Ann-Sofie Forsmark - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver ( i väldigt liten skala) en enskild firma där jag föreläser, tidigare har löpcoachat främst ultralöpare, kostcoachat samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016 en gång per år. Det är förstås inte full fart på alla bitar samtidigt utan det växlar under året.


Jag har mycket energi och det får jag genom att vara väldigt noga med att göra rätt saker, jobba smart, ha mycket ledig tid tillsammans med min familj och ta hand om sömn och återhämtning.
Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2017: Under 2016 klarade jag mitt (enda!) prestationsmål inom löpningen; att springa 100 miles under 20 timmar. Inför 2017 vill jag springa med fokus på upplevelselopp men sätter inga specifika mål- om inte andan faller på!

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!

Att spränga gränser, men veta om dem

31 jan 2013

2013 är nästan fullt. Förstår ni? Så galet! Och då har jag ändå övat en hel höst på att säga NEJ. Avsagt mig instruerande. Gått ned i tid.

Tycker att jag rensat framåt men banne mig alltså 2013 känns smullfockat i kalendern! Fullt med äventyr, resor, fantastiska träningsevent.

2013 handlar om att spränga gränser för mig. Springa 16 mil. Köra en halvIM någonstans, helst en IM. Känns inte så farligt jämfört med att springa 100 miles. Lite rumpskav. Springa fortare än jag någonsin gjort. Jobba med drömjobbet. Våga älska igen -jo precis så melodramatiskt som det låter! :). Vurpa med cykeln är bara hälften så läskigt som att såras, börja om, och våga släppa in någon igen.

Men nu glider jag från ämnet!

Torsdag! Varit hos naprapatHeidi på Access Rehab. Hon är fantastisk och jag fick beröm för min nu mycket bättre bröstrygg.

Jag har träffat min adept hos Mentor Börjat forma en plan hur jag ska hjälpa henne under ett år. Helt klart något av det vktigaste jag gör under 2013.

När jag kommer hem ska jag inse mina begränsingar och inte anmäla mig till hela Engelbrektsloppet (6 mil) utan halva.

Inte för att 6 mil är långt men för att hinna med att vila lite den helgen också. Dessutom har jag som längst åkt 20 km skidor på två år.

Sen ska jag fundera på om jag ska spränga gränserna inom en ny disciplin som jag inte är jätteförtjust i men liksom vill klara av. Vill börja gilla. Tror jag gillar: Cykling. Och. Vätternrundan.

ag älskar ju triathlon och cykel är ju liksom rätt centralt i det....Själva navet.....

Jag ska också verkligen känna efter om jag är helt kry. Folk faller som plockepinn i förkylning runt mig och jag har vilat i två dagar på grund av snuvkänningar. Att springa sju timmar imorgon kräver att jag är på topp. Självklart är jag på topp. Alltid! Men frågan är om det är Hagatippen eller Mt Everest liksom. Ni fattar.

20130131-174217.jpg På jobbet

10 goda vanor på 100 dagar - god vana nummer #4

30 jan 2013

Hoppas ni hängt med!

1)Vi har börjat lägga oss tidigare. (ehum- ett stort FAIL från min sida senaste veckan)

2)Vi rör på oss utomhus när det är ljust!

3) Vi vet vad vi äter! Som förra fredagen till exempel. Självklart ska Lillan få fredagsgottis. Men då bakade vi bullar! Inget lösgodis. Ingen quickfix. Underbart goda bullar på smör och bra mjöl med riktigt socker.

Den fjärde goda vanan är så enkel så det är löjligt:

In på apoteket. Köp en tungskrapa. Och skrapa varje morgon det första du gör. Du ska skrapa så långt bak på tungan så du nästan får lite kväljningar.

Och du kommer förstå på en gång varför du ska göra detta.

Under natten så bildas en beläggning på tungan och skrapar man inte bort den och spottar ut så..ja sväljer man den.

