. Jag funderade på att bada men hade nog inte velat gå upp igen då.

Jag insåg att jag inte skulle hinna hem till middagen och blev grinfärdig. Ett litet tecken kanske. Började lyssna på Mona Malms sommarprogram. Hon är väl kanske 80 år. Jag kände mig 20 år äldre än henne. Började dividera med mig själv om att bryta men tänkte att "Annie bryter inte". "Det här blir ett bra långpass". Tassade på men allt upp o ned och trix gjorde att ryggen började låsa sig.

Det gör inte ont i ryggen men det strålar ned runt sittben och baksida lår. Det blev värre och värre. Energi var 75e minut var för sällan och jag fick inte i mig något. Började må illa.

När jag skulle ut på tredje varvet startade 21 km löparna. De for ju fram som jehun och jag blev stående på sidan av stigen i säkert 10 minuter totalt och bara släppte fram dem. Hojtade på ett ställe där flera stycken var på väg att springa fel. Joggade lite, klev åt sidan, släppte förbi. Joggade lite.

Vid 29-30 km ungefär hade jag så ont så jag bara gick. Där fanns en vätskestation och jag sa till dem att jag bröt. De var otroligt omtänksamma och såg hur ont jag hade, ville ordna transport men jag sa att "det här är självförvållat, jag går". Jag mådde så illa just då. Hade varit ute flera timmar med endast den här, ursäkta, otroligt äckliga sportdrycken i kroppen. Jag dricker aldrig sportdryck annars. En annan supergullig tjej, Ingrid på 21 km, bröt också så vi gick tillsammans. Jag kan verkligen inte den här delen av storbyn, vi var ute i skogen och närmast var typ Bagarmossen?. Ingrid och jag gick iallafall i den strålande solen mot Globen och jag fick Ingrids buljong och livet återvände iallafall till min mage. Vi pratade om ditten och datten och det var riktigt skönt.

Tog tuben till Globen, hämtade min påse, köpte en brödbit juice, mineralvatten och åkte hem. Inte så trött alls. Men hade fruktansvärt ont i varje steg. Strålande smärta. Fick ett mms med bild på några av mina ultraadepter som hade sprungit Silverleden ihop idag och blev alldeles varm inombords.

Fick en mysig kväll med barnen, faster och bästman och var inte ett dugg sur över att jag bröt.

Bara orolig för min rygg. Och ändå inte nu när jag tänkt på det. Jag har inte tagit hand om den på det sätt som just den här förbaskade kotan behöver. Den behöver lugn, bra andning- hela dagen inte bara när jag gör andningsövningar. David säger att "du har en stark atletisk kropp, när den går sönder har du varit dum mot den". Typ så.

Resten av kroppen är hur stark som helst. Det känns som jag kan springa hur länge som helst med allt utom T12 eller L1- men precis som en kedja så är man inte starkare än sin svagaste länk. Ryggen klarar inte såhär brutal terräng. Den klarar idag att gå ned i split, spagat, hoppa jämfota, stå i brygga..allt utom att klara rotationen som krävs för ett löpsteg eller gå fort. Det är nästan svårt att förstå.

Kan varmt rekommendera loppet om du gillar rejäl traillöpning. Ta med egen energi är väl mitt tips då- lägg en väska vid varvningen. Jag hade kunnat ha med massa bra grejer i mitt snygga Flipbelt men det hade jag inte ordnat. Men det ska jag ha till en annan lång löptur. Nu ska jag lugna ned nerverna. Sen ska jag vara lugn. Och springa långt. Tack för att du läste. Lyssna på kroppen!

Lätt att se glad ut innan start!

#fredagsgottis - God sommarsallad

26 jun 2015

Det här är en god sallad som funkar till typ allt! Det här är för kanske 4 pers.

Koka quinoa enligt instruxer- är ni 4 personer räcker 2 portioner osv. Under tiden:

Hacka en röd lök i tunna båtar.

Skär två tomater.

Plocka färsk basilikablad. Kanske 10 blad från din perfekta odling. Eller från kruka från någon annans odling.

Skölj quinoan så den blir lite sval. Ringla olivolja över och kläm över citronsaft. Peppra.

Vänd sen ned lök, tomat och  smula ned ett paket fetaost.

Strö rivna basilikablad över.

Klart!