Det här med att skrapa tungan på morgonen är en ayurvedisk "ide" som jag tror helstarkt på. Man får i sig så mycket skräp ändå under dagen så att börja dagen med att svälja en beläggning på tungan..nja?

Enkelt va? Allt behöver inte vara jobbigt.

Vill du vara snäll mot magen kan du också koka vatten dagen innan, låta svalna i termos eller liknande och dricka rumstempererat på morgonen. Min dotter älskar kokt vatten så vi gör så båda två.

Se där, två goda vanor att starta dagen med!

 

En annan god vana att börja dagen med som är lite svårare att få till...

 

Träning mot ett mål

30 jan 2013

De flesta som tränar har ett mål. Ofta ett lopp.

Och de flesta som tränar mot ett mål har en plan. Den här planen måste man ofta jobba med. Revidera. Man blir förkyld, man skadar sig kanske, man hinner inte träna som man tänkt, något annat händer. Livet händer! Känns det igen? Det händer oss alla!

Det vanligaste är kanske att man anmäler sig till en utmaning i början på året och så börjar man leta ett träningsprogram från alla sajter som finns. Eller så gör man sin egen. Eller tar hjälp av någon man känner förtroende för. Man har sannolikt om man är aktiv på tex Twitter och Facebook en massa vänner som ger mer eller mindre efterfågade råd om hur man ska träna. Till syvende och sist så är det du som ska utföra träningen och den ska in i din vardag. Du är nyckeln till både uppgång och fall.

Det är väldigt vanligt att det vips är några veckor kvar och den planerade träningsmängden är inte uppfylld. Det drabbar en både fysiskt och mentalt- det känns inte bra helt enkelt.

Jag vet att jag skulle ha hybris om jag står på startlinjen till mitt första 16-mil lopp och känner att "åh jag har tränat perfekt". Så känns det sällan. Men genom att ta sig tid nu i början på året och verkligen planera in träningen och dess olika faser så har du betydligt större chans att få till både en känsla och en fysik som är redo för utmaningen du valt!

För de flesta är det just nu eller bör vara "grundträningsperiod". Det är långt till halvmaror, Stockholm Marathon, fjällmaror osv. Man har tid att träna på att träna. Tränar på att vänja kroppen vid belastningen. Notera att jag pratar om löpning här. Andra sporter har jag inte så bra koll på.

Jag tror att många slarvar med grundträningsfasen. Går på för hårt. Ökar distans och intensitet för fort. Jag tror inte att grundträning handlar om att harva runt i långsamt tempo men att inte springa hårdare än att kroppen lätt återhämtar sig. Ligament senor och skelett får under en bra grundträningsfas tid att vänja sig. Kanske har du nya skor och lite nytt löpsteg (ping mig själv här). "Träna på att träna" är ett väldigt bra begrepp. Kroppen vänjs vid att springa, olika typer av pass så du sedan kan börja vrida på farten, intensiteten och forma träningen till ett spjut vars spets är du i din tänkta fart på ditt lopp. Man trattar ned helt enkelt.

Grundträningen är en stadig grund att falla tillbaka på, ett vapen att ha när det närmar sig säsong för alla lopp. Jag går inte in i detalj på exakt VAD grundträning är- det beror helt på hur du tränat innan och vad du tränat för. Kan rekommendera Mackans bok Löpträning mitt i livet som ger finfina verktyg för att planera sin träning!

Kompletterande träning till löpningen skulle jag rekommendera vara

* Löpskolning

* Styrketräning för hela kroppen men fokus på rygg, ben, bål (gärna på ett sätt där benen rör sig- ska skriva mer om det)

* Rörlighet - glöm inte bröstryggen

* och andning!

Ska försöka skriva mer om dessa områden då jag lägger mycket tid på att både läsa om och testa olika träningssätt själv. Jag har personligen känt en enorm skillnad i min löpning sen jag började tänka mer kreativt runt löpningen och se helheten i löpningen. Från vilan, till andning, till rörlighet, till styrka och ända ut i den där visualiseringen av att gå över mållinjen på sin måltid.

Jag är inte i grundfas nu. Jag är i nästa fas- den jag kallar "kvalitetsfas". Jag tror Mackan kallar den "övergångsfas". Säkert mer korrekt!

Alla är olika och det finns tusen åsikter om hur man "ska" göra. Jag har varit tveksam och feg för att skriva vad jag tror på. Men det här är min lilla plats på nätet. Jag har ändå jobbat med att hjälpa folk nå sina mål i 13 år nu och både pluggat och testat en massa både på mig själv och de jag tränat. Och här väljer jag att dela löparkunskap, tankar, rörelseglädje och erfarenheter. Du är välkommen att läsa, fråga och ifrågasätta. Utbyte berikar. Smutskastning gör det inte.

Ha en fin onsdag- ni som följer #10 goda vanor på 100 dagar ska få världens enklaste tips senare ikväll!

20130130-145425.jpg

25 mil i månaden, 100 km/h

29 jan 2013
8 km hem i tröskelfart igår var hundra gånger jobbigare än alla mil jag sprang i helgen. Som en urvriden trasa var jag sen. 6,5 kilometer in imorse efter 14 hr fasta gick desto bättre. Speciellt mot slutet. Heja kroppen. Du verkar fatta! Och angående periodisk fasta- jag gör detta pga TEC. Inget annat. Jag tror inte de gynnar alla. Jag tror att för vissa kan det slita på kroppen. Ska skriva mer om det senare. Idag släppte jag en herrans massa info om min kostöversyn på kontoret. 1400 anställda på huvudkontoret. 1400 åsikter. Fick massa positiv feedback direkt så är väldigt varm i hjärtat. Nu ska jag försöka N J U T A av detta och inte kasta mig över nästa projekt på en gång. Njuta ska jag först ikväll med Sara på Beautiful Business Award. Klurar lite på begreppet men är stolt att min arbetsgivare är med och arrangerar detta. Klockar mot 25 mil löpning i januari och kommer fortsätta öka den dosen fram till april. 100 km/h som vanligt. Försöker lära mig vila och reflektera. Vila i fullföljda mål. Vila i förändring - svårt!

20130129-171524.jpg

Rapport från Kongo- LÄS!

28 jan 2013

Sitter och är lite dimmig i ögonen. Av rörelse och av glädje. Av att vi goddammit gjorde det!

Jag har jobbat med välgörenhet i flera år på olika sätt. Transparensen är otroligt viktig. Givare är kräsna. Vi vill se att pengarna kommer fram. Att de gör skillnad. Som revisor har jag granskat att just detta sker.

Det var kriterierna och är kriterierna som vi jobbar efter med Tjejmarathon. Vi vill göra skillnad på riktigt. Vi vill att pengarna vi samlar verkligen ska gå fram och därför är väljer vi noggrannt vilka vi stödjer. Därför duger inte vad som helst.

Därför är det här helt underbart. Susanne Allden som är programansvarig på Panzisjukhuset har översatt en kongolesisk kvinnas berättelse om hur hon fått hjälp tillbaka till ett värdigt liv genom vår insamling.

Ta dig tid att läsa nedan. Du som var en av de flera hundra som sprang eller stöttade Tjejmarathon 2012- känn en enorm stolthet. Du som inte var med- du är så varmt välkommen att stötta vår insamling till Bangladesh. Dela gärna detta inlägg- kommer släppa det på Tjejmarathons sida också.

Jag och Madde (hon är mammaledig men jag VET!) är så taggade för i år! Nu ska jag hålla tyst och låta Susanne och Furaha* tala:

Nedan följer en berättelse av en ung kvinna som levt två år med en fistel och som tack vare er generösa hjälp kunde få hjälp på Panzi-sjukhuset utanför Bukavu i östra Demokratiska Republiken Kongo.

 

Jag heter Furaha* och jag kommer från en by i provinsen Katanga i DR Kongo. Jag är 23 år gammal, är gift och har fyra barn. Jag levde ett bra liv tills en dag då jag skulle föda barn. Det var 2010, men jag minns inte helt vilken månad det var. Jag var hemma och var på väg att börja föda, och min man kallade på hjälp från byns barnmorska. Det närmsta sjukhuset ligger långt från vår by och vanligtvis så brukar allt gå bra när byns barnmorska hjälper till. Men den här dagen gick det inte som planerat. Det uppstod komplikationer under förlossningen och barnmorskan kunde inte reparera de vävnadsskador som uppstod. I rädsla för att förlora barnet, bestämde min man att vi var tvungna att åka till sjukhuset trots allt, för att se om barnet gick att rädda. Vi tvingades transportera oss med hjälp av en trä-eka och kom fram först en dag senare. Väl på sjukhuset försökte läkarna göra ett kejsarsnitt för att rädda barnet men det var redan försent och mitt barn var dött. Under de två år som gått sedan den dagen har jag läckt urin, både dag och natt.

När jag lämnade sjukhuset och kom hem försökte jag kurera mig med hjälp av en traditionell läkemedelsmetod men inget hjälpte. Jag pratade med flertalet personer, men ingen kunde ge mig svar på vad som var problemet eller hur man kunde lösa det.

Eftersom jag läckte urin hånades jag ofta av andra, och de undvek mig när jag gick i kyrkan eller om vi träffades på marknaden. Alla som passerade mig på gatan skrattade åt mig för jag luktade illa. Detta var det värsta, och jag led något fruktansvärt inombords. Hemma hos mig upplevde jag dock inget problem. Min man gav mig ett enormt stöd och försökte hela tiden säga att « det kommer ordna sig, en dag kommer du ha läkt ordentligt ». Jag vågade till slut inte gå ut eftersom jag inte orkade höra alla glåpord, utan jag stannade i vårt hus med våra barn.

En dag hörde jag talas om ett par läkare från Panzi-sjukhuset som besökte vår by. Jag lyssnade på radion och läkarna bad alla kvinnor som misstänkte att de kanske led av en fistel skulle komma till sjukhuset för konsultation. De beskrev symptomen och jag tänkte att nu äntligen kanske jag kunde få hjälp.

När jag kom till sjukhuset mötte jag flera kvinnor från runtomkring vår by som alla hade samma problem som jag. Jag hade ingen aning om att det fanns fler som jag där ute. Läkarna undersökte oss och vissa blev opererade på plats, medan jag och två andra hade så allvarliga skador att läkarna ville att vi skulle åka till Panzi-sjukhuset i provinsen Sydkivu för att få hjälp.

Jag kom till Panzi-sjukhuset i oktober 2012, men jag opererades inte förrän i december. Allt gick bra och jag kan inte sluta le! Jag mår bra igen, det är verkligen ett mirakel det som har inträffat. Jag kommer åka hem till min by så snart jag kan, och jag ska promenera pa bygatan med huvudet högt och ingen ska håna mig igen.

_____________________________________________________________________

* Namnet har ändrats för att skydda den unga kvinnans identitet. Det föreligger ett enormt stigma kopplat till fistel i DR Kongo, och många kvinnor vågar inte söka hjälp. Många gånger vet de inte ens om att de kan få hjälp. Panzi-sjukhuset genomför årligen ett antal utbildningskampanjer för att upplysa befolkningen om vad problem med fistel egentligen är, och att det går att bota. I samband med dessa kampanjer åker läkare från Panzi-sjukhuset ut och genomför enklare fistelreparationer och försöker samtidigt utbilda lokala läkare så att de kan operera enklare fall i framtiden. Svårare fall transporteras till Panzi-sjukhuset. I fallet Katanga bidrog er insamling till att flertalet kvinnor med svår fistel kunde transporteras till Panzi.  

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

30 sep
Umeå
30 sep
Stockholm
01 okt
Stockholm
01 okt
Odense
01 okt
Mölndal
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!